Veckans vikt: 56,5kg
Jag måste nog erkänna för mig själv att jag FORTFARANDE inte är medveten om när jag tröstäter. Jag inser det ofta efteråt, men aldrig i ögonblicket när det sker. Denna insikt gör mig lite ledsen.
Jag slutade röka innan min operation, men bara 2-3 veckor efter operationen började jag igen. I samma veva som jag senare insåg att jag tröstätit i alla år -så förstod jag också att anledningen till att jag tagit upp rökningen igen efter operationen var för att jag inte längre kunde trösta mig med mat/godis.
Jag vill verkligen lära mig att ta itu med mina känslor och tankar istället för att tysta/dämpa dom med mat eller tobak. Jag ska till läkaren imorgon och göra upp en sluta-röka plan. Jag har inga tvivel om att jag kommer kunna sluta, däremot är jag orolig för att börja äta mer. Och då menar jag självfallet inte större portioner eller tätare måltider, utan jag menar godis, snabbmat och allmänt smygätande. Tröstätande.
Det enda sättet jag hittills upptäckt som fungerar utöver tröstätande eller nikotin är att skriva ner mina känslor. Efter att jag skrev föregående inlägg så mådde jag bättre än jag gjort på säkert en månad! Så för mig är definitivt skrivandet ett sätt att bearbeta mina känslor, att verkligen ta itu med det som bekymrar mig, uppdaga det för mig själv istället för att gömma det.
Nu kommer jag iaf få en slags nystart. För ett år sedan fick jag en nystart genom operationen, och den här gången får jag en nystart tack vare miljöombyte. Jag ska flytta, och det känns som att det kommer ge mig en chans att börja om igen. Med rutiner, mat, motion, hälsa, socialliv och allt.
Just nu är jag varken deppad eller glad, snarare frustrerad. Det är väl för att det är "mellanfasen". Det finns mycket jag vill göra och TÄNKER göra. Den här hösten innebär förändringar på många håll har jag beslutat mig för. Jag SKA ta kontroll över mina mat-och-motionsvanor, jag SKA sluta röka och ta bättre hand om min kropp, jag SKA konfrontera spöken från mitt förflutna så jag kan lägga dom bakom mig.
Och när jag är flyttad och känner mig betydligt mindre stressad och frustrerad så ska jag fortsätta Fatties Historia, för det har varit ett mycket effektivt sätt för mig att börja lägga min tonårstid bakom mig.
Hur bearbetar ni känslor bäst? Genom att prata av er med någon? Skriva dagbok? Gråta ut rejält till er favorit-snyftarrulle?
Hur många gånger får man höra att "allting löser sig inte bara för att man går ner i vikt" och tycker att människan som säger så är fullständigt puckad och inte förstår någonting?
Den senaste tiden känns det som att den meningen ekar och nöter sig in i mitt huvud tills jag får skavsår.
Jag har i min enfald dessutom förbisett mitt egna beteende-mönster. Jag LÄRDE mig ju, jag fick BEVISAT för mig i början av min viktnedgång att mitt ätbeteende är ett SYMPTOM för hur jag mår på insidan. Och ÄNDÅ skyller jag på saker som "ökat socialliv" och "glida tillbaka i gamla vanor". VARFÖR har/hade jag så svårt att acceptera och SE att mina gamla vanor återvände pga att något var FEL?
Jag gick ner i vikt och blev smal. JIPPIE. Jag började träffa killar och vänner mer. JIPPIE. Jag började få ökat självförtroende, kunde köpa normalstora kläder och bla bla bla. Och så träffar jag en snäll kille, en fin och omtänksam kille, en kille som tycker jag är otroligt vacker och underbar, en kille som accepterar alla mina sidor - bra som dåliga - och vill spendera varenda dag med mig. Jag blir kär, vi blir ihop, jag får en egen tandborste med mugg, badlakan och hela köret hemma hos honom. Jag svävar på moln.
Och jag börjar äta mer. Oftare. Fel saker. Trycker i mig precis allting jag lovat mig själv att aldrig äta igen. Det börjar långsamt, successivt växer det. Snart smiter jag iväg till kiosker och in i mina föräldrars skafferi. Nästintill hetsäter utan att yttra ett ord till någon, för jag intalar mig att det bara är ett tillfälligt nederlag, bara en tillfällig gärning.
Sen börjar jag lyssna på den sorgligaste musiken jag vet, och varenda gång jag beger mig hem till killen jag blivit så förälskad i så känner jag en klump i magen som växer och klättrar sig upp mot halsen.
"Jag har hittat någon. Jag har hittat någon. Jag har hittat någon som ACCEPTERAR mig. Hela mig. ALLA mina knasiga sidor och fixa idéer. Jag har hittat någon. Han är ju jättesnäll. Han är generös och verkligen skämmer bort mig, lagar middagar åt mig, lovordar mig inför sina föräldrar och vänner. JAG HAR HITTAT NÅGON SÅ SLUTA TÄNK SÅDÄR! Sluta snörvla på insidan" tänker jag. Om och om igen.
Klumpen i halsen växer sig starkare och snart börjar tårarna bränna under mina ögonlock varenda gång jag slår in portkoden till hans hem. Varför vill jag gråta och varför har jag en klump i halsen? Allting är ju så bra, så perfekt, jag fick det serverat på silverfat. Tillochmed min familj älskar honom. "Det är bara ännu en gång en fix idé Fattie. Bara dina hjärnspöken. Yttra ingen högt, kväv tankarna tills dom försvinner"
Men jag kvävde bara mig själv. Så när jag tillslut yttrade orden högt, när jag gjorde mina hjärnspöken riktiga och bröt med killen som förgyllt hela min sommar var det som att få andas efter en alltför lång tid under vattnet. Det var som att den efterlängtade luften brände och skavde när jag äntligen fick andas den.
Jag önskar man kunde älska det som är bra för en. Jag önskar man kunde älska det som vore bäst för en. Men man väljer inte vem man älskar.
Jag insåg att jag var kär i kärleken. Jag blev förälskad i att ha någon, att bli omfamnad och accepterad, åtrådd för mer än en natt. Jag blev förälskad i att inte vara ensam. Och det hatar jag mig själv för. För det är egoism och rädsla som föder sådan kärlek, och långsamt äter upp en från insidan. Jag är en egoist.
Och vad som gör det hela värre är att jag sitter och har världens humörsvängningar. Ena sekunden är jag stolt över att jag jag ändå grävde fram modet att bryta innan det gick längre, en annan del blir skitförbannad på mig själv för att jag försökte tvinga mig själv att känna något jag inte kände (för inte nog med att det var dumt, det var dessutom jävligt elakt mot killen ifråga), och den sista biten är hysteriskt ledsen och rädd - För jag känner mig ensam. Och jag ÄR INTE ensam. Jag har nog aldrig tidigare varit MINDRE ENSAM än i dagsläget. Det enda som försvunnit är den fysiska närvaron, och det var ju den som inte räckte till för mig, så vad gnäller jag om?
Hursomhelst. Min bloggtorka och skitdåliga ätbeteende har säkert berott på detta. Allting blev bara så fel.
Men en sak märkte jag tydligt.. Samma ögonblick jag gjorde slut och började prata högt om mina tankar så försvann aptiten. Jag vill inte äta något alls knappt, jag mår mest bara illa. Det är om något en kontrast emot vad jag ville stoppa i mig medan jag höll allting inombords. Jag droppade från 59 till nästan 56 i vikt på bara fem dagar..
Just nu dricker jag mest vatten och röker som en tok. Och i helgen blev jag kallad "förebild" av en bekant. Sicken förebild jag är. Egoistisk, hetsätande och fullständigt vilsen.
