Jag har alltid kallat mig konservativ, gammaldags etc. Att kalla mig själv för reinkarnerad gammal tant har varit slående ända sedan min tonårstid. "Det var bättre förr. Gud så alla knarkar idag! Vad slampigt att ligga runt sådär som alla gör. Jag vill bli en liten hemmafru" var liksom typiskt mig. ÄR typiskt mig.
Men ÄR det jag egentligen?
Ju mer jag grubblar över mina olika ståndpunkter, åsikter osv i livet, ju mer inser jag hur påverkad jag är av min omvärld och människorna i den.
Ett ganska löjligt exempel är att jag vill göra en bodymodification (samlingsnamn för piercing, tatuering, scarification mm) men blev tillsagd av personen jag ska göra den hos att tänka över saken riktigt ordentligt först. Sådana uttalanden tar jag ju allvarligt på, han är ju professionell och vet bäst.
Så jag började tänka, och visste att jag velat ha just det här sedan tonårstiden och nästan inte hade ett uns tvekan i mig. Så vart kom det där unset tvekan ifrån?
Och det slog mig, att det var samma rädsla som när jag gjort mina andra piercings och tatueringar. Rädslan för att en dag träffa en kille som skulle välja bort mig pga mitt utseende. En kille som skulle ogilla kroppssutsmyckning.
Jag har varit medveten om den här rädslan förr. Jag har alltid varit rädd att göra permanenta saker för min egen skull IFALL det nu skulle komma och bita mig i arslet flera år senare när det vore för sent för att göra det ogjort. Det är därför jag alltid varit så återhållsam med att göra drastiska förändringar i utseendet.
Men för första gången i mitt liv känner jag mig förbannad. Varför i hela friden ska jag låta bli att göra något för MIN egen skull? Något JAG skulle bli lycklig av? Något som skulle få MIG att känna mig mer vacker? Varför måste jag konstant tvivla på sakerna jag vill göra för mig själv, ifrågasätta mina egna önskningar? Varför? Varför är jag så rädd för att vara den jag vill vara?
Men tatueringar och utseenderelaterade saker är ju bara en droppe i havet jämfört med helhetsbilden.
Moraliska åsikter och ståndpunkter. Det är en stor grej. En stark grej. Vad jag har sett ner på mina vänner och bekanta genom åren! Vad jag har tyckt synd om dom, och ibland äcklats av dom. Leva vilda liv, ha sex till höger och vänster och göra si eller så med sina pengar. Vilket slöseri, vilken motbjudande tillvaro! Haha. Ja.. det var så jag tänkte tyst och sade högt.
Men nu nyligen fick jag frågan "Hur många har du legat med?" och när jag angav den rätt så blygsamma siffran bemöttes jag av... Ja vad ska man kalla det? Han blev högst imponerad, och höjde mig till skyarna för det.
Och då hände något som aldrig hänt förr. Jag äcklades av hans reaktion. För vad har jag för att ha levt ett återhållsamt liv med strikta regler gällande sex och kärlek? Det har inte gett mig ett skit mer än att jag blivit lurad och vilseledd just FÖR att jag varit strikt. Mina "skitsmarta" regler har bara ställt till det för mig. Så jag har en rad skiterfarenheter och dåliga förhållanden bakom mig, och det enda jag kan stoltsera med är den låga siffran sexpartners? Och det får jag beröm för?
Nej äcklad blev jag. Inte av killen ifråga utan av mig själv.
Det är ju smart. Säga åt killar att man vägrar ha sex utanför ett förhållande. Att man vägrar ha sex ifall de inte älskar en. Det kommer ju absolut inte leda till att de ljuger som fan för att få det dom vill av en? Nej inte alls. Det blir säkert ett genuint fint förhållande utan baktankar. Suck.
Jag inser mer och mer att jag verkligen bäddar för trubbel i mitt liv.
Och "lilla goa hemmafru"-drömmen då? På vilket sätt är den dålig?
Jo för att passar man upp på den man älskar dygnet runt, natt och dag, varenda minut och gör allting utan att någonsin bli ombedd att göra det, då tillslut förväntas det av en. Då uppskattas det snart inte längre. Och man passiviserar sin partner i samma veva. Man bäddar för att dra hela jävla lasset själv, och i slutändan, när man tänker på det så inser man att man knappt ens har rätt att vara arg över det. För som man bäddar får man väl ligga trots allt?
Jag har sett ner på så många i mitt liv. Jag har varit en riktig liten bekräftelsehora som gjort vad som helst för en gnutta uppskattning och bekräftelse. Jag har fullständigt struntat i att göra saker till 110% för min egen skull och istället fattat alla val med en gnagande röst i bakhuvudet som sagt åt mig att tänka om - ifall nu en kompis, förälder eller kille skulle ha en annorlunda åsikt än jag - och i slutändan är det den gnagande rösten jag lyssnat på, och struntat i att göra det som jag själv velat för min egen skull.
Nu när jag väl har börjat tänka på det här. Hur starkt jag påverkas av vad andra tycker, eller eventuellt skulle kunna tycka, eller hur de reagerar när jag stryker dom medhårs så har jag också börjat inse hur extremt löjligt och osmakligt jag anpassar mig efter omvärlden. Jag spottar ur mig ord som jag VET är tillfredsställande för den jag pratar med - utan att tänka efter vad jag EGENTLIGEN borde sagt. Att vara till lags och stryka andra medhårs har blivit en reflexmässig grej för mig. Vart har JAG tagit vägen? De senaste veckorna har jag insett att hälften av allt jag säger till dom jag vill behaga oftast inte är MINA åsikter eller ståndpunkter. Inte mina ord. Inte mina känslor. Inte min sanning.
Jag känner mig så otroligt tillvänd. Så vilsen. Vem är jag? Nu när jag nästan suddat ut mig själv helt, kan jag någonsin hitta mig själv? På riktigt?
Jag tror inte att jag är konservativ egentligen. Jag tror bara jag haft lite fel uppfattning om hur människor fungerar generellt. Jag tror inte jag är något duktigt och präktigt litet helgon, jag tror kanske att jag är ganska egoistisk och vild egentligen. Jag tror inte jag är menad att smälta in i svensson-mängden och vara alldaglig, jag tror jag är menad att sticka ut lite och passa bättre ihop med knasbollarna.
Men jag vet inte vem jag är. Jag gissar bara ganska hejvilt. En satans massa känslor, tankar och åsikter har börjat bubbla upp inom mig som jag inte visste fanns där. Jag vet inte vilka av dom som är tillfälliga, vilka som bara är rebelliska pga ilska över allting, och vilka som genuint speglar vem jag är.
Jag är så trött... På mig själv. Varför måste jag vara så krånglig?
Vad tror ni? Hur stor procent av oss är genuint den vi vill vara,
och hur stor procent är vi pga rädsla för hur vi skulle bli bemötta annars?
Jag tror att det allra flesta- spelat någon annan för att göra just en annan nöjd, gått in i en roll för att undvika eller främja vissa situationer vare sig det handlar om jobbet, förhållandet eller sitt privata liv. På så vis gör man det lätt för sig själv för stunden. Man kan ju intala sig själv det iaf. Men det är nog annat än lätt. För i slutändan står man kvar som ett tomt skal,som gör allt för att undvika konfrontationer, för det är helt enkelt inte värd problematiken kring det. Det är väll precis lika skevt som dubbelmoralen som finns ute i samhället som säger " Va den du är" Men egentligen säger "gör såhär", "se ut såhär" ect. Hela konceptet blir ju en felaktig illusion av verkligheten. Men vem eller vad är det som säger åt oss att va på ett viss sätt, och hur kan man påverka detta, för att inse faktum är man kommer aldrig kunna göra alla nöjda och allra mindre sig själv. Vilket är egentligen den viktigaste tumregeln. För man lever ju inte utanför sina egna ramar när det kommer till va den vi är och vill vara, den vi utvecklar oss till, "JAGET". Det är här man måste börja ändra det olika procentliga delarna och göra det till en procent, för att sedan våga tro på sig själv utanför dessa ramar. För det är ju genom konfrontationer de verkliga debatter tar fart, det är då den procentliga "jag" växer. Så antar att vi själva styr den stora procentliga delen. Svarar kanske egentligen inte på din avslutande fråga,men det var några tankar som dök upp. Jag är också medveten om att vissa kan tycka att jag är dubbelmoralisk just nu när jag precis predikat att vara sig själv, men väljer att vara anonym i mitt inlägg. Men det är MITT Val =).
SvaraRaderaDetta är så svårt... Jag grundar också i detta. Ibland är jag den personen, ibland är jag en annan. Beroende på vem man pratar med. Men jag tror det är ganska naturligt att man "anpassar" sig? På samma sätt som man pratar med sin mormor och en 7-åring på olika sätt.
SvaraRaderaSen det här med att "vara sig själv" som man lägger såååå mycket tid på att grubbla på. Det är klart att alla intryck du haft från det att du föddes tills idag formar den DU ÄR. Det är inget fel att formas av ens omgivning, det är ju det som gör dig till dig!
De gånger jag verkligen försökt vara mig själv kan jag i efter hand känna att "Usch, så jag beter mig. Gapig, högljudd, konstig och alldeles för ärlig". Är det inte märkligt att man ska behöva känna sig obekväm med att vara sig själv? Jag tycker inte det är något fel på att bestämma sig för vem man vill vara. På samma sätt som man har en idé om hur man vill behandla människor så kan man ju ha en idé om hur man vill vara?
Jag antar att det jag försöker säga är att jag inte tror att ens personlighet står skrivet i sten. Huvudsaken är att man mår bra med sina beslut och sina handlingar (jag förstår dock att det är just detta som är problemet i ditt fall...)
/J
Hej!
SvaraRaderaAlltså du, jag tror det är lika för alla oavsett hur man lever, men menar absolut inte att du ska skita i att försöka "förändra" dig, för om du känner att du borde göra det, så gör det :-)
Det jag menar är att jag har inte varit den avhållsamma tjejen, utan jag var den tjejen som gav killarna sex och trodde att de skulle bli kära i mig då... Det fungerar inte det heller,, jag tror det handlar om att man ska hitta den rätta helt enkelt, eller någon som åtminstonne är "tillräkligt" bra! :-)
Du btw! Jag har följt dig sedan februari 2010 lite smått sporadiskt men ändå, men fan vad grym du är! :-)