lördag 31 december 2011

2011

Det här är sista dagen på året 2011.

Jag har nog aldrig känt mer lycka över att lämna ett år bakom mig som nu. Inte för att hela året var dåligt, det var förvisso dåligt till väldigt stor del nu när jag blickar tillbaka, men det fanns goda stunder också.

Men.. Jag hoppas att jag kan ändra mig under året som kommer. Jag hoppas jag kan lära mig att sluta ljuga, sluta vara så självdestruktiv, hålla ätberoendet under bättre kontroll, fatta bättre beslut. Ja mycket. Jag hoppas på stora stora förändringar. Jag har inte ens några nyårslöften det här året, för det känns meningslöst att sätta upp specifika mål. Jag vet faktiskt inte vad jag kommer må bäst av i slutändan, så jag satsar hellre på att förändra hela mig själv och mitt förhållandesätt till livet.




Något jag fått höra mycket på sistone är
"Men du har verkat så lycklig? Det var du väl? Det var väl inte dåligt hela tiden?"
Och jag får lika dåligt samvete varje gång någon säger så. För då blir jag påmind om hur jag gång på gång ljuger för människor som bryr sig om mig. Vilseleder dom och får dom att tro att allting är tipp topp och fantastiskt när det egentligen inte alls är så. Men samtidigt vet jag varför det var så lätt att vilseleda alla. För han är den där sociala, glada, stöttande och populära killen. Den alla ringer, den alla vill vara med, den alla tror är en sån underbar människa. Jag var ju LYCKLIGT LOTTAD som hade honom. Det gjorde det både lätt att låtsas som att allt var finemang, men det fick mig också att ifrågasätta mina egna känslor gång på gång. För om nu ALLA utom jag tyckte han var så fantastisk, då är det ju mer troligt att jag hade fel och att det var MINA känslor som var knasiga, snarare än att han faktiskt var dålig för mig. Någon så omtyckt kan ju inte rimligen vara dålig för en?

Så vad har mitt 2011 varit? Jo Björnkille-året. Jag har suttit instängd och allting har cirkulerat kring förhållandet. Nu när jag tänker på det så är det helt absurt. Att man kan göra så som jag gjort.

Han mejlade mig häromdagen och frågade om jag var arg på honom. Sa att "det pratas" i umgängeskretsarna. Jag blev helt rasande. Av många orsaker, dels för att han själv inte förstod vad svaret var. Dels för att folk pratar bakom ryggen på mig. Dels för att jag blev tvungen att tänka igenom vad jag sagt och till vem. Men samtidigt kunde jag inte med att säga rakt ut till honom att Jo, visst tusan är jag arg. Jag kan inte riktigt säga sånt rakt till ansiktet på personen det gäller. Jag är feg på det sättet, löjligt konflikträdd ska väl tilläggas (ytterligare en sak jag ska försöka ändra på kommande år om det är möjligt). Jag är nästan lika arg på mig själv, jag lägger definitivt inte hela skulden på honom för att det gick så illa som det gjorde, men arg på honom är jag.

Jag är arg för att han fick mig att känna mig som ett psykfall. Jag är arg för att han sa att jag inte borde fortplanta mig. Jag är arg för att han fick mig att känna mig som en alkoholist för att jag tog en folköl en tisdagkväll. Jag är arg för att han fick mig att ifrågasätta vänner pga småsaker. Jag är arg för att han var så respektlös och otacksam mot mina föräldrar (om det inte varit för deras generositet hade vi inte haft tillräckligt med mat alla månader). Jag är arg för att han hade mage att stå och skrika på mig när jag var ledsen efter ett möte med min arbetsterapeut. Jag är arg över att han gjorde narr av mig när jag försökte lätta mitt hjärta för honom. Jag är arg för att han inte ens försökte skaffa jobb när jag höll på att bli deprimerad av ansvaret att försörja oss båda på existensminimum för EN person. Jag är arg för att han gav mig dåligt samvete de gånger jag köpte något för att glädja mig själv. Jag är arg för alla ultimatum han ställde. Jag är rysligt, obeskrivligt förbannad över hur han försökte få mig att ta avstånd från min familj (något han aldrig sa rakt ut, men sånt behövs inte alltid). Jag är arg för att han inte lät mig göra slut de gånger jag försökte. Jag är arg för att han höll fast mig när jag grät och bad honom att låta mig gå. Jag är arg för att han skrämde mig så till den grad att jag ringde läkaren och bad om att få ångestdämpande eftersom jag inte kunde sluta skaka.

Är jag arg? Jo, jag är något helt jävla förbannat arg.
Men ändå kan jag inte säga det till honom. Vad tjänar det till? Vad skulle jag vinna på det? Jag har definitivt inte berättat allt det här för vår umgängeskrets, för jag vill inte starta bråk och osämja. Jag har berättat några av sakerna för någon enstaka individ, oftast för att förklara varför jag så gott som brutit bandet med honom helt. Eftersom ingen kan förstå vad som hänt eller varför jag vägrar att komma till fester och sammankomster om han ska vara där. Jag har blivit tvungen att ge folk en anledning i vissa fall, så visst, jag har inte hållit käften om allt. Men jag har heller inte berättat precis hela historien för någon annan än min bästa vän. Men att då få höra att "det pratas"... Antagligen om något jag anförtrott någon. Det känns vidrigt.


Ska jag vara positiv kanske? Tänka på det som var bra?
Nåja. Tack vare hans närvaro har jag äntligen lärt mig att betala räkningarna i tid. Tack vare honom vet jag nu att jag är kapabel att gå ut och promenera längre sträckor utan att dö av det. Tack vare honom har jag blivit bättre på matlagning och att tänka mer ekonomiskt.

Men inget av det där väger upp hur illa han gjorde mig.


Så det här har helt enkelt INTE varit ett bra år. Det är ganska jobbigt att erkänna det både här i bloggen men också i verkliga livet med tanke på hur mycket jag ljugit om hur fantastiskt det varit. Men det är sanningen. Det är NU jag säger sanningen. Jag borde kanske bli politiker med tanke på hur fantastisk jag är på att ljuga.
Men de sista två månaderna av det här året var iaf till det bättre. Min bästa vän är här dagligen sen han flyttade ut, och att umgås med henne dag och natt har verkligen hjälpt mig inse saker, men också dämpat paniken över att vara ensam. Istället för att springa in i första bästa nya killes armar så har jag kunnat sätta mig ner med henne och prata om saker och ting. Och det har också varit något som gjort de här två månaderna bra, jag har äntligen kunnat prata med någon igen.


Så vad hoppas jag få ut av nästa år?
Jag hoppas att jag kan hålla mig i skinnet och låta bli att rusa in i nya förhållanden. Jag hoppas att jag kan lära mig hantera mina känslor istället för att tröstäta som jag gjort det här året (är dock snart 2 månader godis och snask-fri, så jag är påväg åt rätt håll). Jag hoppas att jag kan visa mer uppskattning och respekt mot vänner och min familj. Jag hoppas kunna växa som person och både bli mer förstående och förlåtande. Jag hoppas att jag kommer finna styrkan att stå på mig mer och ta mindre skit. Jag hoppas att jag kommer finna modet att vara precis hur jag vill vara utan att suga i mig vad andra tycker om det. Jag hoppas jag kommer kunna växa som person och stå stadigt med båda fötterna på jorden. Jag hoppas att jag kommer kunna ta bättre hand om mig själv.



Hur har ert 2011 varit?
Största misstagen? Något ni ångrar?
Bästa framgångarna? Minnen för livet?

tisdag 27 december 2011

Utsidan speglar inte alltid insidan

Tänkte skriva av mig lite, och det känns lite också som en uppföljning till "För min egen skull".

Jag har börjat slänga ut min planer till omvärlden. Planerna på att göra saker för mig själv, som jag blir lycklig av, som jag tycker om, oavsett vad andra kan tänkas tycka och tänka. Och reaktionerna är inte särskilt bra. Dumt nog är det främst utseendebiten alla reagerar på, en bit som för min egen del mest bara känns rolig och kreativ. Det är en sidogrej som gör hela den här "resan" lite roligare, men nu har det estetiska börjat dominera hela uppgiften på ett sätt jag inte önskat mig.

I grund och bottnen handlar ju mitt nya resonerande om att finna mig själv. Att bli trygg i mig själv och klara av att stå på mig och vara den jag helst vill vara utan att bli så påverkad av omvärlden att jag försöker vara någon jag inte är. Givetvis kommer det alltid finnas situationer då jag anpassar mig (så som jag skrev om att jag är lite less på att göra) för liksom... Jag skulle aldrig vara bekväm med att attackera en religiös människa på ett verbalt plan, jag lyssnar hellre på vad denne har att säga för egen del och sen behöver jag helt enkelt inte säga vad jag tycker om detta. Människor måste få tro på det som ligger dom nära hjärtat utan att bli ifrågasatta tycker jag. Eller feminister, eller vegetarianer, eller riktigt gamla människor som har ett helt annat förhållandesätt till livet och åsikter därikring. Bara för att jag inte håller med dom eller förstår deras åsikter behöver jag verkligen inte starta otrevliga diskussioner eller spy ur mig saker som kan uppfattas som okänsliga. Så nej, jag tänker inte ge mig ut på något rebelliskt upptåg för att provocera eller göra någon upprörd, det här handlar verkligen bara om MIG och att finna mitt inre rätta jag. Och några av sakerna jag verkligen vill vara och hoppas att jag faktiskt är - är ödmjuk, snäll och förstående. En människa som respekterar andra och INTE ifrågasätter hur andra lever sina liv.

Men som sagt. Reaktionerna jag fått har inte varit bra. Det enda precis alla verkar reagera bra på är att Jag - relationsmissbrukaren - tänker hålla mig ifrån relationer tills jag rett ut mig själv, minst ett år iaf. Det är lustigt hur människor tänker och tycker saker om en utan att man får höra om det förrän man själv insett problemet. Men det andra, det reagerar tydligen ingen bra på (förutom min närmsta vän som befinner sig lite i samma sits då). Att ta ett vilt kliv ut i världen och slänga ut mina gamla åsikter, moraliska ståndpunkter osv verkar sticka folk i ögonen. Det är dumdristigt, jag kommer göra saker jag ångrar, det hela är säkert bara en rebellisk fas som jag kommer få ångra senare och bla bla bla. Tydligen är det inte okej att sluta leva som man gör och börja famla i mörkret för att finna sig själv.

Men mer än det. Det folk hakat upp sig något abnormt på är utseendet. Av ALLA saker liksom...

Jag avslöjade lite planer jag har för en gammal vän, däribland planerade tatueringar och han svor i telefonen och undrade vem som hade så dåligt inflytande på mig. Det gjorde mig ganska ledsen. Den ena tatueringen har jag planerat i över ett års tid, den andra har jag velat skaffa sen jag var 16. Det är JAG. Det är saker JAG vill göra FÖR MIG. Men bara för att jag låtit bli att leva ut sådana sidor verkar folk tro att jag gör revolt mot omvärlden och bara vill provocera..
Det här är VERKLIGEN tungt. Som jag förvisso förutspådde att det skulle bli. Jag suger ju åt mig folks åsikter likt en svamp, SPECIELLT människor jag ser upp till och tycker mycket om. Att mina föräldrar som är över 60år och uppvuxna i miljöer som format dom väldigt olikt mig tycker illa om vissa val jag gör förstår jag - räknar jag med. Men att jämnåriga vänner som borde respektera vad jag vill göra med mitt liv ifrågasätter mig är så svårt att skaka av sig.

Och ännu en gång fick jag bekräftat för mig själv hur gärna jag vill vara andra till lags. För efter samtalet med honom ville jag bara skita i ALLA mina planer. Varför riskera att förlora folks respekt bara för att jag vill se ut på ett visst sätt?

Men sen insåg jag. Det är som när jag var tjock, och gick ner i vikt. Hur jag blev otroligt annorlunda och bättre behandlad av omvärlden. Jag behövde bli smal för att människor skulle börja le mot mig, säga snälla ord inne på ica eller att grannarna skulle vinka eller nicka när de fick syn på mig. Jag var tydligen inte värd respekt och snällhet som tjock. Och nu börjar jag göra saker som får folk att reagera dåligt igen, och jag känner hur tjockisen i mig morrar och viskar "Ja, sedär. Att bli smal är visst inte allt. Det räcker inte att vara smal Fattie, du måste anpassa dig på alla plan som går för att bli respekterad"


Pratade nyss med min bästa vän och sa
"Jag blir så arg. Av ALLA saker jag gör just nu, att finna mig själv, att komma på hurdan och vem jag vill vara, vilka hobbies jag vill ha, vilka åsikter jag har, vilken moral, av ALLA dessa saker som hör till att bli min egen så är det den pyttelilla biten som är UTSEENDET folk reagerar på och fördömer mig för! Den minst viktiga lilla ytliga SKITdelen! DEN reagerar folk på och hakar upp sig på! Det är ju bara som en liten parantes på slutet och ÄNDÅ kan folk inte bara hålla käften om dom inte har något snällt att säga"

och hon sa
"Det är så fel, men samtidigt inte så konstigt. Du har ju trots allt ALLTID anpassat dig efter vad andra tycker. Ditt hår, dina kläder, din attityd. Har någon sagt något negativt har du ändrat på det tills du blivit accepterad. Det är ju som Spöket sa: 'Jag älskar hur jag kan forma dig. Du är som en lerklump jag kan forma hur jag vill'. Antingen har människor format dig, eller också har dom sett dig för hur andra format dig, och nu när du då bara gör som du själv vill tycker dom inte att det känns som du, för dom vet inte vem du är"

och hon har ju så rätt i det! Det är klart att folk reagerar med chock och oro och tror att jag gör saker för att provocera när det är så olikt hur jag brukar bete mig och se ut. Men vad som gör mig arg och ledsen är när jag FÖRKLARAR att hur jag varit, betett mig och sett ut - bara varit en fasad. Ett sätt att bli omtyckt och accepterad och att detta jag gör och planerar att göra NU är FÖR MIN SKULL och något jag gör för att jag planerat, drömt och längtat efter det - och då TROR dom mig inte?! Det verkar som att folk är mer bekväma med att jag anpassar mig än går min egen väg!

Världen är så löjligt ytlig och jag blir så arg på mig själv och mina uttalanden jag gjort i den här bloggen. Minns inte när eller hur jag formulerat mig, men jag VET att jag flera gånger poängterat att om man vill bli behandlad på ett visst sätt får man helt enkelt anpassa sig för att få den typen av bemötande. Vill man inte bli behandlad som en fet tragisk människa, bli ömkad och ses som oattraktiv, ja då får man banta. Och nu känner jag hur jag bara vill slå mig själv så jävla hårt i huvudet för att jag sagt så, skrivit så, kanske tillochmed fått någon att ifrågasätta ifall de inte varit värda omvärldens respekt! Man ska absolut inte behöva anpassa sig för att bli respekterad och accepterad i samhället! Vill man gå ner i vikt så ska det vara för SIN EGEN SKULL och inte för att få acceptans i den här ytliga löjliga världen vi lever i!

Som jag sagt tidigare, jag är en ytlig människa, men det betyder ju inte att jag försöker övertala någon att se ut eller bete sig på ett sätt JAG tycker är korrekt. Min ytlighet gäller ju MIG SJÄLV. Sen måste jag erkänna att jag försökt uppmana vissa närstående att tappa vikt, men då har det varit av kärlek, för jag är rädd att de ska äta ihjäl sig eller dö i förtid av någon följdsjukdom fetman gett dom. Men jag vet också att jag kan ha sårat dom genom att göra så..


Det är svårt att vara fri och vara den man vill vara när de man tycker mest om reagerar så illa. Jag tycker det här är skitjobbigt och tillråga på allt pyr jag av ilska. Skitvärld. Låt folk vara stora eller smala om de trivs bäst i en viss kroppskostym, stoppa enorma tjurringar i näsan, operera in löjligt stora silikoninlägg i tuttarna, tatuera kinderna, ha hårförlängning och lösnaglar, eller varför inte dom som väljer att duscha utan schampo eller aldrig bära smink? Varför kan vi inte bara få vara dom vi önskar att vara, är bekväma att vara, blir lyckliga av att vara utan att bli ifrågasatta?

Bästa vännen sa:
"Beroende på hur du väljer att se ut kommer det alltid sticka någon i ögonen. Gör man många piercingar och tatueringar söker man sig lättare till extrema individer för att bli mer accepterad och isolerar sig ännu mer från 'de normala', precis som att de som väljer hårförlängning, utmanande kläder, hårt smink och annat i den stilen söker sig till likasinnade och blir isolerade från mindre ytliga människor. Vi grupperar oss för att bli mindre dömda och känna oss mer fria i valet att vara och se ut som vi vill. Fast det inte borde behöva vara så. Det är väl därför man borde undvika att bara umgås i vissa grupper utan istället söka sig till människor som verkar vara väldigt annorlunda från en själv. Bevisa att man inte är sitt utseende"


Kan inflika ett scenario som är så klockrent i detta. Både jag, och närstående till mig som varit djupt deprimerade blir bemötta med enorm förvåning när deras mentala hälsa uppdagats. Varför? Jo för att jag och dom ofta ser snyggare och mer prydliga ut än någonsin. Folk verkar tro att man mår helt fantastiskt eftersom man ser så otroligt fräsch och fin ut.

Men sanningen är att man försöker kompensera sitt dystra inre samt dölja det genom att lägga ner desto mer tid på utsidan. Det är ju den enda skölden vi har mot omvärlden. Och att må dåligt är fult idag, så istället gör vi allt för att se ut att må underbart.

Man är inte sitt utseende.

Slänger med en bild bästa vännen visade mig.



Tycker den är så bra. Men med kroppsmodification menar jag ju inte bara tatueringar och liknande, utan även val av kläder, frisyr, kroppsstorlek, skönhetsingrepp osv.


Vad tycker ni?


tisdag 20 december 2011

Baksidan

Jag skriver väldigt mycket positivt om magsäcksoperationer och jag känner lite nu att det är dags att ta upp det negativa. Jag vet inget om komplikationer såsom tarmvred, gallstensanfall med mera, men jag vet hur JAG och MIN kropp fungerar och vad den ibland råkar ut för, och det är väl det jag tänkte dela med mig av...


Punkt 1
Dumpningar. Vet att jag nämnt det flera gånger förr, men det borde ändå vara med på listan. Jag kan inte ens äta 3 rutor av en chokladkaka, dricka ett glas läsk eller äta 1,5dl nötter innan jag får en dumpning.

Dumpningar kan gestalta sig olika från person till person, för min del yttrar det sig som så att jag först blir otroligt trött och sömnig. Strax därefter kommer illamående, yrsel och magknip. Jag brukar somna av utmattning av de överväldigande känslorna och sova någon timme.



Detta tycker jag är både hemskt och bra på samma gång. Givetvis är det hemskt när det händer, men med tanke på att det ENBART händer när jag äter saker som choklad, chips och liknande så känns det som om kroppen helt enkelt reagerar på ett sätt den BORDE göra för ALLA människor när man stoppar i sig något onödigt. Om kroppen alltid säger ifrån när man stoppar i sig dåliga saker för den, men reagerar bra på näringsrik kost så skulle vi förmodligen inte ha samma problem med att äta så dåligt som vi har idag.

Jag vet att dumpning ofta kallas för komplikation eller biverkning av operationen, men jag ser det hellre som en felkorrigering. Min kropp har äntligen lärt sig att säga ifrån.



Punkt 2
Magsår/magont. Jag har nog aldrig i mitt liv provat på så mycket olika saker för att råda bot på halsbränna, sura uppstötningar, magsår, magont och magkatarr som jag gjort de senaste två åren. Jag har ALLTID proviva eller filmjölk med bra bakterieflora i kylskåpet numera, för jag kan aldrig veta när jag helt plötsligt får plötsligt magont. Ibland tar jag även till tabletter för magen när jag blir som mest desperat.


Det låter väl väldigt hemskt, men något jag insett är att detta INTE sker utan anledning som jag först trodde. Faktum är att jag insett mer och mer att magproblemen börjar oftast när något i livet är fel, och förvärras mer och mer om jag inte åtgärdar det som nu gör att jag mår dåligt. Min senaste relation t.ex. gav mig extrema magsmärtor, jag började överväga att ringa sjukhuset vissa dagar eftersom det aldrig ville ge med sig. Men så fort jag bröt med killen och åkte hemifrån några veckor så försvann magkatarren som i ett trollslag.

Ska väl dock tillägga att under de perioder jag hetsätit och tröstätit större mängder socker och fett så har jag fått en molande värk i magen dagen efter ätandet. Men eftersom tröstätandet hänger ihop lika mycket med det psykiska välmåendet som magkatarren gör har jag svårt att urskilja vilka gånger det är sockret eller den mentala hälsan som gnager sår i min mage.

Varför detta finns med på listan är för att jag ALDRIG hade sådana här magproblem innan operationen. Inte på den här nivån i vilket fall. Magen har blivit känsligare på många håll.



Punkt 3
Laktosintolerans, eller i mitt fall - laktoskänslig. Jag kan äta ost, äta mat med mejeriprodukter som kokats etc. Men att dricka ett glas mjölk eller dylikt är helt uteslutet. Alla mjölkprodukter som inte kan kokas (yoghurt, filmjölk osv) köper jag alltid som laktosfria numera.


Glass är HELT uteslutet även om den går att köpa som laktosfri. Jag är inte säker på varför jag reagerar så otroligt starkt på glass, men jag får som en kombination av dumpning och laktosintolerans-reaktion varje gång jag försöker äta det.



Punkt 4
Jag sitter just nu med en kopp kaffe och helt tom mage, trots att jag åt för bara en liten stund sedan. Varför? Jo för jag blev tvungen att gå in i badrummet och sticka fingrarna i halsen. Detta händer inte särskilt ofta, eftersom jag med tiden lärt mig vad för mat som jag bör undvika, men nu och då provar jag något nytt och då skiter det sig igen.

Så vad händer?
Jo matbitar fastnar och täpper till så att maten inte kan sjunka ner i tarmarna.

Ibland märker jag inget mer än att jag blir väldigt fort mätt, och att mättnadskänslan helt enkelt inte avtar. Dricker jag dessutom lite vatten efter en stund och sedan tar en kaffe på maten så börjar det inte bara kännas som att jag är mätt, utan som att maten långsamt fyller upp hela matstrupen. Det känns lite som att spricka från insidan (INTE mättnadskänsla eller illamående, utan fysisk smärta och obehag). Och hur åtgärdar jag det? Jo genom att sticka fingrarna i halsen och därmed tvinga magmusklerna att krampa tills vad som än fastnat lossnar och kommer ut.


Det är inte en särskilt rolig komplikation. Trots att det händer väldigt sällan så reagerar folk alltid lika starkt när de hör att jag kräks inne på toaletten, och min nonchalans över det hela tycks bara oroa dom ännu mer. Kanske grubblar de över om jag håller på att utveckla bulimi eller liknande... Men när man kräks med flit mer sällan än en gång i månaden tycker jag inte det är något att oroa sig över personligen. Dessutom brukar jag ofta äta något ungefär en timme senare för att försäkra mig om att det som fastnat försvunnit och att "vägen är fri" i mig.

Men även om detta är den mest påtagliga och ständigt återkommande komplikationen för mig så tycker jag inte att det är något att gnälla särskilt mycket över. Jämfört med mina fysiska krämpor och dåliga psyke jag hade som tjock så är detta rena rama solresan i jämförelse.



Varje människa måste väl själv avgöra vad de kan leva med. Själv känner jag att de komplikationer jag lider av inte är något att tjafsa om. Livskvalitén i helhet har ju förbättrats så mycket på alla andra punkter! Men det är ändå värt att poängtera att man eventuellt byter ett elände mot ett annat när man opererar sig.



Ni som har opererat er:
Har ni några komplikationer efter ingreppet och vad tycker ni om det?

Ni som ska operera er:
Är ni oroliga över att få komplikationer? Vilka?

Ni som varken har eller ska operera er:
Har ni några tankar om detta?

söndag 18 december 2011

För min egen skull

Jag spinner vidare på självinsikts-grejen som slagit mig hårt på sistone. Mitt huvud snurrar kring det konstant känns det som. Jag har börjat ifrågasätta mig själv, min livsstil, min moral, min stil (utseendemässigt OCH personlighetsmässigt).

Jag har alltid kallat mig konservativ, gammaldags etc. Att kalla mig själv för reinkarnerad gammal tant har varit slående ända sedan min tonårstid. "Det var bättre förr. Gud så alla knarkar idag! Vad slampigt att ligga runt sådär som alla gör. Jag vill bli en liten hemmafru" var liksom typiskt mig. ÄR typiskt mig.

Men ÄR det jag egentligen?

Ju mer jag grubblar över mina olika ståndpunkter, åsikter osv i livet, ju mer inser jag hur påverkad jag är av min omvärld och människorna i den.

Ett ganska löjligt exempel är att jag vill göra en bodymodification (samlingsnamn för piercing, tatuering, scarification mm) men blev tillsagd av personen jag ska göra den hos att tänka över saken riktigt ordentligt först. Sådana uttalanden tar jag ju allvarligt på, han är ju professionell och vet bäst.
Så jag började tänka, och visste att jag velat ha just det här sedan tonårstiden och nästan inte hade ett uns tvekan i mig. Så vart kom det där unset tvekan ifrån?
Och det slog mig, att det var samma rädsla som när jag gjort mina andra piercings och tatueringar. Rädslan för att en dag träffa en kille som skulle välja bort mig pga mitt utseende. En kille som skulle ogilla kroppssutsmyckning.

Jag har varit medveten om den här rädslan förr. Jag har alltid varit rädd att göra permanenta saker för min egen skull IFALL det nu skulle komma och bita mig i arslet flera år senare när det vore för sent för att göra det ogjort. Det är därför jag alltid varit så återhållsam med att göra drastiska förändringar i utseendet.

Men för första gången i mitt liv känner jag mig förbannad. Varför i hela friden ska jag låta bli att göra något för MIN egen skull? Något JAG skulle bli lycklig av? Något som skulle få MIG att känna mig mer vacker? Varför måste jag konstant tvivla på sakerna jag vill göra för mig själv, ifrågasätta mina egna önskningar? Varför? Varför är jag så rädd för att vara den jag vill vara?

Men tatueringar och utseenderelaterade saker är ju bara en droppe i havet jämfört med helhetsbilden.

Moraliska åsikter och ståndpunkter. Det är en stor grej. En stark grej. Vad jag har sett ner på mina vänner och bekanta genom åren! Vad jag har tyckt synd om dom, och ibland äcklats av dom. Leva vilda liv, ha sex till höger och vänster och göra si eller så med sina pengar. Vilket slöseri, vilken motbjudande tillvaro! Haha. Ja.. det var så jag tänkte tyst och sade högt.


Men nu nyligen fick jag frågan "Hur många har du legat med?" och när jag angav den rätt så blygsamma siffran bemöttes jag av... Ja vad ska man kalla det? Han blev högst imponerad, och höjde mig till skyarna för det.
Och då hände något som aldrig hänt förr. Jag äcklades av hans reaktion. För vad har jag för att ha levt ett återhållsamt liv med strikta regler gällande sex och kärlek? Det har inte gett mig ett skit mer än att jag blivit lurad och vilseledd just FÖR att jag varit strikt. Mina "skitsmarta" regler har bara ställt till det för mig. Så jag har en rad skiterfarenheter och dåliga förhållanden bakom mig, och det enda jag kan stoltsera med är den låga siffran sexpartners? Och det får jag beröm för?
Nej äcklad blev jag. Inte av killen ifråga utan av mig själv.

Det är ju smart. Säga åt killar att man vägrar ha sex utanför ett förhållande. Att man vägrar ha sex ifall de inte älskar en. Det kommer ju absolut inte leda till att de ljuger som fan för att få det dom vill av en? Nej inte alls. Det blir säkert ett genuint fint förhållande utan baktankar. Suck.

Jag inser mer och mer att jag verkligen bäddar för trubbel i mitt liv.

Och "lilla goa hemmafru"-drömmen då? På vilket sätt är den dålig?
Jo för att passar man upp på den man älskar dygnet runt, natt och dag, varenda minut och gör allting utan att någonsin bli ombedd att göra det, då tillslut förväntas det av en. Då uppskattas det snart inte längre. Och man passiviserar sin partner i samma veva. Man bäddar för att dra hela jävla lasset själv, och i slutändan, när man tänker på det så inser man att man knappt ens har rätt att vara arg över det. För som man bäddar får man väl ligga trots allt?


Jag har sett ner på så många i mitt liv. Jag har varit en riktig liten bekräftelsehora som gjort vad som helst för en gnutta uppskattning och bekräftelse. Jag har fullständigt struntat i att göra saker till 110% för min egen skull och istället fattat alla val med en gnagande röst i bakhuvudet som sagt åt mig att tänka om - ifall nu en kompis, förälder eller kille skulle ha en annorlunda åsikt än jag - och i slutändan är det den gnagande rösten jag lyssnat på, och struntat i att göra det som jag själv velat för min egen skull.


Nu när jag väl har börjat tänka på det här. Hur starkt jag påverkas av vad andra tycker, eller eventuellt skulle kunna tycka, eller hur de reagerar när jag stryker dom medhårs så har jag också börjat inse hur extremt löjligt och osmakligt jag anpassar mig efter omvärlden. Jag spottar ur mig ord som jag VET är tillfredsställande för den jag pratar med - utan att tänka efter vad jag EGENTLIGEN borde sagt. Att vara till lags och stryka andra medhårs har blivit en reflexmässig grej för mig. Vart har JAG tagit vägen? De senaste veckorna har jag insett att hälften av allt jag säger till dom jag vill behaga oftast inte är MINA åsikter eller ståndpunkter. Inte mina ord. Inte mina känslor. Inte min sanning.

Jag känner mig så otroligt tillvänd. Så vilsen. Vem är jag? Nu när jag nästan suddat ut mig själv helt, kan jag någonsin hitta mig själv? På riktigt?


Jag tror inte att jag är konservativ egentligen. Jag tror bara jag haft lite fel uppfattning om hur människor fungerar generellt. Jag tror inte jag är något duktigt och präktigt litet helgon, jag tror kanske att jag är ganska egoistisk och vild egentligen. Jag tror inte jag är menad att smälta in i svensson-mängden och vara alldaglig, jag tror jag är menad att sticka ut lite och passa bättre ihop med knasbollarna.
Men jag vet inte vem jag är. Jag gissar bara ganska hejvilt. En satans massa känslor, tankar och åsikter har börjat bubbla upp inom mig som jag inte visste fanns där. Jag vet inte vilka av dom som är tillfälliga, vilka som bara är rebelliska pga ilska över allting, och vilka som genuint speglar vem jag är.


Jag är så trött... På mig själv. Varför måste jag vara så krånglig?



Vad tror ni? Hur stor procent av oss är genuint den vi vill vara,
och hur stor procent är vi pga rädsla för hur vi skulle bli bemötta annars?


tisdag 13 december 2011

"Mina droger"

Jag spenderade helgen på en så kallad SoberTrip som anordnades av UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) då en bekant som är medlem erbjöd mig och min vän att följa med. Jag och min vän är ju inte nykterister och anser oss inte ha problem med alkohol, men vi tyckte ändå att det kunde vara lärorikt och det var det faktiskt.



Det var inte direkt som ett AA-möte, vilket på ett sätt gjorde mig lite besviken. Jag hade gärna velat höra om folks kamp mot sina inre demoner och problem, varför de tog till alkohol eller droger och vad som fick dom att sluta. Hur dom lyckades och hur livet ändrades. Men som sagt, det var inte vad resan handlade om. Istället fick vi lyssna på föreläsningar om hur man önskar att man kunde förändra världen, att världen vore bättre utan droger, hur man skulle gå tillväga, vilka droger som finns och hur de fungerar både vid ruset och vid avtändning.


Varför jag tar upp detta är för att jag noterade hur jag kände samhörighet ibland. Jag försökte akta mig för att prata mycket om det (även om jag nämnde det lite grann vid något enstaka tillfälle), men jag tänkte väldigt mycket på det. Människor som tagit till alkohol eller droger för att de ville bli lyckliga, få rus, vara sociala, eller för att deras liv gick i bottnen och enda sättet att handskas med alla känslorna var genom att ta till droger och döva sig själva.



På vilket sätt är det annorlunda från hur jag gjort med maten och godiset? Visst, jag ska inte försöka få det att låta som att kokain och en chokladkaka är samma sak, det är det ju givetvis inte, men ritualen, beteendet, den instinktiva känslan av att man måste döva sig själv - den har likheter.

Att jag i min tonår varje kväll kände en dragning in mot stan för att besöka världens bästa godisaffär för att inhandla "mitt knark". Samma sak varje gång jag åkte dit. En lösgodispåse för ca 65kr, alltid samma innehåll - varenda gång. Dag efter dag. Och de dagar pengarna var slut eller det hann bli för sent för mig att åka in dit? Då bröt jag ihop. Jag sjönk ihop på golvet och grät av sorg. Senare blev jag nästan aggressiv av frustrationen. Jag började förhandla med alla jag kände som hade tillgång till bil eller möjlighet att låna mig pengar. Jag klättrade på väggarna och kände det nästan som att jag skulle förlora förståndet. Om jag inte hade skrivit att det var godis jag så desperat var i behov av så känns det lite som att jag beskriver någon form av drog-abstinens faktiskt. Iof vet jag inte hur drog-abstinens känns eller verkar utåt, men min egna typ av "abstinens" kändes extrem nog.

En av föreläsningarna (som handlade om olika substanser) var särskilt intressant då föreläsaren tog upp PSYKOLOGISKT BEROENDE. Att det inte alltid behöver vara en substans som kroppen blir fysiskt beroende utav.

Men när helgen började gå mot sitt slut och de olika medlemmarna diskuterade AA-möten och NA-möten, hur man får brickor med nummer på beroende på hur länge man varit "ren", samt de som fick återfall och fick börja om med en nummerlös bricka så kände jag ett lättare styng av sorg. Jag kände mig ensam. Vid detta tillfälle hasplade jag ur mig att jag önskade att det fanns "Anonyma Matmissbrukare" så att jag hade någonstans att gå och prata med likasinnade jag också, varpå jag fick det snabba svaret "Jamen det finns det ju? FAA (Food Addicts Anonymous)!"




Jag gick in på deras hemsida (LÄNK) och läste nu idag, men inser att det nog inte är för mig. Det står bland annat:
"FAA:s program är baserat på övertygelsen att matmissbruk är en biokemisk sjukdom. Genom att följa en matplan som utesluter alla beroendeframkallande substanser kan vi tillfriskna. Dessa substanser innefattar socker , mjöl och vete i alla dess former. De inkluderar även fetter och all annan kolhydratrik, raffinerad, processad mat som orsakar oss individuella problem."

Jag har verkligen inte orken eller viljan att lära mig laga sådan mat, och inte heller tror jag att det är lösningen på mitt problem. Nu har jag varit godis, chips och snaskfri sen den 5:e november, och jag känner mig "nykter". Jag tillåter mig inte att äta av det jag brukar missbruka, men jag tillåter mig att äta vanlig mat. För det mesta äter jag lagom utan att ta för mycket (för visst kan jag matmissbruka vanlig mat också - i form av överätande), för det mesta äter jag frukt och grönsaker till mina mål. För det mesta försöker jag minimera fett och socker i min matlagning. Det här känns som min typ av "Nykter". Abstinensen har jag genomlevt och tagit mig förbi. Jag känner inte att jag behöver klättra på väggarna längre, jag blir inte aggressiv av frustration längre, jag gråter inte över att det är något jag suktar efter. Jag känner mig ren och nykter. Jag behöver inte laga såndär specialkost som FAA tycks tycka att man måste. Jag tror inte att MITT beroende är en biokemisk sjukdom (även om andra matmissbrukare faktiskt kanske endast KAN uppnå "nykterhet" genom denna strikta livsstil), utan ett psykiskt beroende.

För ärligt talat. Om det är något som gör att matmissbruk verkligen skiljer sig från "riktiga" droger så är det ju det faktum att även om man kan få kontroll över beroendet så kan man aldrig SLUTA HELT. Med alkohol, knark osv kan man klippa. Sluta HELT. Ha NOLL TOLERANS. Detta går ju givetvis inte med mat. Man måste fortsätta äta, 3-6 gånger varje dag, resten av sitt liv. Så iof har väl FAA en poäng med denna strikta diet, det är väl på ett sätt som att "klippa helt". Men som sagt, personligen har jag varit "nykter matmissbrukare" i ett års tid innan mitt återfall, och nu när jag börjat om är jag "nykter" sen över en månad tillbaka. Och detta utan specialkost.



Livet är en kamp, speciellt för oss missbrukare. Jag är dock lite orolig att någon ska läsa eller höra mig använda dessa termer och ta illa vid sig. Någon som blivit fri från knark men förlorat vänner till överdoser och liknande skulle nog tycka att mina tankar är ett hån mot riktigt drogberoende, men jag kan bara utgå ifrån mitt eget liv, och det är ett liv som är en ständig kamp mot beroendet. Jag försöker inte jämställa de olika typerna av beroende, jag önskar väl bara att det fanns en större förståelse och acceptans för matmissbrukare i samhället.


Vad tror ni?
Vad tycker ni?
Tror du att ditt matmissbruk (om du har ett) är fysiskt eller psykiskt?

fredag 9 december 2011

Monstret Glufs-glufs har en kompanjon

Det känns enklare att ge mina dåliga sidor namn och personligheter. Det är ett sätt att distansera men ändå acceptera sidor jag tidigare inte velat kännas vid. Som Monstret Glufs-glufs.

Hur jag beskriver Monstret Glufs-glufs: Han är ett lömskt litet monster med stort gap som bor i min mage. I åratal levde han där utan att jag visste om det, han rev med sina klor mot magväggen och fick mig att äta för mycket, för ofta och helt fel saker. Varje gång jag blev glad eller ledsen så rev han lite extra i magen för att jag skulle äta mer. En dag upptäckte jag den lilla skiten och fjättrade fast honom i en bur. Ibland smiter han ut, ibland skakar han burgallren i frustration. Men han bor där och kommer alltid bo där.

(Ritad av John Cherevka)

Det är ett lustigt och skönt sätt för mig att prata om min missbrukar-relation till allt ätbart. Istället för att säga till folk att jag är lika beroende av chips och choklad som en alkoholist är beroende av sprit så beskriver jag det lilla ettriga monstret i mig. Istället för att förklara för någon att jag kan äta tills jag får magsmärtor och vill kräkas (precis som vissa skär sig med rakblad tills de blöder) - så säger jag att Glufs-glufs rymt ur sin bur och att jag försöker låsa in honom igen. Kanske tycker andra att det är barnsligt eller larvigt, men för mig har det blivit ett sätt att hantera mitt eget beteende.


Och nu har jag insett att Monstret Glufs-glufs har en kompanjon i min kropp. Dock bor de på olika våningar då kompanjonen är bosatt i min hjärna. Fröken Needy kan vi kalla henne. Dom har definitivt samarbetat genom åren och tillsammans bidragit till att jag både mått dåligt men också ätit mina känslor.

Jag insåg redan för flera år sedan att jag hade en sida som inte var särskilt smart. Jag trodde länge att "hon" bodde i mitt hjärta. Att det var den delen av mig som var hoppfull, drömsk, osjälvisk och romantisk. Jag började referera till mig själv själv som tu-delad. Jag hade en sida som var som en kärlekskrank tonårsflicka och en sida som var mer vuxen, hård och praktisk. En mer logisk sida som fick hålla tillbaka den naiva kärlekskranken för hennes eget bästa.
Men nu börjar jag inse mer och mer att det inte är någon liten kärlekskrank som sitter och gnager på hörnen av mitt hjärta, utan det är Fröken Needy som bor i min hjärna men nu och då går ner en våning för att peta på hjärtat för att lura mig.

Fröken Needy är den delen av mig som hatar att vara ensam. Delen av mig som behöver bekräftelse, som säger åt mig att minimera mig själv och forma mig efter andras tycken och tänk. För bekräftelsens skull. Jag ger henne näring genom att agera pass-opp, höja män till skyarna och på det sättet få höra saker som att jag är "världens ultimata flickvän", "giftas-material", "underbar" etc. Och det är helt definitivt hon som får mig att bete mig på ett sätt som lockar till sig mansbarn. Män som vill bli "mammade". Dom är så enkla att tillfredsställa.

Det är en sak att veta om att man har en sån sida, vara vagt medveten om det. Men nu när jag beslutat mig för att inte ha något förhållande, att jag måste vara för mig själv och göra lite inre-sökande så hände något. Jag hamnade i en situation då jag blev tvungen att säga rakt ut till en väldigt fin kille att jag inte tänkte eller ville ha något förhållande, men kunde tänka mig att vara vänner... Det är första gången i mitt liv som JAG yttrat dessa ord. Första gången i mitt liv jag tyckt väldigt mycket om någon men ändå "tackat nej".

Och vad hände så fort jag yttrat orden högt och gjort mitt beslut till verklighet? Jo, jag fick samma känsla som när jag låste in Monstret Glufs-glufs, fast istället för att känna det som att ett monster satt och skakade galler i min mage så kändes det som att någon började gallskrika i mitt huvud. Och Fröken Needy skriker fortfarande fast att det har gått flera dagar.



Faktum är att den här killen är en återvändsgränd. Det är lite därför jag valt att lära känna just honom. Det finns verkligen inte en chans på miljonen att han är framtida-pojkvän-material (av skäl jag inte tänker gå in djupare på). Men ändå skriker Fröken Needy som besatt? Ändå försöker hon övertala mig att jag visst kan hoppa in i ett förhållande. Att jag skulle må bra av det. Hur sjukt är inte det här? Jag upplever samma känsla av "förälskelse" jag har gjort genom åren, och jag börjar bli smått orolig på allvar. Kanske vet jag inte vad kärlek är? Kanske är det Fröken Needy som klämt åt mitt hjärta varje gång hon får bekräftelse oavsett vem snubben ifråga är. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån människa, en känslo-missbrukare. Någon som när sig på känslor, bekräftelse och uppmärksamhet. Som vill ha någon bara för att slippa vara ensam.

Men Fröken Needy kan skrika hur mycket hon vill. Förr eller senare kommer jag få på henne en munkavel och då slipper jag höra skriken. För nu är det dags att sluta lösa mina problem på det här självdestruktiva sättet. Det hjälper varken att hets-äta eller välja att spendera sin tid med någon enbart för bekräftelsens skull. Det löser inget. Det får mig inte att växa som person.

Nu oroar jag mig bara för hur många fler ovälkomna gäster som kanske vistas i min kropps hörn och vrår.


Har ni några sidor som ni helst velat blunda för att ni har?
Har ni lyckats ta kontroll över dåliga sidor hos er själva?

måndag 5 december 2011

Självinsikt: ett ständigt pågående projekt

När tar självinsikten slut? När tar det stopp? Aldrig? Allt jag vet är att jag lätt förlorar huvudet, och att jag har väldigt lätt för att blunda för saker gällande mig själv.

De senaste två veckorna har jag pratat. Mycket. Både med min bästa vän och en till gammal vän. Det har burit frukt kan man väl säga, jag har börjat inse nya saker om mig själv. Det började med att min vän förklarade hur hennes hjärna lägger fokus på fel saker när hon mår dåligt. Att det är som en konstig försvarsmekanism, att hennes hjärna letar upp något relativt enkelt att lägga negativ fokus på när det egentligen är något mycket djupare och mer invecklat som är fel.

I ungefär samma veva berättade jag för henne att jag blir tokig på mig själv. Över att jag aldrig kan stanna upp och "finna mig själv", utan ständigt blir kär, hoppar in i förhållanden och sedan försöker bli sådan som killen vill att jag ska vara. Att hela beteendemönstret är så skevt hos mig. Då påpekade hon så försiktigt att jag kanske gör precis detsamma som hon gör, att min hjärna kanske hellre fokuserar på att vara kär och att "vara Någons", försöka passa i en roll som killen vill ha mig i istället för att försöka finna mig själv. För det är ju enklare att vara någon till lags, att vara så som någon vill att man ska vara. För att finna sig själv kan vara plågsamt, jobbigt, motigt.

Jag började fundera. Vem är jag? Om jag bortser från min dröm om att vilja hitta min själsfrände, bli gift, få barn, bygga hus och allt det där. Vem är JAG? NU? Vad tycker jag om för filmer, vad tycker jag om för kläder? Vad tycker jag om att göra med min fritid? Vad vill JAG jobba med en dag?

Jag har liksom alltid bara haft drömmen: Bli liten älskad bullbakande-hemmafru med söta ungar. Men det är också en "färdig roll" att kliva in i. Den säger inget om MIG.

Såååå... Jag ska försöka göra något som min hjärna sparkar bakut över. En idé som den stretar emot inför. Jag förbjuder mig själv från att hoppa in i någon mer relation nu. Helst skulle jag vilja säga "fram tills Januari 2013" eller något i den stilen, men jag inser att jag nog inte kan sätta en tidsstämpel på det här. Det kanske går fortare än så, eller så tar det kanske 3 år? Jag kan inte veta. Men hela mitt väsen skriker inombords, bara tanken på att blicka inåt och leta efter vem JAG vill vara, BEHÖVER vara, blir lyckligast av att vara.. Det gör ont. Jag är en anpassningsmänniska. Jag tycker om att forma mig efter andras behag, behov och önskemål. Det är så tillfredställande att bli omtyckt och uppskattad, och enklaste sättet att bli det på är ju genom att vara andra till lags istället för sig själv.


Men givetvis är det just för att jag aldrig blickar inåt som allting går åt skogen gång på gång. Det är nog därför mina relationer skiter sig, eller därför jag väljer fel killar. Jag brukar skoja om att jag drar till mig "man-childs". Och det är antagligen för att en av mina bästa "roller" är mamma/hemmafru/förstående och undergiven. Jag är så van vid att kuva mig och sätta män på piedestal, något de hela bunten verkar bli otroligt smickrade av. Det är så enkelt. Men uppenbarligen är det destruktivt för mig att göra så. Som min vän sa. "Det är enklare för hjärnan att fokusera och haka upp sig på enkla, ytliga saker än att ta itu med det egentliga problemet och välja den svåra men korrekta vägen"


Den andra vännen - den äldre vännen som jag pratat mycket med på senaste.. Han gjorde som han alltid gjort. Han ställde frågor till mig (om mig) som jag helst inte vill tänka på. Saker som känns för komplicerade, för tunga - att tänka på. Gång på gång ställde han mig mot väggen och frågade ut mig om saker jag givetvis vet att jag BORDE tänka på, men har år efter år skjutit upp att ta itu med. Som VARFÖR jag dras till människor som suger livet ur mig. VARFÖR det har skitit sig de gånger jag försökt plugga. VARFÖR jag inte ser varningstecknen när jag börjar må dåligt och min kropp signalerar hejvilt att något är fel.

I början blev jag bara irriterad och arg. VARFÖR var han tvungen att fråga ut mig om saker jag inte ville tänka på? VARFÖR envisades han med att göra trevliga samtal till jobbiga långa diskussioner? Och sen slog det mig... Han har känt mig i så många år, han KÄNNER mig. Självklart vill han att jag ska må bra och röra mig framåt istället för bakåt i livet... Så han tvingar mig gång på gång att ta itu med existensfrågor som jag helst velat ignorera. För ignorerar man sådana viktiga frågor, då kommer man ingenvart. Då är det bara som en plågsam spiral som fortsätter spinna längre och längre ner. Han frågade mig saker, eftersom han märkte att jag inte frågade mig själv detta.

Självinsikt. Ett ständigt pågående projekt. Förr trodde jag att man enbart på egen hand kunde få ökad självinsikt, men jag får nog bita mig i tungan och inse att ibland behöver man prata med andra för att få det.




För övrigt har jag varit godis och chipsfri i en månad nu. Jag har inga kakor hemma, jag poppar inga popcorn. Och mitt mack-intag har verkligen minskat.. Innan kunde jag äta mackor hela dagarna istället för mat, frukt osv. Men nu äter jag max en smörgås om dagen, resten av gångerna äter jag frukt, mat, ägg etc. För några dagar sedan gav min pappa mig en kaka/bakelse. Riktig sockerbomb, och det var såååå gott. Men 5 min senare så vek jag mig nästan dubbel. Det kändes som att magen sparkade mig inifrån för att hämnas. Jag mådde otroligt illa. Jag är inte allergisk mot något, så det måste ha varit sockret och fettet. Och på något lustigt sätt är jag glad över min starka motreaktion. Jag VILL att min kropp ska bestraffa mig när jag äter såna där onödiga grejer. Jag mår ju faktiskt bättre i kroppen när jag låter bli? Jag är piggare, känner mig starkare osv. Så jag ska försöka undvika saker med för hög socker och fetthalt framöver. Jag äter nog hellre en god gräddsås, massa bananer och har bregott på mackorna än äter glass och choklad. Jag mår i varje fall så mycket bättre av det.



Såå.. Hur brukar ni få mer självinsikt?
På egen hand? Genom vänner? Genom snedsteg?


onsdag 30 november 2011

Moving on

På ett sätt finns det så mycket jag vill spy ur mig om vad som hänt de senaste månaderna, men en annan sida av mig känner att det ännu är lite för färskt för att jag ska kunna återberätta det hela på ett rättvist sätt. Så vi lämnar det tills vidare vid att jag är en idiot som ljög om att mitt kärleksliv var bra när det egentligen fick mig att falla itu fullständigt och börja förakta mig själv.

Däremot kan jag berätta om vad som hänt SEN jag gjorde slut!

Jag började med att resa hem till min viktopererade bror och började kedjeröka som en tok då jag hade så mycket ångest att jag skakade och hyperventilerade. Min aptit försvann helt men som tur var är min bror en mycket skicklig kock och han lyckades få i mig mat trots min ovilja att äta. Därefter reste jag hem till mina föräldrar där vågen helt oförskämt berättade för mig att jag vägde 65,5kg. Nästan 10kg mer än förra sommaren med andra ord. Men det var inget jag tänkte särskilt mycket på, förutom att jag förstod varför mina knän börjat värka igen (tragiskt nog har jag otroligt känsliga knän. Jag får känningar i dom när jag väger över 61kg men känner inget alls när jag väger 60 eller mindre. Dumma knän...). Även mina föräldrar såg till att jag åt, och hos dom fick jag även möjlighet att pusta ut och vila själen. Jag fick maten lagad, tvätten tvättad, en skön säng att sova i och framförallt så omgavs jag av människor som älskade mig.

Jag blev fullkomligt urless på spegelbilden. För tjejen som tittade tillbaka på mig kändes så... trasig. Sorglig. Svag. Jag behövde en drastisk förändring, jag behövde se någon ny i spegeln. Så min käre far fick agera frisör och klippa av mig allt håret tills det liknade en pojkfrisyr, därefter gick jag lös med färgningen. Voíla! EN ny människa. Det var en uppfriskande sak, och jag mådde faktiskt väldigt bra av den drastiska förändringen.




Därefter påbörjade jag ett nyare socialare liv. Varenda kotte som ville träffa mig träffade jag. Gamla vänner, nya bekantskaper, folk jag tidigare inte haft något intresse av att lära känna blev helt plötsligt mycket mer intressanta. Så mina dagar blev plötsligt fullpackade, var jag inte hemma hos föräldrarna och omgiven av trygghet, kärlek och nostalgi så var jag ute på stan och socialiserade. Det kändes också underbart. Som en nystart.

Efter två veckor boendes borta blev det dags att flytta hem till lägenheten igen, då det tog två veckor för Björnkillen att packa sina grejer och hitta någonstans att ta vägen. Jag bad min bror att följa med mig, som stöd, som trygghet.. Väl hemma kände jag hur ångesten återvände. Skitlägenhet. Skitmöbler. Skitminnen. Jag blev vrålförbannad på allt. På bokhyllorna och köksluckorna. På fönstrena och badrummet. Allting gjorde mig arg och illa till mods. Kanske hade mina föräldrar rätt i att jag borde överväga att flytta ifrån lägenheten som nu höll så många dåliga minnen?



Nej. Den tanken gjorde mig också arg. Jag blev ju så lycklig när jag fick flytta hit, det var PRECIS en sånhär lägenhet jag ville ha. Så vad kunde jag göra? Jag började med att möblera om helt enkelt. Bytte plats på både småsaker som kaffebryggaren och större saker som ALLA möbler i vardagsrummet. Därefter började jag planera på vilka möbler jag kunde byta ut, med tiden, någon möbel nu och då allteftersom jag kommer ha råd.

Samtidigt som jag förändrade mitt utseende, socialliv och hemmiljö så kom jag på att jag inte rört godis, kakor, chips eller liknande sen dagen jag gjorde slut. Två veckor som fri? Redan två veckor på väg? Jag beslöt mig för att fortsätta hålla mig undan allt mitt ätbara "knark". Att jag börjat röka igen var illa nog, jag behövde minnsann inte ytterligare destruktiva saker i vardagen. Jag ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 2kg under de två veckorna som gått. Då blev jag sporrad att försöka återgå till mina gamla RIKTIGT sunda vanor (de jag hade under mitt första år som opad). Äta frukost varje dag, äta minimalt med mackor och pasta och istället äta ordentlig mat och frukt. Så jag började med att tvinga i mig ett kokt ägg och en banan varje förmiddag trots illamående. Och det hjälpte! Jag fick mer energi och gladare humör ganska omgående. Jag fortsatte genom att max äta en smörgås om dagen och resten av tiden äta varm mat, sallad eller frukt. Sötsuget återkommer lite nu och då, men jag har inte givit efter och det känns så bra. Jag är stolt över mig själv och hoppas att jag kan fortsätta på det här sättet låååååååångt framåt.




Och nu. Ja nu umgås jag dagligen med min bästa vän som jag hittat tillbaka till mitt i allt detta. Hon har varit ett enormt stöd och gör min vardag lite roligare, lite trevligare och med lite mer fart i.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag är en usel människokännare, jag blir dumt impulsiv när jag blir kär, jag ljuger hellre om vad som EGENTLIGEN får mig att må dåligt än erkänner sanningen för människorna jag älskar och borde lita på, och jag blir väldigt lätt påverkad av vad som sägs till mig av den jag har känslor för. Men jag är stark och jag kan ta hand om mig själv och fatta rätt beslut när det verkligen krisar, jag KAN vara en människa jag tycker om att vara. Jag RESPEKTERAR mig själv.

Respekt. Det är ett ord jag saknat det här året.



Ps. Tack för era fina kommentarer! Jag uppskattar konstruktiv kritik, men visst värmer det lite extra när ni är så snälla dessutom!


söndag 27 november 2011

Ordet är fritt

Jag hamnar ofta i situationer då det ogillas starkt att jag uttalar mig om vikt, ätstörningar och utseende hos andra människor. Vad jag inte förstår är varför jag ska fråntas rätten att ha en åsikt om något bara för att jag själv tampats med viktproblem och komplex.

Det känns lite grann som situationen då en smal tjejkompis klagar över några kilos viktuppgång till sin tjocka kompis. Givetvis kan det uppfattas respektlöst och opassande, men hon har ju ändå rätt att ventilera ifall hon mår dåligt av en viktökning, och egentligen tycker jag också att i all vänskaplighet ska man kunna prata obehindrat med sina väninnor för att få stöd utan att bli dömd.

Men så fungerar inte världen idag. Dessvärre. Jag har själv varit den tjocka kompisen som fullkomligt kokade invärtes när mina smala tjejkompisar började dra sig i skinnet och beklaga sig. Det tycker jag är synd nu, att jag reagerade så. Jag vill väldigt gärna vara en förstående människa som tar hänsyn till andras situation utan att ständigt jämföra dom med min egen, men det är nog ett livslångt projekt att bli sådan.

Min poäng är iaf, att precis som att jag vill låta andra människor ha sina åsikter så önskar jag att jag kunde få ha mina egna. Det är tröttsamt att ständigt få höra att jag inte borde uttala mig om vad som är vackert respektive fult vikt-o-kroppsmässigt bara för att jag själv haft problem på den fronten. Precis som att en stor del av Sveriges kvinnliga befolkning älskar att glo på bilder i skvallertidningar om schlager artister och kungafamiljen så tycker jag det är intressant att glo på bilder av människor som pendlar upp och ner i vikt. Det är min variant av "skvallertidning" kan man väl säga. Jag grubblar över vad som är snyggt eller fult på vem, jag grubblar på vilka som tränar och äter rätt, vilka som tröstäter eller vilka som svälter sig.

Jag har redan erkänt tidigare i den här bloggen att jag är en ytlig människa. Jag bryr mig om hur killarna jag gillar ser ut, och jag lägger stor vikt vid hur jag själv ser ut. Inte nödvändigtvis för att man behöver vara size zero eller enbart "godkänna" killar som går runt i märkeskläder, nej jag kan tänka mig en orakad kille med hästsvans, kulmage och trasiga jeans ifall hans insida är bra nog, och jag simmar ganska rejält mot strömmen när jag nästan snaggar mig själv mellan varven trots att alla killar jag känner ser ut att vilja gråta när jag gör det. Ja, jag är ytlig. Ja, jag dömer andra. Jag står för det. Jag vet inte hur varenda människa på planeten fungerar, och kanske är jag omgiven av extra ytliga människor för att jag själv är ytlig (minns att någon läsare en gång påpekade hur tråkigt det var att jag var så ytlig, men att det förmodligen också var en anledning till att drar till mig andra ytliga människor), men jag älskar mina vänner och min värld. Vi är ärliga och uppriktiga, bryr oss om varandra och stöttar varandra. Att vi sedan är ytliga och kommenterar hur andra ser ut är väl inte värre än att vissa kvinnor skvallrar om sina grannars ouppfostrade ungar, skalliga makar eller kassa inkomst? På vilket sätt är mitt prat värre?

Nej jag blir ledsen. Alla skvallrar om det ena eller det andra, och aldrig har jag sagt åt någon att de borde knipa igen om just det dom finner intressant att ha åsikter om.

Jag har varit tjock och blivit dömd för det. Jag gjorde en operation och blev dömd för det. Jag gick ner i vikt och blev dömd för det. Jag blir ständigt dömd för hur jag väljer att leva, äta och röra mig. Antingen äter jag för mycket, eller också för lite. Antingen är jag för sträng med maten eller alldeles för slapp. Ärligt talat har jag inte lyckats få en riktigt ordentligt GODKÄNT från en enda själ för hur jag väljer att leva mitt liv, men det spelar ingen roll. För jag lever inte som jag gör för att bli accepterad och bli klappad på axeln av andra, jag gör det som är bäst för MIG. Och att människor lägger sig i och påpekar hur fel jag gör på det ena eller andra sättet kan vara tröttsamt, men dom har rätt till sin åsikt.



Känns som att det här inlägget blev lite snurrigt och gnälligt, vilket inte var meningen. Men jag tycker det känns tråkigt att den här bloggen tydligen har fått tabubelagda ämnen. Hela syftet med den är just att skriva precis vad som helst, inga tabubelagda ämnen, inga hemligheter, ingen censur (i texten). Det är därför jag bloggar anonymt, för att vara fri. Och att då bli tillsagd att jag är ytlig och skriver om onödiga eller sårande grejer gör att den inte känns lika fri längre. Jag ber inte NÅGON att hålla med mig, jag skriver bara vad jag tycker. Och ärligt talat så avvaktar jag väldigt ofta och väntar på att en eller annan (eller många) arg kommentar ska trilla in, givetvis. Skriver man obehindrat kommer det alltid dyka upp grejer som antingen får medhåll eller som skapar ilska, så DET räknar jag alltid med. Men att indirekt få höra att jag borde låta bli att skriva om något överhuvudtaget, det är det som gör mig sur. Sur som en citron. Var arga! Skäll på mig eller skriv att jag har korkade idéer. Men snälla, idén med den här bloggen är ju att ordet ska vara fritt, både för mig och dom som kommenterar.

Jag kan erkänna att hittils finns det bara EN ENDA KOMMENTAR som jag valt att inte publicera, och den var från en flicka som uppenbarligen var mycket sjuk och skrev något väldigt ohälsosamt om vikt och viktnedgångsmetoder och jag ville helt enkelt inte att någon med ätstörningar skulle kunna läsa kommentaren och hitta något "vettigt tips" att ta till sig av. Det är det enda jag hittills valt att slopa här i bloggen. Eller borde jag bli mer strikt? Radera kommentarer som inte passar mig och min smak? Nej, det vill jag inte. Då förlorar hela den här bloggen sin poäng.

Nu har jag iaf fått ventilera det jag hade på hjärtat. Nu är det er tur!

Som jag sa - ordet är fritt!


torsdag 24 november 2011

Vad som är vackert på den ena är fult på den andra...

Jag får väl erkänna att jag nu och då kikar in på storbloggarnas bloggar. Jag följer dom inte minitiuöst men ibland blir jag nyfiken på vad för nytt galet de hittat på.

Det största i den världen verkar ju vara pengar, framgång, popularitet, vikt och plastikoperationer + en del andra mindre ingrepp. Men det enda jag verkligen fastnar för (hos storbloggerskorna) är hur en del av dom pendlar i vikt och hur olika vikten påverkar deras utseende.

Skandalbloggerskan Alexandra "Kissie" ser t.ex. fruktansvärd ut som smal. Hennes händer ser ut att tillhöra en gammal människa, huvudet ser oproportionerligt ut, och att hon har opererat in så monstruöst stora inlägg i brösten gör att hon ser fullständigt skev ut. Kanske diggade jag inte hennes tonårsstil med idominsalva på läpparna heller, men hon såg iaf sund och söt ut på den tiden...




Motivationsbloggerskan Isabella "Blondinbella" å andra sidan tyckte jag såg väldigt vacker ut när hon var riktigt smal. Hennes ansikte lös med en typ av positiv och härlig energi, ögonen glittrade på ett fint sätt och kroppen såg ut att vara i toppskick (har inte stenkoll men har för mig att hon tränade en hel del och åt ganska bra?). Numera ser hon plufsig ut... Vissa kvinnor kan verkligen se döläckra ut med kurvor men jag tycker inte att Blondinbella gör det med stil. Hon liknar någon som gått upp i vikt pga för mycket soffsittande och för många glasskaffe-drinkar, istället för att vara naturligt kurvig och mjuk.

(Tillägg dagen efter 25/11-2011
Fick en kommentar om att Blondinbella ev. ska ha haft ätstörningar under sin väldigt smala period, jag försökte söka på internet men hittade inget om detta. Om det dock stämmer så är det givetvis väldigt hemskt och jag vill INTE uppmuntra någon till att svälta sig själv, kräkas eller träna tills kroppen förstörs. Jag tyckte bara genuint hon strålade som väldigt smal... Jag hoppas verkligen att ätstörnings-påståendet inte stämmer.. det vore tragiskt. Jag vidhåller att jag tycker hon ser frisk och välmående ut på bilderna som smal, men sen kan ju bilder och smink vara missvisande...)



Finns säkert bättre exempel på kvinnor som ser vackra respektive oattraktiva ut beroende på vikt, men just dom här två var vad som dök upp i mitt huvud för stunden.. Haha, nu känner jag mig lite dum som bara klankar på andra kvinnor hur de än gör (bägge två vill ju tydligen uppmuntra till sund livsstil, enligt sin egen åsikt det vill säga) så jag får väl slänga till med någon jag tycker ser helt lagom ut som hon gör.

Nu ska vi se... Hm. ÅH JA! Hur kunde jag glömma min egen favoritbloggerska?

Egoina ser ju fantastisk ut. Nån enstaka gång berättar hon om hur hon pendlat upp eller ner typ 6 kilo, men fäster aldrig någon större uppmärksamhet vid det. Nej istället drog hon ju igång projektet "VIKT-igt som fan" där hon själv lägger ut bilder på sin egen kropp samt uppmuntrar andra tjejer att posta bilder på sina egna näsor, lår, magar etc. För att verkligen tydligt bevisa mångfalden av olika kroppstyper och former, och att ALLA kan se vackra ut (det märks väl inte alls att jag älskar den här tjejen?).




Hursomhelst. Egoina har enligt mig en sund, fin kropp som verkligen klär henne. Hon är varken för smal eller för rund, utan precis lagom som hon är. Sen vet jag ju inte hurdant hon äter och tränar i verkliga livet (utanför bloggen), men hon ser ut att trivas med kroppen hon har och jag tror det gör en stor skillnad i utstrålningen hos en människa.


Men allt detta är ju bara mina egna personliga åsikter.



Vad tycker ni ?
Har ni några bra exempel på kvinnor som är riktigt vackra som kurviga och mjuka?
Eller vackra som rejält smala och slanka?

torsdag 17 november 2011

Tacksam

Idag har varit en riktigt bra dag. Känner att jag behövde skriva här om det, då jag typ enbart skrivit om nätterna när jag känner mig som absolut mest deppad och ångestfylld.

Faktum är att jag haft många bra dagar. Underbara dagar. Dagar då det känns som att allting går rätt. Dagar då "Gud ler mot mig" för att allting glider på så bra, går så lätt, att jag får sån tur i små och stora saker i vardagen. Att jag dessutom tycks ha så ofantligt många och underbara människor i mitt liv har inte passerat obemärkt heller.

Jag antar att det är såhär det ska vara. Att det är detta som är naturligt. Att jag om dagarna är strålande glad, hoppfull och fylld av förväntningar och planer, att jag umgås som en tok med alla vänner och familjemedlemmar jag saknat och gör planer för hela veckor och inte bara någon enstaka dag varje månad. Men att jag sedan får som "dippar" då jag sörjer det som hänt, att jag känner mig ensam och till och med lite rädd. Både glädjen över friheten och sorgen över detsamma är förmodligen det knasigaste men också mest naturliga jag kan gå igenom just nu.

Jag har planerat en otroligt rolig helg nu, och veckan efteråt lär bli bra den också. Jag planerar, drömmer och har roligt.

Det finns något att vara tacksam för varje dag, och idag är jag väldigt tacksam över att jag kommer få hem två nya möbler den närmsta tiden, men mest över att jag "hittat tillbaka" till min bästa vän som jag har saknat mer än jag tidigare kunnat erkänna.



Är ni tacksamma över något idag?


tisdag 15 november 2011

Sabbad mage och hjärna

Den 5:e november vägde jag 65,5kg.
Idag när jag ställde mig på vågen så vägde jag 63,5kg.

Jag varvar just nu mellan korta stunder av sötsug, magont, hunger, illamående och tappad matlust. Min kropp verkar inte kunna bestämma sig för hur den ska ha det.


Min hjärna är sabbad också. Ena stunden undrar jag varför jag så desperat vill byta ut alla möblerna i lägenheten och möblera om, nästa stund känns det självklart. Men vi hade goda stunder, jag har bra minnen? Kärlek, tillgivenhet, vänskap. Sen minns jag det andra. Ilska, svek, kommunikationsproblem.

Det känns som att jag balanserar på en extremt tunn tråd.


Än så länge har jag umgåtts löjligt mycket med vänner och familj. Inte en enda dag har jag varit sittandes hemma i lugn och ro. Jag vill inte ha lugn och ro. Jag satt hemma i ett helt år och nu vill jag inte mer. Och så shoppar jag. Visserligen småsaker. En hårfärg på 40 spänn, kläder för mindre än halva priset osv. En smågrej här och där. En femma där, en tia där. Jag försöker dämpa allt med shopping och umgänge. För pengar jag inte ens har egentligen. Jag kommer hata mig själv nästa månad när jag får leva på filmjölk och euroshopper nudlar fram till jul.


Jag hatar att mitt hjärta gråter och säger "Nej"
när min hjärna tröstar och säger "Jo...
Det är för ditt eget bästa. För du höll på att gå under.
Ibland blir man kär i fel person. Ibland vill man så
gärna att något som är dåligt ska bli bra.
Men det här blev aldrig bra. Det blev bara värre"

och mitt hjärta frågar gång på gång
"Varför?"




Nazareth - Love Hurts

Love hurts.. love scars
Love wounds.. and mars
any heart.. not tough
or strong.. enough
to take a lot of pain.. take a lot of pain
Love is like a cloud.. Holds a lot of rain
Love hurts.. ooh ooh love hurts

Some fools think of happiness
blissfulness.. togetherness
some fools fool themselves I guess
they're not foolin' me

I know it isn't true
I know it isn't true
Love is just a lie
made to make you blue
love hurts.. ooh..
ooh love hurts

På natten...

tjaa... lördagen gick väl inte som jag hoppats. Den började bra, men fortgick och slutade riktigt riktigt dåligt. Jag hade hoppats på att kunna ha någon form av vänskapsrelation med Björnkillen efter allt det här, men just nu är jag osäker på om det kommer gå.

För mitt hjärta, min själ och mina nerver klarar inte detta mer. Jag trodde jag hade trasats sönder mer än vad som var möjligt... tills i lördag. Då trasades jag sönder ytterligare.


Så nu är det bestämt att vi inte ska ses mer på obestämd tid. Kanske, i framtiden kan vi lyckas bli vänner. Kanske inte.



Jag hatar det här. På ett sätt är jag så otroligt lättad över att steget äntligen är taget och att han flyttar ut i helgen, men på ett annat sätt är jag livrädd och skitledsen. Suck. Love isn't easy.


Och mitt i allt detta är jag så löjligt stolt över att jag inte tröstätit trots att begäret fallit på. Det började med att jag tappade aptiten HELT den första veckan och mådde illa dygnet runt, men när aptiten väl kom tillbaka så kom också lusten att tröstäta. Men jag har lyckats stå emot.



Dessvärre tog jag till giftpinnarna samma kväll jag gjorde slut med Björnkillen.



Suck suck och suck. Vad ska jag göra med mig själv? Det löjligaste är att jag bara är såhär negativ och sorgsen om nätterna... när huset blir tyst och tankarna kommer smygandes. Om dagarna är jag ute och promenerar, träffar folk, handlar... Jag GÖR saker. Jag ler, jag skrattar och jag pratar! Jag lyssnar till och med på andras problem! Jag är fullt fungerande!



Fram tills det blir mörkt och tyst. Då skiter sig alla de där fina lyckliga känslorna fullständigt.





Blörk.

onsdag 9 november 2011

Jag kallar det självbevarelsedrift

Livet är så mycket mer invecklat än jag någonsin kunde ana. Det är plågsammare än jag vill erkänna och det ställer verkligen till min förmåga att hoppas och drömma.

Jag har bett Björnkillen flytta.


Kanske i framtiden, om jag fogat samman de sönderslagna bitarna som en gång var Jag, och om han ändrats på det sättet jag skulle behöva för att fungera med honom... kanske det här bara blir en stärkande grej. Kanske blir det bara ytterligare ett minne som med tiden bleknar.


Det hela är så otroligt invecklat. Och jag försöker verkligen prata av mig med vänner och familj, men samtidigt som jag pratar om det så vill jag inte prata om det. Allting bara blev så fel. Hur kan man älska en människa samtidigt som man inte vill träffa honom eller prata med honom? Hur kan man älska en människa men få magknip varje gång man ska åka hem till honom? Hur kan man älska en människa trots att han trasar sönder en till bitar invärtes? Och hur, hur hur hur hur... säger man nej? Hur säger man stopp, nej, nu är det slut. Hur säger man att han måste lossa på sitt grepp och låta mig vara? Det går emot varenda instinkt, magkänsla och sunt förnuft när man älskar någon att be honom gå.

Men att be honom stanna och fortsätta falla itu invärtes är inte heller bra. Inte rättvist mot honom att ljuga och låtsas. Vad som gör det här extra plågsamt är att han inte ens förstod varför jag ville ha bort honom. Han visste inte på vilket sätt han sårat mig och trasat sönder mig. Han hade inte gjort något med flit eller medvetet, men han hade gjort det.


Hade jag haft mer skinn på näsan eller rent allmänt varit mer hårdhudad hade jag säkert hanterat det helt annorlunda. Jag hade säkert inte reagerat såhär. Men jag är löjligt ömtålig när det kommer till vad som sägs direkt till mig och hur jag blir behandlad. Mitt liv har både bidragit till att jag är ödmjuk, omtänksam och snäll, men också detta. För känslig. För ömtålig. Eller är det han som blivit för hård av sitt? Jag vet inte.


Det jag skrivit tidigare här har inte varit hela sanningen, jag ville inte erkänna att det fanns fler orsaker till att jag försökte göra slut. Jag är sån, erkänner ogärna när något är dåligt när jag så innerligt önskar att det egentligen vore bra. Jag menar, hur kan någon som var så otroligt bra för mig, helt plötsligt slå om och bli den som gör mig mest illa? Jag är skev och komplicerad, men när det väl kom till kritan så var det inte självhat som drev mig till detta utan självbevarelsedrift. Jag håller på att drunkna och Björnkillen är den som håller fast mig under ytan.




Jag har inte bott hemma på en vecka, och jag stannar inte ens på samma plats hela tiden. Tills dess att han tagit sina grejer och flyttat tänker jag stanna hemifrån. Turligt nog har jag människor i mitt liv som ser till att jag har sängar att sova i, mat att stoppa i magen och lite småsummor vid behov. Jag har lovat att träffa honom på lördag och prata ut om allt, försöka lösa det här som vuxna och skiljas åt som vänner. Om det går bra kanske vi kan hålla kontakten och se hur det går för varandra i livet.

Men jag är så orolig... jag har redan sårat honom mer än jag någonsin sårat någon annan människa tror jag. Och jag undrar hur lördagen blir... jag undrar om vi kommer kunna prata lugnt och stilla eller om det kommer bli sådär jobbigt så att jag bara vill fly igen som jag gjorde i lördags?




En del av mig säger åt mig att inte skriva något här innan lördag.. men en annan del känner att jag måste få ventilera alla dom här känslorna NÅNSTANS! För jag berättar inget för majoriteten av min umgängeskrets, och jag skriver inget om det på internet. Jag sitter som på nålar och vill att det här ska vara över så jag kan påbörja arbetet att foga mig själv samman igen.





För att foga samman mig själv blev jag tvungen att trasa sönder en annan. Underbart.

Om reinkarnering faktiskt finns är jag säker på att jag återföds som toalettborste i nästa liv.



torsdag 6 oktober 2011

Gå ner i vikt eller dö

Ibland handlar inte viktnedgång om att komma i sina smal-jeans, att bli accepterad av omvärlden eller känna sig snygg. Ibland handlar det inte ens om att känna sig piggare och få bättre kondis, utan det handlar i vissa fall om att leva eller dö.

Jag tittade idag på gamla avsnitt av Outsiders som handlade om Sveriges fetaste man Jonny Fuhr (se Del 1 HÄR och se Del 2 HÄR) och känner mig så otroligt ledsen och irriterad.


Den här mannen som hela sitt liv varvat bantning och träning med att successivt äta ihjäl sig - blir tillsagd av vården att det enda kvar för honom att göra är att operera magsäcken. Något han väntat med så länge - att han hunnit bli så fet - att det tillslut blivit en 40% risk för honom att dö på operationsbordet. Han är i en knivig sits, läkarna ger honom 5 år till att leva ifall han inte går ner i vikt, men han är rädd att förlora dom få åren han har kvar genom att lägga sig under kniven - så vad gör han?

Jo, ännu en gång beslutar han sig för att strunta i vad läkarna råder honom till och sticker istället till ett behandlingshem i danmark där de hjälper honom i den mån de kan, men det är inte lätt att hjälpa någon som innerst inne inte vill bli hjälpt. Meningen är att han ska stanna där i flera månader för att få bukt med sin livsstil FÖR GOTT, men istället ger han upp redan vecka ett pga en enda motgång och åker hem igen, där han går upp de 10 kilona han gick ner med ränta. Från programmets början till slut har det hunnit gå två år, och han har gått plus minus noll i sin viktkamp. 2 av hans 5 år spenderade han med att göra som han gjort hela sitt liv: fuska, förhala, misslyckas och ljuga för sig själv.

Mot programmets slut så muttrade han surt för sig själv att en operation inte var bra, för om man inte kan lägga om livsstilen INNAN en operation kan man minsann inte göra det efteråt heller.


Detta fick mig att tänka på en kommentar av en gammal vän som jag fick till inlägget där jag skrev om min senaste viktuppgång:

"Jag har en tanke...
Du minns hur jag var kritisk till en operation, och tyckte att viktproblem är något man ska ta tag i från insidan.

Varför får inte överviktiga människor terapeutisk hjälp när de söker sig till sjukvården, istället för en operation? Något som behandlar den underliggande orsaken till varför man inte kan sluta äta, varför man äter sina känslor, tröstäter, matmissbrukar. En behandling som antagligen är mindre kostsam för skattebetalarna (Om man ska vara lite krass).

Håller du inte med mig om att fetma till stor del är en psykisk sjukdom? (Som ger fyskiska symptom). Det är som att operera bort tårkanalerna på någon som alltid är ledsen och gråter?!

Jag står fast vid att jag tycker att man ska behandla den underliggande orsaken till matmissbruk! /J"


Innan operationen höll jag INTE med min vän. Om jag inte minns fel så grälade vi till och med om just detta för att jag tyckte att hon inte fattade ett skvatt. Numera håller jag faktiskt med henne till viss del. Jag tror inte att fetma ALLTID bottnar i psykisk ohälsa, men kanske i många om inte de flesta fallen. Problemet är att väldigt många inte ens är medvetna om att deras övervikt är ett symptom på något annat. Hur många säger inte att de äter och är överviktiga för att de helt enkelt är matälskare och livsnjutare?

Men någon som njuter av livet borde med all logik INTE äta sig mot sin egen grav..

Men även om alla som åt av fel anledningar hade insikt nog att inse att de skulle behöva gå till en psykolog snarare än en dietist... så finns det ju inte resurser till den typen av hjälp. Psykvården svämmar redan över och allas problem ska kategoriseras som olika akut, och därför är deprimerade, självmordsbenägna och många andra mer hög prio än dom som äter för mycket. Kanske skulle man inte få komma till en samtalsperson alls ifall man angav övervikten som anledning.

Sveriges ledande kirurg för Gastric Bypass hävdade i en debatt på tv att operationen är en typ av hårdhänt terapi för feta och jag kan bara tala för mig själv, men för mig stämde det verkligen. Man blir hindrad från att skada sig själv, iaf från samma grad som tidigare. Vissa dagar mår man dåligt över att inte ha valet att agera självdestruktivt, men i längden kanske det räddar ens liv?

Förhoppningsvis i framtiden så kommer vi kunna urskilja vilka som väger för mycket pga genetik, ätstörning eller dylikt och anpassa en passande lösning för varje individ. Kanske kommer vi till och med ha speciella psykologer som specialiserar sig på övervikt? Jag hoppas det.. Men här idag, är jag glad över att vi har någon lösning alls. Annars är jag helt och hållet säker på att jag förmodligen skulle vägt närmre 120 kg idag och inte ett dugg närmre ett hälsosammare liv än jag var för tre år sedan.

Och att Sveriges fetaste man inte tror att man med hjälp av operationen kan ändra livsstil bara för att man inte kan det INNAN eller UTAN en operation... Det är helt enkelt inte sant. Kanske för vissa men inte för alla.

Med hjälp av operationen kunde jag för första gången i mitt liv äta små portioner, jag började uppskatta grönsaker och fick ett helt nytt synsätt på VARFÖR jag känner ett behov av att äta så fel... och detsamma gäller för mitt syskon som opererade sig i maj. Mitt syskon som hela sitt liv jojjobantat och stött på motgång efter motgång pga bristande självdisciplin med mera. Detta syskon har nu på 5 månader gått ner 40kg och för första gången i sitt liv fått rätsida på sin relation till mat.


Men visst, både jag, mitt syskon och Sveriges fetaste man skulle nog må BÄST av att en gång för alla gå till bottnen med varför man har en ätstörning och helt enkelt "bli botad istället för att behandla symptomen". Om det vore möjligt, vilket jag hoppas det är för många eller kan bli.


Vad skulle ni föredra:
Gå till en psykolog/samtalsperson och bli "botad" på ett mentalt plan gällande er relation till mat?
Eller
Ta medicin / genomgå en operation och "behandla symptomen" men kanske aldrig få bukt med det egentliga bakomliggande problemet till er relation till mat?