Jag kan väl börja där jag slutade sist. Krossat hjärta.
Ja, det gör fortfarande ont. Jag kan inte ens beskriva vilken extrem bergochdalbana mitt humör betett sig som de senaste veckorna. Så många skratt, så många tårar, så mycket lycka, så mycket vrede. Men jag tror jag börjar landa på jorden lite nu. Man får inte alltid det man vill ha, och man kan inte tvinga någon att känna något de inte känner. Känslor går över, mer eller mindre, jag får helt enkelt ha tålamod och vänta ut det här.
Utöver det så har mitt socialliv blivit riktigt tillvänt. Det som från början bara var ett gäng samlade sköna människor utvecklades till.. soppa. Inte alla dock ska väl understrykas, men det blev så jobbigt att ens befinna sig i den här staden att jag på impuls flydde till en kompis i en annan stad i några dagar. Iof tror jag ganska hårt på karma och balans i universum, allt som går bra kommer tillbaka i lika mycket dåligt och vice versa, så jag hoppas väl att allt detta nuvarande kaos förr eller senare slår över i desto bättre tider.
Och vikten och allt det där då? Tja, godisförbudet bröts i samband med både hjärteproblemen och sociallivets kaos, lite tråkigt, och det resulterade i att jag hoppade från 59kg till 61kg ganska fort. Hetsäter dock inte, vilket jag ser som ett framsteg. Det är mer, svält under dagarna och storätande på kvällarna varvat med att köpa godis någon gång i veckan. Har en del magproblem, magont, halsbränna och mat som ständigt fastnar, och jag är ganska övertygad om att det beror på både stressen och den instabila kosthållningen jag har just nu.
Resan med att finna mig själv och göra saker för mig själv går nog ändå relativt bra med tanke på omständigheterna. Flertalet människor som vanligtvis haft stort inflytande över mina beslut har ju gått på mig ganska hårt och försökt få mig att tänka om gällande mina ändringar, eller avstå från dom, men trots detta så genomför jag allting ändå. Och för varje nytt steg jag tar på vägen mot att älska mig själv och komma tillrätta med vem jag är så känns det lite lättare att slå ifrån sig vad andra tycker och anser. För det är något jag verkligen säger till mig själv oftare och oftare, och det är: Jag måste lära mig att älska mig själv innan jag kan älska någon annan och denne kan älska mig. Det gäller givetvis inte bara kärlek utan även vänskap och alla typer av relationer.
Så vad händer i mitt liv? En god vän frågade mig igår vad som pågår förutom dramatiken på vän-o-kärleks-fronten och bortsett från de utseendemässiga drastiska förändringarna. Dels har jag blivit tvungen att flytta ut ur min lägenhet pga renovering, jag pendlar mellan att bo hos en kompis och mina föräldrar vilket ger mig en liten lätt tillbaka-i-tiden känsla från när jag väntade på att Björnkillen skulle flytta ut. Fast den här gången känns det inte som semester ifrån en lägenhet jag hatar, utan nu går det inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Mitt Hem där jag känner mig trygg, omgiven av mina saker och med friheten att rå om mig själv och leva hur jag vill. Jag känner mig kort sagt hemlös och avskuren från den dagliga tryggheten. Men förhoppningsvis dröjer det inte länge till nu, byggjobbarna har hållit igång mer än två veckor och gissningen från dom var att det bara skulle ta tre veckor.
Utöver det har jag börjat studera. Något som jag i många år varit livrädd för att ens försöka eftersom det gått så dåligt de senaste gångerna jag provat, men jag byggde upp motivation och förhoppning lagom till studiestarten och även om det känns otroligt tungt, påfrestande och för svårt för mig så vill jag tro att jag kommer klara det. Att studera är lite av ett eldprov för mig, då jag faktiskt kommit till insikt om ett yrke jag aldrig provat men vill prova eftersom jag tror att jag har naturlig fallenhet för det.
Så, så är läget för Fattie just nu. Hemlös, försöker ta tag i livet, överleva socialt kaos och badda det såriga hjärtat med lite vadd.