lördag 25 juni 2011

Jag är med och tävlar!

Det är verkligen inte ofta (egentligen.. aldrig?) jag är med och tävlar om prylar, men då jag är en hopplös romantiker när det kommer till bekväma, gosiga och mysiga kläder så kan jag helt enkelt INTE låta bli att delta i Hofhs tävling om en ziperall!

(Klicka på bilden för att komma till hennes tävling)

Nu är jag väl ute i sista sekunden då sista anmälningsdag är den 27 juni, men jag kan ju alltid hoppas!


Brukar ni vara med i tävlingar på folks bloggar?
Har ni någonsin vunnit något?

torsdag 23 juni 2011

2 år sedan?

Jag lade just på telefonen med kirurgen som opererade mig. Jag visste att han skulle ringa idag, för jag hade fått hem ett brev med information om att min 2 års kontroll skulle ske via telefon.

Jag: Ja, det är Fattie?
Kirurgen: Hejsan, det är Kirurgen. (släpig röst)
Jag: Jaha, ja du skulle ringa idag ja!
Kirurgen: Ja... det är ju 2 års kontroll. Vad ligger du på för vikt idag?
Jag: Ungefär 57kg.
Kirurgen: Jahaa.. och det kan du ju vara nöjd med?
Jag: Ja absolut. Pendlar mellan 56 och 59 beroende på hur jag äter.
Kirurgen: Jaaa... okej. Hur har du det med recept?
Jag: Det är nog bra. Har en husdoktor jag kan ringa om recepten tar slut.
Kirurgen: Jahaaa.. Bra.. Bra.. Om det är något du vill kan du ju ringa.
Jag: Ja.. okej.
Kirurgen: Ja, okej då. Bra. Vi hör av oss inför 5 års kontrollen.
Jag: Okej..
Kirurgen: Jaa.. Hejdå.

Jag måste ju säga att jag är riktigt irriterad över uppföljningen. Nu mår jag iof bra och har ju inga komplikationer eller så, men hade jag haft mycket besvär med att äta eller hålla vikten stabil så hade den här typen av uppföljning inte känts tillfredsställande...

Å andra sidan är jag glad över att slippa åka tåg i en timme för att ha ett så kort och betydelselöst samtal. Minns hur 1 års kontrollen (LÄNK) gjorde mig så grymt besviken, kanske är därför jag rycker på axlarna åt den här kollen som tillochmed var betydligt värre. Men den här gången ville jag inte ha någon plastikbedömning iaf, och nu när två år har gått så har jag hunnit smälta allt nytt och prata med så väldigt många om resans gång att jag inte längre känner behovet av att "prata av mig" om allting som jag kände för ett år sen.


2 hela år.
Mer än 2 år egentligen, 2 år och 2 veckor ungefär... Men 2 hela år sedan det jag kämpat för och längtat så mycket efter äntligen inträffade.

2 år sedan jag drack nutrilett och var så konstant hungrig att jag hatade hela världen.


2 år sedan jag kom hem från sjukhuset och satt och snyftade
pga att jag hade ont och kände mig konstig.

"Jag mår illa och har konstant ont i magen... Jag har gjort allt i min makt känns det som och ingenting hjälper.. Så ringde pappa idag och erbjöd att han och min bror skulle komma förbi på besök.. och jag i princip sa att jag inte ville ha hit dom... och när vi lagt på så började jag störtgrina. För att jag vill ju egentligen ha hit dom! Jag bara... är lite.. trött. Och har ont. Och jag vill.. jag vill så gärna.. hitta på saker. Prata och.. Jag har längtat efter att komma hem.. och så när jag kommer hem så.. så har jag bara så himla ont så att... ååh. Jag ångrar inte operationen. Det är inte det. Jag vet ju att det inte kommer vara såhär för alltid.."


2 år sedan kilona började rinna av mig i raketfart
(och för första gången: utan att jag gick upp dom igen!)

"Jag känner att jag gått ner i vikt, jag är nere på 86,5kg idag. Och det.. På ett sätt känns det som 'gud vad fet jag fortfarande är' och på ett sätt känns det som om tjockisen i mitt huvud skriker 'åh herregud 86 kilo!?'. Men öhm.. Jag känner det när jag går, jag känner det när jag ska sova för jag andas lättare.. jag känner på många sätt att jag har gått ner i vikt, det är bara svårt att sätta ord på... jag är inte glad åt det. Eller jo jag är glad åt det men, skulle jag stanna i vikt nu och inte gå ner mer, eeh.. jag vet inte hur förkrossad jag skulle bli då om jag ska vara ärlig..."


2 år sedan jag började få mer insikt i varför jag tidigare ätit som jag gjort...
(Här är bilder från en liten segerdans jag gjorde när jag gått ner 20kg)


2 år sedan jag hittade tillbaka till mig själv och lärde mig att faktiskt älska mig själv.
2 år sedan mitt liv började om på nytt...

(Alla bilderna och den citerade monologen är tagna från en slags videodagbok jag höll på med under mitt första år som opererad)


Fick nyligen en kommentar som gjorde mig förvånad, men också glad. Jag pratade med en tjej om hur jag förändrades drastiskt av att gå ner i vikt, blev mer social och i farten bland annat, då en av Björnkillens kompisar sa med eftertänksam röst:

"Det måste verkligen ha varit tufft för dig"

Och jag insåg att detta är den första personen som faktiskt ens tänkt i de banorna (eller iaf yttrat orden högt). Den första som inte bara sett slutresultatet: En fet blir smal - slutet gott allting gott. Utan faktiskt grubblade över hur det måste ha varit att gå ifrån inåtvänd, isolerad och nästan rädd för omvärlden - till att vara ute, synas och göra sig hörd. Att även om resan och målet varit fantastiskt, så kan det inte ha varit lätt.

När jag tittar på bilderna av min första lägenhet och minns den tiden, tiden då jag satt isolerad inomhus eftersom jag blev skrattad åt och pekad på ifall jag gick ut - då minns jag också hur naiv och otroligt drömsk jag var. Inte på ett helt dåligt sätt, vad är vi inte utan våra drömmar? Men jag var inte helt realistisk, och jag hade dragit mig undan såpass från världen att jag var väldigt... jag hade blivit ömtålig. Man blir väl det om man ständigt förebygger situationer där man kan bli sårad, eller duckar för alla hinder i vardagen. Men som resultat gjorde det verkligen ont att gå ner i vikt, fast det gjorde mig också hårdhudad. Jag lärde mig hur otroligt ytlig världen är, och vad många saker som blir enklare bara för att människor av någon anledning tycks respektera en smal mer än en tjock.

Jag försökte sätta mina känslor i ord efter Björnkillens kompis uttalande, men jag lyckades inte, och jag känner att jag heller inte lyckas nu. Känslan av att slitas mellan lycka av sin framgång och sorgen över det ständiga bekräftandet av att ingen tyckte man dög som man var tidigare. Det är svårt att både sörja och glädjas på samma gång, varenda dag, i varje tanke och i varje ögonkast. Det är som att klä ut sig till en annan person och gå ut genom dörren. Man blir inte bemött på det sättet man var van vid.


Men nu har det gått två år, och jag känner mig hemma i min nya kroppskostym. Den tillåter mig att göra roligare fysiska aktiviteter, orka hålla takten med härliga människor i vardagen, den ger mig möjlighet att leva livet på en standard som passar min personlighet bättre än innan.

Så jo, visst var det tufft.
Men det både var och är underbart också.



Ps. Nu när jag "firar" två år måste jag fråga hur många av er som var med mig i början av min resa och fortfarande är kvar?

söndag 5 juni 2011

Är jag fortfarande medlem i tjockisklubben?

Det finns småsaker i vardagen som egentligen är bagateller, saker man egentligen inte borde bry sig om eller haka upp sig på. Vi kvinnor och våra komplex t.ex. vad spelar det för roll om man har en virvel bak i huvudet eller om det högra bröstet är aningen mindre än det vänstra? Men vi bryr oss, vi bryr oss så ofantligt mycket.

Jag börjar känna att jag inte kan eller får klaga över mina komplex längre. Jag är inte längre störst i min umgängeskrets utan hör till de minsta. Om tjejen som väger 30kg mer än mig börjar klaga över sina lår, då vågar jag inte instämma och klaga över mina egna, för jag minns hur mycket jag hatade smala tjejer som klagade när jag själv var stor...

"Vad spelar det för roll att hennes skinn veckar sig på magen eller om hon har lite celluliter? Hon är ju ändå smal, hon kan ju ändå visa sig i bikini utan att dö av skam! Hon kan ju ända köpa vilka kläder hon vill och hon får blickar efter sig av killar. Så vad spelar det för roll om hon hakar upp sig på de där småsakerna med sin mage eller rumpa? Vad är väl hennes komplex jämfört med mina?"

Det var så jag jämt brukade tänka. Och nu är jag den där smala tjejen som vet att om jag yttrar ett ord om mina egna komplex, då kommer jag få ilskna tankar riktade mot mig. Jag kanske kommer såra någon om jag andas ett ord om att jag också har komplex.

Igår när jag badade i bara trosor (spontandopp var det frågan om så badkläder var inte medtagna) så dolde jag både mage och bröst med händer och armar. Och idag var jag på stranden - i min baddräkt som döljer bristningarna och rynkorna på magen. När jag hivade mig upp från liggande ställning till sittandes iförd badkläder så dolde jag även då min kropp i den mån jag kunde... och jag insåg plötsligt att mitt kroppsspråk är detsamma som när jag var stor. Jag skäms fortfarande över min kropp, jag oroar mig fortfarande för vad folk runtomkring mig kan tänkas tycka.

När en storväxt tjejkompis pratar om vikt och kost så svarar jag med en "vi-tjockisar"-mentalitet och undrar förvånat varför hon får den där blicken i ögonen... Den där "vad vet väl du?"-blicken.

Jag kanske har blivit smal, jag kanske ser smal ut, men inombords känner jag mig fortfarande som samma gamla Fattie. Samma gamla tjej med problematisk relation till ätandet, samma tjej som vet hur hemskt och tufft det kan vara att vara stor idag, samma tjej som försöker äta rätt och försöker vara självsäker och ha utstrålning fast det inte alltid fungerar när ens självförtroende sviktar gång på gång.


Mitt kroppsspråk är detsamma som förr, min mentalitet är densamma som förr, men min utsida är en annan. Är jag medlem i tjockisklubben eller tunnisklubben? Eller är jag ensam i min Fattieklubb kanske?


En sak är säker... När jag idag pratade med en ny tjejbekant som uttryckte sorg över att hon nu fått några få (kanske 4-5?) ljusrosa bristningar på magen så drog jag min baddräkt åt sidan och visade mina egna, och för första gången på länge så såg jag i hennes ögon att hon inte såg på mig som "en såndär smal tjej som inte fattar nåt" utan hon såg MIG. Hon såg Fattie, tjejen som visste hur det är att vara tjock, tjejen som vet hur det känns att få jobbiga bristningar på magen.


Det kändes skönt att få in en fot i tjockisklubben igen. Inte för att jag vill vara tjock, men för att jag vill känna samhörighet.


Vad tycker ni?
Känner ni ibland att ni är omgivna av människor som inte förstår er?


onsdag 1 juni 2011

Möta sin rädsla

Jag var ute i ett ärende igår och gick förbi affären jag kollapsade inne i, i december. Jag tänkte först inte gå in, av någon anledning har jag inte velat åka dit sedan det hände, men så ångrade jag mig i sista stund, vände och traskade in.

Det var surrealistiskt.

Det luktade som sist, det såg likadant ut (minus alla julprylar). Det började nästan omedelbart att gunga i huvudet på mig och jag tog grepp om närmsta produktpall för att blunda och ta några djupa andetag. Det tog mig säkert en halvtimme att långsamt hasa mig igenom butiken.

Jag hittade direkt hörnet. Pallkrag-hörnet som var det absolut sista jag såg innan jag vaknade upp på golvet med ambulanspersonal runt mig. Jag stirrade på det som om det var en giftorm. Det kändes lika farligt som en giftorm.


Det kändes som om någon drogat mig samtidigt som luften trycktes ut ur mina lungor av ett järnband runt bröstkorgen. Som om jag inte kunde andas. Jag var så nära gråten hela tiden att jag fick stanna till gång på gång för att lugna mig. Jag bet ihop käkarna så hårt att jag började få huvudvärk.

Lagom tills jag gått runt hela butiken kunde jag nästan andas normalt igen och det hade slutat gunga så häftigt. Jag hade gått igenom affären utan att gråta, behöva sätta mig eller svimma. Affären var helt ofarlig. Nu hade jag bevisat det för mig själv.


Jag får sällan riktiga panikattacker, men igår fick jag definitivt en. Att en plats, en affär, ett minne - kan göra mig så fullständigt vettskrämd och panikslagen känns läskigt.

Ibland när folk i mitt liv har antytt att jag bara är lat eller oerfaren, när de har tvivlat på att jag är såpass känslig läkare och andra konstaterat att jag är - så har jag själv också börjat tvivla. Börjat undra om jag kanske överdriver, om jag förstorar upp situationer som egentligen inte är särskilt farliga. Men gång på gång blir jag överbevisad av min egen kropp och själ, varje gång jag försöker knipa igen om hur jag mår och plåga mig igenom olika skeden och situationer så får min kropp tillslut nog och säger ifrån på ett eller annat sätt. Tidigare har det varit utbrändhet, djup depression och nu senast så stängde hjärnan helt sonika av sig en stund.

Just precis nu känns det som att jag accepterat vad jag klarar och inte klarar. Just nu känns det som att jag vet hur jag bör leva för att må som bäst och för första gången i mitt liv har jag haft ett samtal med en läkare/psykiatriker som jag faktiskt höll med, förstod och lyssnade på utan att tänka hånfulla saker som att hon/han var en kvacksalvare som bara måste stämpla varenda själ han/hon möter på. Jag är givetvis sorgsen till stor del för att just den här delen av livet är som den är, men på ett annat sätt känner jag mig lättad över att äntligen ha kommit till ro med det - accepterat det.

Vad som gör ont i mig är när andra inte accepterar det. När andra inte lägger ihop två och två. Jag hade enligt dom en slapp och kravlös tillvaro - men föll ihop i ett epileptiskt anfall pga stress, och ingen reagerar. Ingen tycker att det är den varningsklocka det faktiskt var. Nej det var bara en SLUMP. Det hade inget med stress att göra - för lilla Fattie har inget att stressa över.

Urs så bitter jag känner mig.
Fast nu är jag orättvis. Både Björnkillen och några närstående förstår, förstår och accepterar detta. Jag har väl helt enkelt hakat upp mig på dom som vägrar att förstå, eller blundar för det.

Jädrans. Inom loppet av två dagar har jag nu lyckats tala emot mig själv. Först att vara skadeglad (som jag predikat om att jag inte är och att andra inte borde vara), och nu kliver jag in i "offer-rollen" jag tidigare dömt ut här i bloggen.

Buhu vad synd det är om mig...

Nej. Nu får jag faktiskt rycka upp mig. Jag har en fin kille som accepterar mig och mina knasigheter, jag har själv funnit min plats tillslut även om den var annorlunda från vad jag hoppats på och jag har så mycket annat att glädjas för. Inte kan jag sitta här och sura!

Jag tänker gå och lägga mig med ett leende på läpparna! Sådeså!