Moving on

På ett sätt finns det så mycket jag vill spy ur mig om vad som hänt de senaste månaderna, men en annan sida av mig känner att det ännu är lite för färskt för att jag ska kunna återberätta det hela på ett rättvist sätt. Så vi lämnar det tills vidare vid att jag är en idiot som ljög om att mitt kärleksliv var bra när det egentligen fick mig att falla itu fullständigt och börja förakta mig själv.

Däremot kan jag berätta om vad som hänt SEN jag gjorde slut!

Jag började med att resa hem till min viktopererade bror och började kedjeröka som en tok då jag hade så mycket ångest att jag skakade och hyperventilerade. Min aptit försvann helt men som tur var är min bror en mycket skicklig kock och han lyckades få i mig mat trots min ovilja att äta. Därefter reste jag hem till mina föräldrar där vågen helt oförskämt berättade för mig att jag vägde 65,5kg. Nästan 10kg mer än förra sommaren med andra ord. Men det var inget jag tänkte särskilt mycket på, förutom att jag förstod varför mina knän börjat värka igen (tragiskt nog har jag otroligt känsliga knän. Jag får känningar i dom när jag väger över 61kg men känner inget alls när jag väger 60 eller mindre. Dumma knän...). Även mina föräldrar såg till att jag åt, och hos dom fick jag även möjlighet att pusta ut och vila själen. Jag fick maten lagad, tvätten tvättad, en skön säng att sova i och framförallt så omgavs jag av människor som älskade mig.

Jag blev fullkomligt urless på spegelbilden. För tjejen som tittade tillbaka på mig kändes så... trasig. Sorglig. Svag. Jag behövde en drastisk förändring, jag behövde se någon ny i spegeln. Så min käre far fick agera frisör och klippa av mig allt håret tills det liknade en pojkfrisyr, därefter gick jag lös med färgningen. Voíla! EN ny människa. Det var en uppfriskande sak, och jag mådde faktiskt väldigt bra av den drastiska förändringen.



Därefter påbörjade jag ett nyare socialare liv. Varenda kotte som ville träffa mig träffade jag. Gamla vänner, nya bekantskaper, folk jag tidigare inte haft något intresse av att lära känna blev helt plötsligt mycket mer intressanta. Så mina dagar blev plötsligt fullpackade, var jag inte hemma hos föräldrarna och omgiven av trygghet, kärlek och nostalgi så var jag ute på stan och socialiserade. Det kändes också underbart. Som en nystart.

Efter två veckor boendes borta blev det dags att flytta hem till lägenheten igen, då det tog två veckor för Björnkillen att packa sina grejer och hitta någonstans att ta vägen. Jag bad min bror att följa med mig, som stöd, som trygghet.. Väl hemma kände jag hur ångesten återvände. Skitlägenhet. Skitmöbler. Skitminnen. Jag blev vrålförbannad på allt. På bokhyllorna och köksluckorna. På fönstrena och badrummet. Allting gjorde mig arg och illa till mods. Kanske hade mina föräldrar rätt i att jag borde överväga att flytta ifrån lägenheten som nu höll så många dåliga minnen?


Nej. Den tanken gjorde mig också arg. Jag blev ju så lycklig när jag fick flytta hit, det var PRECIS en sånhär lägenhet jag ville ha. Så vad kunde jag göra? Jag började med att möblera om helt enkelt. Bytte plats på både småsaker som kaffebryggaren och större saker som ALLA möbler i vardagsrummet. Därefter började jag planera på vilka möbler jag kunde byta ut, med tiden, någon möbel nu och då allteftersom jag kommer ha råd.

Samtidigt som jag förändrade mitt utseende, socialliv och hemmiljö så kom jag på att jag inte rört godis, kakor, chips eller liknande sen dagen jag gjorde slut. Två veckor som fri? Redan två veckor på väg? Jag beslöt mig för att fortsätta hålla mig undan allt mitt ätbara "knark". Att jag börjat röka igen var illa nog, jag behövde minnsann inte ytterligare destruktiva saker i vardagen. Jag ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 2kg under de två veckorna som gått. Då blev jag sporrad att försöka återgå till mina gamla RIKTIGT sunda vanor (de jag hade under mitt första år som opad). Äta frukost varje dag, äta minimalt med mackor och pasta och istället äta ordentlig mat och frukt. Så jag började med att tvinga i mig ett kokt ägg och en banan varje förmiddag trots illamående. Och det hjälpte! Jag fick mer energi och gladare humör ganska omgående. Jag fortsatte genom att max äta en smörgås om dagen och resten av tiden äta varm mat, sallad eller frukt. Sötsuget återkommer lite nu och då, men jag har inte givit efter och det känns så bra. Jag är stolt över mig själv och hoppas att jag kan fortsätta på det här sättet låååååååångt framåt.



Och nu. Ja nu umgås jag dagligen med min bästa vän som jag hittat tillbaka till mitt i allt detta. Hon har varit ett enormt stöd och gör min vardag lite roligare, lite trevligare och med lite mer fart i.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag är en usel människokännare, jag blir dumt impulsiv när jag blir kär, jag ljuger hellre om vad som EGENTLIGEN får mig att må dåligt än erkänner sanningen för människorna jag älskar och borde lita på, och jag blir väldigt lätt påverkad av vad som sägs till mig av den jag har känslor för. Men jag är stark och jag kan ta hand om mig själv och fatta rätt beslut när det verkligen krisar, jag KAN vara en människa jag tycker om att vara. Jag RESPEKTERAR mig själv.

Respekt. Det är ett ord jag saknat det här året.



Ps. Tack för era fina kommentarer! Jag uppskattar konstruktiv kritik, men visst värmer det lite extra när ni är så snälla dessutom!

Ordet är fritt

Jag hamnar ofta i situationer då det ogillas starkt att jag uttalar mig om vikt, ätstörningar och utseende hos andra människor. Vad jag inte förstår är varför jag ska fråntas rätten att ha en åsikt om något bara för att jag själv tampats med viktproblem och komplex.

Det känns lite grann som situationen då en smal tjejkompis klagar över några kilos viktuppgång till sin tjocka kompis. Givetvis kan det uppfattas respektlöst och opassande, men hon har ju ändå rätt att ventilera ifall hon mår dåligt av en viktökning, och egentligen tycker jag också att i all vänskaplighet ska man kunna prata obehindrat med sina väninnor för att få stöd utan att bli dömd.

Men så fungerar inte världen idag. Dessvärre. Jag har själv varit den tjocka kompisen som fullkomligt kokade invärtes när mina smala tjejkompisar började dra sig i skinnet och beklaga sig. Det tycker jag är synd nu, att jag reagerade så. Jag vill väldigt gärna vara en förstående människa som tar hänsyn till andras situation utan att ständigt jämföra dom med min egen, men det är nog ett livslångt projekt att bli sådan.

Min poäng är iaf, att precis som att jag vill låta andra människor ha sina åsikter så önskar jag att jag kunde få ha mina egna. Det är tröttsamt att ständigt få höra att jag inte borde uttala mig om vad som är vackert respektive fult vikt-o-kroppsmässigt bara för att jag själv haft problem på den fronten. Precis som att en stor del av Sveriges kvinnliga befolkning älskar att glo på bilder i skvallertidningar om schlager artister och kungafamiljen så tycker jag det är intressant att glo på bilder av människor som pendlar upp och ner i vikt. Det är min variant av "skvallertidning" kan man väl säga. Jag grubblar över vad som är snyggt eller fult på vem, jag grubblar på vilka som tränar och äter rätt, vilka som tröstäter eller vilka som svälter sig.

Jag har redan erkänt tidigare i den här bloggen att jag är en ytlig människa. Jag bryr mig om hur killarna jag gillar ser ut, och jag lägger stor vikt vid hur jag själv ser ut. Inte nödvändigtvis för att man behöver vara size zero eller enbart "godkänna" killar som går runt i märkeskläder, nej jag kan tänka mig en orakad kille med hästsvans, kulmage och trasiga jeans ifall hans insida är bra nog, och jag simmar ganska rejält mot strömmen när jag nästan snaggar mig själv mellan varven trots att alla killar jag känner ser ut att vilja gråta när jag gör det. Ja, jag är ytlig. Ja, jag dömer andra. Jag står för det. Jag vet inte hur varenda människa på planeten fungerar, och kanske är jag omgiven av extra ytliga människor för att jag själv är ytlig (minns att någon läsare en gång påpekade hur tråkigt det var att jag var så ytlig, men att det förmodligen också var en anledning till att drar till mig andra ytliga människor), men jag älskar mina vänner och min värld. Vi är ärliga och uppriktiga, bryr oss om varandra och stöttar varandra. Att vi sedan är ytliga och kommenterar hur andra ser ut är väl inte värre än att vissa kvinnor skvallrar om sina grannars ouppfostrade ungar, skalliga makar eller kassa inkomst? På vilket sätt är mitt prat värre?

Nej jag blir ledsen. Alla skvallrar om det ena eller det andra, och aldrig har jag sagt åt någon att de borde knipa igen om just det dom finner intressant att ha åsikter om.

Jag har varit tjock och blivit dömd för det. Jag gjorde en operation och blev dömd för det. Jag gick ner i vikt och blev dömd för det. Jag blir ständigt dömd för hur jag väljer att leva, äta och röra mig. Antingen äter jag för mycket, eller också för lite. Antingen är jag för sträng med maten eller alldeles för slapp. Ärligt talat har jag inte lyckats få en riktigt ordentligt GODKÄNT från en enda själ för hur jag väljer att leva mitt liv, men det spelar ingen roll. För jag lever inte som jag gör för att bli accepterad och bli klappad på axeln av andra, jag gör det som är bäst för MIG. Och att människor lägger sig i och påpekar hur fel jag gör på det ena eller andra sättet kan vara tröttsamt, men dom har rätt till sin åsikt.



Känns som att det här inlägget blev lite snurrigt och gnälligt, vilket inte var meningen. Men jag tycker det känns tråkigt att den här bloggen tydligen har fått tabubelagda ämnen. Hela syftet med den är just att skriva precis vad som helst, inga tabubelagda ämnen, inga hemligheter, ingen censur (i texten). Det är därför jag bloggar anonymt, för att vara fri. Och att då bli tillsagd att jag är ytlig och skriver om onödiga eller sårande grejer gör att den inte känns lika fri längre. Jag ber inte NÅGON att hålla med mig, jag skriver bara vad jag tycker. Och ärligt talat så avvaktar jag väldigt ofta och väntar på att en eller annan (eller många) arg kommentar ska trilla in, givetvis. Skriver man obehindrat kommer det alltid dyka upp grejer som antingen får medhåll eller som skapar ilska, så DET räknar jag alltid med. Men att indirekt få höra att jag borde låta bli att skriva om något överhuvudtaget, det är det som gör mig sur. Sur som en citron. Var arga! Skäll på mig eller skriv att jag har korkade idéer. Men snälla, idén med den här bloggen är ju att ordet ska vara fritt, både för mig och dom som kommenterar.

Jag kan erkänna att hittils finns det bara EN ENDA KOMMENTAR som jag valt att inte publicera, och den var från en flicka som uppenbarligen var mycket sjuk och skrev något väldigt ohälsosamt om vikt och viktnedgångsmetoder och jag ville helt enkelt inte att någon med ätstörningar skulle kunna läsa kommentaren och hitta något "vettigt tips" att ta till sig av. Det är det enda jag hittills valt att slopa här i bloggen. Eller borde jag bli mer strikt? Radera kommentarer som inte passar mig och min smak? Nej, det vill jag inte. Då förlorar hela den här bloggen sin poäng.

Nu har jag iaf fått ventilera det jag hade på hjärtat. Nu är det er tur!

Som jag sa - ordet är fritt!

Vad som är vackert på den ena är fult på den andra...

Jag får väl erkänna att jag nu och då kikar in på storbloggarnas bloggar. Jag följer dom inte minitiuöst men ibland blir jag nyfiken på vad för nytt galet de hittat på.

Det största i den världen verkar ju vara pengar, framgång, popularitet, vikt och plastikoperationer + en del andra mindre ingrepp. Men det enda jag verkligen fastnar för (hos storbloggerskorna) är hur en del av dom pendlar i vikt och hur olika vikten påverkar deras utseende.

Skandalbloggerskan Alexandra "Kissie" ser t.ex. fruktansvärd ut som smal. Hennes händer ser ut att tillhöra en gammal människa, huvudet ser oproportionerligt ut, och att hon har opererat in så monstruöst stora inlägg i brösten gör att hon ser fullständigt skev ut. Kanske diggade jag inte hennes tonårsstil med idominsalva på läpparna heller, men hon såg iaf sund och söt ut på den tiden...



Motivationsbloggerskan Isabella "Blondinbella" å andra sidan tyckte jag såg väldigt vacker ut när hon var riktigt smal. Hennes ansikte lös med en typ av positiv och härlig energi, ögonen glittrade på ett fint sätt och kroppen såg ut att vara i toppskick (har inte stenkoll men har för mig att hon tränade en hel del och åt ganska bra?). Numera ser hon plufsig ut... Vissa kvinnor kan verkligen se döläckra ut med kurvor men jag tycker inte att Blondinbella gör det med stil. Hon liknar någon som gått upp i vikt pga för mycket soffsittande och för många glasskaffe-drinkar, istället för att vara naturligt kurvig och mjuk.

(Tillägg dagen efter 25/11-2011

Fick en kommentar om att Blondinbella ev. ska ha haft ätstörningar under sin väldigt smala period, jag försökte söka på internet men hittade inget om detta. Om det dock stämmer så är det givetvis väldigt hemskt och jag vill INTE uppmuntra någon till att svälta sig själv, kräkas eller träna tills kroppen förstörs. Jag tyckte bara genuint hon strålade som väldigt smal... Jag hoppas verkligen att ätstörnings-påståendet inte stämmer.. det vore tragiskt. Jag vidhåller att jag tycker hon ser frisk och välmående ut på bilderna som smal, men sen kan ju bilder och smink vara missvisande...)



Finns säkert bättre exempel på kvinnor som ser vackra respektive oattraktiva ut beroende på vikt, men just dom här två var vad som dök upp i mitt huvud för stunden.. Haha, nu känner jag mig lite dum som bara klankar på andra kvinnor hur de än gör (bägge två vill ju tydligen uppmuntra till sund livsstil, enligt sin egen åsikt det vill säga) så jag får väl slänga till med någon jag tycker ser helt lagom ut som hon gör.

Nu ska vi se... Hm. ÅH JA! Hur kunde jag glömma min egen favoritbloggerska?

Egoina ser ju fantastisk ut. Nån enstaka gång berättar hon om hur hon pendlat upp eller ner typ 6 kilo, men fäster aldrig någon större uppmärksamhet vid det. Nej istället drog hon ju igång projektet "VIKT-igt som fan" där hon själv lägger ut bilder på sin egen kropp samt uppmuntrar andra tjejer att posta bilder på sina egna näsor, lår, magar etc. För att verkligen tydligt bevisa mångfalden av olika kroppstyper och former, och att ALLA kan se vackra ut (det märks väl inte alls att jag älskar den här tjejen?).



Hursomhelst. Egoina har enligt mig en sund, fin kropp som verkligen klär henne. Hon är varken för smal eller för rund, utan precis lagom som hon är. Sen vet jag ju inte hurdant hon äter och tränar i verkliga livet (utanför bloggen), men hon ser ut att trivas med kroppen hon har och jag tror det gör en stor skillnad i utstrålningen hos en människa.


Men allt detta är ju bara mina egna personliga åsikter.



Vad tycker ni ?
Har ni några bra exempel på kvinnor som är riktigt vackra som kurviga och mjuka?
Eller vackra som rejält smala och slanka?

Tacksam

Idag har varit en riktigt bra dag. Känner att jag behövde skriva här om det, då jag typ enbart skrivit om nätterna när jag känner mig som absolut mest deppad och ångestfylld.

Faktum är att jag haft många bra dagar. Underbara dagar. Dagar då det känns som att allting går rätt. Dagar då "Gud ler mot mig" för att allting glider på så bra, går så lätt, att jag får sån tur i små och stora saker i vardagen. Att jag dessutom tycks ha så ofantligt många och underbara människor i mitt liv har inte passerat obemärkt heller.

Jag antar att det är såhär det ska vara. Att det är detta som är naturligt. Att jag om dagarna är strålande glad, hoppfull och fylld av förväntningar och planer, att jag umgås som en tok med alla vänner och familjemedlemmar jag saknat och gör planer för hela veckor och inte bara någon enstaka dag varje månad. Men att jag sedan får som "dippar" då jag sörjer det som hänt, att jag känner mig ensam och till och med lite rädd. Både glädjen över friheten och sorgen över detsamma är förmodligen det knasigaste men också mest naturliga jag kan gå igenom just nu.

Jag har planerat en otroligt rolig helg nu, och veckan efteråt lär bli bra den också. Jag planerar, drömmer och har roligt.

Det finns något att vara tacksam för varje dag, och idag är jag väldigt tacksam över att jag kommer få hem två nya möbler den närmsta tiden, men mest över att jag "hittat tillbaka" till min bästa vän som jag har saknat mer än jag tidigare kunnat erkänna.



Är ni tacksamma över något idag?

Sabbad mage och hjärna

Den 5:e november vägde jag 65,5kg.

Idag när jag ställde mig på vågen så vägde jag 63,5kg.

Jag varvar just nu mellan korta stunder av sötsug, magont, hunger, illamående och tappad matlust. Min kropp verkar inte kunna bestämma sig för hur den ska ha det.

Min hjärna är sabbad också. Ena stunden undrar jag varför jag så desperat vill byta ut alla möblerna i lägenheten och möblera om, nästa stund känns det självklart. Men vi hade goda stunder, jag har bra minnen? Kärlek, tillgivenhet, vänskap. Sen minns jag det andra. Ilska, svek, kommunikationsproblem.

Det känns som att jag balanserar på en extremt tunn tråd.


Än så länge har jag umgåtts löjligt mycket med vänner och familj. Inte en enda dag har jag varit sittandes hemma i lugn och ro. Jag vill inte ha lugn och ro. Jag satt hemma i ett helt år och nu vill jag inte mer. Och så shoppar jag. Visserligen småsaker. En hårfärg på 40 spänn, kläder för mindre än halva priset osv. En smågrej här och där. En femma där, en tia där. Jag försöker dämpa allt med shopping och umgänge. För pengar jag inte ens har egentligen. Jag kommer hata mig själv nästa månad när jag får leva på filmjölk och euroshopper nudlar fram till jul.


Jag hatar att mitt hjärta gråter och säger "Nej"
när min hjärna tröstar och säger "Jo...
Det är för ditt eget bästa. För du höll på att gå under.
Ibland blir man kär i fel person. Ibland vill man så
gärna att något som är dåligt ska bli bra.
Men det här blev aldrig bra. Det blev bara värre"
och mitt hjärta frågar gång på gång
"Varför?"




Nazareth - Love Hurts

Love hurts.. love scars
Love wounds.. and mars
any heart.. not tough
or strong.. enough
to take a lot of pain.. take a lot of pain
Love is like a cloud.. Holds a lot of rain
Love hurts.. ooh ooh love hurts

Some fools think of happiness
blissfulness.. togetherness
some fools fool themselves I guess
they're not foolin' me

I know it isn't true
I know it isn't true
Love is just a lie
made to make you blue
love hurts.. ooh..
ooh love hurts

På natten...

tjaa... lördagen gick väl inte som jag hoppats. Den började bra, men fortgick och slutade riktigt riktigt dåligt. Jag hade hoppats på att kunna ha någon form av vänskapsrelation med Björnkillen efter allt det här, men just nu är jag osäker på om det kommer gå.

För mitt hjärta, min själ och mina nerver klarar inte detta mer. Jag trodde jag hade trasats sönder mer än vad som var möjligt... tills i lördag. Då trasades jag sönder ytterligare.


Så nu är det bestämt att vi inte ska ses mer på obestämd tid. Kanske, i framtiden kan vi lyckas bli vänner. Kanske inte.



Jag hatar det här. På ett sätt är jag så otroligt lättad över att steget äntligen är taget och att han flyttar ut i helgen, men på ett annat sätt är jag livrädd och skitledsen. Suck. Love isn't easy.


Och mitt i allt detta är jag så löjligt stolt över att jag inte tröstätit trots att begäret fallit på. Det började med att jag tappade aptiten HELT den första veckan och mådde illa dygnet runt, men när aptiten väl kom tillbaka så kom också lusten att tröstäta. Men jag har lyckats stå emot.



Dessvärre tog jag till giftpinnarna samma kväll jag gjorde slut med Björnkillen.



Suck suck och suck. Vad ska jag göra med mig själv? Det löjligaste är att jag bara är såhär negativ och sorgsen om nätterna... när huset blir tyst och tankarna kommer smygandes. Om dagarna är jag ute och promenerar, träffar folk, handlar... Jag GÖR saker. Jag ler, jag skrattar och jag pratar! Jag lyssnar till och med på andras problem! Jag är fullt fungerande!



Fram tills det blir mörkt och tyst. Då skiter sig alla de där fina lyckliga känslorna fullständigt.





Blörk.

Jag kallar det självbevarelsedrift

Livet är så mycket mer invecklat än jag någonsin kunde ana. Det är plågsammare än jag vill erkänna och det ställer verkligen till min förmåga att hoppas och drömma.

Jag har bett Björnkillen flytta.


Kanske i framtiden, om jag fogat samman de sönderslagna bitarna som en gång var Jag, och om han ändrats på det sättet jag skulle behöva för att fungera med honom... kanske det här bara blir en stärkande grej. Kanske blir det bara ytterligare ett minne som med tiden bleknar.


Det hela är så otroligt invecklat. Och jag försöker verkligen prata av mig med vänner och familj, men samtidigt som jag pratar om det så vill jag inte prata om det. Allting bara blev så fel. Hur kan man älska en människa samtidigt som man inte vill träffa honom eller prata med honom? Hur kan man älska en människa men få magknip varje gång man ska åka hem till honom? Hur kan man älska en människa trots att han trasar sönder en till bitar invärtes? Och hur, hur hur hur hur... säger man nej? Hur säger man stopp, nej, nu är det slut. Hur säger man att han måste lossa på sitt grepp och låta mig vara? Det går emot varenda instinkt, magkänsla och sunt förnuft när man älskar någon att be honom gå.

Men att be honom stanna och fortsätta falla itu invärtes är inte heller bra. Inte rättvist mot honom att ljuga och låtsas. Vad som gör det här extra plågsamt är att han inte ens förstod varför jag ville ha bort honom. Han visste inte på vilket sätt han sårat mig och trasat sönder mig. Han hade inte gjort något med flit eller medvetet, men han hade gjort det.


Hade jag haft mer skinn på näsan eller rent allmänt varit mer hårdhudad hade jag säkert hanterat det helt annorlunda. Jag hade säkert inte reagerat såhär. Men jag är löjligt ömtålig när det kommer till vad som sägs direkt till mig och hur jag blir behandlad. Mitt liv har både bidragit till att jag är ödmjuk, omtänksam och snäll, men också detta. För känslig. För ömtålig. Eller är det han som blivit för hård av sitt? Jag vet inte.


Det jag skrivit tidigare här har inte varit hela sanningen, jag ville inte erkänna att det fanns fler orsaker till att jag försökte göra slut. Jag är sån, erkänner ogärna när något är dåligt när jag så innerligt önskar att det egentligen vore bra. Jag menar, hur kan någon som var så otroligt bra för mig, helt plötsligt slå om och bli den som gör mig mest illa? Jag är skev och komplicerad, men när det väl kom till kritan så var det inte självhat som drev mig till detta utan självbevarelsedrift. Jag håller på att drunkna och Björnkillen är den som håller fast mig under ytan.




Jag har inte bott hemma på en vecka, och jag stannar inte ens på samma plats hela tiden. Tills dess att han tagit sina grejer och flyttat tänker jag stanna hemifrån. Turligt nog har jag människor i mitt liv som ser till att jag har sängar att sova i, mat att stoppa i magen och lite småsummor vid behov. Jag har lovat att träffa honom på lördag och prata ut om allt, försöka lösa det här som vuxna och skiljas åt som vänner. Om det går bra kanske vi kan hålla kontakten och se hur det går för varandra i livet.

Men jag är så orolig... jag har redan sårat honom mer än jag någonsin sårat någon annan människa tror jag. Och jag undrar hur lördagen blir... jag undrar om vi kommer kunna prata lugnt och stilla eller om det kommer bli sådär jobbigt så att jag bara vill fly igen som jag gjorde i lördags?




En del av mig säger åt mig att inte skriva något här innan lördag.. men en annan del känner att jag måste få ventilera alla dom här känslorna NÅNSTANS! För jag berättar inget för majoriteten av min umgängeskrets, och jag skriver inget om det på internet. Jag sitter som på nålar och vill att det här ska vara över så jag kan påbörja arbetet att foga mig själv samman igen.





För att foga samman mig själv blev jag tvungen att trasa sönder en annan. Underbart.

Om reinkarnering faktiskt finns är jag säker på att jag återföds som toalettborste i nästa liv.