Äppelmos

För det första: Har fortfarande inte kommit till skott med att baka dom där browniesen. Jag är inte supermycket för att baka, så jag antar att det är därför.

Men till dagens tankegång!
Har bestämt mig för att äta fiberhavregrynsgröt VARENDA morgon. Utan undantag. Mest för magens skull, men lite för plånbokens skull också. Har för mig att jag läst någonstans att en portion gröt kostar runt 2kr totalt. Jag sköter detta felfritt än så länge, och magen känns faktiskt lite mer glad. Utöver fiberhavregryn blandar jag i solroskärnor och hela linfrön, ger lite mer textur tycker jag.

MEN.. jag älskar äppelmos på gröten. Det är det enda jag vill ha på gröten, och det godaste äppelmoset enligt mina smaklökar är ju Önos Lågkalori Äppelmos. Men hur bra eller dåligt är det egentligen? Beslöt mig för att googla lite för att se vad jag kunde komma fram till.

Tog bort innehåll per portion då vissa märken angav 30g för en portion och andra 15g.. Jag har listat dom i kcal-ordning.

ÖNOS Mor Annas Äppelmos

Per 100g:

•         130 kcal

•           31 g kolhydrater

•           29 g socker

FELIX Äppelmos

Per 100g:

•          120 kcal

•           28 g kolhydrater

•           26 g socker

BOB Äppelmos

Per 100g:

•          120 kcal

•           27 g kolhydrater

•           24 g socker

ICA Äppelmos

Per 100g:

•          110 kcal

•           24 g kolhydrater

•           21 g socker

ICA Basic Äppelmos

Per 100g:

•           70  kcal

•           17  g kolhydrater

•           17  g socker

ELDORADO Äppelmos

Per 100g:

•           70  kcal

•           17  g kolhydrater

•           14  g socker

ÖNOS Lågkalori Äppelmos

Per 100g:

•          40  kcal

•         8,5  g kolhydrater

•         6,5  g socker

Till min stora lycka verkar Lågkalorimoset faktiskt vara det "nyttigaste" om man nu inte har nåt emot att få i sig sötningsmedel vill säga. Personligen orkar jag inte riktigt bry mig om E-ämnen, sötningsmedel osv. Hade jag haft energin och ekonomin till att äta superhälsosamt så vill jag tro att jag hade lagt mer energi på det. Men så ser det inte ut i dagsläget. Sambon bytte ju till exempel ut sin Coca Cola mot Pepsi max för några år sen (vi kom överens om att han antingen behövde sluta helt med läsk eller gå över till sockerfri) och det fick honom att tappa massa kilon på bara några veckor. Så det är väl lite som pest eller kolera, om man väljer socker eller sötningsmedel.

Hycklaren Fattie vill ha Brownies

Tänkte passa på att skriva ett litet inlägg för nu har jag haft flertalet riktigt bra dagar, och även om det som gör mig ledsen så ofta numera inte är fixat och löst (men jag känner hopp) så tänker jag göra som en god vän föreslog:
"Tillåt dig själv att vara lycklig ändå. Njut av det"

Så för att övergå till titeln, JA jag måste vara en rejäl hycklare.
För att göra en lång historia kort: Jag tror ju inte på dieter (för min egen del ska väl understrykas, det stjälper mer än det hjälper...) men jag tror på att äta med sunt förnuft. Jag började lägga om vanorna i våras och slutade successivt med allt onödigt/onyttigt utan att korrigera matvanor eller typ av kost (med andra ord, fortsatte äta samma gamla mat jag alltid äter, men lade av med godis etc). Men frustrationen var ett faktum, när jag började i maj och ingenting hände förrän i september(!), vad som fick korken att släppa och kilona att minska var när jag utöver att ha uteslutit alkohol, läsk/energidryck, godis, chips även tillsslut uteslöt choklad - min sista last. DÅ släppte det, och nu 2 månader senare har jag tappat 7,5 kg.

Hade som regel i början att jag fick äta digestive oliv och kakor om sötsuget var för starkt, men insåg ganska snabbt att jag saknade självdisciplinen. Ett rör ballerina-kex försvann på en enda kväll när tanken var att det skulle räcka en vecka. Så det har varit nolltolerans som gäller.


Så vad är problemet?
Jo jag är ju så förbaskat sugen på något gott ibland, att jag på helgerna kan släppa på regeln lite och unna mig något enda. MEN, nu när jag dragit ner så mycket på socker insåg jag snabbt att jag vant av kroppen och börjat må riktigt riktigt illa så fort jag äter något med högt sockerinnehåll. Vilket dilemma: sugen på choklad men mår pyton av det (lyxproblem på hög nivå).

SÅ, jag har insett att jag är en person som talar emot sig själv, för jag skrev för några år sen vad jag tyckte om "Nyttiga onyttigheter" och diet-kakor med mera. Hur motsägelsefullt det var och att det var bättre att hålla sig till fruktsallad. Så VARFÖR sitter jag då och googlar på "Nyttiga Brownies?"... Jo för jag är en hycklare.

Utöver att jag tänkt prova detta recept: NYTTIGARE BROWNIES MED SVARTA BÖNOR har jag suttit och plöjt igenom vad jag kan hitta om olika sorters socker. Strösöcker, agavesirap, honung, fruktsocker etc. Jag blir riktigt mörkrädd av det jag läser, för det känns som att välja mellan pest eller kolera. Vanligt socker är ohälsosamt och leder till övervikt, men mer naturliga sötningsalternativ såsom agavesirap kan vara skadligt för levern (båda två: i för stora mängder så klart). Honung verkar vara det som ligger lite mitt emellan såvitt jag förstått det...

När jag ändå sitter och skriver om vilken hycklare jag är så kan jag ju dra upp en annan punkt jag är en hycklare på.

Har irriterat mig rejält på en gammal kompis som ständigt uppdaterar på internet om träning och viktnedgång, men efter flera år av detta ändå ser ut att ha samma oförändrade kroppsstorlek. Tillsslut tog min nyfikenhet över och jag läste igenom hennes blogg sida för sida och antecknade startvikt, målvikt, viktökning och minskning för att kunna göra en viktkurva att titta på. Precis som jag trodde, det var en bergodalbana!

Men något inom mig började kittlas... så jag gjorde min egen viktkurva (sen operationen fram tills i våras) och insåg att min var lika mycket bergodalbana den! Jag har inte stått ett dugg viktstilla sen min operation...

Den kanske har förhindrat mig från att bli sjukligt överviktig igen, men inte från att studsa upp och ner likt en studsboll på vågen.

Så plötsligt irriterar hennes bilder och uppdateringar mig inte längre. Jag ler inombords och önskar henne ett tyst lycka till varje gång hon tar sig samman och försöker på nytt istället för att ge upp. Något min mamma sade till mig förra veckan ringer som en melodi i huvudet:
"Det går inte att jämföra... att försöka bättra sig och inte alltid lyckas - eller att inte försöka alls"


Vikt: 65,5 kg

Jag är inte mig själv

Jag har lite mycket i huvudet just nu. Har haft det länge egentligen men som vanligt låtsas jag som inget. Det är ju alltid enklare.

Livet blir inte riktigt som man tänkt sig. Långt ifrån.

Har tänkt skriva ett inlägg i säkert en vecka nu, om hur lätt jag har att irritera mig på andra som ska banta och träna men hela tiden sviker sig själva. Ödets ironi: Jag insåg att jag irriterar mig på mig själv. Drottningen av Hyckleri. Men har haft en hel del annat i huvudet... så mycket stormiga tankar och känslor att det blockerar allt annat. Precis allt annat. Jag grät ett tag, men tillslut tog tårarna slut. Nu har jag märkt att jag är frustrerad, irriterad och rentav otrevlig.

Jag har en idé om hur jag ska förbättra situationen. Har inte en susning om ifall det kommer gå dock. Just nu känns det bara som att jag vandrar omkring i en ändlös dimma.


Så.

Jag hoppas på att återkomma med ett mer intressant inlägg framöver.
I värsta fall får det bli lite deppiga och vaga inlägg tills dess.

Äter bra, låter bli godis läsk och allt.
Lite av ett under med tanke på omständigheterna..

Vikt: 66,5kg

Ett nytt kapitel

Jag har ju helt glömt att uppdatera här sen i maj!

För det första så visade koloskopin att jag hade mikroskopisk kolit (kronisk tarminflammation). Dom vet inte varför man får det, men behandling finns. Så först skickade dom hem mig med en medicin i pulverform. Jag tog den noggrant och hoppades på förbättring utan att det hände. Tillslut fick jag en medicin innehållande kortison, och har blivit helt symptomfri under tiden jag tagit den. Känns helt overkligt underbart, är dock lite orolig hur det kommer bli när kuren är över, men den är något jag får ta när det kommer.

Just nu känns livet härligt i alla fall. Ingenting hindrar mig från att bege mig hemifrån och hitta på saker längre!

Till exempel så tog jag tjuren vid hornen och började leta efter en ny lägenhet till mig och Mr Bitey. Jag låg i mer än jag gjort på åratal och det lönade sig! Den sista november flyttar vi till en trea - bara en liten bit bort ifrån där vi bor nu. Ett hem som kommer vara bådas från början, med helt nya väggar och ny atmosfär! Jag är så exalterad att jag började packa redan för två veckor sen!


Utöver att kroppen frisknat till, att jag känner mig gladare och att en flytt är på gång så har jag valt att lägga om livsstilen. Under sommaren har jag slutat med alkohol, energidrycker (enda drycken med socker jag gillade) och godis. Promenerar lite nu och då, tyvärr inte ofta nog, men det är något att jobba på helt enkelt.. Det känns som att jag påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv.

Vikt

Våras: 73.0kg
Somras: 71,5kg

Nu: 68,5kg

Livet tog sig en vändning...

Jag vet knappt vart jag ska börja... för jag är osäker på exakt när det började. Så med ett luddigt datum säger jag: någon gång mellan kanske november och januari?

Det började enkelt, jag blev tröttare och tröttare, mer och mer omotiverad till något alls. Släpade iväg mig själv på olika ärenden i ett försök att komma igång med orken och viljan. Efter ett tag började jag helt enkelt intala mig att jag hamnat i ytterligare en depression och därför mådde så konstigt.
Jag började ta en tupplur varje dag, ofta på två timmar. Efter en period hade tupplurerna ökat till flertalet korta tupplurer per dag istället. Jag fick svårt att sova ordentligt, vred och vände mig och vaknade ofta mitt i nätterna eller efter alldeles för få timmars sömn. Om dagarna kände jag mig väldigt matt och ofta lite skakig, men jag gissade på att det säkert var en bieffekt av någon medicin, jag hade ju hört om sånt liksom.

Jag fick influensan också, och med den blev jag så dålig i magen att jag trodde jag blivit magsjuk. Men efter en vecka var magen fortfarande inte bra, så jag började istället misstänka att förkylningen satt sig i magen såsom jag hört att den kan göra. Men efter ytterligare två veckor när jag inte längre var sjuk så var magen fortfarande lika dålig. Jag var så begränsad och behövde ständig tillgång till toalett att jag inte ens vågade åka hemifrån tillslut.

Huvudet började kännas tungt, som om det var ansträngande att tänka. Jag är en person som älskar att planera och hålla på med diverse projekt och planer, men varenda gång jag fick en ny vag idé skrev jag upp det som en ensam punkt på ett papper utan vidare utveckling eller plan för hur det skulle genomföras. Tillslut ersattes lapparna med att jag bara noterade det i minnet och sedan glömde bort dom helt. Jag orkade inte fokusera på en bok, en text eller när någon berättade något för mig. Jag blev mer och mer mentalt apatisk och allt jag orkade och ville var att ligga ner och titta på tv-program, vilket jag inte ens hängde med särskilt bra i egentligen.

Allt detta gick väldigt långsamt och successivt.

Det sista skedet var att jag tappade aptiten. I början var det ganska hanterbart, jag tvingade mig att äta frukost varje morgon, något litet till lunch och sedan lagad mat på kvällen. Men eftersom orken inte längre fanns där ersattes lagad mat med snabba lösningar såsom en banan, ett glas nyponsoppa eller dylikt efter en kort period. Tillsist hade aptitlösheten övergått i något annat, jag orkade inte längre ens försöka äta något, och varje gång jag försökte så skrek min kropp i protest och gjorde mig illamående. Vid det här laget lyckades jag nog på min höjd peta i mig 1dl fast föda om dagen och strax under 1 liter vätska.

Under hela den här perioden kom jag på egna idéer om min situation. Att jag blivit deprimerad igen, att magproblem bara är magproblem och att det går över med tiden, att orken var borta för att jag mådde psykiskt dåligt och det var vintermörkt ute, att huvudet kändes luddigt för att jag behövde en ny B12 injektion förmodligen. Allting var för mig helt förklarligt och inget att hetsa upp sig över.

Tjejen jag nämnde (i inläggen 73kg och medicin samt Små men säkra steg) som bodde nära och som jag umgås så gott som dagligen med var av andra åsikter (vi kan kalla henne Grannen från och med nu). Hon sa åt mig många gånger att söka mig till vården, vilket jag viftade bort som att hon var paranoid, men tillslut gick jag med på att lämna avföringsprov och beställa en telefontid till min läkare. Det skulle ta fjorton dagar innan jag fick veta något.

Men så en kväll, efter att ha tagit 5 tupplurer under dagens gång och enbart fått i mig en halv varmkorv framåt kvällen så somnade jag igen mitt under en film. Plötsligt väcks jag av Grannen som håller upp en mobil mot mig och säger
"Jag vill att du pratar med den här sköterskan jag ringt"
Nyvaken och luddig i huvudet tar jag motvilligt emot mobilen och känner ett styng av förräderi i kroppen.
Kvinnan i luren frågar om jag är magsäcksopererad, hur ofta jag äter, dricker, går på toa, hur länge det pågått osv. När hon fått svar på alla frågor säger hon att hon vill skicka en ambulans att hämta mig. Jag tänker efter och känner hur en ångestattack är påväg, och säger till henne att jag behöver lite tid att tänka, bara över natten men att jag i så fall åker in på morgonen därpå. Vi avslutar samtalet och jag sätter mig i köket.

Mr Bitey och Grannen tittar på mig, Grannen säger att hon verkligen är jätteorolig för mig och att jag inte ser vad hon ser dag efter dag. Att något är superfel och att jag verkligen måste söka hjälp, Mr Bitey backar upp henne. Där brister det för mig och jag får en fullt utblommad ångestattack så jag knappt kan andas. Jag mådde så otroligt dåligt, kände mig så skör i psyket, och jag var både rädd men samtidigt överväldigad att de som står mig närmast varit så oroliga att de gått bakom min rygg för att något skulle hända.
Jag gick med på att åka in till akuten det första jag gjorde nästa morgon.

Nästa morgon vaknade jag och klev ur sängen, men satte mig igen. Benen skakade så häftigt den här dagen att dom knappt ville bära mig. När jag väl tagit mig upp så var jag så yr att jag famlade efter väggarna för att ta mig till köket för ett glas vatten. Jag skakade så kraftigt att jag var tvungen att använda två händer att lyfta glaset med, och direkt när vattnet nådde halsen visste jag att något var fel. Det gjorde fysiskt ont att dricka, och det kändes som att den lilla klunken vatten ville upp igen. Jag försökte flera gånger under två timmars tid att dricka men utan framgång.

Jag ringde min pappa och förklarade situationen, och han lovade att komma så fort han kunde för att skjutsa mig till akuten då buss inte var aktuellt i mitt tillstånd. När jag väl fått in mig själv i bilen stirrade han helt förskräckt på mig och undrade vad jag gjort med ansiktet. Darrigt drog jag ner spegeln framför mig för att se vad han menade, min hud var blek och flagnade på sina ställen, läpparna var nästan helt vita och stela som sårskorpor utan någon som helst elasticitet. Han mumlade att uttorkad var det ganska solklart att jag var, och sen åkte vi.

Därefter skedde det vanliga, jag, Mr Bitey och Grannen (som jag bad följa med då det är lite "riv" i henne) satt och väntade såsom man alltid får göra på en akutmottagning. Efter jag vet inte hur många timmar blev det min tur, de tog mitt blod, mätte mitt blodtryck, tog tempen (hade feber) etc. Det beslutades att absolut första åtgärden skulle bli ett dropp då jag så uppenbart var uttorkad, och sedan velade dom huruvida de skulle skicka mig till medicin eller kirurg, eftersom mitt problem verkade höra till medicin MEN jag var magsäcksopererad vilket tillhörde kirurg. Sagt och gjort, blev satt i väntrum för kirurg och fick påbörja väntan igen. Efter en timme fick Grannen nog och stampade ut till avdelningsstationen och kom tillbaka med en manlig sköterska som hade med sig dropp. Själv orkade jag knappt sitta upp utan låg ner och stirrade i taket, jag önskade att droppet skulle utföra ett mirakel så jag kunde åka hem strax. Fast så enkelt är det sällan... Jag vet inte hur länge vi väntade, men tillslut kom en läkare ifrån kirurg ihop med en läkarstudent, den enda som stannade var läkarstudenten. Hon kände på min mage, hon lyssnade på mitt hjärta och lungor, hon tog pulsen och kollade mig i svalget. Därefter började hon ställa frågor och fylla i papper.
Jag tyckte det var underliga irrelevanta frågor, om cellprovstagning av livmoderhalsen, preventivmedel, halsont.. Bara ett fåtal av frågorna gällde toalettvanor, aptit och liknande. Det tog över 1,5 timmar att svara på alla frågorna, och därefter gick hon sin väg.

Efter ytterligare en tids väntan kom läkaren tillbaka och säger
"Ja, vi har kommit fram till att det bästa nog är att vänta ut tills du fått i dig droppet och sen skicka hem dig"
Jag kände mitt hjärta sjunka. Jag visste det, jag var bara fjompig och behövde inte någon vård.
Varpå Grannen exploderar
"Är ni inte riktigt kloka?! Ni kan ju inte bara skicka hem henne när hon är såhär, det har pågått i veckor! Hon kan knappt äta eller dricka, och sover konstant! Något är ju jättefel. Och hur hade ni tänkt er? Skicka med henne dropp-påsar hem så hon klarar sig eller? Det är inte hållbart"
Läkaren såg extremt ogillande ut, hon gillade nog inte att bli ifrågasatt, men mumlade att hon kunde väl ta en minut att få ett andra utlåtande ifrån någon på medicin.

Klockan tickade på och nästa person som kom in var en sköterska som log varmt mot mig och sa
"Jaha jag hörde att du skulle läggas in"
Vi alla tre blev lite paffa, att det gick så fort från att bli hemskickad utan hjälp till att helt plötsligt bli inlagd... Men vi pratade ihop oss, tog reda på vilken avdelning jag skulle hamna på och gjorde en lista över saker jag skulle behöva.
Efter en stund kom en läkare från medicin in på rummet och förklarade att de tyckte jag borde läggas in och utredas för mina problem. Han förklarade även att varför jag blivit så sjuk berodde på att jag var magsäcksopererad. Hade jag inte varit opererad hade jag kunnat dricka och äta "ifatt" allting min kropp gjorde sig av med, men att nu som gbp-opererad spelade det ingen roll hur mycket jag än försökte äta eller dricka, jag kunde helt enkelt hålla samma tempo som min tarm och fick därför varken i mig nog med vätska eller näring.

Jag sa hejdå till Mr Bitey och Grannen när det var dags för mig att bli upprullad på avdelningen, jag kände mig så förvirrad och rädd. Droppet hade gjort skillnad, inte mycket men något kändes annorlunda i kroppen. Jag var dock fortfarande yr, skakig och matt. Jag hamnade på ett rum med tre äldre damer. En som var ganska tyst och höll sig för sig själv och mest knapprade med sin mobil, en lite mer social och pigg, samt en som sov konstant i en specialbädd och var omgiven av mängder av slangar och dropp.
Jag ringde mamma för att uppdatera dom om vad som hände och hon sa att hon skulle komma på kvällen och hälsa på, sen kom Grannen och lämnade lite saker till mig jag kunde behöva. Hon försökte peppa mig, pratade om vilken härlig tv-hörna avdelningen hade, att det skulle serveras god kvällsmat senare, att sköterskan ansvarig för mig var jättetrevlig (givetvis hade Grannen letat upp henne så snart hon kunnat för att hålla koll på läget).
När det var dags för Grannen att åka följde jag med henne till huvudentrén för att passa på att röka. Jag kände mig urfjantig som kom släpandes med ett dropp på stång genom sjukhuset.

Jag spenderade timmarna med att bara ligga ner i sjukhussängen och vila. Jag försökte ibland leka med telefonen men armarna svek mig och jag orkade inte hålla den uppe. När droppet var slut provade jag att dricka vatten lite försiktigt, det gick i mycket små mängder så jag drack väldigt lite och ofta. Min mamma dök upp en stund innan kvällsmaten, vi pratade lite om allt möjligt och hon frågade mig några gånger om jag kanske inte var glutenintolerant, eller om det var förstoppning och att jag borde ta upp med läkarna att jag börjat med en ny medicin så jag kunde få reda på om det var den som ställde till mina magproblem.
Jag förklarade för henne att under dom här veckorna hade jag i perioder gått flera dagar utan att ens äta en tugga gluten, att toalettbesöken var för många för att jag skulle kunna vara förstoppad och att jag vid ett tillfälle provat att sluta med medicinen - allt utan att något förändrades.
Medan hon var där kom en mag-o-tarm specialist för att prata med mig, han sa att han skulle vilja utföra en rektoskopi (en rektoskopi innebär att man går in genom ändtarmen med en kamera fäst på en ungefär 50cm lång slang) på mig nästa dag, samt att jag skulle få börja med antibiotika för tarmen. Jag frågade lite halvlamt om dom kunde söva mig, varpå han svarade att det gör man inte för den typen av undersökning, men att jag kunde få lugnande.

På kvällen serverade dom svampcrêpes, och jag lyckades peta i mig ungefär 4-5 tuggor. Jag blev överlycklig med tanke på att jag inte ens kunnat dricka vatten för 12 timmar sen. Jag passade på att följa med henne till utgången så jag kunde röka igen, men till min förvåning envisades hon med att följa med mig hela vägen upp till avdelningen igen. Hon tyckte jag skakade för mycket.

Jag frågade sköterskorna om jag kunde få ett till dropp på kvällen, då det första hade hjälpt så mycket - och det fick jag. Jag låg i sängen och försökte vila men utan att lyckas, precis som hemma så kom kroppen inte riktigt till ro och jag kände hur mina käkar blev spända precis som hemma. Efter några timmar klev jag upp och satte mig i tv-rummet, jag ville att droppet skulle bli klart så jag slapp sova med det, men efter flera timmar var fortfarande påsen halvfull. Jag bad sköterskorna att ta bort det, vilket visade sig inte vara möjligt. Jag trodde att det satt där för att jag bett om det, men tydligen hade jag blivit ordinerad droppet. Så jag fick snällt vänta. När jag äntligen kunde lägga mig så bad jag om något att sova på eftersom jag aldrig fick ordentligt med sömn, och trots att jag somnade snabbt och gott i den hemska sjukhusmiljön jag avskyr så vaknade jag som ett klockslag två timmar senare utan att kunna somna om.

Dagen efter lyckades jag peta i mig nästan en hel smörgås. De gav mig en flaska med lavemang och sa åt mig att använda den under förmiddagen så jag var redo för rektoskopin. Sedan bestod dagen av att ligga i sängen och halvt sova halvt vara vaken, jag bara vilade. Plötsligt blev jag väckt av en sköterska som sa att det var dags att åka ner för undersökningen. Jag kördes ner, in i ett väntrum, sen in till undersökningsrummet. Läkaren stod redo och två sköterskor var med, den ena av dom började förklara hur det hela gick till, hur jag skulle ligga på britsen, hur det skulle kännas och att jag skulle trycka hårt på magen med händerna när det gjorde ont. Min ångest hade tilltagit rejält medan hon pratade och tillslut undrade jag när jag skulle få mitt lugnande, varpå de alla tre tittar oförstående på varandra och förklarar för mig att det stod det inget i mina papper om att jag skulle ha.
Mina ögon började tåras och jag piper fram att jag inte kan genomgå undersökningen utan lugnande först. Ångesten tilltog rejält. Sköterskan börjar förklara att jättemånga gör det här utan lugnande och gestikulerade med händerna och sade att vi kunde ju prova att stoppa in den ungefär två decimeter så jag fick känna hur det kändes. Då exploderade jag och fick en panikångestattack. Jag grät, hyperventilerade, skakade och blev hysterisk.
De spenderade säkert 20 minuter med att försöka lugna ner mig och kom tillslut fram till att det nog var bäst att rulla upp mig på avdelningen, och göra undersökningen dagen därpå MED lugnande.

Jag bröt ihop flera gånger under den dagen. Jag kände mig så maktlös, rädd, svag och ömtålig. Jag spenderade hela dagen med att smutta på näringsdrycker och försöka äta lite försiktigt vid varje måltid, mellan måltiderna låg jag antingen och vilade stirrandes ut genom fönstret eller pratade kort i telefon med familjemedlemmar. Grannen kom på besök en liten stund också. Den natten fick jag både ångestdämpande och en sömntablett. Jag lyckades sova 3 timmar.

Nästa dag var det fredag. Likt föregående dag petade jag i mig frukost (det gick bättre och bättre att äta), tog ett lavemang och väntade sedan. När det gått 6 timmar sedan lavemanget frågade jag en sköterska om jag borde ta ett till, och blev instruerad att det nog var bäst. Den dagen var som långsam, obehaglig tortyr. Lavemang på lavemang medan jag väntade och inget annat att fokusera tankarna på än stundande undersökning som jag var fullkomligt livrädd för.
Men tillslut kom sköterskan och sa att det var dags. Jag rullades ner till väntsalen utanför undersökningsrummen, och efter en stund kom en lång man med silvrigt hår och skägg. Han dubbelkollade mitt namn och flinade sedan busigt och sade
"Jahaja! Då är det ju du som ska få mina finaste grejer! Efter att du fått det här kommer du aldrig vilja ha något annat!"
Narkosläkaren rullade in mig i ett rum, totalt olikt gårdagens rum. Britsen var annorlunda och det var fyllt med maskiner. Sköterskan från igår kom in, log mot mig och sa att dom skulle söva mig inför rektoskopin. Jag kände mig mållös, de måste verkligen ha tagit min panikångestattack på grövsta allvar för att reagera med det här. Tyvärr hade ingen meddelat min avdelning om nedsövningen och jag hade ätit under dagen, och då får man ju inte sövas. Så narkosläkaren kastade snabbt om sina planer och gav mig lugnande istället.

Inom några minuter var jag totalt likgiltig. De hade förmodligen kunnat be mig om att ställa mig på glödande kol och jag hade gjort det. Panik, rädsla och allt annat var som bortblåst. Undersökningen sattes igång och det var bara vid ett enda tillfälle jag fick riktigt ont, och då var narkosläkaren snabbt framme vid mig och hjälpte mig att trycka på magen. De tog mängder av vävnadsprover och sen var det över. Jag kände mig så otroligt väl omhändertagen och tagen på allvar den eftermiddagen.
Jag fick permission sen över natten och blev tillsagd att jag skulle få prata med en läkare på morgonronden, jag var så otroligt lycklig över att få komma hem och sova i min egen säng. Väl hemma kände jag mig helt slut, allt jag ville var att äta något gott som kändes familjärt och titta lite på någon bra film. Istället bröt jag ihop och kände mig ångestfylld hela kvällen. Ingenting kändes riktigt rätt.

Nästa morgon anlände jag till sjukhuset, åt lite frukost och väntade. Efter 5 timmar får jag veta att en läkare som inte behandlat mig är den enda på plats, och att han ansåg att det var bäst om jag åkte hem på permission igen och återkom på söndag då min läkare skulle vara på plats igen. Så det var bara att åka hem. Den här dagen blev lite bättre, men ångesten kliade hela tiden under huden på mig och jag hade en känsla av hopplöshet. Vilsen.

På söndagen satt jag ännu en gång och väntade på läkaren, åt frukost och väntade. Efter 3 timmar kommer en sköterska och informerar mig om att min läkare är på akuten och har inte möjlighet att träffa mig idag heller, utan att jag ska återkomma på måndagen för eventuell utskrivning av en annan läkare. Vid det här laget hade jag inget tålamod kvar och sade
"Jag menar inte att vara ohövlig.. men är det SÄKERT att jag faktiskt får prata med en läkare imorgon? För nu har jag kommit in flera gånger och inte gjort annat än vänta och sen åka hem..."
Sköterskan sympatiserade och försvann iväg en stund, för att sedan återvända och berätta att hon pratat personligen med läkaren jag kommer få träffa. Han skulle både skriva ut mig, samt informera mig om hur fortsatta planeringen för mig såg ut gällande tarmen. Jag blev överlycklig och åkte hem med bättre mod än tidigare.

Och så blev det måndag. Jag behövde inte vänta mer än tre timmar innan jag fick träffa läkaren, en annan än den som undersökt mig.
Han berättade att mina prover visade på avvikelser som inte var normala, men heller inte livsfarliga. Någonting var definitivt fel i min tarm, förmodligen en inflammation, men tyvärr kunde dom inte hitta den under rektoskopin utan skulle behöva göra en koloskopi (ungefär samma undersökning, fast de behöver gå in 150cm! i tarmen). Jag sa att det lät som en bra idé (det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, än mindre tycka) så länge de var villiga att söva mig, vilket han sa att de absolut kunde göra men då skulle det ta några veckor innan de kunde undersöka mig.
Han gick även igenom med mig att det fanns en chans att inflammationen kan ha blivit en kronisk tarmsjukdom, och att man i så fall får lära sig att medicinera under sina problemperioder, och att oavsett vad som är fel i tarmen kommer det att finnas behandling. Han var mycket förtroendeingivande och saklig, det kändes tryggt att prata med honom.
Jag passade på att nämna att antibiotikan inte gjort någon skillnad, men han sade åt mig att fortsätta ta den i ytterligare sex dagar ändå.

Jag blev utskriven på riktigt och fick åka hem med löftet om att bli kallad till koloskopin inom några veckor.


Sen dess har livet känts SÅ annorlunda... Istället för att ligga utslagen i sängen hela dagarna så klarar jag ofta inte mer än någon timme. Jag är för rastlös. Jag sover enbart på nätterna och tar inte ens tupplurer längre. Tyvärr är energin inte långvarig, 1 timme av hålligång och sen vila i säkert 2 timmar för att bygga upp energin igen. Jag vågar fortfarande inte åka hemifrån alltför långt bort eller länge, men mindre aktiviteter går bra.

Utöver skillnaden i energin så känns huvudet helt.. Det är som att ha vaknat ur en koma eller något. Folk pratar med mig om saker vi gjort och sagt till varandra under tiden innan jag åkte in på akuten, och det är flertalet händelser och samtal jag inte har något minne av. Grannen påpekar ofta att det inte är konstigt för att jag var så "väck" att det är svårt att beskriva... men för mig är det skrämmande.

Så just nu består mina dagar av att göra saker i hemmet som jag skjutit upp under alla dessa månader. Jag äter så ofta jag bara kan, försöker varannan timme, och för att få i mig tillräckligt med vätska dricker jag vätskeersättning 1-3 gånger om dagen. På sjukhuset rörde jag mig en hel del eftersom jag var tvungen att gå i 10 minuter för att komma till närmaste éntre för att få röka, så jag har börjar promenera 30min varje förmiddag i skogen i ett försök att inte tappa promenadvanan. Tydligen kan magen bli värre om man är för stillasittande.. Livet känns så annorlunda och underligt just nu, och jag längtar till koloskopin så jag kanske kan få lite mer konkreta svar på vad exakt som är fel och vad man kan göra åt det. Trodde aldrig jag skulle längta efter en sån undersökning....

Allt detta med näringsbristen, magproblemen, svårigheter med sömnen och vetskapen om alla minnesluckor... Det har satt sig på mitt psyke. Jag bröt ihop nästan dagligen och pratade tillslut med min husläkare som nu gett mig medicin mot ångesten och insomningsproblemen. Det känns väldigt skönt att ha något som lugnar mig under den här perioden och hjälper mig sova ordentligt.

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 12
Matvanor: 6-10 "mål" om dagen + vätskeersättning