tisdag 30 juli 2013

Min akilleshäl

Min akilleshäl har alltid varit det här med att faktiskt röra på sig. Det spelar ingen roll om det är att nöjesbada, gymma eller bara promenera någonstans. Fast visst, promenera är bevisligen det jag föredrar såhär när jag ser tillbaka på mina misslyckade försök att aktivera mig genom åren, promenerandet lyckades jag i alla fall hålla igång lite längre än det andra. Och det är promenader jag kör på nu igen.

Men idag nådde jag en ny milstolpe.

För det första beslutade jag mig redan igår för att promenera de 6,5 kilometrarna in till stan för att uträtta bankärenden med mera, och när jag vaknade idag så möttes jag av ett skyfall utanför fönstret. Jag grubblade ett tag, över hur surt det var att inte kunna promenera till stan. Men sen insåg jag att det KUNDE jag visst. Det är bara min dumma hjärna som ständigt famlar efter de mest fjantiga ursäkter för att slippa röra mig.

"Det regnar" "Det är blåsigt" "Jag har huvudvärk" "Jag är för mätt"

Det vore väl en sak om jag stukat foten eller något men idag blev jag riktigt ilsken på mig själv över att jag försökte lägga krokben för mina framsteg på grund av något så banalt som regn? Så jag drog helt enkelt på mig mina vinter-vandringskängor (de enda vattentäta skorna jag äger), ett regnställ från topp till tå och så begav jag mig av.

Jag tröstade min lätt panikslagna hjärna med att det fanns en busshållplats efter halva vägen jag kunde stanna vid och ta bussen ifrån ifall detta skulle bli alltför outhärdligt, men lagom tills jag nådde till denna busshållplats kände jag mig ganska modfylld och fortsatte i rask takt förbi den. Någon kilometer senare förbannade jag mitt beslut, jag kände hur svetten rann längs med min rygg och mina ben under det kvava tyget och jag tänkte surt för mig själv:

"Det här är tortyr. Måtte detta ge resultat. Jag önskar att det räckte med att jag gick ut på en endaste sån här helvetespromenad och sen var klar. För livet. Aldrig mer behöva gå på sånna här vidriga..."

Men jag hindrade mig plötsligt mitt i mina egna tankar. Hur dum var jag? Hur naiv och fjantig var jag som resonerade så? Det här är ju något jag kommer behöva göra kanske varje dag tills den dag jag dör - för det kommer ALDRIG ta slut? Precis som att kampen mot mitt ätmissbruk aldrig kommer vara över? Det fanns ingen poäng med att tycka synd om mig själv för något som var livsnödvändigt, något som kan förbättra mitt liv, något min kropp mår bra av och som jag borde med allt sunt förnuft TYCKA OM! Så jag började mana på mig själv med tankarna:

"För varje dag du gör det här, för varje gång du piskar dig själv trots att det tar emot, så kommer det göra att det blir lättare i framtiden. Du kommer att ha vant dig så pass att det känns busenkelt. Att det känns som vardagsmat. Men bara om du fortsätter FRAMÅT - här och NU!"

Så det var vad jag gjorde. Genom det piskande regnet och den hårda blåsten fortsatte jag utan att sakta ner, utan att tänka negativt, utan att tveka. För imorgon kommer det vara lite lättare än det var idag.


... Jag har ALDRIG lyckats vända mina negativa tankegångar under fysisk aktivitet förut. Det är lätt för mig att vara positiv och vid gott mod när jag har bekväma svala kläder, en strålande sol och fläktande vindar som sällskap när jag pressar min kropp. Men vid minsta lilla motgång blir jag negativ, bitter, inbillar mig att jag utsätter min kropp och själ för tortyr. Men idag för första gången i mitt liv ruskade jag om min egen pessimism och vände det till positiv motivation.


Sen ringde jag pappa och frågade om jag kunde få låna hans löpband när vintern slår till. För hur mycket jag än önskar och hoppas att jag ska kunna motivera mig då också, så känns det tryggare att ha en backup-plan i mitt vardagsrum.

måndag 29 juli 2013

Nyttiga onyttigheter

Jag sökte på en sida efter "hälsosam mat", och möts av ett virrvarr av bilder föreställande antingen kakor och bakelser eller oigenkännbara sörjor av brungrön nyans...


Jag kan inte låta bli att grubbla över hur skevt det har blivit med att äta hälsosamt, eller har det kanske alltid varit så? Dels har vi varianten där folk VILL äta godis, kakor och allt det där men ändå tappa vikt: därför ska man baka sockerfria kakor och godisar med sötningsmedel och konstiga snordyra mjöl-sorter som egentligen inte är riktigt mjöl... Eller varför inte de extrema alternativen där det ska vara ett megastorkok av någon halvdan ganska smaklös soppa som man ska leva på dag ut och dag in?

Tror jag skrivit om det förr men än en gång frågar jag mig själv varför man inte använder det sunda förnuftet istället för extrema alternativ... automatiskt tänker jag att om man bakar utan socker eller mjöl pga ett enormt sötsug så lär man väl mest bli frustrerad när man väl äter slutresultatet? Jag har provat såna där kakor utan socker och mjöl och visst smakar de hyfsat, men de skulle aldrig stillat mitt monstersug när det väl vaknar till liv. Och de smaklösa grytorna och sopporna man ska leva på för att uppnå en drastisk viktnedgång direkt? Alla som bantat blir ju medvetna ganska snabbt om att så fort man slutar med de där självsvälts-metoderna så går man upp allting igen? Så varför plåga sig själv med enformig kost som ändå inte kommer ge hållbara resultat?

Om ens problem är att man äter för mycket kakor, är det verkligen smart att gå på en diet som tillåter en att äta kakor så länge de är gjorda med speciella tillåtna ingredienser? Är inte det lite som att låta en alkis dricka lättöl till måltiderna?

... vet att typ inga trogna diet-människor håller med mig. Min egen mamma är nog en av dom som starkast skulle argumentera mot mig och mena på att det är ett sätt att njuta trots att man bantar. Men jag köper det inte riktigt. Vore det inte bättre att äta med sunt förnuft? Istället för att gå på en diet där man får äta kakor med special-ingredienser men absolut inte ens ta en tugga av en frukt... så bojkottar man kakorna och godiset och äter en fruktsallad med lite vispgrädde till kaffet eller efter maten? Det kanske inte är kalorifritt men det kommer heller inte i närheten av vad en chokladkaka innehåller.

Vad tror ni? Är dieter rätt väg att gå?

söndag 28 juli 2013

ÄNTLIGEN

Åh åh åh! Äntligen resultat!

Trodde ett tag att det var hopplöst, att de där dumma antidepressiva tabletterna sabbat min ämnesomsättning eller nåt eftersom varken godisförbud eller förbättrade matvanor gav resultat, men nu när vi ovanpå det börjat ut och gå så har vi äntligen fått resultat !

Ställde mig på vågen och såg till min lycka att den visade 66,8kg imorse! Mr Bitey var snabb att också hoppa upp på vågen efter att jag berättat att jag äntligen börjat gå ner, och han hade själv tappat 2kg!

Har inte direkt något annat att rapportera men jag är så glad att jag vill dansa eller nåt. Nu ska det firas med frukost tror jag!

onsdag 24 juli 2013

Vi "plussade på" rätt idag

Idag beslöt jag och mr Bitey oss för att fara till stan för att införskaffa lite tunnare, svalare sommarkläder (vi båda har blivit URLESSA på våra på tok för tjocka eller mörka sommarplagg..) och bestämde oss tillslut för att istället promenera och därmed utföra dagens 5 kilometers rutt. (Det går riktigt bra med promenaderna! Vi varierar mellan 2,5 och 5 km beroende på ifall vi bara promenerar "för att" eller ifall vi ska någon specifik stans)

Hursom. Väl hemma igen var vi båda rejält hungriga och blev dödligt sugna på pizza. Vi surade ihop oss lite över att äta något så onyttigt när vi försöker hålla igen. Men så sa jag tillslut:

"Varför ska vi ha dåligt samvete över att vi vill äta MAT? Dessutom när vi kan anpassa den som vi vill? Vi behöver ju inte ha på pommes, bearnaise och allt det där. Vi kan ta en nötköttspizza med massa grönsaker, isbergssallad och lite kebabsås istället? Vi har inte förbjudit oss att äta mat - inte ens fet mat - vi har bara bestämt oss för att försöka äta hälften sallad på tallriken varje gång.."

..oavsett vad jag hade för argument så är givetvis pizza, och all snabbmat rena skiten och borde undvikas. Men jag vill verkligen inte banta, förbjuda eller bli en torrboll. Jag vill lära mig att äta det jag vill men kompromissa till det bättre. Är man dödligt sugen på pizza, pasta eller nåt så borde man faktiskt få äta det. I måttlig mängd - som med allt.

Har skrivit om detta förr, för en massa år sen. Och jag kom att tänka på det just eftersom det var pizzan vi hade trubbel att rättfärdiga för oss idag: "Varför ens försöka välja nåt 'nyttigt' på den? Det är PIZZA? Den är onyttig hur vi än gör"

Inlägget heter "Plussa på" rätt saker -svårt! (hittas HÄR)


Precis så som jag skrev där, är så vi gör nu. Mr Bitey får alltid en skvätt mjölk i sitt kaffe, men de tjocka enformiga frukostmackorna är numera utbytta mot knäckemackor som är överfyllda med keso, skinka och så mycket grönsaker som får plats (alternativt havregrynsgröt med banan på)



Och det här med att han och jag gör det här tillsammans, det får mig att tänka på hur jag under lång tid blev irriterad över att folk alltid skyllde ifrån sig på att deras sambosar eller dylikt inte följde samma diet och därmed kunde de själva inte hålla sig.

Mr Bitey är inte lika hård som jag alla gånger. Ibland kan han inte hålla sig utan köper en liten 100g chipspåse, eller tar av godis någon bjuder på. Det är inte ofta direkt, men han tillåter sig ibland, men jag står på mig. Jag går och brer mig en knäckemacka eller tar en banan när han river upp chipspåsen precis bredvid mig och börjar äta.
Blir jag frestad? Ja.
Blir jag nästan arg av "avundsjukan"? Ja.
Blir jag irriterad över att han gör något när jag förbjudit mig själv? JA.
Ja ja ja JA.
Men, i slutet av dagen är det helt och hållet upp till mig att bestämma hur jag vill leva, samt att avgöra vad jag bör tillåta mig själv och inte. För några veckor sen blev jag så arg på honom, nu avundas jag honom snarare. För han kan göra sådär, en gång, en kväll, och sen inte igen på flera veckor. Det kan inte jag. Jag har noll självkontroll när det kommer till snask. Så jag har anledning till mitt totalförbud, han å andra sidan är inte i behov av några förbud.

Men jag borde inte vara förvånad. Hade jag inte varit i behov av dom där förbuden, då hade jag inte behövt göra en magsäcksoperation för att lösa mina problem. Den icke befintliga självdisciplinen är, och kommer alltid vara min svurna fiende.



Brukar ni "plussa på" rätt?
Har ni styrkan att stå emot när andra runt er frossar?


tisdag 16 juli 2013

Nya tag i solen

Min pojkvän har flera gånger uttryckt missnöje över sin kropp och att han lagt på sig. Hans familj påpekar det också nästan varenda gång vi träffar dom. I mina ögon är han SÅ fin och perfekt, men det är inte vad jag tycker som är viktigt faktiskt, utan hur han trivs med sig själv. Och om jag ska vara ärlig så är jag väl inte helt nöjd med min egen kropp heller efter den här vintern. Jag lyckades ju komma ner till 67,5kg men nu är jag uppe på 68,5kg igen. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inne på 13:e veckan utan godis och snacks.. Men å andra sidan är det sommar och sommar för mig innebär ökad ölkonsumtion, det plus brist på fysisk aktivitet kanske är den busenkla förklaringen..

Nu ska vi iaf göra ett försök till att leva lite sundare. Halva tallriken med grönsaker, dra ner på öl (och i hans fall läsk), samt försöka försöka försöka släpa ut oss på promenader så ofta som möjligt - helst dagligen.

Idag gick vi i vilket fall ut på en halvmilspromenad och han lyckades tillochmed peppa mig till att jogga sista biten. Jag som ALDRIG joggar haha.. Men det var härligt. Några års uppehåll samt en liten viktökning har tydligen inte gett någon större inverkan på min förmåga att promenera, mer än att det går lite långsammare.


Utöver alla storslagna planer på att bli hälsosamma och allt det där så njuter vi i fulla drag av sommaren!
Hur har ni det? Är det ens någon som kommer in och läser här fortfarande?