Kommentarer

Jag ville bara säga JÄTTETACK till allt fint, uppmuntrande och tänkvärt ni skriver till mig. Jag läser varenda kommentar och blir alltid lika glad av allt ni har att säga, vare sig det är en fråga, en komplimang eller något som får mig att tänka till. Tänkte passa på att besvara några kommentarer som inte lämnat bloggadress eller mail att svara till



"Anonym sa...
Jag läste din livshistoria. Väldigt intressant läsning, och jag tycker att killen du var tillsammans med verkade vara en stor idiot. Men hur gick det för er? Ni förlovade er, men hur tog du dig ur förhållandet? Kram!
- på Ett beroende ersätter ett annat?"

Svar:
Tack så mycket! Jo, på ett sätt var han en riktigt stor idiot. Men ingen människa är nog helt igenom god eller helt igenom ond. Jag kommer att fortsätta skriva på min livshistoria, eller "Fatties historia", och där kommer jag beskriva precis allt som hände, hur det tog slut osv.



"Lia sa...
Helvete (ursäkta mitt språk) vad ont det gör att läsa den här bloggen, inte för att jag känner igen min barndom, utan för att jag lever det just nu. Jag är 16 år, tjock med bulemi och ingen vill ha mej. folk kan säga att jag är "söt i ansiktet" eller "relativt snygg" (haha vilken fin komplimang va?) Förlåt om jag skrev en lång kommentar, men snälla, jag måste höra slutet på din berättelse, eftersom det känns som... ja hur det kommer bli för mej också?
på Fatties historia - del IV"

Svar:
Vad tråkigt att höra att du har det tufft. När man är tonåring är livet helt enkelt inte lätt, men oftast blir det bättre med åldern. Och jag hoppas du finner modet att gå och prata med någon om din bulimi så den inte börjar suga livet ur dig, för Du förtjänar bättre än så! Och vi har alla våra historier, dom slutar sällan likadant. Hur mitt liv sett ut är ingen säkerhet för hur ditt liv kommer bli. Jag hoppas verkligen du slipper gå igenom de sämre bitarna jag själv behövt ta mig förbi. Försök att forma ditt eget liv så som du önskar att det ska vara. Ingen annan kan "skriva" din historia utom du själv. Ta hand om dig!



"JuliaJay sa...
Måste börja med att säga att du verkligen är beundransvärd och väcker hopp i sååå många människor!

När jag tittar på bilderna på din mage så blir jag väldigt förvånad. Jag väger ca 70 och har som mest vägt 80 och min mage ser EXAKT likadan ut som din. Så JA, din hud har verkligen blivit väldigt fin!!! Dessutom tycker jag att du ska ta en titt på din nyaste bild där du står framåtlutad. Kolla på brösten! Om du tänker göra ett lyft så tror jag att resultatet kommer vara ungefär sådär! Skitfint alltså :)

Ja, jag ville väl mest att du skulle veta om hur bra din hud har dragit ihop sig igen, och tacka för att du skriver. Jag vet personer som verkligen får stöd och hopp av detta!

KRAM
på Huden"

Svar:
Tack så mycket! Fast jag är inte sugen på att fixa varken magen eller brösten längre tack vare Björnkillen. Jag hade turen att hitta någon som tycker att jag är vacker som jag, och dessutom fått mig att själv tycka om min egen kropp!
Det glädjer mig att du tycker om det jag skriver. Och ännu mer glädjande att du tycker jag ger hopp och stöd åt andra, det gör att bloggen känns väldigt meningsfylld och det värmer långt in i själen för mig.



"F sa...
Älskade vän! Jag blir lessen i ögat när jag läser detta!
Jag vet och ser på dig idag att du mår bättre! Önskar bara jag kunde på något sätt såg hur det va med dig under gymnasiet!
på Fatties historia VI"

Svar:
Bli inte ledsen. Jag både var och ÄR duktig att visa en sak utåt medans något annat pågick inåt. Det fanns bara en enda själ i mitt liv som ens märkte att något var på tok, någon som förstod det innan ens jag själv förstod. Du är en fantastisk vän och det var du även under gymnasietiden :)



"JuliaJay sa...
Så himla bra du skriver. har nu sträckläst alla "delar" som du skrivit än så länge, och det finns mycket att säga om allt såklart. Det allra viktigaste jag har att säga är att du faktiskt borde fundera på att göra en bok av detta på något sätt, ifall du inte redan funderat på det. Detta är riktigt bra läsning! Du skriver otroligt bra och beskrivande, och jag började nästan gråta vid något tillfälle.

Jag känner även igen mig i ditt förhållande till killen. Jag hade ett riktigt destruktivt förhållande med en tjej som (till skillnad från din kille) faktiskt FÖRBJÖD mig att klä mig, sminka mig och umgås som jag ville, och precis som du så accepterade jag (utåt) alltihop men gick till slut in i en lätt depression och gick upp 20 kg på köpet. Tack och lov gjorde hon slut med mig senare (det är helt klart det bästa hon gjort för mig) och jag är på väg tillbaka till mig själv gällande det sociala livet, att kunna vara mig själv, fri från regler och även vikten är på väg tillbaka(dock med vissa svårigheter, jag har alltid haft vissa ätstörningar så det är ganska jobbigt för mig nu).

Det är en helt otrolig historia du har och man blir verkligen glad av att höra hur klok du är och hur du ser på allt som hänt. Du är en riktigt stark tjej!!! Tack för bra läsning!
på Fatties historia VI"

Svar:
Din kommentar fick mig att le riktigt stort. Det är inte första gången någon föreslagit att jag borde skriva en bok, men för varje gång någon säger det blir jag alldeles varm inombords. För det är JUST DET jag drömmer om, och faktum är att jag försöker sammanställa en bok av allt detta.
Vad tråkigt med förhållandet, och att det tog så hårt på dig. Men tur att det tog slut i tid och att du nu efteråt förstår att det var destruktivt. Jag är säker på att du kommer gå ner det du gick upp och må bättre och bättre ju längre tiden går! Lycka till och ta hand om dig!



"Anja sa...
Tack söta du! Jag har helt missat detta inlägg. Trodde inte jag missat några sådana i din blogg sen jag fann den!

Min lillasyster såg detta. Tydligen har vi, helt oberoende av varandra, hittat din blogg och följer den båda två! Hon har liknande känslor/tankar/beteenden kring mat/ätande som jag och du och förstår precis även om hon aldrig varit riktigt tjock, dock överviktig. Vi har två syskon till, dom är SUPERSMALA, helt utan en gnutta fett, har extrem koll på vad de äter, träningsfreaks etc. Så dom har liksom vänt sin mat"neuros" åt helt andra hållet.

Så himla skumt. Vi har alla fyra fått störda matbeteenden trots att våra föräldrar aldrig haft något åt det hållet och trots att min yngsta syster föddes 18 år efter mig, har en annan pappa och inte har växt upp alls likadant eller varit med om samma saker.

Jag har varit nere på botten och vänt men har äntligen bestämt mig för att ta kontakt med läkare och åtminstone få komma till Överviktsenheten för att få hjälp. Jag känner att jag behöver någon som pressar mig, bryr sig, kontrollerar mig, sparkar mig i röven, ser till att jag kommer på "möten"/blir kontrollvägd, får hjälp med en diet/kost, typ EXAKT så här mycket får/ska du äta, inte mer. Följ detta till punkt och pricka, typ.

Hoppas att man kan få hjälp som är lite individbaserad. Jag vet ju inte alls hur det fungerar!

Vad otroligt gullig du är dom skrev detta inlägg! TACK :-)
Du ska veta att du är en stor inspiration för mig! :-)
kram
på Ge aldrig upp!"

Svar:
Ibland är sammanträffanden bra lustiga, och jag skrattade faktiskt lite när jag läste din kommentar! Och jag förstår att både du, jag och hon kan dela en samförståelse även om vi inte gått igenom samma saker eller har/hade samma mängd övervikt, för det behövs inga extrema mängder för att må dåligt eller för att ha en störd relation till ätandet.

Och vad GLAD jag blir att du tagit tag i saken och vågat/orkat be om hjälp! Jag vet att vissa tycker det är så enkelt att antingen själv göra något åt sin vikt eller enkelt att be andra om hjälp, men det är det verkligen inte. Det är inget enkelt med det alls. Så GRATTIS! Jag vet inte heller hur det fungerar dit du ska, men försök vara envis och stå på dig och förklara precis på vilket sätt du känner att du behöver hjälp! Möjligt är att det kanske inte räcker att du går till en enda plats och träffar en enda person, utan du kanske får gå till både dietist, någon form av KBT/beteende-terapeut osv. Men så länge DU vet vad DU är i behov av så är jag säker på att du kan få precis den hjälp du behöver!

Och vad kul att du tycker jag inspirerar. Jag startade bloggen för min egen skull, för att kunna skriva av mig osv, men att det utvecklats till något som inspirerar andra gör mig lycklig och ger mig en känsla av att kanske kunna göra lite skillnad och göra gott i livet.. Så TACK ska du ha för dina fina kommentarer!



Med allt detta sagt. Fortsätt kommentera! Både bra och dåligt, snällt och elakt. Ge mig något att tänka på, ge mig något att le åt. Ni är ibland anledningen till att jag går runt en hel dag med ett leende på läpparna, eller tänker till en extra gång när jag kanske varit för snabb med att ta ställning i en fråga!

Ät-tänk?

Jag tycker det är svårt att nöta in rätt typ av ät-tänk. För det handlar ju inte bara om att äta rätt saker, utan också att äta på rätt sätt. Genom mitt liv har jag fått höra alla möjliga olika saker:

• att man ska äta tre rejäla måltider och två mellanmål per dag
• att man ska äta frukost som en kung, lunch som en bonde och middag som en fattigman
• att man ska småäta konstant hela dagen, två köttbulle här, ett äpple där osv.
• att man ska äta både stadiga måltider och MÅNGA små mellanmål
• att man ska äta enbart tre mindre mål mat och INTE äta mellanmål (undvika småätande)
• att man ska dricka/äta light och undvika socker (lågkalori-diet)
• att man ska UNDVIKA light och äta allt naturligt fast i lagom mängd

för att inte tala om de extrema olika svält-dieterna där man enbart ska leva på bananer i en vecka för att senare byta ut dom mot morötter veckan därpå. Eller extrema detox-kurer där man tydligen ska överleva på te och meditation(?!) eller nåt i den stilen. Viktväktarna som har tvåtusen ingredienser i recepten och sedan ska man väga alla portioner och räkna poäng.. Vart jag står i frågan om GI eller LCHF vet jag inte säkert.. Förvisso har dom varken gett mig eller några jag känner långvariga eller rejäla resultat när det gäller viktnedgång, men det känns som att man snubblar över bloggar och artiklar dagligen där folk lyckats gå ner i vikt just med hjälp av det.

Jag finner allting väldigt förvirrande, då en grupp kan hävda att LCHF är det enda rätta medan en annan grupp envisas med att dieten är snudd på farlig i längden. De olika dieterna krockar med varandra, och ingen verkar kunna svara på om NÅGON av de olika sätten faktiskt är helt rätt.

Jag skulle nog aldrig våga mig på att säga vad jag tror är rätt sätt att leva, tänka eller äta. Jag tror faktiskt att det är olika från person till person. Det som fungerar för en annan fungerar inte alls för mig osv. Men jag tror det är viktigt att tänka på HELHETEN. Att det inte bara handlar om mängd mat, hur ofta eller vad man äter, utan att allting ska vara lagom och riktigt, och FUNGERA LIVET UT.

Vad som fick mig att tänka på allt detta är för att jag läste en artikel idag (HÄR) om varför det är så viktigt att äta frukost. Att det lönar sig på så många sätt, däribland om man vill gå ner i vikt.

Den här typen av frukost ser inte särskilt nyttig ut, men bilden är vacker!

Jag har verkligen problem med frukost. Det känns som att jag ALLTID haft problem med att äta frukost, jag avskyr det. varför? Jo för jag är inte hungrig, och mår nästan snudd på illa om mornarna, och har gjort det sålänge jag kan minnas. Vet andra som har precis samma problem. Men i samband med de förbättrade matvanorna så började jag tvinga mig själv att äta frukost, och gör det nu varenda dag, vare sig jag har lust eller inte, om jag är trött, om jag mår illa. Det spelar ingen roll, jag gör det ändå. För jag vet innerst inne att det både är viktigt och BRA för mig.

Jag försöker vara smart. De perioder jag verkligen har noll ork till att göra iordning något (för alla har vi väl svackor då man börjar slarva bara för att man tappat orken och motivationen?) om mornarna, då brukar jag köpa hem sånna där små "shots" av antingen actimel drickyoghurt (nyttig yoghurt med bra bakteriekultur) eller knorr vie (mixade frukter och grönsaker).

Man kanske kan kalla det att frukost-fuska...

För även om jag inte är hungrig, mår illa, eller är för lat, så kan jag ta tre stora klunkar, och har därmed fått i mig NÅGOT. Det behöver ju inte vara mycket, det räcker med lite vitaminer eller lite bra bakterier, men bara för att inte tappa rutinen och vanan så måste jag ta NÅGOT. Något VARJE morgon.

Lustigt nog är detta något jag kämpat med sen jag var 12 eller så. Att få mig frukost. Som barn blev man ju tillsagd av föräldrarna att äta, men så fort valet var ens eget så rann det ut i sanden. Man försov sig, fick för sig att banta och frukosten var det enklaste målet att hoppa över osv. Men genom att faktiskt göra frukost när jag orkar, eller bara ta några klunkar drickyoghurt när jag är desto mer trött, så fick jag äntligen in vanan, och jag tycker faktiskt att jag mår bättre av det och får mer ork under dagen. Jag mår fortfarande illa om mornarna, men det blir bättre och bättre. Jag tror att jag en dag kommer sluta må illa helt, det handlar nog bara om att vänja sig, att låta kroppen vänja sig.


Har ni några problem med att äta frukost?

Fatties Historia VI

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV
Fatties Historia - del V
Fatties Historia - del VI - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
15-16år Pojkvännens upprepande svek och vår förlovning
16-18år De två första åren på gymnasiet. Kompisproblematik och upplevde att tron på kärlek dog inom mig.

och nu berättar jag om när jag var 18 år och kraschade ner i bottnen...

Sommaren var över och jag skulle påbörja mitt tredje och sista år på gymnasiet. För första gången i mitt liv så kände jag mig likgiltig inför skolans första dag. Tidigare år hade jag alltid längtat tillbaka till skolan, för även om sommarlovet är det roligaste på hela året så började man alltid sakna umgänget och rutinerna i vardagen. Jag gick in i rummet och satte mig ner medan läraren började prata och informera oss om vad detta sista år skulle innebära, och framförallt vad den närmsta tiden innebar. Men jag tyckte det var underligt, för läraren hade glömt att säga när vi kunde gå ner till tredje våningen och hämta våra böcker. Böckerna vi skulle ha till morgondagen. Jag gick fram till läraren och sa
"ursäkta, men du sa aldrig när vi skulle få hämta våra böcker?"
varpå läraren och en elev tittade snopet på mig och läraren sa
"Men Fattie? Det var ju det jag avslutade med att säga? Att ni kunde gå ner om ungefär 20min för att hämta dom?".
Jag nickade och gick min väg, och påväg bort från rummet sa jag till klasskamraten
"Haha, läraren är visst lite snurrig idag. Hon glömde ju att säga det där till alla andra, ska vi säga till dom så att dom vet?"
men min kamrat rynkade pannan och tittade fundersamt på mig
"Nej Fattie.. Läraren sa faktiskt att vi skulle hämta böckerna om 20min när alla satt och lyssnade. Sov du?".
Jag ryckte på axlarna, kanske var jag tröttare än jag trott.

Skolan tog fart och jag märkte ganska snabbt att något var annorlunda. Lärarna förklarade våra uppgifter och sedan fick vi dom skriftligt. Och det var jag tacksam för, för av någon anledning förstod jag inte vad lärarna ville att vi skulle göra. Jag läste pappret fort, sen långsamt, sen tryckte jag nästan näsan rakt igenom pappret i mitt försök att förstå. Varför förstod jag inte uppgiften? Jag förstod vad som stod på pappret, jag kunde läsa texten, men jag förstod inte vad dom MENADE. Jag vände mig till en klasskamrat och frågade om hon förstod vad vi skulle göra, och hon förklarade uppgiften för mig. Men jag förstod fortfarande inte vad vi skulle göra. Detta hände på nästan varenda lektion. Jag fick en växande rädsla inom mig. Hade jag blivit korkad på något sätt?

Detta resulterade i att jag förde en slags kamp mot min egen hjärna i skolan, och uppgifter som förr skulle tagit mig bara någon timme att slutföra tog numera dagar. Jag halvsov i skolan och satt uppe hela nätterna med skolarbetet. Jag hade också börjat hata allt vad matlagning hette, så jag levde antingen på nudlar eller varmrätter man tinade i micron. Min havre-chokladsmet fanns också med i min kostcirkel, minst en gång om dagen åt jag den, ibland oftare.

Jag började känna mig så otroligt trött. Min mamma grälade på mig för att jag alltid somnade när jag kom hem från skolan. Jag hann nätt och jämnt in genom dörren innan jag föll ihop sovandes på soffan. Jag slutade titta på eftermiddags-tvserierna jag alltid brukade titta på, jag slutade läsa böcker. Jag gick till skolan, jag åt en varmrätt när jag kom hem, jag somnade på soffan, vaknade och åt middag, ringde min pojkvän och slöpratade i någon timme innan han gick och lade sig, sen satt jag uppe hela natten och pluggade, och sov oftast ca två timmar innan det var dags att börja om igen.

Och vikten. Jag var tjockare än någonsin. Kanske var det därför jag var så trött? Jag hade nått min bristningsgräns, jag var TVUNGEN att bli smal nu. Jag var villig att göra vad som helst. Jag började leta på internet efter operationer och mediciner, jag ville göra något drastiskt. Så tillslut hittade jag det. Medicinen Reductil. Jag skyndade mig till min läkare, hon tyckte det lät som en bra idé att börja med medicinen, hon informerade mig grundligt om hur den fungerade och att jag skulle bli tvungen att komma in på ständiga koller hos henne eftersom medicinen kunde ha bieffekter.

Jag började med medicinen och till min stora lycka och förvåning blev livet ljusare! Mitt sötsug började försvinna, jag blev mätt på kanske hälften så mycket mat som innan... Varenda gång jag blev sugen så tog jag ett glas osockrad nyponsoppa och suget försvann ögonblickligen. Jag var i himmelen! På två-tre månader gick jag från nästan 95kg till 84kg, jag kunde inte tro att det var sant. Jag köpte nya kläder, färgade linser, jag klippte av mig allt hår och blev brunett efter många år som blondin. Jag var en ny människa.

Men min pappa tittade alltid oroligt på mig. För även om jag inte åt lika mycket, och även om jag gick runt med ett stort leende på läpparna varje dag så gick skolan sämre och sämre och jag sov fortfarande lika mycket och ofta. En dag när han skjutsade mig till bussen som skulle ta mig till min pojkvän över helgen så gav han mig en lång kram och sa
"Fattie. När du kommer hem så tycker jag att du går till din läkare och ber att få prata med någon. Jag tror verkligen du behöver få prata med någon"
och jag tyckte inte han var riktigt klok. Jag var lyckligare än nånsin! Och min pojkväns mamma, hon hade faktiskt börjat behandla mig lite bättre nu när jag gick ner i vikt. Ingen enorm skillnad, men lite mer accepterande tyckte jag att hon verkade. Min pojkvän gillade viktnedgången men var fullständigt uppriven över det korta mörka håret.

Jag kom hem efter helgen hos min pojkvän (som spenderats vid varsin dator så gott som 100%..) och somnade direkt när jag kom hem. Jag var så trött. Jag kände mig underlig. Som om något vibrerade under ytan, som lugnet före stormen. Något var inte riktigt som det skulle, men jag visste inte vad. Kort därefter skulle jag på koll hos min läkare, och min pappa uppmanade mig ännu en gång att jag skulle be henne om att få prata med någon. Jag är inte säker på varför, men jag följde hans råd. Min läkare tittade skeptiskt på mig, men gav mig sen lite papper hon ville att jag skulle fylla i och svara på frågor. Jag fick sätta mig i ett annat rum och svara på frågorna, och jag insåg ganska snabbt att jag kände mig fullständigt avtrubbad och bedövad. Inte på det sättet man blir av att tröstäta eller att dricka alkohol, utan... Jag bara var.

Jag tittade på frågan som löd i stil med
"Tänker du någonsin på att ta livet av dig?"
och kryssade snabbt i att "Ja" det gjorde jag.
"Hur ofta?" - "Dagligen" osv.
För visst ville jag dö. Vad var det för konstig fråga? Jag var fet, skolan gick dåligt, min pojkvän var otrogen osv. Klart jag ville dö. Eller, det var inte helt korrekt. Klart jag önskar att jag inte fanns hade varit en mer korrekt term. Att dö var nog plågsamt, men att inte behöva existera? Oj vilken lättnad, vad skönt att inte behöva vara trött, tänka på vikten, bli arg på pojkvännen, kämpa med skolan. Jo, dö lät skönt.

SÅ avtrubbad var jag. Jag brydde mig inte om nåt.

Jag lämnade papprerna till min läkare och kände hur huvudet kändes segare och segare, det var inte kul att behöva svara på frågor. Det var som att vara i skolan. Jag ville hem och dricka nyponsoppa och sova. Och göra mig snygg imorn inför skolan. Jag skulle ha mina linser. Den där spegelbilden jag såg i spegeln var ju ändå inte rätt, så jag kunde lika gärna "vara någon annan" helt och hållet.

När jag tittade upp igen så såg jag hur min läkare bläddrade igenom samlingen med papper en gång, två gånger, tre gånger, snabbare för varje gång, och hon började se lite uppvarvad ut. Helt plötsligt slet hon tag i telefonen och slog ett nummer
"Jag skulle behöva en akuttid till psyk till en patient, ja? Jaha. Tack"
hon lade på luren och vände sig till mig
"Fattie, du får komma dit om några dagar. Där får du träffa en psykolog. Och reductilen måste du sluta helt med nu. Den kan förvärra ditt tillstånd"
jag tittade trött på henne. Hon brukade aldrig titta på mig på det där sättet. Jag hade alltid sett min läkare som en trevlig faster ungefär, men nu såg hon sådär läkar-aktig ut, och uppvarvad. Jag tyckte inte om det alls, och jag förstod inte varför det var så himla bråttom att gå och prata med en hjärnskrynklare heller. Jag tittade ut genom fönstret. Det var vinter, så trots att det bara var eftermiddag så var det alldeles svart utomhus. Jag brukade alltid tycka att vintermörkret var mysigt, men idag kändes det dunkelt.

Jag gick till psykologen och pratade. Han var jobbig och ställde tråkiga frågor. Jag förklarade helt logiskt varför jag svarat att jag velat dö osv. Jag förstod inte varför det var en så stor grej, i mina ögon var det väl fullt förståeligt? Psykologen sa att jag skulle fortsätta att komma till honom varje vecka. Jag fick tabletter också. Antidepressiva. Som om det skulle hjälpa.

Men att svara på frågan om döden triggade något inom mig. Jag började skolka otroligt ofta, och min läkare sjukskrev mig fram tills efter jullovet som inte ens startat än. Jag bosatte mig i soffan framför teven iklädd nattlinne. Jag visste inte när det var dag eller natt. Jag tittade på tv, jag åt chokladsmet och nudlar, jag kastade skräp på golvet och brydde mig inte om att duscha på veckor. Ända gångerna jag klev ur soffan var för att gå på toa eller blanda ny chokladsmet. Dag efter dag gick, och jag började grubbla över om man KUNDE ta livet av sig utan att det gjorde ont, och utan att göra någon ledsen? För jag gillade inte tanken på att folk skulle bli ledsna för att jag försvann. Men å andra sidan skulle ju sånt gå över och de skulle glömma med tiden. Innan jag blev sjukskriven hade jag ju försökt lämna det hela åt Ödet. Ibland hade jag försökt putta Ödet i rätt riktning. Gå ut mitt i gatan utan att se mig om och såna där småsaker. Busschaufförerna var alltid dom som blev mest arga och tutade mest när jag gjorde sådär. Men alla hann alltid bromsa eller köra åt sidan. Så att dö av en olycka som egentligen hade varit mest bekvämt eftersom folk inte hade blivit lika ledsna eller förvånade verkade ju inte funka. Kunde man hoppa ifrån en bro eller skära av någon pulsåder? Så trött.. var det dag eller natt? Nu skriker mamma på mig igen. Vaddå "hon har misslyckats som mamma"? Vad pratar hon om? Varför är hon så arg på mig? Ser hon inte hur trött jag är? Nu gråter hon. Pappa pratar med henne om mig igen. Jag orkar inte försöka höra vad dom säger. Jaha, nu ska han prata med mig också. Haha han är smart han. Mamma får inte prata mer med mig. Vi ska "kommunicera med varandra genom honom" tycker han. Som om jag orkar "kommunicera" med någon alls. Jag vill bara sova. Låt mig sova. Kan jag hoppa från badrumsfönstret? Är det högt nog?

Och sådär fortsatte det i nästan en hel månad. Min pappa var tillslut den enda som pratade med mig. Han satte sig på soffkanten och frågade om jag inte kunde försöka duscha iaf en gång i veckan. Jag gjorde det för att slippa tjatet. Sen frågade han om jag inte kunde försöka sova mest på nätterna iaf. Att jag inte behövde göra något annat än att se på tv eller liknande, men försöka sova på nätterna. Så jag gjorde det, så gott det gick. Och sådär fortsatte det. Det tog lång tid, men min pappa lyckades punktera den där svarta bubblan jag låst in mig i. Och sakta men säkert ledsagade han mig tillbaka till verkligheten.

Psykologen var värdelös, han utbrast en gång
"Jag FÖRSTÅR inte varför du är deprimerad! Du har INGET att vara deprimerad över!".
Men vad som fick min bägare att rinna över var när han en gång lutade sig fram mot mig och sa tyst
"du har inget vagt minne av att någon smyger sig in i ditt rum om natten när du var liten...?"
efter det uttalandet slutade jag gå till honom. Idiot och äckel. Freudskadat pervo. Efter att min pappa lyckats lirka med mig så att jag tillochmed kunde börja känna lite vagt igen så slängde jag de antidepressiva tabletterna.

Under den här tiden hade jag gått upp nästan alla kilon jag lyckats gå ner tidigare. Jag låg på runt 90kg.

Och min pojkvän? Han hade nästan slutat prata med mig. Vid ett tillfälle hade han sagt att han kände sig maktlös och inte kunde förstå vad som pågick i mitt huvud. Så våra telefonsamtal minskade, och när jag väl åkte till honom så pratade vi knappt alls.

Men jag var på uppgång. Jag hade en termin kvar av mitt sista år i gymnasiet, bara en termin till studenten. Jag skulle klara det. Jag VILLE klara det. Jag ville stå på ett lastbilsflak, skåla i champagne och vara lycklig. Jag skulle klara det, det lovade jag mig själv.

Uppföljning efter Grand Mal anfallet

Insåg att jag fullständigt glömt bort att skriva något mer efter/om Grand Mal anfallet jag hade!


Jag har både fått magnetröntgen av hjärnan samt ett EEG-test. Jag var ganska orolig inför bägge undersökningarna så Björnkillen följde med mig som stöd bägge gångerna. För några veckor sedan fick jag hem ett brev där läkaren som tagit emot mig på akutmottagningen skrev att de inte hittat något utan att mitt anfall förmodligen berodde på stress och dålig sömn.

Detta borde ju varit glada nyheter, vilket det givetvis är, men jag är en person som är högst obekväm med att inte få raka svar. Visst är det en lättnad att jag inte har epilepsi, en hjärntumör eller något annat hemskt, men HUR och VARFÖR hände det då?

VARFÖR stängde min hjärna av sig, fick mig att falla ihop och krampa i flera minuter?

Jag hade kanske brytt mig mindre om det inte vore för att jag efter anfallet får headrush (yrsel, svindel, blodrusning till hjärnan) allt oftare. Ibland upp till 4-5ggr om dagen. Den ständiga rädslan av att tappa medvetandet igen har inte försvunnit... Björnkillen ser lika livrädd ut varje gång jag stapplar till och tar stöd emot en vägg eller liknande. En gång när vi skulle gå och handla så ställde han nästan in utflykten bara för att han var så rädd att jag skulle kollapsa.

Jag läste igenom inlägget jag skrev om anfallet, och inser att jag nästan glömt hela händelsen. Jag har glömt nästan allt utom det där ögonblicket, sekunderna innan jag föll ihop. Den lilla stunden är som etsad i mitt minne.

Jag skulle leta efter bakformar, mitt synfält börjar gunga, mer än vanligt, jag skakar häftigt på huvudet. Först åt höger, sen åt vänster. Det sista jag minns är hörnet på en stor trälåda med produkter. Tror det kanske var plastbyttor eller nåt. Röda lock. Det där trähörnet... Jag minns ljussättningen, jag minns hur bilden är suddig och skakig.

Jag tycker jag sköter mitt liv bra. Jag har genomgått en operation och gått ner min övervikt, jag har hittat en man jag mer och mer vill kalla både min bästa vän och själsfrände. Jag är bättre än någonsin på att sköta hushållet och laga bra mat (bättre än innan) trots att jag inte är arbetsförmögen. Jag är ju så mycket bättre än jag varit på länge! Och jag vill ha mer! I Framtiden vill jag gifta mig, skaffa hus och barn. Jag vill ha en trädgård med träd och buskar, jag vill ha ett riktigt litet hurtigt "hemmafru-liv". Men hur ska jag kunna det om läkarna säger att jag kollapsade och krampade pga stress NÄR JAG INTE ENS JOBBAR som en normal jävla svensson?! Gud så ledsen och uppgiven jag känner mig.

Nu blev det ett väldigt negativt inlägg. Men urs så det här gnager i mig mellan varven. Det är tur att jag har Björnkillen. Han fokuserar på allt jag är bra på, märker när jag är överstressad och "tar över" vad det än jag har för händer. Han säger att jag redan nu är en "fantastisk liten hemmafru" och att han tror jag kommer bli en "underbar mamma" den dagen det är dags.

Så livet är väl både fullständigt underbart även om det har sina nedgångar. Idag har jag bara haft en "headrush" vilket innebär att det varit en mycket bra dag enligt mina mått.

Förhoppningsvis kan jag träna upp min stresstolerans...

...och få det livet jag så gärna vill ha.

Sjuka ideal

Det är ingen nyhet att idealen idag blir sjukare och sjukare, men någonstans inom mig har jag ändå oftast kunnat förstå till viss del varför de översminkade, datorredigerade och ibland plastikopererade töserna vunnit vår uppmärksamhet och ibland fått oss att vilja eftersträva den onaturligt släta hyn och kurviga slimmade kroppen.

Även om man förstår att det inte är naturligt så uppfattar vi det som vackert (självklart, hur mycket vi än envisas med att det är onaturligt och överdrivet så måste majoriteten av oss tycka att det är vackert, annars hade inte reklambyråerna fortsatt på samma spår i alla år).

Men när jag såg den här bilder (till vänster) när jag surfade runt på nätet efter underkläder så satte jag kaffet i halsen bokstavligt talat. För i detta ser jag INGET vackert. Hon ser ut som en orm med plasttuttar. Det ser så onaturligt ut att jag ärligt talat tror kvinnan ifråga inte existerar utan är en dataskapad varelse från topp till tå.
Att vilja ha fylliga mjuka läppar, stora glittrande ögon, bronsfärgad len hud, kvinnliga kurvor trots en annars smal kropp, långa eleganta ben.. Allt det kan jag förstå. Men INTE det där. Aldrig. Då skulle jag MYCKET hellre se ut som kvinnan till höger. Hon ser nämligen MÄNSKLIG ut. Hon har en platt mage OCH tuttar. Kurvig och kvinnlig. Nu vet jag att hon enligt många tillochmed skulle kunna klassas som tjock (vilket är skrattretande) men i mina ögon är det en väldigt vacker kvinna.


Jag grubblar väldigt ofta över om jag fått en vriden syn på vad som är för smalt eller för tjockt. Om jag nästan fått anorektiska tendenser som så gärna vill ner till 55-56kg när folk säger att jag redan är smal nog. Min Björnkille har många gånger sagt att jag inte behöver gå ner i vikt, och att han vill ha mig mjuk och go som jag är nu (och för +6kg sedan också för den delen) och absolut inte benig och hård. Har även en lätt överviktig sjuksköterska jag går till mellan varven som varenda gång påpekar att jag ser ut att ha magrat (jag hade nog tagit hennes oro på mer allvar om det inte vore för att hon även sa på det sättet när jag hade gått UPP några kilon...). I grund och bottnen VILL jag gärna ligga runt 56kg, men då ska jag hamna där för att jag äter BRA och BALANSERAT (detta inkluderar både dagligt intag av frukt & grönt likväl som en kaka till kaffet), inte för att jag bantar ner mig till det. Jag vill aldrig mer banta. Jag vill inte spendera mitt liv med att göra så mot min kropp när jag inte behöver banta, utan jag vill göra min kropp rättvisa genom att ge den vad den behöver så jag håller mig frisk och pigg.

Men jag tror inte jag fått vriden syn eller har sjuka mål för mig själv. Enligt BMI skalan hamnar jag inte på undervikt förrän vid 49-50kg, och så lite vill jag inte väga. Och när jag ser på bilder som är kända som "Thinspo" (pro-anorexia bilder och mantran) får jag rysningar av obehag. Jag tycker inte det finns något attraktivt alls med knäskålar som är bredare än låren, revben som sticker ut som vassa knivar eller en ryggrad som liknar klippiga bergen.

I och för sig.. som jag skrivit en gång för längesedan: Att svälta sig till en smal kropp är otäckt, men de som NATURLIGT har en sådan kropp, en medfödd ovanligt smal kropp, ser oftast inte otäcka ut. De brukar ha rosiga kinder och se både vackra och livfulla ut. En svulten kropp ser INTE ut på det viset. Jag påpekar detta enbart för att jag känt tjejer/kvinnor som varit naturligt pinnsmala, och de som svultit sig till det. Skillnaden är enorm, som svart och vitt.


Det här tycker jag är en bra bild över tre olika normala kroppstyper, och jag tycker alla tre är vackra.

Vad tycker ni?

Alla Hjärtans Dag!

Idag är/var det alla hjärtans dag, och på ett sätt finns det så mycket jag verkligen velat göra. Gå på bio, gå ut och äta, köpa en fin present till Björnkillen... (jag vet att folk antingen älskar alla hjärtans dag till döds och spräcker sina plånböcker i butikerna, eller också hatar den så mycket att de inte kan sluta gnälla över hur materialistiska vi människor är och hur företag blåser upp sånna här dagar enbart för att dra in extra feta summor pengar på dagen i ära. Att precis samma sak sker både på julen, påsken, halloween, nyår osv verkar tydligen vara mindre viktigt?) men det blev inget utav det jag gärna velat göra då det som tidigare nämnt är tight med pengar i vårat liv.

Men faktum är att jag inte är ledsen över det. För jag har redan det jag önskade mig mest, och det som gör mig allra lyckligast sitter bara några meter ifrån mig. Så idag behöver jag inga biobesök eller liknande för att bli varm på insidan och känna hur fjärilarna löper amok i min mage. Däremot ska jag göra en räd här hemma för att se om vi har ingredienser nog till att kanske baka något gott såhär på kvällsvisten. Björnkillen hade tydligen lyckats skrapa ihop några kronor så han kunde ge mig två röda rosor på morgonen, så det vore kul att visa lite uppskattning tillbaka.


Men Alla Hjärtans Dag då. Hur har jag inte spenderat denna dagen genom åren? Främst med Spöket som nästan aldrig gav något tillbaka när jag hade köpt presenter, och åren därefter lät jag dagen bara passera. Det är ju trots allt en dag då det svider lite extra när man är ensam trist nog.

Men 2009 försökte jag ändå göra det bästa av dagen. För alla hjärtans dag behöver ju inte vara en dag för par, det kan vara en dag för kärlek i allmänhet? Kärlek för sina husdjur, för sina föräldrar och syskon, kärlek till sina vänner eller bara allmänt KÄRLEK. En dag då man hyllar Kärlek.

Så år 2009 tog jag en promenad på stan och köpte en alla hjärtans dag present till mig själv ifrån guldfynd. Jag minns att jag faktiskt var riktigt glad den dagen, fast jag är gladare nu... Jag har så mycket mer nu än jag hade då.

Fast jag blir ändå glad av att titta på gamla bilder från dagar som denna. Det påminner mig om att jag hållit huvudet högt och försökt se allting ur ett ljusare perspektiv när jag egentligen hade haft all anledning i världen att vara bitter. Över kroppen, över kärlekslivet, över vänskap.

Hoppas ni alla haft en fin alla hjärtans dag! För det har jag haft! Iklädd gårdagens kläder och gammalt smink - pussandes på mannen i mitt liv.

Fatties frukostar/mellisar!

Någon efterfrågade nyttiga recept.. Tyvärr är jag inte särskilt kreativ på den fronten. Jag brukar sätta mig samma dag jag ska laga mat och googla efter recept tills jag hittar något som verkar både gott och nyttigt.

Det enda "kreativa" jag möjligen gör är att fylla ut recepten. Smaksätter såser/grytor extra genom att ha i fonder, kryddor, soja osv. när jag tycker de smakar för blaskigt eller är smaklösa. Köttfärs är vidrigt utan utfyllnad enligt mig, så varje gång jag följer ett recept för att göra köttfärssås, lasagne eller liknande så river jag morötter, hackar lök, mosar tomater, häller i svamp osv tills det är ungefär 50/50 med grönsaker och kött. Det blir saftigare och smakrikare då!

Hursom. Även om jag inte kan ge några direkta recept så kan jag visa lite hur mina frukostar och mellanmål kan se ut! Nu vet jag inte hur nyttigt eller fettsnålt detta är, förmodligen är det inte särskilt fett/sockersnålt alls. Men jag vill inte banta. Jag vill försöka äta så jag är pigg och mår bra, men inte går upp i vikt. Och hittills har jag varken gått upp eller rasat i vikt av dessa frukostar och mellanmål, så dom känns bra för mig!


Mackor. Mackor mackor mackor!
Jag har tidigare i mitt liv aldrig varit särskilt förtjust i mackor. Eller jo, om jag fick trycka i mig 4st ljusa rostmackor med enbart brieost och ett tjockt lager smör. Men mackor som mat har jag inte blivit förtjust i förrän nu. Måste man äta såpass ofta som jag gör, är mackor en gudagåva. Det är enkelt och går att få ganska nyttigt bara man lägger manken till. På den här bilden har jag använt mörkt rostbröd och lagt på krussallad, kokt medwurst, tomat, paprika, gurka och oliver. Supergott!


Geggig gröt?
Havregrynsgröt! Det känns som att detta är något alla hatar. Jag själv brukade också hata det, ända tills en god vän gjorde iordning en tallrik med fiberhavregrynsgröt, linfrön, äppelmos och kanel åt mig. Hur det är möjligt att fiberhavregrynsgröt smakar SÅ mycket bättre än vanlig havregrynsgröt vet jag inte, men enligt mig var skillnaden som svart och vitt! Numera har jag utöver linfrönen även i en blandning av kokosflingor, hackade hasselnötter, valnötter och mandlar. Dock kan jag inte äta den med vanligt äppelmos, ett måste är den sockerfria varianten då den smakar syrligt istället för sött. MUMSIGT och MÄTTANDE! En perfekt frukost!


Brunchigt!
Ännu en gång en macka, samma mörka rostbröd (Pågen Rasker. Det enda mörkare rostbrödet jag tycker är ätbart). Det är precis samma typ av macka som på första bilden, fast som kan ses har jag gjort lite äggröra till. Äggröran är gjord på en höft av ägg, mellanmjölk och några matskedar flytande smör/margarin och salt. Äter inte äggröra så ofta dock då jag har en tendens att bli övermätt/nästan illamående av det.


Mer mackor?
Jajjamen! Samma bröd igen också. På dessa är det krussallad, kokt medwurst, kokta skivade ägg, stekt kyckling, gurka, paprika och oliver. Detta är mer middagsmackor än frukostmackor för min del. Väldigt gott och VÄLDIGT matigt.


Ägg äggigare äggigast!
Havreknäckebröd (tror det är ganska mycket socker i havreknäckebröd, men det är VANSINNIGT gott så det skiter jag i!) med kokta skivade ägg och salt. Godast är nog att ha på lite Kalles kaviar, men av någon anledning glömmer jag alltid att köpa hem kaviar...


Somrigt mellanmål
Jag vet inte varför, men av någon anledning smakade detta extra gott på våren/sommaren.. och när jag tänker på att äta det längtar jag efter våren. Knäckebröd med philadelphia-ost och saltgurka (inte den på burk!!!!) tillsammans med några skivor melon. Kan vara vilken melon som helst, detta är nog honungsmelon dock.


Nostalgisk frukost
Gammal hederlig filmjölk med skivad banan. Det var vad jag åt varenda morgon som barn. Insåg för något år sedan att jag inte ätit det sen jag var typ 10år, och OJOJOJ så gott det var att äta igen! Varför äter jag inte detta jämt? Speciellt då jag avskyr torkade bär (eller bär i allmänhet. Gillar inte ens sylt särskilt mycket) så är ju banan med fil jättebra? Och givetvis en kopp med svart gift till. Skulle aldrig överleva utan en ångande kopp kaffe på morgonkvisten!


Mumsigt snacks
Detta är bland det godaste jag vet. Att pussla ihop en liten mini-buffé tallrik med det man tycker är absolut godast. I det här fallet var det en halv skiva av min mammas hembakta mörka bröd med nötter och frön, bredd med ett tjockt lager smör (ja juste, detta var ingen nyttighetsguide direkt. Men nu när Björnkillen bara köper hem otäckt margarin med nyttiga oljor osv istället för bregott har jag plötsligt slutat att ha tjocka lager på mackan.. mystiskt), några bitar grillad kyckling, inlagda oliver, chili inlagda vitlöksklyftor och några skivor ost. MUMS MUMS MUMS!

Men... det absolut godaste jag vet i frukost/brunch-form är utan tvekan hotellvarianten med bröd, frukt, ostar, bacon, äggröra, prinskorv, köttbullar osv. Det skulle jag nog kunna äta varenda dag utan att tröttna. Men ekonomin tillåter mig inte att äta sådana frukostar, dessutom är jag på tok för lat om mornarna för att ställa mig och göra sådana stora projekt haha. Vilket förmodligen är BRA. Tror inte kroppen hade mått särskilt prima av den dieten...


Har ni några fula ovanor som jag att t.ex. att bre ett löjligt tjockt lager smör på mackan? Vad är erat favoritmellanmål eller favoritfrukost? Ibland känns det som att jag äter samma sak hela tiden, det vore kul att prova något nytt...


Ps. Jag äter alltid med Björnkillen numera, därav mängden mat på vissa av bilderna. Ibland tar jag kort på hans mat, ibland på min. Så portionsstorlekarna är aningen missvisande. Hade jag däremot inte varit magsäcksopererad hade mängden inte varit konstig alls!

Sommarlängtan

SÅDÄR! Vad tycks om den nya bloggdesignen? Precis ALLT finns kvar, det är bara om-möblerat och allt stökigt som tidigare fanns i sidospalterna finns numera att finna under flikarna (kategorierna under "stranden").

En sak började jag dock grubbla över när jag pillade och möblerade om, och det är att jag egentligen har ganska få "Extra intressanta inlägg" ihopsamlade. Har ni något speciellt favoritinlägg eller liknande ni tycker förtjänar en plats bland de extra läsvärda inläggen?

Och bara för att jag är på ett så otroligt glatt humör bjuder jag på en dagsfärsk bild!


Första bilden togs av en vän under en filmkväll. Vi diskuterade feta armar, och jag försökte bevisa för henne att "ingen kunde ha så osymetriska armar som jag" genom att hålla armen på det där viset. Syftet var att visa hur smal underarmen var mot överarmen.

För att återgå till designen (ursäkta tjatet, men jag är så glad åt att jag äntligen fick till den), så ska den förstås påminna om en varm dag på stranden. Varför? Jo för att jag har nog aldrig i mitt liv börjat längta efter sommarn redan på tidiga hösten som jag gjort detta år!

Jag vill ha solsken, promenader på stranden, fruktsallad med kaffe på kaféer och kunna springa runt i shorts!

Sommarn som var, var både den värsta och bästa i mitt liv. Jag var en hemsk och egoistisk människa som utnyttjade SommarKillen bara för att inte behöva vara ensam, jag hittade min bästaste vän någonsin, en riktigt syster/tvillingsjäl som gett ordet vänskap en helt ny innebörd, jag lärde känna BjörnKillen (riktigt fina minnen även om de är få just ifrån sommaren), jag tog på mig en bikini och solade PUBLIKT för första gången sen jag var typ 15år... och mycket mer.

Med det sagt.
Godnatt alla :) Nu kommer jag sova supergott!

Ps. Fick en förfrågan om nyttiga recept... Jag har inga egna recept direkt, och fram tills ganska nyligen har jag fuskat mycket med matlagningen, antingen köpt halvfabrikat eller ätit matlådor från mina föräldrar. Men jag arbetar på ett kommande inlägg om mina olika varianter av frukostar och mellanmål.

Ombyggnad!

NU äntligen så har jag blivit klar med designen, så om bloggen ser lustig ut nu inatt är det för att jag bygger om.

Det kommer (enligt mig) bli en stor skillnad och jag hoppas verkligen ni kommer tycka om den nya designen och det nya upplägget lika mycket som jag gör!

HTML hit och HTML dit

Hej på er!
Jag kämpar fortfarande på med bloggens nya design. Känner att motivationen danar lite mellan varven, men det går framåt så sakteliga.

Snabb update om Fatties tillstånd:
Min kära Björnkille lyckas släpa ut mig på skogspromenader och jag skriver ner framstegen (ska försöka få in det i bloggen på något vis). Vi har även börjat få in mycket bättre matvanor i form av stadig frukost varje morgon och ordentliga lagade mål mat. Godis och chips har vi varken ätit eller köpt hem sedan jul!

Jag började ju tröstäta i somras och mitt gamla ätbeteende återvände ju med full styrka, så jag gick upp från 56,5kg i somras till 64,5kg nu i vinter..! Är nere på 58,5kg igen, jag tackar sambons envisa promenader och godisstoppet för detta!


Tänkte fråga vad ni vill läsa om? Har ni några önskemål på vad jag ska blogga om? Känner att huvudet är så fyllt av tankar på HTML att jag har total idétorka när det kommer till att blogga...

Så.. önska inlägg! Ställ frågor! :)

/Fattie