+1kg & prat om fetma - sterilitet

Känns skittrist, men lagom tills veckans vägning igår (söndag) så hoppade vikten upp från 70kg till 71kg. Antar att det var julens onyttigheter som bestämde sig för att dyka upp.


Men jag tycker faktiskt att jag åt vettigt den här julen. Över 4 dagar blev det 2 bitar hemgjort julgodis, 8st julkakor mamma bakat och ungefär 4 små glas julmust till julmaten. Ingen glögg, ingen knäck, ingen ischoklad. Har dock druckit ganska rikligt med alkohol den här veckan, kanske var det som ligger bakom kilot?

I vilket fall... hann ju ta bilder när jag var nere på 70, men jag ska vänta med måtten samt att kryssa över delmålet tills jag gått ner det där förbaskade kilot igen!


Men jag måste ändå säga att jag haft en fantastiskt härlig jul! Det har varit så trevligt och jag ångrar ingenting jag åt! Är ju bara jul en gång om året ;) Är ni alla nöjda med er jul?

:)

- - - 1,5 timme senare - - -
Kom på något jag glömt att ta upp! Jag satte in min första p-stav när jag var 16 år och vägde runt 75kg, och inom några månader hade jag gått upp runt 10kg, och mensen försvann helt och hållet. Så, mellan åldern 16 till 21 hade jag ingen mens, och jag sa till alla som undrade att det var tack vare p-staven jag slapp den, detta var något jag även intalade mig själv eftersom alternativet (att min övervikt gjort mig steril) var för skrämmande.

Men nu när jag gått ner i vikt så började den komma tillbaka (fast med långa mellanrum i början), och nu kommer den varje månad. Och jag har fortfarande p-stav, så nu fick jag verkligen bevisat en gång för alla att det var min övervikt som låg bakom.

Det känns skitskumt, jag är helt ovan vid den och blir lika förvånad varje gång. Men det är också en lättnad, för det är ju ett tecken på att min kropp tillfrisknat och fungerar som den ska igen! :) haha. Sjuk grej att bli lättad/glad över egentligen..

Världens bästa julklapp: Minus 40kg!

Idag är det julafton, och jag fick VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP! Det sista kilot har försvunnit och jag har därmed gått ner hela 40kg och nått ytterligare ett delmål!

Lyckades ta lite helkroppsbilder mitt i julstressen, måtten tar jag imorn! :)

(Klicka på bilderna för att att se i större format)

Här visar jag hur jag successivt krympt. även dessa bilder är klickbara.






Hoppas ni alla hade en riktigt härlig jul! :)

GOD JUL!

Urs, får dåligt samvete över hur jag försummat bloggen nu i några dagar, men jag har både haft fullt upp och väldigt stressigt!

GOD JUL alla!


Jag återkommer så snart jag kan! <3

1kg kvar

Veckans vikt: 71,0kg

Bara ett kilo kvar nu... oooh. Det känns så SEGT.
Är väl antagligen för att jag är så nära...

1kg till och sen har jag gått ner 40kg.
40kg...sinnessjukt! det är ju en hel anorektiker typ.

Slänger upp en bild där jag drar lite i huden på magen.
Sen ser man skuggan av ett höftben också!! :D Var inte säker på att jag hade höftben under allt hull faktiskt...

Godisberoende & att äta sina känslor

Jag tänkte göra ett försök att berätta exakt hur jag lyckades sluta med godis, och hur jag lyckades sluta tröstäta.

Att jag opererat mig blev definitivt den utlösande faktorn för den här självinsikten, men eftersom de flesta opererade kan äta godis och annat så är det inte operationen som hindrar mig idag från att tröstäta - för mitt tröstätande var aldrig relaterat till MÄNGDEN mat eller godis jag stoppade i mig, utan beteendet i sig.

Att helt plötsligt få ett enormt sug efter att äta, vadsomhelst. Mat, godis, kex, negerbollssmet... Jag har tillochmed tröstätit vanliga osockrade kellogsflingor när jag inte haft något annat tillgängligt. Men visst vill man helst äta något gott, och i mitt fall var inprincip allt skitdumt GOTT (precis som de flesta tycker).


Redan efter 1 vecka på nutrilett så började jag lägga märke till när jag ville äta mat eller godis som mest, och det var inte när jag var hungrig (!). Ytterligare en vecka gick och jag märkte ännu lite tydligare NÄR jag ville äta. Efter dessa två veckor beslöt jag mig för att helt enkelt försöka fortsätta på samma sätt, nu när jag börjat förstå/märka mönstret i mitt ätande. Och ju längre tid som gick, ju mer tydligt blev Mitt mönster...

Jag fick ett helt olidligt begär efter att äta något dumt varenda gång...
..Jag kände mig ensam och utan vänner
..Jag tyckte att någon inte förstod mig
..Jag gick förbi en spegel och kände mig ful
..Jag funderade över mitt liv
..Jag törstade efter kärlek
..Jag tänkte på mitt ex
..Jag blev rastlös

..och listan kan göras oändlig. Kort sagt: i början fanns suget efter att stoppa något i munnen där HELA tiden nästan. I takt med att jag började glömma/komma över mitt ex så försvann suget efter mat när jag tänkte på honom. Och när jag var sysselsatt (inte rastlös med andra ord) så försvann suget också. När jag insåg att det fanns lika många som förstod mig som de som inte förstod mig så försvann suget på den punkten med (men bara för att jag märkte mönstret så försvann INTE suget direkt! Det tog sin tid..)

Jag tror framförallt att suget försvann, för att jag inte matade begäret. Varje gång en situation uppstod då jag VILLE äta något (bara något litet. bara en näve chips, eller en liiiten chokladbit..) men lät bli, så lärde jag mig att hantera situationen genom att TÄNKA istället för att äta.

Detta var något helt nytt för mig. Förr brukade jag sitta och småmumsa på saker medan jag satte på en film eller något annat för att helt enkelt fly från känslorna som bubblade upp inom mig.

Kan väl tillägga att godis och skräpmat (pizza, hamburgare, varmrätter etc) alltid var mitt förstahandsval när jag tröståt. Så genom att strikt förbjuda just detta, märkte jag mönstret ännu tydligare. För varenda gång det där "monster-suget" kom (alltså, inte vanligt sug när man är småsugen på en speciell maträtt, och inte heller hunger, utan suget man får när en psykologisk påfrestning sker) så suktade jag JUST efter snabbmat och godis. Medan när jag bara var hungrig så ville jag ha typ husmanskost, eller när jag blev småsugen ville jag ha en specifik maträtt. Suget efter godis och annat dumt dök enbart upp när jag var ledsen över något.

Så i mitt fall hörde godissuget till största del ihop med att jag var ledsen. Vilket det kanske inte alls gör för andra, och därav kanske inte mitt sätt funkar för andra heller. Men jag kan ju säga att jag hade inte en susning om att mitt godissug bottnade i känslor förrän låååångt efter att jag slutat med det.

Och jag kan erkänna att på sistone har jag känt mig väldigt kärlekstörstande, känner mig lite som en hormonell tonåring igen... och det har påverkat mitt monsterssug enormt! Flera gånger i veckan så kommer suget efter choklad nu, och det är alltid i samband med att jag tänker på killar. Dödsfjantigt... Jag känner mig dödsfjantig. Men eftersom jag vet VARFÖR jag är sugen på chokladen, så är det lättare att motstå. inte lätt, men lättARE. För egentligen är jag ju inte sugen på choklad, eller hur? Jag är sugen på ett par glittrande ögon, en varm famn och närhet... Och det spelar ingen roll hur mycket choklad jag skulle stoppa i mig, för chokladen kan inte ge mig det jag verkligen vill ha.


Men som sagt: Jag har ingen aning om ifall avhållsamhet kan fungera för andra. Men det var avhållsamheten som tvingade Mig att se inåt.

Varje dag är en kamp, för alla.

Nu när jag tjatat klart så tackar jag för mig ikväll och
önskar er alla STORT LYCKA TILL nu över julen! :)


Ps. Kom på nu, något jag själv funderar på att göra:
Köpa en liten dagbok eller liknande, och slita fram den och skriva ner mina känslor varenda gång jag får monsterssuget. Det kanske skulle funka ännu bättre än att bara grubbla över sina känslor? Att skriva av sig är ju väldigt effektivt...

God Jul! här får du lite viktminskning!

Vissa dagar när jag får kommentarer som
"men shit.. vad slank du börjat bli!"
följt av ett väldigt tyst ".....jag vill också...."
så önskar jag att jag kunde ge bort viktminskning i julklapp till dom jag älskar...


Jag har verkligen försökt tipsa, stötta, peppa och motivera... men det hjälper inte. Folk verkar snarare bli irriterade eller ledsna när jag försöker "dela med mig av min visdom".

Jag undrar om det beror på att jag var tjejen som flög upp i vikt under loppet av bara några år, att jag var den utan självbehärskning och utan självinsikt? Trodde alla att jag skulle fortsätta bli fetare och fetare tills den dagen jag dog?

Det här är ganska sjukt. Aldrig trodde jag att man fick Dåligt Samvete på köpet vid viktminskning...


För att prata om något annat.
Jag har velat ganska länge kring huruvida jag ska skämmas över att jag var en tjockis. Om någon får syn på en gammal bild av mig där jag vägde nästan 40kg mer, hur ska jag reagera? Ska jag krypa ihop och ursäkta min tidigare patetiska livsstil?

Det tog lång tid, men jag har insett att jag tänker vara stolt. Klart att jag skäms över hur jag misshandlade min egen kropp, men det ligger i det förgångna. Jag tänker vara stolt över det jag åstadkommit, och inte ursäkta mig för vem jag brukade vara.

Men det är SVÅRT, för jag har ursäktat min existens i flera år, så det tar verkligen emot, känns onaturligt. Men jag VILL INTE vara en person som trycker ner mig själv. Jag vill vara kvinnan som går med huvudet högt och kan vara stolt över den hon är, medveten om både sina goda och dåliga sidor. Och minnas vägen som fört henne dit hon är utan att vara bitter.

Men det är svårt.

Svettas < Fryser

Hela mitt liv så har jag haft problem med att jag svettats så mycket. Har alltid haft ångest för att skaka hand med främmande folk eftersom jag varit rädd att de ska äcklas av min handsvett osv. På somrarna har jag svettats så förfärligt att jag inte velat gå utomhus överhuvudtaget (för jag var rädd att folk skulle äcklas av min lukt...)

Men nu, sen 1-1,5 månader sedan så är det raka motsatsen med mig! Jag fryser så mycket att jag ibland duschar i skållhett vatten 2ggr om dagen bara för att få upp värmen. Just i detta nu sitter jag med dubbla sockar, långkalsonger + tjockbyxor och två tröjor, men likförbannat fryser jag!

Först trodde jag det var fel på värmen i min lägenhet.. men jag har märkt att när andra nästan svettas i en bil eller ett rum så fryser jag.



Detta är lite på gott och ont... ångesten över handskakningar har försvunnit, men att frysa dygnet runt är inget hit heller.

Fatties matvanor

"Caroline sa...
Du, om du har tid sen nån dag, skulle du inte kunna göra ett inlägg om vad du äter en vanlig dag så man får ett hum? Skulle va väldigt inspirerande å intressant!"

Fick denna förfrågan i en kommentar, och tänkte att visst kan jag det! Det enda som är knepigt att säga rakt av hur jag äter är lunch och middag, då det kan vara precis vad som helst inprincip. Husmanskost, wok, pasta, soppa... Man kan väl säga att mina lunch och middagar är som vilka andra som helst, bara att portionerna är löjligt små. (Oftast får lunchen & middagen bestå av samma maträtt)

Frukost:
1 kopp kaffe
1/2 skiva lingongrova med keso, philadelphia eller leverpastej (skivad tomat eller saltgurka också)

Mellis:
1st Actimel

Lunch:
1-3dl av t.ex. husmanskost, wok, pasta eller soppa

Mellis:
1st Knorr Vie

Middag:
1-3dl av t.ex. husmanskost, wok, pasta eller soppa

Mellis:
Knäckebröd med ost, kalkon eller leverpastej (skivad tomat eller saltgurka också)

FRUKT & GRÖNT
Grönsaker till maten består oftast av kokade konservgrönsaker (typ minimorötter, gula ärtor, minimajs, haricoverts). Detta beror på att jag helt enkelt tycker konserverade grönsaker är underbart gott.
Jag äter inte frukt längre, då jag är feg. Har fått magknip varenda gång jag provat att äta frukt, tillochmed juice är svårt att dricka. Därför dricker jag knorr vie i hopp om att iaf få i mig liiite från fruktriket..

KÖTT
Det enda köttet jag upplever svårt eller besvärligt att äta är mörkt kött. Jag blir lika mätt som om jag just ätit betong av bara två tuggor ungefär, och har jag otur mår jag illa. Men kyckling, fläskkött, korv etc går väldigt bra att äta! Kyckling & köttfärs (nötfärs funkar lustigt nog) är nog det jag äter mest av.

DRYCK
Jag är ganska trist på den här punkten. Jag dricker ramlösa hela tiden, kan gå åt 1-2st 1,5L flaskor per dag. Utöver det brukar jag dricka mellan 2-4 koppar kaffe varje dag.

ONYTTIGHETER
Bullar, kakor, och allmänt fikabröd äter jag som sagt när jag blir hembjuden till någon på fika, eller går på café.
Pizza/hamburgare/snabbmat köper jag ungefär 1-2 gånger i månaden.
Popcorn får jag köpa om jag går på bio. Vilket är kanske 1 gång varannan månad eller mer sällan.
Nötter köper jag hem kanske en gång i månaden eller så, och då är dom saltade eller kryddade.
Läsk: Ungefär 1gång i månaden går jag på fest och dricker drinkar jag blandar läsk i.


Men jag ska erkänna att vissa dagar slarvar jag förskräckligt.. glömmer att äta tillräckligt ofta, eller orkar inte laga mat och då ersätter jag den lagade maten med en ostmacka (eller så) istället. Andra dagar får jag för mig att slopa grönsakerna... Jobbar dock på att äta så bra som möjligt varenda dag :)

JAA!!

ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN en GLAD och POSITIV artikel!

HÄR skrev jag ju om hur less jag var på alla snyfthistorier, och att många jag träffat på tror att en operation är JÄTTEFARLIGT och att oddsen är FÖR att livet blir vidrigt efteråt...

Men ÄNTLIGEN har det publicerats en artikel där det skrivs positivt om livet efter operation!

Läs artikeln HÄR!

Tack Loulou från djupet av mitt hjärta!


(Bilden är lånad från aftonbladet.se)

Syndat ;)

Veckans vikt: 72,0kg

Idag bröt jag mot en av mina egna regler (vet inte om jag nämnt den, men jag tror det? Att jag endast får äta fikabröd när jag blir bjuden, eller går ut och fikar med någon. Detta är en regel för att jag framförallt inte ska köpa hem kakburkar som jag kan gå och småäta ur), för jag gick ensam till ett café, och tog en kopp kaffe och en hallongrotta.


Men jag har jag inte ett dugg dåligt samvete. Menar.. hade jag haft en drös med tjejkompisar som jag gick ut o fikade med i tid och otid så hade jag nog haft dåligt samvete, men som det är nu kunde jag faktiskt bjuda mig själv med gott samvete :)

Ps. Den dagen jag faktiskt får en drös med fikakompisar så får jag inte göra som jag gjorde idag! Det skulle bli på tok för många kakor då ju! Men den dagen, den sorgen. Mwoha.

Önskelista

1. En trevlig grabb att dejta
2. Komma ner till 69kg
3. Hitta en större lägenhet
4. Hitta en bra promenadkompis

Inget av detta lär väl inträffa innan nyår, men önska kostar inget! Och när nyår kommer så blir det till att avlägga nyårslöften :) och vad man hoppas att år 2010 ska ha för spännande moment i antågande!

Vad önskar ni er denna jul?

Magen - för ett år sen, och nu

Hittade lite magbilder jag tog i december för ett år sedan, och tog lite nya bilder idag för att jämföra.

Det är inget speciellt med bilderna förutom att jag tyckte det var kul att jämföra hur jag såg ut förra julen med den här julen. Plus att jag börjar bli otålig.. vill ta nya helkroppsbilder! Måste få bort dom där förbaskade två kilona nu!

Pjuh

PJUH!
Somnade om och vaknade vid lunch, och jag mådde TOPPEN!

Guuuud vad skönt. Var livrädd att jag dragit på mig något...

Illamående

Väldigt besynnerligt...

Jag drömde något suddigt jag knappt minns, allt jag minns var att jag kände att jag var tvungen att skynda mig, att jag inte hade mycket tid kvar, sedan tog jag mig för magen och skrek "Jag måste få ur mig det här, jag måste ut det, FÅ UT DET! Det känns som en sten i magen!"

Sen vaknade jag och hostade, sen började jag hulka mig. När jag är påväg att kräkas/mår riiiiktigt illa så får jag överproduktion av saliv, vilket även hände. Sprang in på toan där jag stod över handfatet och spottade, hulkade mig och kände hur hela mellangärdet krampade och ögonen tårades av ansträngningen.


Nu sov jag, och hade därför ingen mat i magen att kräkas upp, men som jag förstått det så kan de flesta opererade ändå inte kräkas.

Jag funderade på svininflueansan, jag funderade på magsjuka, men jag visste inte vad jag skulle tro.

Men nu, 1,5timme senare så mår jag 98% bra. Jag har druckit ramlösa och suttit väääldigt stilla. Magen känns lite småorolig, men okej.

VAD FANKEN HÄNDE?! Mådde jag illa för att jag drömt att jag mådde illa, eller drömde jag för att jag mådde illa?! Har jag ätit något kasst?

:(

Gulgodis, julkakor, julmust...

Känner mig rastlös. Har försökt ta nya bilder på magen när jag ligger ner, men jag tycker inte skillnaden är speciellt stor sedan jag vägde runt 80kg. Så jag ska vänta tills jag nått 60-65kg med att ta nya halsbilder och nya magen-liggandes bilder, skillnaden lär synas bättre då (hoppas jag)...

Morgonens tankar: JULEN.
Julen närmar sig. Julmust, knäck, ischoklad, paradisaskar, julgodis, marsipan, julkakor...

Haha.. skrev ett aslååångt inlägg där jag velade kring hur jag skulle göra på julafton, men i ärlighetens namn så tror jag inte att jag kan sätta upp en massa regler. Julafton lär bli som den blir, det enda jag inte kommer tillåta mig själv att äta är GODIS, jag tänker absolut inte sätta förbud mot mammas supergoa julkakor eller julmusten, det måste ju få kännas som julafton och det innebär små höjdpunkter ;)

Men visst, jag ska försöka att hålla igen, man kan ju njuta av saker utan att äta mängder. (När det kommer till småätande över en lång tid så hinner man ju faktiskt få i sig en del även ifall man inte har någon magsäck kvar!)

Åååh är det någon mer än jag som längtar efter julafton? Är iof superhungrig... kanske är därför jag suktar efter svampomeletten, prinskorvarna, köttbullarna, skinkan, laxpatén och allt annat supergott....

Matkorgen

När jag gick hem från affären idag så kom jag på att jag skrivit ett inlägg (länk: Kostvanor & rädsla) för längesedan där jag funderade på hur min matkorg på ica skulle se ut efter att jag opererat mig.

I mars (och flera år dessförinnan) kunde man hitta följande i min matkorg:
Godis, choklad, chips, nötter, nutella burk, billys pizzor, nudlar, färdiglasagner, feta oster och vitt bröd.

Vad jag köpte idag:
Lingongrova, 3st ramlösa, keso, blåband sås och hushållsost.

Det är lite skillnad det. Självfallet handlar jag annat, men det är ändå på den där nivån matvarorna ligger. Inlagd gurka, oliver, champinjoner, pålägg, bröd, soppor etc. Aldrig läsk, godis eller annat.


Upptäckte även en annan sak jag skrivit i det där inlägget som jag var felinformerad om:
"VARFÖR är det så svårt innan operationen? Och varför blir det så lätt efteråt? Är det på grund av rädslan folk håller sig i skinnet? Oron att börja kräkas på öppen gata ifall de råkat få i sig en matsked av något riktigt onyttigt?"

Det där stämmer ju inte. De flesta kräks inte alls, och om man reagerar dåligt på någon form av mat eller godis så får man magont eller en sk dumpning. Dessutom har jag läst många opererades bloggar (och läser även på forum för viktopererade) och majoriteten äter ju godis, läsk, chips osv. inte i stora mängder, men de fortsätter äta det efter att de opat sig.

Så jag tycker det är lite lustigt. För 9 månader sedan så trodde jag att operationen skulle HINDRA mig från att äta godis, att min kropp skulle bestraffa mig ifall jag försökte äta en bit choklad eller liknande. och vad hände istället? Jag valde att aldrig mer ens PROVA att äta godis, chips etc. Så ärligt talat har jag ingen aning om hur min kropp skulle reagera... antagligen skulle det gå hur bra som helst. Har ju hittills inte stött på NÅGOT jag inte kunnat äta.

Jag är glad iaf. Glad att jag inte använder min egen kropp som antabus utan istället har tagit kommandot själv. Och jag är glad att jag aldrig skäms längre när jag handlar på ica.

-2kg :D

Veckans vikt: 72,0kg

Bara 2kg kvar... :)

Såhär glad känner jag mig!

Mina favoritbyxor

När jag vägde 105kg så köpte jag ett par svarta jeans som jag kände mig såå snygg i. Det är nog de största byxorna jag någonsin ägt. Det är också dom enda stora byxorna jag sparat efter alla otaliga garderobsrensningar sedan i somras. Just dessa jeans är strl 50, men jag vet att min storlek varierade mellan 50-54 beroende på typ av byxor. Idag har jag strl 44.

Jag har sparat dom för att kunna prova dom den dagen jag når min målvikt, meeen som med allt annat fuskar jag ju. Provade dom nu imorse och är väldigt chockerad. Jag kan inte föreställa mig att jag faktiskt fyllde ut dom för bara 6 månader sen!



Jag lyckades även hitta en bild där jag har på mig dom (nyköpta)... varför jag gjort linjer vid axlarna och midjan är för att jag helt enkelt inte kan tro det. Jag trodde först att bilderna var olika stora, tills jag insåg att det var jag som var så väldigt olika stor på bilderna... (fast jag står i lite olika ställning osådär, så visst kan det fela liite i storlek)


Ps. Nu är det bara 2-3kg kvar tills jag tar nya mått och helkroppsbilder. JAG LÄNGTAR!!! Aldrig trodde jag att jag skulle kommit ner 37 av 50kg på ett halvår...

Jag gör mycket dumt/fel...

När jag läser hur andra tar sig ner i vikt, eller får friskare och därmed lyckligare liv så blir jag alldeles varm inombords. Det känns så skönt att det faktiskt finns ett så stort antal människor därute som kämpar för sin lycka, snarare än sitter på ändan, gråter och hoppas att allting bara magiskt en dag ska ordna sig självt.

Men en gemensam nämnare för alla forum och bloggare, är att de som kämpar med hälsa, vikt och träning delar med sig av det som fungerar bäst för dom, och jag upptäcker allt oftare att jag gör helt fel enligt många. Tänkte ta upp två punkter jag alltid känner mig mest träffad på:

För det första sätter jag förbud, något som de flesta blir upprörda över, eller tycker är dumt. Man ska inte förbjuda saker, man ska lära sig att äta allting, i rätt mängd, ibland. Balans är vad som gör en lycklig och harmonisk.

Det andra är mångas stora skräck... VÅGEN. "Våga vägra vågen" låter antagligen bekant för de flesta? Man ska inte fixera sig vid siffror, eftersom dom är ganska opålitliga. Vissa går upp flera kilo inför mensen, en del går ner i vikt när de tappar muskelmassa och får därför panik av träning då det resulterar i ökad vikt etc. Man ska helt enkelt inte väga sig, man ska MÄTA sig. Så jag gör ju helt fel, som väger mig varenda dag.


Men vad jag insett med åren, och framförallt det här senaste halvåret, är att ALLA är OLIKA, och det som funkar för person A kan vara helt och hållet fel för person B.

Jag har redan tjatat ut ämnet förbud och varför jag kör stenhårt på det, så det tänker jag inte tjata vidare om. Däremot kan jag bara flika in att förbuden jag har satt inte gör mig olycklig, och jag blir ALDRIG ledsen eller känner att jag inte FÅR. I början kändes det konstigt, men efter en tid började det kännas naturligt. Jag känner tillochmed att jag inte VILL. Men visst, hade jag våndats över mina förbud, då hade det nog inte varit hälsosamt faktiskt. SÅ, som jag sa: Alla är olika och måste göra det som känns bäst för just dom.

Nu är jag osäker på om jag någonsin diskuterat Vågen? Jag har nämligen många åsikter om den och varför jag personligen älskar vågen. I flera år var den min ovän, men nu har jag lärt mig att använda den som en slags kompass. Genom att väga mig varenda dag så har jag en stabil koll på vad jag väger, vid vilka tillfällen jag går upp något kilo, och vid vilka tillfällen jag går ner. Om jag slarvar med mat och dryck så är det inte helt ovanligt att vågen visar +1kg en dag eller två senare. Om jag håller igång mycket och äter bra mat och dricker ordentligt så brukar det belöna sig genom att jag tappar ca 1kg på en vecka, eller står still i vikt. Självfallet är vågen fortfarande opålitlig, men om jag aldrig ställde mig på den så skulle det bli så enkelt för mig att blunda för hur mina dagliga val gällande mat, motion osv påverkar min kropp.

Jag känner mer än en person som vägrar vågen, och pga det ökar i vikt för varje månad som går. Men sedan vet jag också dom som vägrar vågen och faktiskt går ner/står still och är LYCKLIGA tack vare att de slipper fixeringen vid siffror. Och detta gör mig bara ÄNNU MER övertygad om att alla är olika, och att det inte finns någon universal lösning som funkar för alla.

Så, hur jag gör för att gå ner i vikt och få en bättre fysisk såväl som psykisk hälsa (för INGEN kan väl påstå att det INTE hänger ihop väl?) anses helt fel av många, men personligen har jag aldrig varit mer nöjd och tillfreds. Och jag hoppas innerligt att ALLA som kämpar hittar den allra bästa lösningen för just sig själv, istället för att fixera sig vid vad andra anser är rätt.

Ps. Jag har insett att jag skryter lite väl mycket om hur stolt jag är över mig själv, och min nyfunna disciplin, och förvisso tycker jag att jag har rätt att vara stolt, men jag måste också erkänna att det här förändringen, och hastigheten på det hela förmodligen inte hade varit möjligt för mig utan operationen. Sååå... jag vill bara flika in att jag är ödmjuk och tacksam, även när jag verkar lite väl självkär och uppblåst...

Min nya viljestyrka

Det är ganska sjukt... Jag ägnade halva mitt liv åt att försöka banta ner mig, men lyckades aldrig. Jag klarade inte av att ge upp godis, fet mat, stora portioner etc. DET var anledningen till att jag gjorde operationen. Jag tänkte att även om den inte kunde hindra VAD jag stoppade i mig, så skulle den iaf hindra mig från att stoppa i mig de mängder jag brukade äta.

Jag klarade av nutrilett-perioden på 2 veckor eftersom jag helt enkelt inte hade något val. Ville jag ha operationen jag väntat så länge på, så var jag helt enkelt tvungen att härda ut, och plötsligt infann sig en disciplin och viljestyrka jag inte visste att jag hade.

Så när jag vaknade på sjukhuset, och fick äta de äckliga sjukhus-sopporna medan reklam för pizza, hamburgare, choklad och gud vet allt rullade förbi på TVn framför mig så kunde jag ju inget annat än tänka. Och allt jag kunde tänka på var att jag nu gjort det mest drastiska en människa kan göra för att gå ner i vikt.

Och om jag klarat att ringa och bråka med vården så länge, om jag klarat att leva på nutrilett i två veckor, om jag klarat att genomgå en operation, om jag klarat allt detta för att gå ner i vikt, varför skulle jag då inte klara att lägga band på mig en gång för alla?

Och i takt med att jag började gå ner i vikt, samt sa stenhårt tvär-NEJ varenda gång tankarna började vandra iväg mot mat-godis-oalltdetdär-hållet, så började jag snabbt märka i vilka situationer jag saknade mitt frossande mest, och med tiden började jag inse exakt vad som tidigare drivit mig till att stoppa i mig som jag gjort. Strikt avhållsamhet var tydligen det enda sättet för mig att få klarhet i mitt eget tidigare beteende.

Och idag, nu när jag vet VARFÖR jag åt som jag gjorde, samt har varit utan allt jag brukade tröstäta i 6 månader, så känner jag mig lite som en ny person. Mer på insidan än utsidan.

Jag är så otroligt tacksam gentemot tjockisen i mig, för utan henne hade jag inte opererat mig, utan henne hade jag inte tvingat mig själv att börja se inåt och TÄNKA. Utan henne hade jag inte fått insikten som tillslut gav mig självdisciplinen jag saknat i alla dessa år.


En kompis frågade mig för några dagar sedan om jag skulle klara av att leva tillsammans med en kille som typ.. köper godis 1-2ggr i veckan, gillar myskvällar med gotte osv. Om jag skulle klara det med tanke på att jag har satt förbud för mig själv, om jag är rädd att bli frestad i en sådan situation.

Jag svarade att "jag räknar med att det är precis så min framtida kille kommer vara". Nästan alla lever på det viset idag, och jag tänker inte försöka förändra någon jag älskar, eller missunna denne att gotta sig när han vill. Mina vanor och min kropp är ju MITT ansvar, och jag kan inte räkna med att omvärlden ska ta hänsyn till mig - TVÄRTOM - så är det jag som måste ta hänsyn till omvärlden. JAG måste vara stark, för ingen kan någonsin vara det ÅT MIG.

Det var dagens visdom från mig! Lycka till med vikten alla! :)

Ett lyft

Jag var på fest i helgen, och den här gången var det helt nya människor som aldrig träffat mig förut. Det var både läskigt och otroligt roligt!

Läskigt... för att jag har isolerat mig så väldigt de senaste åren. Jag märker att jag gör bort mig, säger fel saker, och ibland har noll koll på vad folk pratar om idag. Men å andra sidan var det otroligt roligt, för just dessa människor var så snälla och sociala, och verkade ha ganska mycket överseende när jag inte kunde bidra till diskussionerna.

Jag fick mig även ett ragg den kvällen, och det kändes väldigt overkligt, men gud så underbart. Något som etsat sig fast är nog att han faktiskt LYFTE UPP mig på ett marmorfönsterbräck. Han LYFTE MIG?!

Visserligen är jag inte lätt som en fjäder, och han fick det inte att verka så heller, men att han överhuvudtaget gjorde det. Det var fantastiskt. Jag minns inte ens sist någon vågade FÖRSÖKA lyfta mig.

Nåja.. nu ska jag sluta skriva som en fnittrig tonåring! Jag var bara tvungen att skriva av mig... för tjockis-sidan av mig känner sig helt.. glad & upplyft haha :)

Veckans vikt: 74,0kg

Jag uppskattar mat på ett annat sätt

Nu har jag för första gången sedan operationen ätit kinamat. Egentligen kanske det inte är något speciellt med det, men eftersom det dels innehåller bambuskott (trådig mat), samt är mycket frityr osv så har jag oroat mig lite för hur det skulle funka att äta det efter open. Men det gick faktiskt väldigt bra! Jag var försiktig med bambuskotten dock.

Något jag märker att många verkar tro, är att det är TRÅKIGT/sorgligt att inte kunna äta stora portioner när man är ute och äter. Detta var något jag själv oroade mig för innan jag opererade mig.

Men jag tycker att det är trevligare än någonsin att äta. Jag njuter mer av varje tugga, har lärt mig att äta långsamt och uppskatta en sund mängd mat MER än vad jag brukade uppskatta 2 stora portioner tidigare. Numera går jag ifrån restauranger med ett leende på läpparna, förr brukade jag hålla mig om magen och ojja mig.


Sen om jag ska vara ärlig, så tror jag att ens inställning gör mycket när man ändrar sin livsstil. Om man ältar allting man saknar eller inte tillåter sig själv så är det klart att det känns eländigt.

Personligen fokuserar jag all min energi på vad jag VINNER genom att tacka nej 4 av 5 gånger när någon bjuder på glass till kaffet. En av sakerna jag känner att jag "vinner" utöver en sundare vikt, är att jag slipper det där dåliga samvetet när jag väl äter något onyttigt. Men självfallet har jag också dåliga dagar då det där positiva tänkandet inte fungerar, och det är ju tråkigt, men fortfarande inget man ska hänga upp sig på!


Hoppas att det går bra för er alla där ute! :)

Nu & Då (Fysiskt & Psykiskt)

Insåg idag att jag inte har huvudvärk. Det låter kanske inte ett dugg konstigt, men när jag vägde mellan 100-110kg så hade jag huvudvärk dagligen. Successivt i takt med viktminskningen så minskade huvudvärken, och idag så kan jag inte ens minnas sist jag hade huvudvärk.

Utöver detta så hittade jag ett gammalt dokument jag skrev hösten 2008 (vägde då 103kg). Jag skrev upp allt möjligt kring hälsan/övervikten som jag tyckte försämrade min livskvalité, och nu känner jag att jag faktiskt fått så mycket bättre livskvalité att jag vill göra lite nu & då jämförelser :)

DÅ (fysiskt)
"1. Det känns ungefär som att tyngdkraften på jorden ökat så kraftigt att jag knappt orkar stå upp vissa dagar. Jag är ofantligt obekväm, det känns som att jag har en väldigt tjock overall som gör det besvärligt för mig att göra de enklaste rörelserna. Att dra på mig ett par byxor, knyta skorna, och dyl är utmaningar. På bussen tar jag upp mer än ett säte..

2. Om jag stått eller gått mycket (4-5h) på en dag, börjar benen att skaka på mig. De skakar ofta så kraftigt att jag inte ens kan stå på dom. Det har börjat knäppa i knäna på mig, och jag får som en genomträngande ilande smärta bakom knäskålarna som strålar ut i benen. Exakt likadana ilningar har börjat uppstå i ljumskarna (höfterna?), och det känns en aning oroande.

3. Jag har ont (en slags.. dunkande dov smärta), i både armar, nacke, rygg, handleder, och framförallt svank och fotvristerna. Smärtan uppstår ibland utan att jag egentligen gjort något särskilt, men oftast när jag ansträngt kroppen (promenad eller lyft av saker).

4. Mellan varven upplever jag en slags huggande smärta i bröstet. Detta åtföljs ofta av kraftiga svettningar och häftig andning (som jag personligen tror beror på panik). Något som händer upp till flera gånger i veckan är en slags stickande smärta i lungorna när jag andas. Oftast kombineras det med känslan av att inte kunna ta tillräckligt djupa andetag. Både bröstsmärtorna och andningssvårigheterna brukar gå över efter 2-6min."

NU (fysiskt)
1. Jag känner mig otroligt rörlig, som om jag fått ta av en tvångströja! Jag tar vartenda tillfälle som infinner sig till att stå upp, promenera, dansa etc. Att röra sig har blivit en njutning! Jag kan lägga benen över huvudet, sitta på huk, sitta skräddare... saker som var fysiskt omöjliga för ett halvår sedan. och numera tar jag inte upp mer än ETT säte på bussen :)

2. Mina ben kan fortfarande börja skaka, men inte enbart av att stå upp. Utan då ska jag ha arbetat med något stående i mer än 8-10h. Höfterna kan knaka på mig numera efter långpromenader. Men ingetdera sitter i längre än några timmar, förr kunde det sitta i resterande dagen.

3. Ingen smärta! Ingen alls! någonstans alls!

4. Inga bröstsmärtor längre, och inga andningssvårigheter! Dock kan jag bli väldigt yr när jag överansträngt mig, så jag måste sätta mig ner en stund.


DÅ (psykiskt)
"1. Totalt kaos. Känner ett extremt behov (men även pressad) att visa mig stark, glad, väldigt hoppfull och ambitiös hela tiden. Varenda gång folk frågar hur jag mår, så kan jag riktigt känna hur leendet klistrar sig fast medan jag babblar på om mitt elände som om det vore något att skryta med. Och nu är leendet så inpräntat, att även när jag ska ha ett förtroligt samtal med någon så sitter jag där å flinar som en barbiedocka medan jag pratar om att jag är så nere vissa dagar att jag knappt reser mig ur sängen...

2. Mitt självförtroende är kört många meter under bottnen vid det här laget, och jag går igenom vissa dagar med en slags ”jag drömmer bara”-känsla. Världen känns väldigt overklig, och vissa dagar blir jag skrämd av hur snurrig och ofokuserad jag är.

3. Känner mig väldigt socialt tafatt. Har blivit uppmärksammad på att många tycker att personer i min storlek både är äckliga och ofta luktar illa. En del tror även att man är korkad om man är stor (är man smart så borde man ju ha vett att banta ner sig – ungefär). Detta resulterar i att jag får svårare och svårare att se folk i ögonen när jag pratar med dom, jag känner att jag ständigt måste ursäkta mig och min existens. När jag går in i affärer känner jag mig VÄLDIGT annorlunda behandlad, och när jag äter ute så kastar jag i mig maten så snabbt jag kan, så jag kan få gå därifrån fortast möjligt.

4. De enda jag vill umgås med är min familj o någon enda vän. Ser jag gamla klasskamrater på stan gömmer jag mig till och med (rusar in bakom ett hörn eller dylikt...)"

NU (psykiskt)
1. Vissa dagar biter jag fortfarande ihop när jag mår dåligt och låtsas som ingenting, men det är sällan. För det mesta säger jag direkt att jag mår dåligt om någon undrar, men oftast är jag väldigt glad, och är mer fylld med positiv energi. Jag är inte helt i topp, men att jämföra hur jag mår nu med hur jag mådde för ett år sedan är som att jämföra en död med en återuppstånden ungefär.

2. Jag känner mig inte fotomodell-snygg, men jag känner mig SNYGG. Jag känner mig inte så annorlunda från andra människor jag ser på stan. Jag smälter in, och när jag väl sticker ut så är det inte pga min vikt.

3. Är fortfarande lite tafatt, men inte alls i samma grad. Nu vågar jag söka kontakt och prata, jag dyker inte undan med blicken, och jag vågar tillochmed flörta. Jag känner mig fräsh och självsäker, och jag tror inte att folk tittar snett på mig eller tror jag är korkad längre.
Idag går jag alltid stolt genom affärerna, då jag aldrig stoppar ner godis, chips osv i korgen längre. Ingen ger mig beklagande eller fördömande blickar längre. Samma sak när jag äter ute. Nu när jag inte känner fördömande blickar bränna i nacken så kan jag njuta av livet, maten och allt därtill.

4. Jag vill inget hellre än umgås och träffa folk. Gärna mycket folk. Hela fester sprängfyllda med människor. Dessvärre har jag en ganska magert kontaktnät och får sällan tillfälle att faktiskt socialisera. Men önskan & viljan finns, och den är starkare än någonsin!


Så. Det var allt! Blev ganska långt, men kanske tycker någon utöver jag att det är kul att läsa. Sitter förövrigt och tycker lite synd om mig själv. Har blivit rejält förkyld och det är ungefär det värsta jag vet. Har alltid sagt "hellre magsjuk än rejält förkyld", och jag står fast vid mitt uttalande. fast.. NU när jag inte ens vet om det är fysiskt möjligt att kräkas längre så kanske det inte alls hade varit bättre.

Ps. Jag hoppas lite försiktigt att jag ska kunna komma ner till 70-72kg till jul. Det vore helt fantastiskt!

Balans i livet (tillägg till gårdagens inlägg)

Fick några omtänksamma kommentarer till gårdagens inlägg angående att jag (och säkert flera) känner sig som en nykter alkoholist.

Faktum är att jag inte lider alls, tvärtom. Jag minns inte ens sist jag var såhär lycklig, och kunde njuta på det HÄR sättet av mat... utan att ösa i mig. Innan operationen var jag livrädd att "släppa ifrån mig" godiset, pastan och allt det där. Det var den enda "tryggheten" jag hade i mitt liv, så tanken på att ta bort det skrämde mig.

Men när jag vaknade upp efter operationen så, ja då hade jag ju redan gjort något så stort och drastiskt för att ändra på mitt liv. Godissuget hade inte försvunnit, men tack vare flytet hade jag ju redan varit utan godis och en massa annat dumt i två hela veckor! Det fick mig helt enkelt att vilja FÖRSÖKA fortsätta på samma spår.

Så vad är det för tråkigt liv med förbud jag lever? Enligt mig är det ett liv fyllt av LÄTTNAD över att inte känna det där behovet, det där suget som driver en från vettet.

Godis, såsom gelehallon, chokladkakor, chips, karameller etc. ALLT man kan hitta i godishyllan, det har jag förbjudit mig själv att äta. Även läsk, fast med läsken finns det undantag. I drinkar är det nästan ALLTID läsk, och jag ogillar att dricka ren alkohol. Och sen måste jag erkänna att jag inte kan föreställa mig julbordet utan åtminstone ett litet glas julmust. SÅ. Läsk får jag endast dricka ifall det är i en drink, eller en liten syndig slurk till julbordet ;) (Sedan open har jag druckit läsk.. 3-4 gånger ungefär?)

Men vad FÅR jag äta? Allting annat faktiskt. Igår åt jag en bulle medan jag fikade med min mamma, förra veckan åt jag pizza, på bion köper jag popcorn, och ibland kan jag ta några nötter. Dock har jag som regel att jag inte får köpa HEM bullar, popcorn etc eftersom risken finns att jag börjar missbruka allt sådant i brist på godiset.

Och det hela är.. UNDERBART. För när jag väl åt den där bullen igår så hade jag inte det MINSTA dåligt samvete. Med andra ord så har jag bara förbjudit mig från situationer och "gottit" som är lättast att missbruka. Det känns som att jag lever ett normalt liv, med normala vanor, och unnar mig som en normal.

Visst finns det dagar då jag blir sugen, men ju längre tiden går, ju enklare blir det att säga nej till mig själv. För när jag verkligen rannsakar mig själv, så frågar jag mig om jag verkligen skulle bli lycklig av en liten skål chips? Skulle det verkligen vara värt en stunds njutning för att kanske fastna i gotte-karusellen igen?

Allting handlar om för-o-nackdelar. om balans. Jag har äntligen hittat en balans som gör mig lycklig.

Ps. Svarar här eftersom hon inte hade någon blogg jag kunde svara i: Tack Caroline för dina värmande ord! Jag hoppas verkligen du lyckas och blir nöjd med din kropp :) Och vad kul att du blir inspirerad av min blogg och bilderna jag lägger ut!

Veckans vikt

Ojojoj. Min kropp är då inte det minsta stabil. Förra veckan tappade jag inget, men den här veckan har jag tappat 2kg, och det trots att "röda veckan" startade i torsdags!

Veckans vikt: 74,0kg
Har firat genom att dansa tills jag stupade ungefär :)

För att kasta in lite allvar i min lilla hälsoblogg innan jag lägger mig:
Pratade lite med mamma idag om alkoholism, och kläckte ur mig att ibland känner jag mig som en nykter alkoholist, för jag vet att ett enda litet felsteg å jag kanske hamnar i samma destruktiva beteende jag hade för ett halvår sedan.

Jag bara väntade på att hon (liksom flera andra redan gjort), skulle skaka på huvudet och säga åt mig att sluta förstora upp det hela, att jag borde lära mig unna mig lite gott ibland, att jag inte ska vara så dramatisk.

Istället nickade hon och sa att hon trodde jag hade rätt.

"Jag har läst om det i tidningen"

Detta är min hälso/viktblogg, och därför skriver jag inte uteslutande om GBP operationen, utan mer om hur jag mår och känner i allmänhet. Men det här inlägget handlar om just GBP operationer.

Varje gång jag berättar för någon ny att jag opererat mig så rynkar dom pannan (eller ser förvånade ut), berättar att de läst i tidningar och sett dokumentärer på TV om det hela, och sedan avslutar dom med att säga att det är "häftigt" att de nu faktiskt känner någon som gjort en op. och det känns bra. Nu när jag redan gjort open så är det ingen som gnäller eller lägger sig i beslutet.

MEN! Jag märker allt oftare att folk verkar tro att detta är en operation med så mycket mer nackdelar än fördelar. De läser i aftonbladet om hur det gått snett för si och så många personer. Hur stackarna som gjort magsäcksoperationer får leva på dropp, blir jättesjuka eller går upp precis alla kilona de tappade.

Och de stackars personerna som tidingarna skriver om säger varenda gång att dom bara vill uppmärksamma folk på att det inte är någon mirakel-lösning, och att de vill visa världen hur illa det KAN gå.

Okej... men när tidningarna UTESLUTANDE skriver om allt negativt... hur ska folk då få chansen att veta hur BRA det kan gå? och dessutom.. visst tycker jag jättesynd om dom som opererat sig och som det sedan gått snett för. Men jag tycker det lyser lite "idioti" över hela deras uttalande i pressen.

"Hade jag vetat så hade jag aldrig" eller "jag hade mycket hellre velat vara tjock än haft det såhär" etc kan man läsa i varenda snyftartikel. Läste dom inte på om riskerna innan eller?

När jag började läsa på om operationen så var jag lika sugen på den som jag var livrädd för den. Jag läste om varenda komplikation och varenda rosenröd solskenshistoria. Jag ville vara väl informerad om ALLT, så jag var beredd på att det kunde gå otroligt snett.

Och när jag var så påläst jag kunde bli, då började jag väga riskerna mot fördelarna, odds mot odds.

Och vad fick Mig att bestämma mig i slutändan? Varför valde jag att genomgå en operation som KUNDE ge mig ett vidrigt och knappt livsdugligt liv ifall något gick snett?

Jo, för JAG tyckte inte att JAG levde. Jag kände att jag stod helt still och var oförmögen att förbättra min livssituation. Jag kände att MITT liv helt enkelt inte KUNDE bli värre än det redan var.

Hela min kropp värkte och skrek i protest mot min övervikt. Jag fick svårt att andas, jag fick bröstsmärtor, jag kunde inte promenera mer än några minuter utan att bli andfådd, mina knän, rygg, nacke ja ALLT värkte dagligen. Ovanpå det stod jag inte ut med att visa mig bland folk, så jag var isolerad, ensam och olycklig. Mentalt och fysiskt så var varje dag som tortyr.

Jag hoppade in med båda fötterna när jag fattade beslutet att operera mig.

Så varenda gång jag läser snyftartiklarna där dessa människor säger att de hellre varit tjocka, att de aaaaldrig skulle opererat sig om de VETAT, och att de vill VARNA folk -då blir jag förbannad.

Det ÄR ofantligt synd om dom det går snett för. Men faktum är att de var idioter som opererade sig om de inte var väl medvetna och accepterade riskerna.

INGEN tvingade dom att fatta beslutet.

Jag är skittrött på all skräckpropaganda. Om man har en hjärntumör och opererar sig så finns det en enorm risk där med, men inte tusan hör man snyfthistorier om det.

Sug in sladdret!

Jag har funderat mycket över det här med "häng" som de flesta får efter viktnedgång... Vissa dagar tycker jag att min mage är otroligt hängig, andra dagar tycker jag den dragit ihop sig jättebra.

Det enda jag konstaterat helt säkert är att den är sladdrig, eller "lös". Det är som om huden (o även lite fett) som sitter längst fram/mitt i, samt allra längst ner är komplett oelastisk.

Har lite bilder som jag tog när jag vägde 78-79kg där jag slappnar och samt suger in magen. För när jag slappnar av ser magen bara lite småtjock ut, men när jag suger in den så ser man precis vart den där lösa huden sitter.

På de här bilderna från sidan t.ex så kan man se att det går jättebra att suga in magen (höger bild), men att det är en klump mitt på som helt enkelt vägrar sugas in.

Och här kan man se hur ojämn magen blir när jag suger in den (höger bild). Har även kallat bilden för "degmagen" eller "grötmagen" i ett tidigare inlägg.

Och de här bilderna får mig faktiskt att skratta. Såhär ser min mage ut underifrån när jag slappnar av (vänster) samt drar in den (höger).

Men trots att jag är medveten om skavankerna så hatar jag den inte, utan tycker mest det är kul att dela med mig av bilderna jag från början tog för min egen skull. Jag minns nämligen att jag var så rädd (många månader innan op) för hur min kropp skulle bli i takt med att jag gick ner.


Långt babbel om varför jag inte vill ha orealistiska förhoppningar:
Diskuterade häromdagen med en kompis kring varför jag inte tycker om att titta på/använda bilder av t.ex Heidi Klum i bikini som motivation. Hade jag inte förstört huden genom att gå upp så mycket i vikt så hade jag säkert kunnat intala mig att en sådan kropp vore möjlig att träna sig till för min del, men om jag lärt mig något de senaste åtta åren så är det att inte ha orealistiska förhoppningar. För det är det orealistiska tänkandet som bidragit till min viktuppgång genom åren. Jag siktade alltid för högt, och föll stenhårt varenda gång.

Nej, i dagsläget drömmer jag inte om att ha en mage som Heidi, eller att återfå samma kropp jag hade som 14åring. Jag drömmer enbart om att nå min målvikt och att må bra. Jag kan säkert träna så att kroppen verkligen kommer i form (ur hälsosynpunkt), men jag är inställd på att tycka om den som den blir i slutändan. Jag vill helt enkelt inte ha opererat mig, gett upp saker som godis och ändrat min livsstil samt tankesätt för att i slutändan bara se allt som är fel och inte blev perfekt.

Med det sagt: Jag kommer DEFINITIVT ha dagar då jag hatar min kropp och känner mig ful, men hellre några få dagar jag känner så
-än varenda dag.

Och jag dömer absolut ingen som sätter ribban skyhögt, eller drömmer/satsar på att få en kropp som hollywoodkändisarna! Jag ville bara ge MIN synvinkel på hur Jag tänker... För jag vet att det definitivt finns fler som jag.

Ps. Kan väl dock erkänna att jag lite smått börjat drömma om ett bröstlyft. Iof tycker jag brösten är snyggare Nu än när jag vägde 35kg mer, men det vore ändå kul att för första gången någonsin ha fasta bröst. Fast det är ju ett projekt för framtiden isåfall! Alltid är det NÅT som absolut inte duger haha!

HA EN JÄTTEBRA DAG ALLIHOPA! Jag önskar er all lycka med träning, dieter, operationer med mera!

LYCKA

Jag uppdaterar bara vikten här på bloggen en gång i veckan, men jag väger mig varenda morgon egentligen (det är för att jag ska ha koll på ifall jag plötsligt stannar i vikt, eller rentav skulle börja röra mig åt fel håll. Har t.ex märkt att varenda gång jag äter pizza så stannar jag i vikt eller går upp 1kg i 2 eller ännu fler dagar)

OCH IMORSE VISADE VÅGEN 75,0kg!!!!!

Detta känns helt otroligt... Jag minns faktiskt sist jag hade den här vikten, det var när jag började första året på gymnasiet. Jag kände mig hyfsat snygg, men var jätteorolig att alla skulle tycka jag var tjock.

Om bara 5 kilo kan jag ta nya mått och bilder! JIPPIE!!!

(Jag kommer bli så ofantligt ledsen ifall vikten gått upp 0,5 eller 1kg tills söndag...)

Måttbandsbilder

Här har ni bilderna där jag visar med ett måttband hur mycket armarna, midjan och låren har minskat! Känns helt.. overkligt.. Framförallt midjan.





Veckans vikt: 76,0kg

Lite paff...

Jag har ALLTID hatat min kropp, även när jag var normalviktig en kort tid under min tonår. Magen putade ut för mycket, brösten växte för glest/pekade nedåt, armarna var fläskiga, låren enorma, celluliter, ärr etc. ALLT var bara fel. Alltid. Så det är väl knappt nödvändigt att nämna vad jag tyckte om min kropp när jag vägde 110kg?

Hursomhelst. Precis innan min op så sade en kompis till mig
"Tänk nästa sommar Fattie. Då kommer du kunna gå runt på stranden i bikini och stolt visa upp din skrynkliga mage!"
Jag trodde inte hon var riktigt klok. Att man varit tjock ska man ju SKÄMMAS för! Och vem tusan går i bikini ifall man har skrynklig mage? Hon fortsatte säga
"Jamen tänk, alla kommer ju FÖRSTÅ hur mycket du gått ner! De kommer bli imponerade!"
Men jag tyckte fortfarande hon resonerade helknasigt.

Jag ställde mig framför spegeln nyss iklädd bara jeans, och jag blev helt paff... Jag börjar älska min kropp. Jag menar.. det är INTE en vacker kropp. Den är fylld med bristningar, ett veck under magen, hängiga bröst, ärr överallt... Men jag börjar älska den. Jag kan inte ens säga varför... jag har tillochmed börjat se det vackra i den.

Och alla bristningar, ärr osv? Jag tittar på alltihop och tänker "min kropp speglar vem jag var, och vem jag blivit". Jag kan liksom... se bortom ärren, huden och bristningarna helt plötsligt.


Så det här är en bra dag. Första dagen i mitt liv som jag tittat på allt det DÅLIGA och ändå sett det vackra. Så jag tror jag börjar förstå vad min kompis menade. Skrämmande att det skulle ta såhär lång tid, men jag tror att jag äntligen fattar.

Ps. Ska ta lite bilder där jag visar med ett måttband hur mycket jag minskat över olika kroppsdelar! Kommer nog om några dagar! :)

Pusha mig

Först av allt: Tack till alla som Gratulerar mig för min viktminskning hittills!

För 8-12månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli normalviktig igen, ens med en operation. Jag trodde att jag skulle max komma ner till 80-75kg (om ens det) och sedan tvärstanna. Jag hade glömt att det går att ändra sig, att man kan ändra sina matvanor, och att man kan vara lycklig utan att försöka äta sig till det.

Idag visar min ticker att jag gått ner 34kg, och bara har 11kg kvar.



För det första måste jag erkänna att jag knappt tror det är sant. Jag? Gått ner 34kg? HAHA. När jag tittar i spegeln ser jag ju fortfarande samma tjej... fast visst, numera ler jag. Och lite smalare & snyggare är jag ju. Men 34kg? Jag förstår ärligt talat inte vart dom kilona satt (men jag KÄNNER vart dom satt. Jag KÄNNER på och i min kropp hur förändrad den är. Så även om mina ögon sviker mig, så VET jag sanningen).

Och nu, när tickern visar 11kg kvar (tills jag väger 65kg) så känns det inte rätt. Jag tror faktiskt att jag ska försöka ta mig ner till 60, även om det faktiskt räcker gott och väl med 65. För även när andra inte trodde att jag skulle klara av att leva ett lyckligt liv efter den här operationen så har jag gjort det, även när en del inte trodde att jag skulle kunna ändra mitt destruktiva ätbeteende så gjorde jag det.

Men framförallt; jag har bevisat för mig själv att jag KAN. Så jag ska nog inte bara nöja mig, jag ska nog försöka nå mitt drömmål. För jag kan!

Ps. Nu när jag är med i 70-klubben LÄNGTAR jag helt overkligt mycket tills jag hamnar på 70kg och kan ta nya bilder. Jag tittar på mina -30kg bilder och känner hur NYFIKEN jag är. Känslan kan väl liknas med känslan man hade som barn den 1 dec, och man ville att det skulle bli julafton så snabbt som möjligt.

Uppmuntra/inspirera andra

Den här bloggen skapade jag först för att jag ville ha en anonym plats att skriva av mig på. Senare visade det sig att ett fåtal vänner/närstående ville veta ingående hur jag mådde, tänkte och kände efter operationen, så dom fick adressen till denna anonyma blogg (trots att den som sagt var tänkt att vara anonym). Och jag har även märkt att den verkar uppmuntra och inspirera andra som kämpar med vikten, även om jag bara har ett fåtal läsare.

Det känns väldigt bra. Jag får ur mig det jag behöver utan att direkt gnälla hos någon specifik person, vänner/närstående som är nyfikna får veta saker i detalj, och att dessutom inspirera andra känns som en otroligt god (även om oavsiktlig) gärning!

Dock har jag upptäckt att det är helt värdelöst att försöka inspirera andra i verkliga livet. Jag minns ju själv att Jag var helt ovillig att följa andras råd, eller ens lyssna på hälften av vad dom sa. Men jag önskar verkligen att jag KUNDE inspirera dom jag älskar...

Dessutom handlar inte viktnedgång enbart om att bli snygg, för vissa handlar det ju om hälsa. Men när inte ens det kan få folk att börja tänka över sin situation, när inte ens deras egna livskvalité har någon betydelse för dom... vad tusan kan man göra?

Det känns hemskt att bara sitta tillbaka utan att göra något. Men alla måste få leva hur dom vill, och OM dom en dag gör något åt sin övervikt så kommer det vara för att de själva bestämt sig och VILL kämpa.

Det var dagens tankar. Godnatt!


Ps. Min platå släppte som en kork. Jag känner mig väldigt lycklig! Undrar om det är dessa dagliga långpromenader jag kört med i en vecka nu som kanske puttade på lite? :)

Veckans vikt: 76,1kg (YES!!)

Första platån?

Det verkar onekeligen som att jag hamnat på min första platå. 2 veckor utan viktnedgång nu. Går runt med en knut i magen och är rädd att detta är tvärstopp för alltid nu... Men isåfall får jag helt enkelt försöka förbättra min livsstil ytterligare. Jag visste ju att open + små portioner + godisförbud bara skulle ta mig en viss bit på vägen....

Utöver det händer det inget särskilt i mitt liv. Märker lite småsaker nu och då, som att jag jag gå i väldigt många trappor utan att bli andfådd. Förr blev jag alltid extremt andfådd och fick hjärtklappning, nu blir jag inte det, dock gör det ont i knäna av att gå i trappor. Jag tycker också väldigt mycket om att promenera, eftersom jag kan hålla samma takt som andra samt slipper svettas som en gris.

Och något lustigt jag upptäckt när jag går och handlar... För när jag passerar godisavdelningen får jag en slags "museum"-känsla. Samma känsla man får av att besöka en gammal skola eller så. Det var en plats jag brukade hålla till på, men numera bara passerar. Lite småhäftigt.

Ps. Självförtroendet fick sig ytterligare en liten kick när jag var på en fest för några dar sedan. Fick otroligt många komplimanger och sen var det två killar som dansade non-stop med mig. En av dom gick runt och höll om mig ganska länge också. Känslan är obeskrivlig... Jag är inte den där tjejen killar rynkar på näsan åt längre!

Mer ork

Veckan som varit har jag stått still i vikt, och jag ser fortfarande ingen förändring på vågen, men jag hoppas det släpper den här veckan.

Vet inte om jag nämnt detta tidigare men OJ vad mycket mer ork jag har nu när de där 33kilona är borta! Saker jag bara hade pustat å stönat åt, för att sedan skjuta upp i all evighet gör jag i en handvändning nu!

Får jag bråttom till bussen så springer jag, när jag har långtråkigt slår jag på hög musik och dansar tills jag inte kan andas... det enda jag fortfarande är lika dålig på är armstyrka. Den är typ obefintlig... men ORKEN! Åh denna underbara ork jag har fått!

Iof är jag jättesömnig och seg hela dagarna, men när jag väl gör något går det hur bra som helst!

Det känns fantastiskt. Som om jag fått en helt ny kropp. Och då har jag ändå 12-15kg kvar att gå ner.

Rädsla att bli avvisad

Jag har ju redan berättat om den stupfulla killen som var på mig en hel kväll, o om killen på bussen som sökte ögonkontakt... Jag märker att jag syns nu, att killar tittar på mig igen, och det känns väldigt bra, för att inte tala om hur enormt det stärker mitt självförtroende.

Men jag börjar bli lite rädd... när jag väl gillar en kille och vågar språnget, hur kommer det kännas ifall han avvisar mig? Om jag var nervös och osäker på min kropp som tonåring så är det ett intet mot vad jag känner nu...

Tidsresande

Jag har kommit på mig själv med att återuppleva känslor, minnen och tankemönster vid olika vikter jag landar på. Som om jag "reser bakåt i tiden" känslomässigt allteftersom jag tappar vikt.

Det får mig att vilja hamna på 59kg, för det var vad jag vägde innan... en massa saker. Bland annat innan jag började banta, hetsäta, svälta och allt annat skoj jag utsatt min kropp för.

Men å andra sidan tidsreser jag inte alls, utan reser framåt i tiden mot ett helt nytt jag, och det nya jaget får faktiskt väga 60-65kg när min viktresa är klar :)


Tänk vad mycket tankar och känslor som är kopplade till en persons kroppsmassa?

Lära känna min nya kropp

Jag har kommit på att jag börjar bli lite småfeg med vad jag skriver här, eftersom flera av de som läser känner mig i verkliga livet...

Men hursom. I början var det så jobbigt med problemen och motgångarna efter op. Som när jag provade nötter och fick världens otäckaste magknip 5 timmar senare. Eller när jag provade att äta ½dl smörgåstårta och blev jätteillamående. För att inte tala om när jag åt för snabbt eller drack till maten, då kändes det som att jag svalt en kanonkula och att bröstkorgen höll på att sprängas.

Numera har jag lärt mig hur min kropp fungerar. Jag märker av alla problematik-symptom ruskigt snabbt. Provade t.ex att ta en halv Äntligen macka, och upptäckte efter bara några tuggor att min mage skulle hämnas ifall jag åt upp den.

Det enda oförutsägbara numera är toalettbesöken (vågar nätt o jämnt nämna det, men eftersom jag måste våga blogga om både bra OCH dåligt så...). För det mesta mår min mage superbra och besöken är nästan rutinmässiga...

Men som idag. Har ätit 2 knäckebröd med ost och leverpastej, druckit 6-7dl vatten, druckit en knorr vie. Inget konstigt, ganska typiskt matintag för mig. Men ändå... det börjar med en ilande smärta i ryggen och magen, som sedan övergår till matthet i hela kroppen. Många gånger börjar jag skaka och må illa dessutom. Och eftersom det är som att jag blivit dundersjuk är det bara att sätta sig ner och vänta ut det. Tar oftast mellan 10-40min.

Det är det enda jag fortfarande inte har någon koll på, och inte har en aning om varför det händer. Men tack och lov är det SÄLLAN. Kanske en gång i månaden eller mindre.

Kanske är det mitt lilla magmonster som skakar gallren extra hårt i sin bur för att hämnas? Jag låter honom aldrig äta ju :P

Jag älskar dig Vågen

Jag går fortfarande ner i vikt, och det känns så obeskrivligt underbart.

Jag undrar ofta om jag hade slutat gå ner i vikt ifall jag åt godis, drack läsk, osv. Jag vill så gärna tro att min avhållsamhet är vad som får det att fortfarande gå stadigt neråt. Men vem vet.. jag kanske bara har tur.


I vilket fall känns det här som en underbar dag, och nu ska jag gå och ta mig ett knäckebröd (är inne i en husman-knäckebröd fas nu)

Veckans vikt: 77,0kg (woho)

Utsidan räknas nog...

"Det är insidan som räknas" är en otroligt fin tanke, och visst stämmer den.. till viss del. Är man för ful på utsidan vill folk oftast inte ge insidan en chans, så egentligen är det utsidan som räknas, men insidan som spelar störst roll i längden? Inte ett så fint talesätt kanske, men i min värld stämmer det.

De senaste åren när jag suttit på bussen har det känts plågsamt, för inga killar har sökt ögonkontakt, och om jag försökt så... ja det funkade helt enkelt aldrig. Jag fick ingen ögonkontakt.

Igår på bussen kom jag på en kille med att titta på mig. Jag trodde han snabbt skulle titta bort när jag upptäckte honom, men istället så började han stirra ännu mer intensivt. Jag började rodna som en tok och då log han... Och det otroligaste av allt var att han var SNYGG. Moderna kläder, min ålder, stylat hår... (och till skillnad från killen på den där festen var ju den här snubben nykter)


Har jag blivit tillräckligt smal för att bli vacker i andras ögon nu?

Ps. Gjorde om bloggdesignen, allt svart + de skrikiga färgerna gjorde ont i ögonen. Vet inte hur nöjd jag är med den här designen heller, men det känns skönt med lite förändring på bloggen med tanke på hur mycket jag själv förändras :)

Värt besväret?

När folk får vet att jag måste äta tabletter livet ut ser de alltid så beklagande ut. Som om det måste vara något fruktansvärt besvärligt.

Men ärligt talat gillar jag hela piller-prylen. För första gången någonsin får jag nog i mig precis allt jag behöver. Det är en LÄTTNAD att ägna nåra minuter varje dag till att se till att jag får i mig alla vitaminer, mineraler osv min kropp behöver. För jag menar.. inte tusan får man i sig bra grejjer av att slurpa läsk och skyffla chips som man gjorde förr.

Tog ett kort av tabletterna jag äter varje dag:
Två stora tuggtabletter med kalk och D-vitamin, Och omeprazol för magbesvär (denna kapsel behöver dock inte alla opade ta, men jag gör det för annars får jag ont i magen)
MittVal Kvinna -kosttilskott innehållande mineraler, vitaminer och antioxidanter. Duroferon mot järnbrist. Levaxin (jag har hypotyreos, utan den här tabletten får jag alldeles för låg ämnesomsättning, så den behöver inte alla opade ta heller). Och tillsist, Folsyra och Vitamin B12.

Och varje kväll innan jag går och lägger mig så måste jag ta 2 kapslar Ursofalk (ser ut lite som omeprazol-kapseln) för att förhindra gallstensbildning. Har ingen aning om ifall jag kommer behöva ta ursofalk livet ut, men ovanstående tabletter kommer jag iaf behöva.

Såå... 10 tabletter om dagen för att leva ett riktigt gott liv? INGET att beklaga sig över enligt mig ;)

Dock hade det nog inte varit så kul att bli strandad på en öde ö efter den här operationen.......