Kämpa FÖR SIG SJÄLV!

Jag har börjat undvika den här bloggen, och jag tror det beror på att den påminner mig om en tid då jag sprudlade av energi, motivation, djupa tankegångar och faktiskt genuint hopp om mig själv och min framtid. Något, som tyvärr verkar dala mer och mer ju äldre jag blir, och det här senaste året (sen förra sommaren) har verkligen sänkt mig, kantstött min självkänsla och tillslut drev det mig till ett självdestruktivt beteende jag hoppas på att kunna ta upp här när det inte känns lika känsligt och jag har fått större distans till det, för jag lyckades förvisso bryta cirkeln men det var inte särskilt länge sen.

Vad jag skulle vilja få ur mig idag är dock en liten fortsättning på det jag senast skrev, om att kämpa med vården.

Något jag knappast gjort en hemlighet av här, är att jag tror stenhårt på att en sundare livsstil och att återhämta sig från ätstörningar (vare sig det handlar om tröstätande eller självsvält) kräver att man lägger stor fokus på sin mentala hälsa först och främst. Att försöka äta bra och leva bra utan att ha utrett och åtgärdat roten till problemet är ju som att envist sätta plåster på ett brutet ben.

Detta är något jag så gott som blev nekad att göra det senaste året. Jag hade oturen att få en ny överläkare (psykiatriker) som viftade bort precis allting jag tog upp och bad om hjälp med, nonchalerade saker jag kämpat nästan hela livet att förbättra, och när hon tillslut hade tryckt ner mig i skorna så jag bröt ihop verkade hon nästan nöjd med sig själv. Med andra ord: den mest oprofessionella och opedagogiskaste läkaren jag någonsin haft oturen att träffa. Ovillig att lyssna, ovillig att hjälpa. Detta ledde till att min egen sträva efter ett hälsosammare liv både på det fysiska och psykiska planet tvärstannade och för varje gång jag klev in på hennes kontor smulades mina förhoppningar sönder om att få återuppta min kamp. Något som kändes vidrigt, för det är ju faktiskt MITT liv, MIN kamp och MIN hälsa, och jag blev ifråntagen möjligheten att försöka må bättre?

Så jag kontaktade en samordnare inom vården och bad om hjälp att få komma till antingen min fd överläkare eller en ny. Jag kontaktade precis varenda kontakt inom vården jag kunde komma på, drog i varenda tråd, pratade med alla som kunde ha goda råd. För jag insåg att låter jag en enda opedagogisk (och möjligen sadistisk) läkare hindra mig ifrån att hjälpa mig själv så kommer allting jag kämpat för genom åren vara förgäves. Inte en chans. Men hela tiden spinnade jag nedåt i den där förbaskade spiralen av självhat, tröstätande, ångest och nedstämdhet, och det blev bara svårare och svårare att försöka samla ihop någon ork och motivation att försöka få någon att hjälpa mig.

Men tillslut, efter närmare ett års slit så hade jag turen att istället få träffa en inhyrd manlig läkare ifrån Stockholm. Han var saklig, påläst och väldigt ner på jorden, han hade tillochmed goda råd och förslag på hur jag borde gå till väga för att öka livskvaliten på lång sikt både på egen hand och med vårdens hjälp. Det var fantastiskt. Jag kände mig så sedd, hörd och förstådd, och jag märkte tydligt hur han skiftade i bemötandet och tycktes respektera mig mer när jag själv uttryckte en stark önskan om att både själv och med rätt hjälp förändra, förbättra och sträva efter ett bättre liv.

Sååå, vad jag ville ha sagt med detta är väl helt enkelt att detta är vad som ockuperat mig och fick hela mitt liv att stå still i ett års tid. Eller nej förresten, inte stilla, det kändes som att jag började gå bakåt istället för framåt! Men nu sen en tid tillbaka har jag börjat treva mig åt rätt håll igen. Har velat så mycket kring huruvida detta är något jag borde skriva här eller låta bli, att hålla den här bloggen fri från allting som inte är kost-träning-o-vikt relaterat. Men det känns faktiskt som att jag vill vara brutalt öppen här på gott och ont, och jag vill skrika ut till världen att psyket hör ihop med kroppen och påverkar vad vi gör mot den. Att man kanske aldrig blir "klar" även om man når en målvikt eller är duktig och tränar. Livet är en ständigt pågående process av att kämpa för sig själv och sin lycka med så många olika medel.

Jag längtar tills jag slutar undvika den här bloggen som jag gjort och gör. Läste lite bland gamla kommentarer och kände hur mycket jag saknar att skriva av mig om mina tankar och upplevelser, och hur den här bloggen en gång i tiden var som ett bränsle för motivation och glöd för mig. Så många som skrev sånt här i kommentarerna:

"Jag snubblade in på din blogg och jag måste säga DEN ÄR ALLDELES FANTASTISK!!! Snubblade in gjorde jag för att jag googlade på frisyrer & dubbelhaka ;-) och när jag väl började läsa kunde jag knappast sluta."

"Måste börja med att säga att du verkligen är beundransvärd och väcker hopp i sååå många människor! ...[text relaterad till inlägg om hud]... Ja, jag ville väl mest att du skulle veta om hur bra din hud har dragit ihop sig igen, och tacka för att du skriver. Jag vet personer som verkligen får stöd och hopp av detta!"

"Har följt din blogg ett tag nu och ville bara säga att du är en inspiration för mig, alla dina bilder och texter om din resa ger mig så mycket att tänka på inför min egen viktnedgång. Har själv inte gjort en GBP även om jag funderade åratal på det, orsaken till att operationen inte blev av var att jag hittade en pulverkur som fungerar alldeles fenomenalt och är min väg till normalvikt. Jag känner igen mig själv i dina tankar och funderingar, kommer ofta på mig själv med att utbrista högt "Men *exakt* sådär tänker ju jag med!" när jag läser dina inlägg. Du har hjälpt mig att komma underfund med massor om mig själv jag inte hade en aning om. Tack för det!"

För det blev en sån otrolig ge och ta "relation" när jag aktivt bloggade. Ni som skrev att Jag kunde ge stöd och inspiration, detsamma gjorde ni för mig när jag fick sådan fantastisk respons. Jag blev glad, upplyft, peppad och så mycket mer. Ibland fick jag även tankeställare så jag blev tvungen att tänka om. Så om jag inte skrivit det tidigare skriver jag det nu, tack ni alla som någonsin skrivit något uppmuntrande till mig. Sådant kan vara som balsam för själen!


Och så vill jag avsluta för den här gången med att berätta två jättehärliga grejer som hänt i mitt liv väldigt nyligen. Det första som hände var att ytterligare en av mina syskon nu magsäcksopererat sig. Så nu är vi fyra stycken i min familj som äter små barnportioner. Hen råkade tyvärr ut för en del komplikationer direkt efter sin operation som gav mig en sten i magen en tid, men det löste sig och viktnedgången är i full gång.

Den andra händelsen... är att min fina underbara Mr Bitey gick ner på knä och gav mig en ring och frågade mig om jag ville spendera mitt liv med honom. Det var nog det mest romantiska jag någonsin fått uppleva, och sen dess har vi blivit bjudna på förlovningsmiddagar både hos hans och mina föräldrar, blivit gratulerade av vänner och gråtit av lycka i varandras armar.


Hoppas ni alla har en underbar sommar trots det envetna regnet!
/Fattie

Nytt år igen!

Ännu en gång är det ett nytt år med nya möjligheter, och för min del har det inneburit lite småförändringar men inga större fantastiska projekt. Det enda som pågår är att jag inte bara försöker skriva klart Fatties historia utan även har påbörjat ett ny-gammalt projekt som jag hoppas att jag ska klara ut, för jag känner att jag hamnat i den där onda cirkeln gång på gång att aldrig slutföra något helt. Så det enda jag faktiskt tänker hoppas på framöver är att för en gångs skull slutföra detta! Jag tror min självkänsla skulle må bättre om jag lyckades göra mig själv mer produktiv.

Utöver att fokusen glidit från bloggen på grund av detta projekt (som faktiskt glädjer mig) så har min fokus stulits av vården. Jag har alltid uppmanat folk (även i den här bloggen) att kämpa för sin hälsa och välmående hur dåligt man än mår, hur tungt det än är, för ingen annan kan kämpa åt dig, ingen annan än Du kan veta hur du mår och vad just du behöver. Så det är vad jag spenderat de senaste tre månaderna med, att kämpa för mig själv.

Vill inte gå in på riktigt vad det gäller då det inte är relaterat till operationen, men kände ändå att det kan vara värt att skriva här, för att påminna mig själv och andra att allting är en kamp och att man aldrig får ge upp. Jag har kämpat förr och gått segrande ur striden. Det har sällan varit lätt eller gått fort, tvärtom, men i slutändan har det varit värt det.

Så, jag hoppas ni alla hade ett underbart år och fått en fin start på det nya! //Fattie