Men sen kom jag ju upp till min "röda zon-vikt" 65 och fick ju lite svart på vitt att jag faktiskt inte alls hittat den där balansen utan fortsatte uppåt. Pendlar sen några veckor tillbaka mellan 65-67kg trots att jag dragit ner på godiset/onyttigheter och försökt vara lite rent allmänt vettig, men utan resultat.
Började prata med mitt opererade syskon som också känner att han/hon inte lever riktigt så som denne önskar, utan också vill skärpa till sig. Jag föreslog att vi kanske borde försöka göra något tillsammans då, och först var han/hon lite ovillig, men erkände sedan att det berodde på semestern. Att det vore odrägligt att spendera sin enda semester med att göra detta. Jag å min sida förklarade att varför jag gärna ville att vi två borde synka våra försök att skärpa oss beror helt enkelt på att det är JUST VI TVÅ som drar ner varandra. Resten av våra vänner, familjemedlemmar osv påverkar oss inte alls i våra beteenden.. Men vi två påverkar varandra av någon mystisk osynlig anledning. Han/hon kan ha skött sig fantastiskt bra med att vara godisfri och äta jättesund mat, tills han/hon möter på mig i affären och ser hur jag pular ner chipspåsar i min kundkorg. Oftast har det bara dröjt några ynka dar innan mitt syskon springer iväg till affären och köper något lika onyttigt TROTS sin egen duktiga avhållsamhet. Detta fungerar givetvis åt andra hållet också, att jag kan vara nyttig men bryter efter några veckor enbart för att mitt syskon kanske ringt och sagt något i stil med
"åååh, har du smakat ballerinas senaste smak på kakorna? De är UNDERBARA!"
Trist nog funkar det bara åt just det här hållet... Att dra ner varandra. Den som väl är duktig lyckas aldrig någonsin dra upp den andre.
Men vi började prata, och vi kom överens om att JO, ska vi väl skärpa oss bör vi göra det samtidigt och kanske med samma metod också, jag fick honom ombord sålänge jag lovade att vi skulle vänta ca 3 veckor tills hans semester är över. Och efter mycket mer prat kom vi bägge fram till att vi saknar känslan man hade i början som ny-opade. Då man fick en chans att nyförälska sig i mat - BRA mat och att det i sig var så underbart att man överhuvudtaget inte längtade efter godis, snacks, bullar med mera.
Då kom jag på att jag för längesedan läst någonstans att man som opererad faktiskt kan "starta om" sig själv genom att helt enkelt göra om allting förutom operationen i sig.
Med andra ord (utgår ifrån hur jag och mitt syskon gjorde som nyopade)
Börja med "flyt" (typ nutrilett, modifast) 1-2 veckor
Sedan övergå till släta soppor 1-2 veckor
Därefter äta puréer och lättuggad mat (barnmat, potatismos, kokt fisk, bananer) 1 vecka
Tillsist börja med knäckebröd och lättuggad mat 1 vecka
Och därefter försiktigt börja med lagad mat och frukt
Målet för vår del kommer ju vara att helt enkelt komma tillbaka till samma tänk, rutiner och vanor vi hade under vårt respektive första år som opade, då vi efter den här ovanstående proceduren helt enkelt tappade snask-o-sötsuget men väckte en stark passion för att äta mat och frukt vi aldrig haft tidigare i våra liv. Att ha varit så strikt mot sig själv att man efteråt blir helt salig bara av att få äta lite tomat med mozarella eller en skål jordgubbar, och att man överhuvudtaget inte tänker på typ ostbågar eftersom man njuter så mycket mer av mat.
Starta om magen, snask-avgifta, starta om smaklökarna.
Det är förhoppningen.
Jag har aldrig gjort det här förr, så jag har ingen aning om ifall det fungerar, eller hur bra/dåligt det kommer gå. Men jag ger hellre den här idén ett försök än hoppar på någon diet som jag ändå vet att jag inte kommer kunna hålla livet ut. Jag vill myyyyycket hellre försöka återgå till DOM HÄR (länk till gammalt inlägg) matvanorna. Varför? Jo, för min kropp verkade uppskatta att jag åt på det sättet, jag kände mig frisk och glad i både sinnet och kroppen, och jag var NÖJD sålänge jag höll mig till att äta på det där sättet. Jag saknade inget. Jag var aldrig missnöjd.
Skillnaden är att nu kommer jag dock vara betydligt mer hungrig (EFTER sopp-o-puréstadiet), för jag orkar äta mer nu än då (vilket inte känns konstigt/fel alls, men jag ska nog ända försöka minska ner portionerna och se ifall min mage mår bättre eller sämre av det). Det andra är att jag hade en hel del problem med att äta ägg och äggrätter under första året som opad, vilket jag inte har längre. Så det ska bli underbart att kunna införa äggröra/mosade ägg redan under puréperioden!
Sååå. Det är min plan.
Och jag känner mig lustigt nog nostalgisk och lite längtande. Det ska bli spännande att se om det här faktiskt fungerar. Jag hoppas verkligen verkligen det. Både för mitt syskon och mig. Det vore så underbart att ha matvanor som INTE gör att min mage gör ont, att maten fastnar eller så att jag dumpar. Bra vanor helt enkelt. Och det vore underbart att bli av med sötsuget, och att känna av den där saknade karaktärsstyrkan igen. Känslan av att äntligen göra rätt och TRIVAS med det.
Jag är peppad. Jag menar, kan Fattie år 2009 klara av det här ..då kan ju för basken jag det!
Ps. Nu har jag spenderat två månader med min brunögda godhjärtade kille (vi kan kalla honom Bitey). Än så länge tycker jag allting går riktigt bra. Han är snäll, omtänksam och generös och han får mitt hjärta att slå lite extra hårt varje gång jag träffar honom. Dramatiken har slutat och nu befinner jag mig i ett tryggt lugn. Men visst är en liten del av mig rädd, har ju misstagit mig förr. Men jag hoppas jag hittat rätt nu.. hoppfull & lycklig.. men ändå på min vakt.
Så. Har ni några storslagna planer liksom jag att ta tag i mat/motionsvanor med mera efter sommaren?
Eller har ni redan börjat?