Fram skall jag gå!

Mini-uppdatering:

Jag fortsätter att må toppen. Känner mig mer och mer som mig själv och GLADARE sen jag slutade med den antidepressiva medicinen.

Jag har gått ner ett kilo till och ligger nu på 70,0kg.

Idag är det 7 dagar sedan jag eller min pojkvän åt godis eller chips (och han har bytt ut sin vanliga läsk mot light vilket resulterat i att han dricker desto mindre läsk lustigt nog), och jag känner mig inte det minsta sugen att äta godis heller. Det är en ganska underbar och befriande känsla, men framförallt ett tecken på att jag inte längre mår psykiskt dåligt.

Och idag, för första gången på 4 år så vågade jag mig på att prova att äta ett äpple. Äpplen är en utav de sakerna jag nämligen fick "ge upp" efter operationen då jag fick extrema magsmärtor varje gång jag försökte äta dom. Men idag så åt jag det, och nu - många timmar senare - mår jag fortfarande toppen! VILKEN LYCKA! (Lustigt nog har jag hatat äpplen hela mitt liv och först utvecklat ett sug för dom när jag inte längre KUNDE äta dom).

Så, matmässigt är vi på rätt spår. Nu ska jag bara försöka se till att börja ut och gå också!

Depression och viktuppgång

Så, mitt 2013 började med förhoppningar, men efter flertalet motgångar tvingades jag inse att jag glidit in i en riktigt svår depression igen, värre än jag haft på flera år. Jag fattade beslutet att ringa min läkare och be om antidepressiva medel vilket hon hjälpte mig med, och så meddelade jag alla som stod mig nära om läget. Mycket för att slippa påtryckningar om ditten och datten i vardagen, jag behövde helt enkelt bara få vara och vänta ut depressionen.

Och därefter är allt som ett sudd. Jag blev avtrubbad och kände varken förhoppningar eller nederlag, utan jag bara var. precis som i övre tonåren då jag bosatte mig på soffan så blev jag som ett spöke här hemma. Dagarna flöt ihop och jag orkade inte städa, laga mat eller något annat som hör till vardagen. Det enda jag ville ha var choklad. I mängder. varenda dag. Jag åt hellre det än mat. Det var nog både depressionen men också tabletterna som orsakade den onda spiralen, för tabletterna ökade min hunger till såna absurda nivåer att det max gick tjugo minuter mellan mina hungerattacker, och jag grät ifall godiset uteblev en enda dag. Inte helt olikt mitt ätbeteende som tonåring.

Men för två veckor sedan så började jag plötsligt känna mig energifylld. Sprudlande, energisk och glad! Jag började planera grejer och tog itu med saker jag skjutit upp i månader. Och i en veckas tid gjorde jag inget annat än att fara runt som en virvelvind och städa, laga mat och utföra ärenden. Den 18:e april ställde jag mig på vågen och insåg att jag gått upp till 72,5kg. Jag förstod att det både var stillasittandet under depressionen, hetsätandet, godiset och tabletterna som förmodligen var anledningen, och beslutade mig för att sluta med tabletterna. Jag hade lyckats genomleva depressionen och undvika den djupaste dalen i svackan tack vare medicin, och eftersom det nu kändes bättre samt att våren är på ingång gjorde att jag faktiskt vågade mig på att nu "cykla utan stödhjul".

Det har gått bra. Jag har fortsatt att vara lika energisk och fartfylld. Godissuget har minskat till nästan obefintlighet och idag visade vågen 71,0kg. Det firade jag genom att gå ut på en skogspromenad med min pojkvän!


Så, så är läget nu. Jag känner mig aningen ostadig på fötterna och vill mest av allt lägga fokusen på att återgå till en fartfylld och lycklig tillvaro. Men med tanke på hur jag känner mig nu så känns den närmsta framtiden väldigt ljus.

För jag känner mig faktiskt helt genuint Lycklig.