Er åsikt?

Hm, jag får inte så mycket feedback på det jag skriver nu för tiden, antar att det är lite mitt eget fel eftersom jag varit väldigt inaktiv mellan varven... Men såvida blogspots statistik inte är helt åt skogen är det ändå ett hyfsat antal personer som kikar in här och därför undrar jag:


1. Har jag blivit sämre? Skriver jag om tråkiga saker, har jag blivit enformig eller uttryckt min åsikt i något på ett sätt som uppfattas negativt?

2. Vad skulle Ni vilja att jag skrev om eller fokuserade på?

3. Finns det något som saknas i den här bloggen? Någon fråga eller situation värd att spekulera i som jag fullständigt missat? Eller något helt annat?


Skulle bli superglad för att få veta vad ni tycker!

Det förflutna har varit på besök

Jag hade en intressant dag igår... vid två tillfällen mötte jag på två människor ifrån mitt förflutna (högstadiet) och medan det ena tillfället gjorde mig arg så gjorde det andra mig helt glad och uppåt.

Det första "mötet" innebar noll interaktion. Jag såg helt enkelt "Killkompisen" (som jag skrev om i Fatties Historia del I) gå förbi mig. Han som jag blev så kär i och som inte ville ha mig, men ändå utnyttjade mig för sina egna fysiska behov. Senaste gången jag fick syn på honom skrev jag om i Fatties Historia del VII

utdrag ur del VII: "Han såg så otroligt bra ut, bättre än han gjort den där kvällen i videobutiken, och mitt hjärta hoppade över ett slag när han plötsligt vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen. Det varade bara en sekund, men jag insåg direkt att han kände igen mig. Först jublade jag inombords, av någon anledning kändes det så mycket bättre att han kände igen mig! Men så fick jag syn på mig själv i en fönsterruta och min glädje utbyttes av förödmjukelse. Håret var stripigt, fult och klippt i en relativt kort tantig frisyr, min dubbelhaka kändes så otroligt påtaglig att jag mest av allt liknande en fet bebis i ansiktet... och kroppen ska vi inte tala om. En elefant i stolen var vad jag såg. När jag vände bort blicken från spegeln så såg jag hur han sneglade på mig, och jag kunde se något i hans ögon jag aldrig tror att jag sett förut. Det liknande någon kombination mellan irritation och avsmak. Jag ville sjunka genom jorden och dö."

och igår då.. När jag insåg att det var Han så försökte jag få ögonkontakt, men han hade solglasögon på sig så jag kunde inte se ifall han såg mig.. Men något inom mig blev helt rasande. Jag ville att han skulle titta på mig! Jag ville att han skulle stanna och hälsa som en vettig människa gör när man möter på en gammal klasskamrat. Jag ville att han skulle se vad det blivit av mig, att jag varken är den osäkra lilla flickan han utnyttjade eller den sjukligt överviktiga kvinnan han gav en nedvärderande blick för så många år sen. "SE MIG!" ville jag skrika högt medan jag såg honom passera och försvinna runt kröken.

Jag kommer nog alltid ha problem med att älta det förflutna. Småsaker kan jag släppa med tiden, men de större mer känslosamma grejerna, dom sitter som gjutna. Som om dom hänt igår. Svek jag utsattes för som barn och tonåring ligger fortfarande och bränner i min själ. Det är väl helt enkelt min förbannelse.

Men vem vet? Den här staden är inte särskilt stor och en dag kanske jag får den där upprättelsen jag suktar så innerligt efter. Om det ger mig sinnesfrid eller inte är kanske den stora frågan..


Nåja! Något betydligt trevligare hände en stund senare. Jag mötte på ytterligare en gammal skolkamrat, en tjej som varit störst i klassen under högstadiet. Hon hade väldigt få vänner, och även om ingen mobbade henne eller försökte vara elak så var vi nog inte särskilt tillmötesgående heller. Jag minns inte ifall det berodde på hennes utseende (ja, ungar och tonåringar är ytliga och elaka, även jag fast jag skäms över att erkänna det..) eller hennes beteende. Hon var alltid väldigt tyst och tillbakadragen, vilket gjorde det skrämmande enkelt att undvika henne.

Men nu, vilken uppenbarelse! Hon hade gått ner mängder i vikt och såg rejält kurvig och kvinnlig ut, och ögonen glittrade på ett sätt jag aldrig sett dom göra under vår tonårstid! När jag hälsade så visste jag väl inte riktigt vad jag förväntade mig, men när hon öppnade munnen och började prata med mig förstod jag vilka idioter vi varit som tonåringar. Hade vi bara tagit in henne och gett henne en chans hade hon säkert blivit en enorm tillgång i umgängeskretsen.
Hon var vänlig och mild och vi småpratade lite om att man kanske skulle anordna någon form av "Högstadie Reunion" nu när det snart gått tio år, sen frågade hon mig vad jag skrev om och jag berättade att jag försöker skriva om känslomässigt ätande och mitt eget perspektiv på hur världen bemöter och upplever tjocka och smala så väldigt olika. Och att jag är ett riktigt standard exempel på hur vissa helt enkelt har för mycket mentala spärrar för att klara ut det på egen hand, och att jag därför tillslut fick operera mig. Hennes ögon blev stora och så berättade hon att hon själv kollat upp det där med operation, men blivit avskräckt och därför tagit tag i vikten på egen hand. När hon yttrat dom orden kände jag hur jag blev alldeles varm och lycklig inombords.

Det kanske låter skumt. Men tanken på att den där tysta, överviktiga tjejen vi aldrig gav en chans hade en sån karaktärsstyrka och kämparglöd i sig gjorde mig glad. Lycklig att jag haft så fel om henne i mitt fördomsfulla tonårstänkande.

Tänk att någon jag sett ner på hade en så stark och bra sida jag själv saknade fullständigt? Jag kände mig lite satt på plats där och då inne i affären, och det kändes BRA. Rättvist.

Jag försökte svamla ur mig så bra komplimanger jag förmådde utan att pika hennes tidigare utseende och hon svarade med att hon fortfarande hade kanske en tjugo kilo eller så kvar att gå ner, och jag svarade snabbt att jag inte ens tänkte på det för att hon såg så bra ut. Och jag menade det faktiskt, kanske hade hon rätt i att det var en bit kvar på hennes resa, men hon såg helt fantastisk ut som hon var, och då var det inte bara kroppen utan hela hennes utstrålning som fick mig att tycka så. Den fula ankungen har förvandlats till en svan.


Så dagen var givande, jag själv kanske inte fick någon upprättelse men jag hoppas att jag kanske gav det till någon i alla fall..



Nu blev jag nästan sugen att fortsätta skriva på Fatties historia. Det känns som ett så bra sätt att få utlopp för känslor och gammalt som jag ältar så väldigt.

Minskad motivation men bra käk (eller?)

Skit och mögel. Sommaren har definitivt bestämt sig för att ge sig av och den tog med sig min motivation.

Det är inte jättefarligt kanske. Jag har inte sjunkit tillbaka i gamla vanor eller så, men lusten att laga mat har minskat vilket resulterar i massa halvfabrikat och skräpmat (även om jag väljer nyttiga alternativ så känns det inte helt bra..), och det där med att ut och gå har ju givetvis också avtagit. Jag rör mig fortfarande, promenerar sträckor jag tycker är onödiga att ta bussen för osv, men det är inte lika rutinmässigt och inte lika långa sträckor som innan..

Det känns helt enkelt som att jag fortfarande är igång men har gått ner på lågvarv.

Börjar nog bli dags att släpa hem pappas löpband och knöla in i vardagsrummet helt enkelt. Kanske kan det kicka igång motivationen igen?



Angående något helt annat dock så har jag fått lite positiv självinsikt den senaste veckan gällande min matlagning. Det första som skedde var att mina föräldrar gått av sin lchf diet och nu ska prova något som heter 5:2 metoden. Den ska tydligen gå ut på att man får äta som vanligt/normalt 5 dagar i veckan men de resterande 2 dagarna ska man äta minimalt och väldigt lite kilokalorier (var iaf så jag uppfattade det?). Jag var hemma hos dom på en av deras "2" dagar och fick äta maten de lagat efter bokens restriktioner, och medan dom menade på att det var ätbart men tråkigt och inte riktigt i deras stil så mumsade jag i mig och njöt. Det påminde om min egen mat, smakade mycket som min egen mat, och jag insåg plötsligt att jag inte lagar mat på samma sätt som resten av min familj. Jag misstänker att om jag skulle bjuda dom på min egen kost regelbundet så skulle de finna den tråkig på grund utav bristen på smör, vispgrädde osv. Jag är ju enligt dagens tänk inte alls smart i matlagning, jag öser inte på med fett utan föredrar mjölredning + mellanmjölk framför vispgrädde när jag gör såser och grytor.

Det andra som skedde var att min väninna "S" frågade mig VAD som fick mig och min pojkvän att gå upp i vikt året som var. Vad för mat jag egentligen lagat? Och jag tänkte efter och svarade henne att jag lagade precis samma mat som jag gör nu, den enda skillnaden är att jag fixar mycket grönsaker till varje måltid nu så att man äter halva tallriken med mat och andra halvan med grönt. Ingen annan skillnad. Har varken minskat eller ökat på fett och kolhydrater. Då frågade hon vad jag trodde vi hade gjort fel om det inte var maten? Och där var det desto enklare att svara: alldeles för mycket stillasittande kombinerat med överkonsumtion av godis och läsk.

Tanken på att min ohälsosamma livsstil berodde på grejerna EMELLAN måltiderna snarare än måltiderna i sig själva gjorde mig väldigt lycklig. Vetskapen om att jag TYCKER OM mat som inte är extremt fet eller kolhydratsrik, och att jag lagar den per automatik utan att behöva krångla och korrigera mitt sätt och tänk i köket - var en lättnad.

För skojs skull räknade jag ut hur många kilokalorier mina måltider innehöll under några dagar och kom fram till följande: att om jag äter en normalstor portion (alltså inte gbp-op storlek) av min mat så blir det lite för höga siffror för att det ska vara hälsosamt och lagom. Men om jag halverar portionen och fyller andra halvan av tallriken med t.ex. broccoli så kunde jag äta mig mätt med gott samvete hela tiden. Så jag lagar inte extremt fettsnål mat eller så, men den är tydligen inte jättefarlig åt andra hållet heller.

Nu vet jag att det här låter ganska uppblåst, och kanske har jag inte helt rätt. Kanske slutar jag och pojkvännen tvärt att gå ner i vikt för att den här "tänk vettigt"-metoden inte är tillräcklig. Jag har stålsatt mig för det och försökt smälta att jag löper stor risk att faktiskt behöva göra desto mer, ändra desto mer, just för att jag kanske är naiv och inte ser felen jag gör bara för att vi fortfarande får resultat. Men så länge vi fortsätter att gå ner i vikt tänker jag nog inte försöka förbättra eller ändra på det vi gör, jag vill inte hetsa, vara extrem eller utsätta min kropp för någon form av jojo-resultat med detta. Jag vill hitta livsstilen som är bra och balanserad för oss, som får oss att landa och ligga på en vikt och kroppsform vi trivs med.

Nu har jag sedan en vecka tillbaka legat ganska stadigt på 66,5 kg och det känns skönt. Får se när/om det lossnar igen.


Någon därute som provat 5:2 - metoden och vet ifall den ger resultat eller inte?
Vad tror ni kommer bli nästa populära diet efter att lchf hetsen börjar lägga sig?

Akuten i fredags

I fredags vaknade jag med magont. Var inget konstigt med det, var var det gamla vanliga magontet jag får ibland utan direkt anledning och som jag vet att ingenting hjälper emot, men eftersom jag är envis som en åsna försökte jag ändå med allt jag brukar försöka med. Varma drycker, ljummet vatten, omeprazol och samarin (magmedicin), kolsyrat vatten, att äta något... och som vanligt hjälpte ingenting.

Har fått det här magontet många många gånger de senaste åren. Ibland så sällan som 3 gånger på ett år, andra gånger flera gånger i månaden. Det är en stickande smärta, som om jag svalt nålar, och det känns mer smärtsamt när jag står upp eller ligger uträtt på en säng. Ligga på mage är inte ens något jag är villig att försöka med när det händer. Det kan hålla i sig i en timme, det kan hålla i sig i sex timmar, det är olika från gång till gång.

Men eftersom jag är van vid detta stickande magont så vilade jag i dom timmarna jag kunde och sedan gjorde jag mig iordning eftersom vi skulle på en födelsedagsmiddag med min pojkväns familj. Väl där på restaurangen tänker jag bara glada tankar och grubblar över ifall det där magontet bara inte kändes så mycket innan för att jag inte haft något att sysselsätta mina tankar med, för nu vid bordet och vid gott sällskap kändes det genast lite bättre.

Lagom tills vi alla ätit och det började bli dags att bege sig hem till "svärföräldrarna" för kaffe och tårta så tilltar magontet plötsligt. Jag smiter ut ur restaurangen och viker mig dubbel på en av stolarna utanför. Jag grubblar febrilt varför det helt plötsligt gick från bättre till sämre. Min pojkvän kommer ut och undrar om jag vill bli hemskjutsad men jag känner mig så dödsfjantig. Ska lite magont hindra mig från ett trevligt födelsedagsfika? Aldrig. Sånt här går alltid över, jag är bara mesig intalar jag mig och svärmor lovar mig lite fil med goda bakterier när vi kommit hem till dom. Min pojkvän beger sig iväg i ett ärende men lovar att komma snart.

Jag fortsätter att sitta dubbelvikt den nästkommande timmen, jag dricker upp filen och tillslut blir jag så desperat att jag provar att dricka en ganska stor slurk vodka jag blir serverad i glas med is. Varför inte? Alkohol dövar ju allting så kanske kan det döva magontet för en stund iaf. Min svärmor säger åt mig att gå och lägga mig en stund, och jag tänker att kanske har hon rätt. Kanske ska jag sluta försöka kurera mig och sitta dubbelvikt på det här sättet. Så jag rätar ut mig på en säng jag får låna och försöker slappna av.

Men istället börjar jag gråta hysteriskt. Smärtan strålar ut i hela mig ifrån magen och rummet börjar snurra. Jag plockar upp telefonen och försöker hålla mig så stilla som möjligt medan jag ringer min mamma och frågar vad jag ska ta mig till. Hela min arm skakar och jag tycker det känns tungt att hålla i telefonen. Jag berättar vad jag försökt med mot magontet, hur magontet känns och hur länge det hållit i sig (vilket var ungefär 10 timmar vid det här laget). Min mamma säger åt mig att åka in till akuten, att hon hör på mig vilken vild panik jag befinner mig i och att jag inte kan ignorera detta. Jag snyftar att jag känner mig larvig och att jag säkert överdriver men min mamma envisas tills jag säger Ja.

Så jag slår min pojkväns nr och försöker tala med samlad röst fast jag har svårt att andas pga smärtan och att jag skakar så, och ber honom hämta mig och köra mig till akuten. Jag hör hur han blir extremt orolig vilket jag var rädd för, och han ber mig att tala med hans mamma. Då bryter jag ihop igen och säger att jag inte vill störa när de har födelsedagsfirande, att jag känner mig fjantig. Men han övertalar mig och efter att vi lagt på så hasar jag mig dubbelvikt fram till hans mamma som omedelbart kommer och sitter med mig medan jag väntar på min skjuts. Hon berättar om olika magont-historier, och babblar på till tusen. Jag förstår ganska snart att hon försöker distrahera mig för att jag inte ska tänka så mycket och mitt hjärta värms av att hon sitter där med mig på trappen så jag kan kedjeröka i min förtvivlan och lyssna på historier.

Sen kommer min pojkvän. In i bilen direkt och iväg mot akuten. Jag inser halvvägs dit att jag inte har några skor på mig. Vi checkar in och får sitta och vänta i väntrummet. Jag försöker skoja och säger att jag hoppas det bara är en superstor "fis-bubbla" jag har i mig (gaser) eftersom jag kan se hur orolig han är. Efter en halvtimme blir jag uppropad och jag går dubbelvikt genom dörrarna och får lägga mig på en brits. De tar blodprover och frågar ut mig om hur smärtan känns, vart den är, samt en massa andra frågor om utlandsresor med mera. De avslutar med ett urinprov och ber mig sedan att vänta i nästa väntrum på en läkare. Vi sätter oss och väntar, och en manlig sköterska kommer fram och frågar om jag vill ha ett eget rum, varpå jag börjar gråta igen och frågar om de tänker lägga in mig? Varför behöver jag ett rum? Ingen berättar vad som händer eller vad som gäller utan bara ställer en massa frågor och slussar runt mig. Han tittar förvånat på mig och säger sedan att rummet bara är till för att jag ska få vara ifred tills läkaren kommer och kan göra en bedömning. Jag säger att jag hellre stannar i väntrummet där det finns en tv (jag ville hålla mig så distraherad som möjligt).

Ytterligare 30min senare kommer sköterskan tillbaka och säger att nu måste jag faktiskt ta och vänta i ett rum, jag frågar om jag får sitta upp även om jag är på en brits för annars vägrar jag. Han nickar och säger att det är okej. Varenda gång jag provar att räta ut mig så tiodubblas smärtan, så jag hoppar upp på britsen och drar upp knäna under hakan, och sen sitter jag i denna position under två timmar medan jag väntade på läkaren.

Läkaren ställer samma frågor som redan ställts. Lyssnar på hjärtat, lyssnar på magen, hon klämmer, nästan masserar och gör några hastiga tryckningar vid mina revben. Hon ser fundersam ut, och säger att med tanke på att jag är magsäcksopererad kan det vara frågan om tarmvred, fast hon tvivlar för det verkar inte vara detta med tanke på mina symptom. En annan möjlighet är gallsten, fast eftersom jag beskrivit att smärtan är mer centrerad till vänster sida än höger så verkar inte detta stämma riktigt heller. Hon säger att vad som nu sker är att jag ska få en spruta med diklofenak, och om jag nu har ett gallstensanfall kommer smärtan avta inom 30min. Därefter ska jag genomgå en skiktröntgen för att vara säker på att det inte är tarmvred. Och för säkerhets skull ska jag nog läggas in över natten.

Nu i efterhand tycker jag allt det här låter väldigt vettigt och i sin ordning, men där och då hade jag gått över 12 timmar med ökande smärta och var helt hysterisk och oresonlig. Jag trodde inte sprutan skulle hjälpa, och tanken på att behöva vänta i flera timmar till i det lilla rummet för en röntgen kändes som tortyr, och att ovanpå detta inte få åka hem. Hem till där jag känner mig trygg, där det inte luktar konstigt, där jag är omgiven av bekanta föremål... Jag kände mig helt livrädd över att behöva stanna på sjukhuset och börjar helt enkelt gråta helt hysteriskt. Jag sa att jag inte ville, att jag ville åka hem och sova i min egen säng. Tillslut säger läkaren att vi kan väl ta sprutan och röntgen och sen får jag se ifall jag fortfarande vill åka hem eller bli inskriven. Jag nickar motvilligt och läkaren går sin väg.

Den nästföljande halvtimmen känner jag mig fjantig. Ena stunden grubblar jag över ifall jag kanske är lite förstoppad eller något och att jag slösar allas tid för att jag är så mesig. Nästa stund kippar jag efter luft och gråter eftersom smärtan blir värre med varje andetag.

Den manliga sköterskan kommer in och ger mig en spruta i ena skinkan, och ytterligare en stund senare kommer det en kvinna som säger att hon ska ge mig kontrastvätska inför röntgen samt sätta en nål på mig så att jag även kan få en injektion direkt ut i blodet. Kontrastvätskan smakar absolut ingenting, nålandet går dåligt och jag blir stucken några gånger innan det ger med sig. Och tiden har plötsligt börjat gå fortare, mycket fortare. Jag har slutat sitta dubbelvikt och sitter mer upprätt utan att smärtan blir värre. Jag kan tillochmed vrida överkroppen lite. Magen känns fortfarande öm, men inte alls så smärtsamt som innan.

Jag blir upprullad till röntgen och röntgad (den där kontrastvätskan som sprutas in direkt i blodet var läskig kan jag lova! Först känns det som en underlig.. värmande/brännande/isande känsla i halsen som tillslut sprider sig till kissblåsan så det känns som att man kissar på sig! Hade de inte varnat mig i förväg hade jag nog fått panik där jag låg). Det var fort avklarat och jag blir nedrullad till akuten för att vänta igen. Jag och min pojkvän sitter i väntrummet med tv den här gången och försöker hänga med i en film som redan hunnit halvvägs.

Läkaren kommer tillslut och sätter sig jämte mig. Hon frågar hur jag mår och jag praktiskt taget strålar som en sol, för smärtan är borta. Jag känner mig lite öm i magen men det känns mer som ömhet efter att jag spänt mig och inte alls som magontet känts. Hon nickar och säger att det måste ha varit ett gallstensanfall till 95% säkerhet eftersom sprutan funkade. Jag berättar att min mamma fått operera bort sin gallblåsa på grund av så många gallstensanfall och läkaren säger då att det bara gör henne ännu mer övertygad, eftersom gallbesvär är väldigt ärftliga. Jag får med mig ett stolpiller med samma substans som sprutan för nödfall, hon skriver ut ett recept på mer som jag kan hämta ut senare, och säger tillsist att röntgen inte visade på något tarmvred alls, utan att jag istället kommer bli kallad om några veckor för ett ultraljud av gallblåsan så de vet om den är fylld med stenar eller inte och ifall den behöver åtgärdas.

Hela kvällen känns som ett sudd vid det här laget, 6 timmar på akuten hade på ett sätt känts som helvetet, men nu hade jag ju fått veta vad mina magont genom åren berott på, och fått medicin för det! Något jag aldrig haft att ta till förr när magontet plågat mig. Jag tog henne i hand och tackade henne innerligt, på vägen ut tackade jag alla andra jag haft att göra med under natten. Jag skulle få åka hem, smärtfri, med en förklaring på vad som varit fel med mig, och medicin att ta ifall problemen skulle komma tillbaka.

Min pojkvän flinade och sa att jag såg ut som något ur en skräckfilm med mitt långa mörka hår, svartrinniga ansikte, vita långklänning och smutsiga barfota fötter, när vi gick till bilen.

Tålamod

Det är lustigt hur en viktuppgång alltid går spikrakt uppåt och i rask takt dessutom, men så fort man tappar vikt börjar vågen bete sig underligt.

Kom ju ner till 66,8kg i slutet av juli, två dagar senare visade vågen 68,5 igen (trots att jag inte hade ätit något dumt eller latat mig). Förra veckan visade vågen lite försynt 67,5 över en dag och sen 68 igen nån dag senare, och nu imorse 66,7. Hej bergodalbana!

I mitten av april slutade jag med de antidepressiva tabletterna och klippte godiset helt i samma veva. Det resulterade i att jag tappade 4kg på en månad och gick från 72,5kg till 68,5kg. Sen dess har vi utöver godisstoppet ändrat på kosten till det bättre och varit ute och gått så mycket vi haft tid och ork till, min pojkvän har tappat snart 5kg (vilket visar att vi är på helt rätt spår) men för mig så kärvar vikten. Förvisso har han mer vikt som ska bort än jag har, men jag känner mig ändå frustrerad och ledsen vissa dagar.

Varje gång vikten hoppar upp något kilo försöker jag hålla mig lugn och tänka på att ge det tid. Att inte hetsa och inte få panik över småändringar. Det är ingen idé att ge upp eller fuska bara för att vågen inte samarbetar, och om jag bara fortsätter på samma spår så kommer vikten bli vad jag vill tids nog. Men det är så SVÅRT att inte bli frustrerad...

Jag har trots allt tappat 6kg av de 14 kilona jag ville få bort (eller 6kg av de 10 kilona jag lade på mig, så kan man ju också se det). Jag borde försöka tänka mer på hur långt jag kommit på vägen istället för att få panik över att det verkar gå ofantligt trögt att komma längre nu.

Tålamod Fattie... Tålamod...



Hur reagerar ni på motgångar när ni ändrar livsstil eller försöker tappa vikt? Blir ni ännu hårdare mot er själva, ger ni upp eller fortsätter ni på samma sätt i hopp om att det ger resultat längre fram?