tisdag 28 december 2010

Jag är rädd

Jag vet knappt ens hur jag ska börja berätta. Kanske för att jag så inbitet tror att ingen förstår, eller ens vore villig att försöka.

Jag får väl börja med stress-biten. I mina egna privata tankar så försonade jag mig med tanken att "Jag känner mig fullständigt utbränd" för över ett halvår sen. Men dessa tankar yttrade jag inte högt till omvärlden, för jag jobbar ju inte, och dessutom har jag halverat min kroppsvikt, så om något borde jag vara motsatsen till utbränd eller hur?

För att inte tala om vad för typ av reaktioner jag fått de få gånger jag ens försökt nämna att jag känt mig stressad.. Folk har bokstavligt talat fnyst och sagt saker i stil med att "du har all tid i världen".

Hursomhelst. Jag tror att jag fått min poäng framförd. Jag kände mig slutkörd, missförstådd och vågade helt enkelt inte säga något till någon buhu synd om mig. Nu till slutklämmen.

Jag, min bästa vän och min bror var ute och skulle handla bakingredienser, julklappar och annat juligt stressigt kuligt. Inne i affären känner jag hur allting börjar gunga. Något som sker lite i tid och otid när jag känner mig stressad, så jag börjar skaka på huvudet för att "skaka av mig det".


Jag öppnar ögonen. Jag sitter på ett golv och något luktar konstigt. Min ena arm är jätteblodig. Någon håller mig i armen och sticker mig. Dom blodar ner min jacka. Ljuset är konstigt och gult och det gör ont i mina ögon. Mitt huvud gör ont. Det luktar så konstigt.

Svart.

Det bullrar. Jag öppnar ögonen. Jag är i ett konstigt otäckt rum. Ett rullande rum. En bil?

Svart.

Jag ligger på något halt och kallt. Min bästa vän är där. Hon tittar på mig. En läkare undersöker mig. Mina tröja är av och mina bröst syns -Jag som är så blyg.. Orkar inte bry mig.

Svart.

Jag får en gosig knäppbar tröja. Jag inser att jag sitter på en brits i ett litet bås på sjukhuset. Jag vänder mig mot spegeln mitt emot britsen. Jag har blod på hakan, är rödskrapad i ansiktet.. Min käke gör ont. Det känns som en "sprängande" smärta. Det är väl inte jag?

Nån (min vän tror jag) säger att jag svimmade, att jag krampade.

Jag tittar i spegeln. Är det jag?

Plötsligt ser jag min Björnkille och hans vän komma skyndades genom korridoren. Björnkillens ögon får mitt hjärta att brista. Varför ser han så ledsen ut? Jag kramar honom och ler, säger att jag mår jättebra. Hans ögon blir inte mindre sorgsna.

Allting är suddigt. Huvudet gör ont och jag är hungrig. Jag får två panodil och dropp. Min bror dyker upp, säger något om att jag kollapsade bredvid en distriktläkare, och att han skulle ringa mamma och pappa som var bortresta. Jag känner mig dum som svimmade när de var bortresta. Nu skulle de oroa sig, ha samma ögon som Björnkillen säkert. Att jag alltid ska ställa till det.

Luddigt. Sega timmar. Blodproverna de tog kom tillbaka, allt såg bra ut. De ska röntga mitt huvud istället. Väntar. Väntar. Bästa vännen hjälper mig till toaletten två gånger, Björnkillen ser orolig ut. Bror är borta. Bästa vännen åker. Björnkillen och hans vän spelar kort med mig. De blänger på personalen för att få dom att skynda sig. Undrar om killarna är lika uttråkade som jag. Vill hem. Vill ha något för huvudvärken. Får äntligen åka iväg till röntgen efter många timmar. Häftig maskin tycker jag.

Återvänder till rummet. Minuterna känns som timmar. Jag får inget för huvudvärken. Efter två timmar säger dom att allt ser bra ut. Inget fel på mitt huvud. Bra bra. Stressutlöst anfall. Distriktläkaren bredvid mig i affären hade sagt till ambulanspersonalen att jag föll ihop, tappade medvetandet och krampade i över 1,5 minut. Hade ett såkallat "Grand Mal" (=stort epileptiskt anfall)

Är urless på att sitta och vänta. Trött på att se Björnkilles oroliga ögon. Trött på att droppet blir nedblodat så fort jag rör armen. Trött på att jag inte får något för huvudvärken. Trött på allt. Vill bort. Vill hem. Dom låter mig åka hem, säger att jag ska bli kallad till magnetröntgen av hjärnan om några månader. Bra bra.

Bror kommer och hämtar oss. Jag är mycket bestämd och vill åka och handla glass och hamburgare. Är lite fundersam över varför allt som hänt känns mer och mer luddigt och avlägset. Som en dröm. Tycker det är gott att äta, åker hem sen.


......Därefter känns dagarna ÄNNU luddigare. Min mamma ringde och pratade lite grann, men ingen annan. Hon kom och hälsade på också, och erbjöd sig att tvätta min blodiga jacka. Jag var mycket mycket trött och vimsig. Korttidsminnet är helt kaputt och jag glömmer hela dagar, konversationer jag nyss haft osv. Frustrerande.

Jag kan helt ärligt inte minnas vad jag gjort exakt sen det där hände. Jag har varit hemma hos mina föräldrar en gång. Jag har varit hos min läkare och testat lungorna (grattis till mig, min tid som rökfri har gjort mina lungor 20 år yngre), jag har varit på en tjejkväll... Men jag kan inte minnas på vilka dagar, vad som sades osv..

Natten till julafton fick Björnkillen influensan, fast det fattade inte jag, min egocentriska idiot, utan trodde han var arg på mig. Så jag sprang iväg mitt i natten och köpte cigaretter som jag rökte. På Julafton valde jag att stanna hemma med honom istället för att åka någonstans. Jag tänkte och kände att det nog var bäst. Dels skulle nog min hjärna må bäst av att slippa stressen, skriken och paniken som alltid uppstår på julafton med paket, småbarn, tv och allt, men dessutom så skulle ju inte min Björnkille behöva vara ensam och sjuk. En lugn julafton med den jag älskar. Men något blev knasigt. Jag kände mig så otroligt misslyckad. För inte kunde jag lindra Björnkillens vånda, och dessutom gick jag miste om en fin dag med familjen. Hur kan man vara för stressad för att vara med på julafton? Så medan Björnkillen sov, kedjerökte jag i smyg på balkongerna och grät. På julaftonskvällen kom min bror förbi med paket och mat åt oss. Men vi orkade inget knappt utan gick istället och lade oss.

Därefter är dagarna som ett sudd. Björnkillen kände röklukten och skällde ut mig för rökandet när jag varit så duktig och slutat. Jag lät honom slänga cigaretterna och lovade att inte röka mer. Hela dagarna har bestått utav att sova, dricka, äta och glo på tv.

Inatt låg jag och tänkte. Jag var på väg att börja gråta igen, och tänkte stiga upp och skriva ner alla mina tankar här i bloggen. Men halvvägs upp ur sängen stannade jag. För varenda gång jag går på toa, tar en dusch, går till affären eller ens går ut med soporna så händer det, precis som det hände när jag skulle stiga upp mitt i natten..

Jag blir rädd. Jag vill inte vara ensam. Jag börjar grubbla över VARFÖR jag föll ihop och krampade. Jag undrar om det kommer hända igen? Jag är helt löjligt otroligt virrig och glömsk sen anfallet, det "snurrar till" så som det gjorde i affären varenda dag fast utan att jag svimmar.. Kan anfallet ha gjort något med min hjärna? Varför hände det mig? Varför pallar jag inte lite jävla vanlig stress som alla andra? Rädsla. Djupt, rotad och bottenlös rädsla.

Och där var jag, halvvägs upp ur sängen då Björnkillen vaknade och tog tag i mig. "Vad är det?" frågade han, och då.. då klarade jag inte att hålla tyst längre. Ingen ringer och frågar hur jag mår, och den enda (mamma) förutom Björnkillen som faktiskt inte låtsas om som om det regnar ser så jävla vettskrämd ut att jag får tunghäfta och inte kan prata om det ändå..

Så jag kröp ihop intill honom och viskade "Jag är rädd". Sen kom allt det andra också. Alla orden jag tänkt men inte vågat yttra högt. Och han lyssnade, trots febern, mardrömmarna, ledsmärtorna och allt det där så var han bara helt och hållet där för mig. Och han sa åt mig att inte vara rädd, att han ska försöka vara med mig så ofta han bara kan, att jag ska prata med honom.


Nu är jag på väg att börja grina igen, för jag är så jävla less på det här. Jag är så jävla less på att vara trasig. Är jag inte fet så är jag något annat. Hur kul är det att vara smal och pigg men lika senil som en gammeltant, lika humörsvängig som en gravid kvinna, och lika röksugen som en 70årig kedjerökare? Och nu vill jag inte att någon ska ringa och prata med mig heller. För folk blir så himla rädda att de inte ens vågar fråga hur man mår. Orka prata med folk som egentligen inte alls vill veta vad som försiggår i mitt huvud.

Förlåt om jag är egoistisk, men det är jag som föll ihop och slog i huvudet så illa att jag såg snudd på misshandlad ut i en veckas tid. Det är jag som grinar och är rädd och tycker allting känns konstigt och surrealistiskt. Folk borde fan inte undvika mig, det är jag som borde undvika folk om något...


Nu kanske jag är orättvis. Men jag är så jävla ledsen och ingenting blir ju rätt. Jag har nog aldrig känt mig så jävla sårbar och maktlös i hela mitt liv. haha vad säger detta om mig då.. Jag kan inte ens skriva med gott samvete att jag känner mig sårad och övergiven utan att vara rädd för att göra någon annan ledsen.

"Varför bryr du dig så om hur andra ser dig?" det är en fråga jag fått höra SÅ ofta. Och jag vet fortfarande inte svaret. Men vad svaret än är, så är det ju anledningen till varför all den här skiten händer.


Ps. Röker inte (fast fan så sugen jag är...), tröstäter inte. Har snarare avsaknad av aptit just nu. Och här är wikipedias förklaring av "Grand Mal": "Den mest välkända typen av epileptiska anfall. De börjar med att personen blir stel i hela kroppen (tonisk kramp). Därefter faller han/hon medvetslös omkull med rytmiska muskelryckningar (kloniska kramper) i hela kroppen. Anfallen upphör i regel efter någon eller några minuter. Anfallet är i sig inte skadligt men det finns risk för skador vid fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad."

fredag 24 december 2010

GOD JUL

God Jul alla ni fina människor!

Jag har mycket att berätta, för det är mycket som hänt sedan jag sist skrev, men det får vänta lite-lite för nu är det jul! Men snart så..



Och tills dess hoppas jag ni ätit er runda och mätta och fått många roliga julklappar!

lördag 18 december 2010

Kom ihåg: Känslomässigt ätande!

Varje gång jag kommer in i en dålig cirkel av att hetsäta, överäta, äta helt fel osv så tänker jag att det TILLS VISS DEL nog är känslomässigt ätande, men störst anledning måste ju vara att det är gott, eller för att det ligger i min natur att ha den typen av relation till ätandet.


Men nu, de senaste två veckorna då jag fick veta att jag skulle få flytta ihop med Björnkillen och allt, vad hände då?

Jo, jag halverade antalet "mål" per dag (låter kanske inte ens som en bra idé, men när man börjat äta oftare än varannan timme så är det mer än BRA att halvera det...), har inte köpt något godis sen dess och känner heller inget direkt rivande sug efter att äta.

När ska jag lära mig att när jag är lycklig och harmonisk så försvinner också behovet av att äta sådär vansinnigt?

Jag börjar grubbla på att föra nån slags matdagbok där jag antecknar vad, hur mycket och hur ofta jag äter KOMBINERAT med kortfattat känslotillstånd, en plus-spalt och en minus-spalt. Kanske kan man få mer balans av en sån sak?


Just nu är jag väldigt lycklig känner jag. Men Januari, februari osv KAN visa sig bli kämpiga på den ekonomiska fronten. Jag hoppas att jag kan stålsätta mig mentalt så att jag inte spårar ur med ätandet igen om/när det sker.


Men just nu är allt som en dröm, och jag tänker gotta mig i dessa lyckokänslor tills jag spricker!

måndag 13 december 2010

Ser du stjärnan i det blå..?

Okej, nu ska jag försöka förklara lite.

Jag är en person som åker dit jag behövs. Behöver mina föräldrar eller syskon hjälp med något så ser jag till att skynda mig dit (och på vissa håll hjälper jag regelbundet efter schema). Likadant vill jag inte försumma vänner, vilket resulterar i att jag flänger runt lite överallt när jag får möjlighet, och oftast önskar jag att jag kunde dela upp mig i flera bara för att hinna med precis alla. Utöver detta så känns vardagen i sig lite som en ständig kamp, en kamp mot mig själv. Motion, ätandet och allt. Det tar emot att erkänna, men att ständigt försöka bättra sig nöter verkligen ner en..


Och så träffade jag Björnkillen. Det kändes som att livet fick lite av en ny mening. Men han bodde i en annan stad.. Ett ögonblick var jag beredd att släppa precis allt, packa ner mitt liv och flytta. Något som är högst olikt mig då jag är en person som alltid föredragit trygghet och stabilitet framför äventyr. Men jag insåg tillslut att det inte var en bra idé, speciellt inte med tanke på att hela hans och min bekantskapskrets befann sig i MIN stad och inte hans..

Så istället började jag pendla som en tok, och spenderade lika mycket tid hos honom som jag spenderade hemma. Det var för att varje gång jag reste hem så kändes det som att någon slet hjärtat rakt ut ur bröstet på mig. Men när jag var hos honom så brände allt ansvar och alla vänner jag lämnat kvar hemma som glödande kol inom mig. Och när jag var hemma så skulle jag ständigt hinna med det dubbla på halva tiden, medan när jag var hos honom inte kunde göra något praktiskt alls.

Vad gör man? Hur klarar man ut en situation där det känns som att man sviker någon hur man än gör? ..och den enda lösningen vore om man kunde dela sig i två och vara på två platser samtidigt.

Så, en redan stressig tillvaro blev plötsligt en ohållbar tillvaro.

Men så, mitt i natten en natt vaknar både jag och Björnkillen i varsin stad, och bestämmer oss för att prata. Jag klagar över att han bor så långt bort, och han frågar vad jag vill göra. Jag säger att jag önskar att han bara kunde flytta till mig så jag fick vakna varje morgon och somna varje natt med honom.

Och då bestämdes vi det. Vi ska flytta ihop. Nu i december!

Det är så otroligt impulsivt och snabbt, men inget har någonsin känts mer rätt. Jag har aldrig tidigare gjort något sånt här, och jag har aldrig tidigare varit sambo.

Det känns helt overkligt och jag är så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Från att ha varit kluven, stressad och känt mig som en svikare gentemot honom och alla andra så kommer jag nu inte bara ha allt och alla i samma stad, jag kommer få bo med personen jag älskar!

Jag kunde inte ha fått en bättre jul!


Ps. Moroten för att dra ner på godisätandet hänger också ihop med flytten. Både Björnkillen och jag behöver snåla rejält för att ha råd med flytten och den närmsta tiden därefter. Och om jag får välja mellan godis eller kärlek... Ja ni kan ju gissa.

tisdag 7 december 2010

Stressa av

Jag känner att gårdagens inlägg kräver en snabb uppdatering! För..

Efter det jag skrivit igår så hände något (som jag inte tänker ta upp ännu, men man kan nog lugnt säga att det ändrar en hel del på saker)! Jag kommer snart ha en ofantligt effektiv morot för att dra ner på godisätandet, och min stressiga tillvaro verkar också ha fått sina dagar räknade. Ingenting kommer ju fixa sig magiskt över en natt, men om en månad ungefär så..

Det är otroligt hur saker kan vända snabbt ibland! Jag är så lycklig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!


Ps. Fick min efterlängtade B12 spruta idag också!

måndag 6 december 2010

Värdelös och otillräcklig

Jag måste börja erkänna för mig själv att jag sjabblat till det, rejält.

Det värsta är att jag kan minnas precis vart, när, hur och varför jag avvek från vägen jag gått på i ett helt år. Varför jag efter ett helt år valde att äta dom där chipsen, köpa den där chokladkakan osv.

Sommaren var ingen bra tid för mig. Det var så mycket som gick helt fel, så många dåliga val jag gjorde, så mycket känslomässig stress. I somras började jag tröstäta igen, och det behövdes verkligen inte mycket för att dessutom börja "ätmissbruka" igen.

Kakor, choklad, chips, popcorn osv. Jag försöker varje morgon att låta bli, och på mornarna är det enklast. Då gör jag min fiberhavregrynsgröt med osockrat äppelmos och senare tar jag ett knäckebröd med leverpastej på, ytterligare en stund senare går jag loss på en banan osv... Men sen. Framåt kvällen. Då plötsligt är ALL självdisciplin som bortblåst och jag äter mig mätt på godis istället för mat och frukt.


Den här gången inser jag iaf att det både är emotionellt ätande samt ny-gamla vanor som kikar fram. Jag känner mig OTROLIGT stressad varenda dag nu. Jag känner ständigt att det är någon jag sviker eller inte hinner med att träffa, jag känner att jag missköter ärenden och glömmer tider som ska passas, allting går i 170 och ovanpå det så är det snart jul och givetvis bidrar det ytterligare till stressen.


Det dumma är att jag tror mitt hetsätande av socker och fett bidrar till att jag är trött och stressad. Jag tror inte min kropp och själ mår bra av den här typen av konstig diet jag för just nu.


Jag märker även på sömnen att jag är stressad. Jag är utmattad varenda kväll vid åtta (och somnar ofta då också), för att sedan vakna mitt i natten halvt hysterisk eftersom jag tror att jag försovit mig.

Och sist men inte minst: Humöret. Ojojoj sådana humörsvängningar jag har just nu. Håller på att börja gråta flera gånger om dagen. Och det är alltid över de mest triviala saker! En sorglig låt, att jag tycker det är omänskligt kallt utomhus när jag väntar på bussen, för att min vinterjacka har fel färg..


Precis nu, är det en halvtimme sedan jag kastade mig upp ur sängen och rusade runt i panik eftersom jag trodde att jag försovit mig. Jag sitter med en kopp te och grubblar. När december är över så kommer även julstressen att vara över, på den punkten är det bara att härda ut. Godiset, det måste bort. Jag måste på något sätt hitta viljan och självdisciplinen att sluta hets/tröstäta kakor och chips. Jag måste lära mig att bara säga "Nej" när jag inte har ork och tid. Jag MÅSTE lära mig säga ifrån oavsett vad folk tycker.

För jag tror det är det som är ett utav mina största problem. Jag bryr mig så himla mycket. Jag har ett löjligt starkt behov av att vara omtyckt och att folk ska uppfatta mig som snäll. Att säga Nej ingår inte riktigt i min vokabulär.

Björnkillen har sagt till mig gång på gång "varför bryr du dig? varför tar du åt dig av vad dom säger? varför spelar andras åsikter så stor roll, borde inte din egen vara den som FAKTISKT betyder något?" och nu inatt önskar jag verkligen han var här så jag kunde krama om honom och säga hur rätt jag inser att han har. Att ständigt försöka vara andra till lags, att varenda dag gå omkring och tänka ut sätt att "duga" i andras ögon är fullständigt utmattande. Och vad ger det mig egentligen? Jag känner mig bara värdelös och otillräcklig.


Hälsa. Välmående. Man måste räkna in så mycket. Det känns som att jag upprepar mig likt en papegoja på den punkten "Hälsa är mer än vikt". Men jag inser mer och mer hur sant det faktiskt är. Balans i vardagen, stress, näringsrik kost, socialliv, karriär, studier, kärleksliv, motion osv..

Bah.. Nej nu ska jag nog prova att gå och lägga mig igen.

Ps. Över 30 dagar nikotinfri nu också. Det är ju ett plus iaf!

måndag 29 november 2010

Mitt i natten

Jag satte mig och började ögna igenom "Fatties historia", för jag börjar längta efter att få ge den ett ordentligt avslut, men insåg att jag kände mig skrämmande glömsk och vilsen över vad som hände från slutet på det senaste jag skrev och fram tills idag.

Jag har nog omedvetet valt att förtränga eller glömma mycket från den tiden (vilket inte är helt kasst. Jag är ju expert på att älta gammalt, så att jag knappt kan komma ihåg en stor bit av den jobbigaste tiden är väl om något ett tecken på att jag har lagt det bakom mig?)

Hursomhelst, jag ska självfallet skriva klart Fatties historia, men jag inser att jag verkligen måste rota fram gamla dagböcker och liknande för att foga samman alla småbitarna och kunna berätta slutet så sanningsenligt man kan ur sitt eget perspektiv. Dessutom har mina egna dagböcker alltid en otrolig förmåga att trigga igång mina minnen på de ibland alltför grafiska visen.

Men nu är det dags att sova, trist att kreativiteten skuttar igång med full kraft mitt i natten.. vid lånad dator.. hemifrån.. Med andra ord: ingen tillgång till mina egna sparade dokument på datorn eller dammiga dagböcker hemma i mina bokhyllor.

torsdag 25 november 2010

Dimmigt sinne

Har försökt samla tankarna för att skriva i flera dagarna nu, men är ständigt sömnig/trött och nu de senaste dagarna så har jag känt mig mer och mer ofokuserad i tankarna. Som om alla mina tankar känns avlägsna eller dimmiga. Röriga tillochmed.


Idag blev det som värst. Jag insåg att jag kände mig SÅ rörig och dimmig i huvudet att jag blev ledsen. Det är ofantligt obehagligt att känna såhär mentalt. Men det var då jag insåg att det här inte är första gången.

Jag har känt såhär förr.

DET ÄR DEN FÖRBASKADE B12 BRISTEN!

Vet inte om jag nämnt detta tidigare (känner mig ovanligt senil just nu), men redan innan min operation så slutade min mage att ta upp B12. Min läkare trodde jag var vegetarian efter att ha sett blodproverna. Och DÅ kände jag precis som jag gör nu. Lika dimmigt, lika obehagligt.. Hursomhelst så började jag helt enkelt ta B12 i tabletter för att kompensera bristen. Efter min op så tog min kropp inte ens upp B12 i tablettform, så min läkare började ge mig injektioner varannan månad för att få upp blodvärdena. So far so good.

Men. Min läkare bokade om min senaste tid hos henne, och sen blev jag tvungen att boka om tiden ytterligare, och jag insåg idag att jag nu ligger efter en hel månad med B12 sprutan.. Inte konstigt att jag känner mig så ofokuserad!


Dessvärre gör inte detta mig gladare.. Har inte tid hos doktorn förrän nästa vecka. Är väl bara att härda ut tills dess, för vad mer kan jag göra?

Vissa dagar blir jag riktigt less på att min kropp kräver så mycket för att fungera som den ska. Men jag borde väl inte klaga. Har ju varken diabetes, astma, allergi eller något annat i den stilen..

Ps. över 20 dagar som rökfri nu! Har lite svårt att hålla mig ifrån energidryckerna dock, men dom har minskat från 5st om dagen till kanske 3st i veckan iaf..

tisdag 9 november 2010

Ett beroende ersätter ett annat?

Jag har grubblat i några dagar nu. När jag opererade mig och därmed eliminerade möjligheten att tröstäta så började jag ganska snabbt att röka igen, och nu när jag slutat röka så har något nytt dykt upp. Men jag vet inte om man kan kalla det för "beroende" eller "tröstbeteende" ..?

Så fort jag känner mig rastlös eller liknande så MÅSTE jag iväg till affären. Det kan vara till närmsta ica eller den sista nattöppna macken en halvmil bort. Och vad vill jag handla? Vadsomhelst. En påse nötter, en folköl, kanske bara en ramlösa och en banan.. men jag vill HANDLA.
Först trodde jag att jag bara ville ha godis hela tiden, men upptäckte häromdagen att jag känner samma starka vilja att gå till affären även om jag inte är ett dugg godissugen.

Jag tycker detta är skitkonstigt.

Har köpt ett stort fint inbundet skrivblock där jag skriver ner mina tankar (tankar som känns orelevanta här i bloggen) eftersom jag insett att skrivandet är ett superbra sätt att bearbeta känslor och röriga tankar. Men jag vill fortfarande sticka iväg och handla stup i kvarten.


Har någon annan varit med om det här?
Jag känner mig ju lite som ett ufo nu faktiskt..

lördag 6 november 2010

Laster

Jag är en människa som alltid haft riktigt hårt in-nötta vanor och laster. Det värsta är nog att jag ser lasterna som en del av vem jag är.

Det känns lite larvigt, men märks ändå så tydligt när man försöker göra sig av med lasterna. Innan så tänker jag bara på allt negativt med vanan, men när jag väl påbörjat att avvänja mig så känns det så tomt och som att en del av mig saknas.

Som tonåring var det fjantig musik tillsammans med en viss klädstil och snus som utgjorde en stor del av vem jag var. Hur larvigt det än låter. När jag var tjock så skulle jag ständigt skämta om min egen kroppsstorlek och kallade mig chokladmissbrukare, och när jag gick ner i vikt så var det kaffe och cigaretter som blev en stor del av mig och min identitet. Jag var den kedjerökande kaffedrickaren och älskade det.



De senaste två månaderna så började jag byta ut kaffet mot energidrycker. Anledningen var skitdum dessutom (det kändes ENKLARE att köpa en energidryck, än en kaffe. Det kändes BEKVÄMARE att bära med sig en energidryck än en termos.. etc. LATHET är alltså anledningen i ett nötskal). Och eftersom jag som drack så mycket som 2-8 koppar kaffe om dagen.. Så blev det ju 2-6 energidrycker om dagen. Billigt.
NYTTIGT.

Så för två dagar sedan slutade jag röka, och jag slutade med energidrycker. Känner mig väldigt trött hela tiden, men det går bra ändå. Jag har återgått till kaffe, men inte lika stora mängder, utan bara 2-3 koppar om dagen nu. Ingen tobak alls, jag klippte helt.

Men även om jag inte känner ett enormt sug efter energidryckerna (har ju mitt kaffe, och kaffe vill jag faktiskt inte ge upp) så känner jag mig rastlös utan cigaretterna. Är så van vid att gå ut och ta en direkt när jag vaknar, efter maten, när man behöver en paus ifrån sociala sammanhang, etc. Jag är inte sugen på att stå ute i kylan och suga på något som får mig att lukta gammal fimp, men det känns som att något fattas. En bit av vem jag är fattas.



Nu är ju detta förvisso en DÅLIG bit av mig själv, men det känns lika tomt för det. Jag försöker lista ut hur jag kan "fylla tomrummet" som "biten" lämnade efter sig, men jag kommer inte på något. Det är ju skrämmande att man ens vill fylla ut ett "sådant" slags tomrum. Jag borde glädjas åt tiden jag sparar in, jag borde fröjdas åt att inte behöva rusa till affären i vild panik för att köpa nya giftpinnar när de gamla tagit slut, jag borde enbart vara glad och känna mig befriad, men det gör jag inte.

Men varje gång jag ens ÖVERVÄGER att köpa en energidryck eller ta en cigg nu.. så tänker jag på att jag sparar 40kr/dag när jag inte röker, och jag sparar ca 50kr/dag på att låta bli energidryckerna. Det är 2700kr i månaden!!


Jag mår nog bra av att vara tobaksfri och kaffedrickare. Jag lär vara lyckligare och ha mindre ekonomisk ångest som det också.


Har ni några laster ni identifierar er med?

torsdag 4 november 2010

Bildbomb !

Jag kände för att slänga upp lite bilder jag inte tror att jag visat förr, och sen har jag inte visat ansiktsskillnaden sen jag vägde 68kg heller :)

Som vanligt kan man klicka på bilderna för att se dom i större format










och tillsist en bild-på-bild

Vill minnas att bilder brukar uppskattas, så jag hoppas dessa kan underhålla någon lite :)

Ps. Fick en fråga om varför jag kallar min karl för "Björnkillen", och det är helt enkelt för att om jag skulle beskriva honom kort så tänker jag på en björn -eftersom han är så mjuk, varm och kramgo.

söndag 31 oktober 2010

Skönhet ligger i betraktarens öga

Fick en kommentar till inlägget "Det är insidan som räknas" och jag känner att det var ett bra underlägg för att göra ett uppföljande inlägg till just den posten.

"Det här inlägget gav mig faktiskt en väldigt obehaglig känsla i magtrakten, tror du på riktigt att skavanker och liknande är något hinder för att få någon att bli attraherad av en? Jag tror faktiskt att du drar till dig ytliga personer som bekräftar ditt sett att se på världen, för att du själv är ytlig. Många som är osäkra med sitt eget utseende är ytliga, för de tror att världen defineras av sitt utseende. Jag var precis likadan förut. Jag har många "skavanker" och övervikt, men jag vet om att jag är både snygg och attraktiv. Med den inställning så får jag den uppmärksamheten tillbaka. och vadå bottenskrapet? Jag vägde 118 kilo när jag blev tillsammans med min sambo och han är snygg, a headturner. Han är attraherad av mig och blev det med alla mina kilon. Om man tror att kärlek hänger på utseendet så har man, i min värld, aldrig älskat. (Nu låte rjag kanske hård och arg, men jag har följt din blogg länge och verkligen gillat dig och ditt kämpande. Det här inlägget gjorde mig dock både arg och ledsen.)"
av ÄtaTränaKämpa


Lustigt nog känns det svårt att ge ett rakt svar på kommentaren eller skriva ett utförligt uppföljande inlägg om detta ämne. Först skrev jag ett långt stycke som kändes alldeles för aggressivt, för att sedan skriva mer personligt men insåg att jag istället då framstår som en självömkande gnällspik.

Så, med risk för att framstå som just en självömkande gnällspik som är alltför aggressiv.. Jag kan ju försöka förklara varför mitt perspektiv ser ut som det gör, för allting jag skriver och alla åsikter jag har är ju baserade på endast mitt eget perspektiv och egna erfarenheter.

Jag var fet, ensam och olycklig. Jag skaffade snygga jeans med strass på ändan, sminkade mig och fixade håret, lade ner pengar på bra deodoranter och parfym för att lukta gott, och jag ansträngde mig verkligen för att vara både snäll, omtänksam, intressant och allt det där som ska vara bra attribut hos en människa.

Och hur såg min värld ut?

Killar, det fanns inte på tapeten. Om de hade känt mig i flera år så älskade dom att ha långa konversationer med mig, men aldrig något mer. Det spelade ingen roll hur fin insida jag hade enligt dom, utsidan var ett alltför stort hinder (och då var inte dessa killar löjligt ytliga ändå, men de hade en gräns, och jag låg över gränsen). Om jag pratade med killar över internet så var det samma sak där, de var ofantligt intresserade och kunde till och med kalla mig för "den ultimata kvinnan" eller "drömtjejen", men när de fick se hur jag såg ut försvann det romantiska intresset helt.

En gång på bussen blev jag utskrattad när jag hade klätt upp mig och skulle ut på krogen, en annan gång körde en bil förbi och killarna i bilen kastade en colaburk på mig och vrålade att jag var ett "Jävla Fetto". Gamla skolkamrater och bekanta visade stark ovilja att prata med mig när jag hälsade och grannarna behandlade mig som luft.

Nu förstår jag självfallet att jag kanske bara hade otur, eller (som ÄtaTränaKämpa föreslog) att jag genom att själv vara ytlig drog till mig andra ytliga människor. Men det var verkligen inte något jag ville eller ens försökte med, jag diskuterar sällan sådana här känsliga frågor som "att utsidan visst har betydelse" i riktiga livet - JUST för att dom är så tabubelagda. Så om jag nu bäddade för min ensamma ytliga situation var det helt ofrivilligt.

Detta var alltså hur min tillvaro såg ut när jag enligt majoriteten av människor var ful på grund utav att jag var fet. Kan jag då utgå ifrån något annat, när det var vad livet lärde mig? Jag gläds SJÄLVFALLET med dom som känner att dom inte går miste om något eller blir dåligt behandlade pga sitt utseende, det är ju fantastiskt, men för MIG var det inte ett dugg fantastiskt nånstans, för jag kände ständigt hur jag blev dömd pga min vikt och hur världen såg ner på mig hur mycket jag än ansträngde mig för att hålla huvudet högt..


Att säga till mig att världen inte är ytlig känns som ett slag i magen. Som att den där tjocka flickan i mig som var så djupt olycklig över hur hon blev behandlad bara inbillade sig, som om någon sagt "Det är bara i ditt huvud lilla vän, världen är egentligen inte ett dugg ytlig".

Den där tjocka flickan som slet ut sig mentalt under ett års tid när hon kämpade för att få sin operation, den där tjocka flickan som våndades och grät under läkningsperioden, den där tjocka flickan som mådde illa och hade ont i magen i flera månader och fick en kamera nedstucken i halsen. Det känns som att förlöjliga allting hon genomgick i jakten på att få ett bättre liv.

För även om HÄLSA är en stor dominerande del av varför jag valde att operera mig, så var världens ytlighet en precis lika stor anledning. Hade jag känt mig accepterad och omtyckt som jag var, hade jag ju inte genomgått allting jag gjorde.

Så jag slänger ut en fråga i rymden:
Om både snygga och smarta killar nu verkligen kan attraheras av en och älska en oavsett hur man ser ut, om världen är så mysig och accepterande, om utsidan verkligen inte spelar någon roll.. -Varför blev jag skrattad åt, hånad och lämnad ensam?

Jag säger inte att ALLA överviktiga automatiskt är fula, jag ser hela tiden överviktiga kvinnor på stan som jag tycker är supersnygga. Men I MAJORITET tycker inte folk att för mycket fett på kroppen är snyggt. I MAJORITET kan inte folk svälja alla sina fördomar gentemot tjocka och behandla dom som de behandlar smala. I MAJORITET vill inte de där snygga och smarta killarna ha den feta tjejen. Sen att det finns undantag hyser jag inga tvivel om, men den tjocka flickan som i allra högsta grad lever och andas inuti mig blir skitledsen av folk som envist hävdar att utsidan inte har någon betydelse, för att för Henne var den nästan skillnad mellan liv och död. För Henne innebar omvärldens behandling att hon längtade mer till graven än efter livet ibland.

För den där tjocka flickan inuti mig så är skillnaden på omvärlden så ENORM efter viktminksningen att det knappt kan beskrivas med ord. Så vad säger det henne, och vad säger det mig? Jo att världen är en stor ytlig skithög.

För att citera mig själv ur tidigare inlägg:
"självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt"

Det är egentligen så enkelt. De som kände sig träffade av mitt inlägg "Det är insidan som räknas" och trodde att jag menade att tjocka automatiskt bara kan få fula partners, läs igenom inlägget igen. Vad en människa anser vara en "headturner" kanske är en fågelskrämma i en annans ögon, precis som att även om du själv anser dig vara ful så kanske majoriteten därute i världen tycker du är vrålläcker? Inlägget handlade inte om att man som fet ÄR ful och därmed INTE KAN få en snygg partner (men visst, jag har för vana att uttrycka mig burdust och klumpigt utan att specificera EXAKT hur jag menar, så jag kan ta att inlägget misstolkades). Inlägget handlade om att vi -som jag uppfattar det- lever i ett samhälle där folk gärna snabbt dömer andra efter utsidan, men det är fult att säga detta högt, ajja bajja på mig.

Jag må vara burdus och rak här i bloggen där jag är anonym, men i verkliga livet har jag alltid varit en väldigt ödmjuk person som håller tungan rätt i mun och fått höra hela livet hur snäll och omtänksam jag är. Så att jag blir annorlunda bemött beroende på hur mycket jag väger LÄR ju bero på hurdan jag ser ut på utsidan, med tanke på att insidan är densamma?

Nu verkar jag kanske kall, men när människor envist hävdar att världen är en jättegullig plats där alla får sitt lyckliga slut blir jag irriterad. Vart höll den där mysiga rosafluffiga och accepterande platsen till när jag var fet?

Dessutom, om någon som ser oattraktiv ut (fet eller smal, det spelar ingen roll) pratar med mig om hur hårt och motigt saker såsom kärlekslivet är för denne, så sympatiserar jag det djupaste och tänker aldrig för en sekund att personen dragit olycka över sig själv, eller VALT att dra till sig en viss typ av YTLIGA människor.


Så med allt detta sagt nu. BRA FÖR DIG/ER och allt det där om du är tjock, vacker och älskad, men bara för att DU har det så har inte alla andra det. Om alla var så himla lyckliga och accepterade så hade dom inte bantat, tränat, färgat håret och spacklat nyllet så fort de ska ner till ica och köpa tandkräm.

Det där med att vara stark och stolt fungerar för vissa, men långtifrån för alla. Man behöver inte vara ett offer bara för att man är realist.

måndag 25 oktober 2010

Hur var det nu med plastiken..?

Gudarna ska veta vad jag gått runt och grämt mig över min kropp, mage, brösten och huden i allmänhet. Och männen i mitt liv har knappast mildrat mina komplex...

När jag var tjock och tillsammans med mitt ex Spöket så sade jag en gång att jag ville göra en GBP-operation, varpå han flippade ut och började rabbla att han minsann hellre ville ha mig fyllig och slät än smal och sladdrig.

När jag träffade Sommarkillen så sa han den första tiden att jag var jättefin som jag var, men allteftersom började han fråga mig om jag tänkte göra plastikoperationer, när jag tänkte göra dom, om jag skulle förstora brösten osv. Första gången han frågade så trodde jag det var av nyfikenhet, men när han började fråga om det (och oftast frågade han just NÄR NÄR NÄR jag tänkte göra det) varje vecka, ibland flera gånger i veckan, då började jag misstänka att han inte alls tyckte jag var fin som jag var. En gång sa jag tillochmed att jag kanske inte skulle göra några plastikoperationer alls, varpå han blev helt tyst och såg besviken ut.

Men eftersom jag (som tidigare nämnt) själv är utseendefixerad och inte förväntar mig att andra ska förvänta sig sämre än jag själv, så har jag inte tyckt att ovanstående händelser varit konstiga eller fel på något sätt.

Så... Något som hände alldeles nyss gjorde mig därför helt ställd.


Jag kollade på filmklipp (från Tv4 Plastikkirurgerna) av när Anna Book först undersökte brösten innan sin plastik, och sedan ett klipp efter operationen där de avlägsnade tejpen. Björnkillen tittade nyfiket över axeln på mig och undrade vad jag i hela friden tittade på, och när jag förklarat att Anna Book gjort samma operation som mig och därefter genomgått plastikoperationer så spärrade han upp ögonen (han såg helt förskräckt ut) och undrade om jag hade tänkt "utsätta" mig för "det där"? Därefter mumlade han att det såg fruktansvärt plågsamt ut, och onödigt.

Jag funderade ett ögonblick. Ända sedan jag började träffa Björnkillen så har jag liksom slutat tänka på plastikoperationer. Han har fått mig att känna mig så komplett och lycklig att jag inte ens tänkt på huruvida jag skulle ha några brister på det sättet. Den osäkerheten jag kände de första dagarna med honom försvann snabbt då han inte gav mig en chans att känna mig ful på något sätt. Så ville jag fortfarande genomgå plastikoperationer?

Jag svarade:
"Jag vet inte. Jag ville plastikoperera mig innan jag träffade dig..."

Varpå han log, började kyssa mig och sa:
"Du är vacker PRECIS som du är NU. Du har en pojkvän som älskar dig och tycker allt det där bara verkar onödigt och plågsamt. Så om du absolut vill göra det för din egen skull ska du det, men tro inte att JAG skulle vilja att du ändrade något på dig"

Jag är så kär och lycklig att jag nästan börjar grina.
Jag vill inte ha några dumma plastikoperationer längre!


Läste om Anna Book i Aftonbladet (HÄR) och hur stackarn fått ytterligare krångel med sin mage. Där läste jag även om hennes plastikoperationer som jag inte visste att hon genomgått, och därför blev jag nyfiken och kollade på klippen från plastikkirurgerna:
-innan op/bröstundersökning: HÄR
-efter op/tejpborttagning: HÄR

söndag 24 oktober 2010

Självskadebeteende

När jag var i tonåren så började vissa av mina vänner att skära sig i armarna med rakblad, något jag blev hysteriskt arg över.

Jag såg detta helt och hållet som ett väldigt barnsligt och löjligt sätt att söka uppmärksamhet på. Ur mitt perspektiv så försökte de få omvärlden att tro att de ville dö, när de så uppenbart inte ville det, eftersom "annars hade de ju inte bara rispat sig i ytligt armarna med rakblad".

Sen som vuxen började jag på en folkhögskola där jag bland annat råkade på en flicka som var mycket rar och tystlåten. En dag när det var ovanligt varmt så hade hon på sig kortärmat och jag fick syn på hennes armar. Varenda millimeter av hennes hud på armarna -från handlederna upp till axlarna- var fullständigt täckt av ärr. Vissa små och tunna som trådar, andra tjocka och stora som ett mindre finger.

Den synen fick mig att inse att hela mitt perspektiv var skevt. Det var uppenbart att den här flickan inte försökt ta livet av sig, men likaså hade hon misshandlat och skadat sin egen kropp. Varför?

Jag vet svaret, precis som många gör. Att skära sig gör att man fokuserar på den fysiska smärtan och därmed eliminerar den mentala (även om det bara är tillfälligt). Men jag kunde inte då, och kan inte heller nu, förstå det. Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, förstå hur man kan sätta ett rakblad mot sitt eget skinn, skära tills blodet rinner och känna någon form av tröst i det. En lättnad av att orsaka sig själv smärta (?)

Men jag kan absolut relatera. För vad har jag gjort i alla år?

Jag har ju inte skurit mig i armarna, men jag har ätit tills jag spytt, jag har mulat in socker och fett i min kropp gång på gång trots att jag visste konsekvenserna, trots att jag visste att det skulle göra mig mer ledsen i det långa loppet även om det var skönt för stunden.

Jag har också misshandlat och skadat min kropp. Jag vet inte riktigt varför det hjälper att äta tills jag mår illa eller får magknip när jag redan mår dåligt mentalt över något, men det fungerar. Så om jag inte kan förstå varför det fungerar, betyder det att det inte är på riktigt? Att det inte är sant?

Det finns mycket man inte förstår, men det betyder ju inte att det är mindre sant för det.


Och nu, nu när jag börjat förstå vidden av detta självskadebeteende så frågar jag mig själv nästan varenda gång jag tar en näve popcorn eller blir sugen på en brownie till mitt kaffe:

"Mår jag dåligt? Vad är det för känsla jag försöker äta och bedöva den här gången?"

Kanske är det inget som behöver bedövas. Kanske är jag helt enkelt bara sugen på en kaka till kaffet. Men hur ska jag kunna veta? Jag vet ju inte exakt hur eller VARFÖR mat fungerar som ett slags bedövningsmedel.

Jag kan nog aldrig veta helt säkert när jag äter mina känslor, men jag vill tro att jag lärt mig urskilja de värsta "symptomen" nu. Skafferi/smygätandet, hetsätande (nu åsyftar jag inte mängden utan snarare hastigheten på ätandet), VAD jag äter, och kanske det viktigaste: Hur OFTA jag känner en olidlig slitande hunger.

Men det smyger sig alltid på, det trappas alltid upp så långsamt att det är svårt att märka. Jag får träna mig på att bli mer uppmärksam.


Skadar ni er själva på något sätt?
Känner ni att ni inte förstår de som skadar sig själva?
Andra tankar kring ämnet?


(Började grubbla på detta efter att en god vän sa att han aldrig förstått "det där med att skära sig", och jag började tänka på hur jag skulle kunna försöka förklara för honom något jag inte ens själv riktigt förstår..)

måndag 18 oktober 2010

"Det är insidan som räknas"

Detta är väl ett av de mest känsliga ämnena man kan dra upp tror jag. Jag har alltid velat tro och hoppas att jag är en människa som uppskattar fullständig ärlighet och vill leva i en värld för vad den faktiskt är, inte hur jag önskar att den vore. Det skapar bättre förutsättningar för att lyckas tror jag väl helt enkelt.

Så när jag själv tidigare skrivit (HÄR, HÄR och HÄR) att jag inte hyste några som helst förhoppningar om att finna någon att älska och bli älskad utav medan jag var kraftigt överviktig, precis som jag skrev att jag själv nog aldrig skulle kunna älska någon jag inte var fysiskt attraherad av -så försökte jag vara brutalt ärlig mot mig själv.

Min mamma sa en gång till mig att den dan jag finner någon som älskar Mig, så kommer denne inte att bry sig om ifall jag har stora skavanker eller brister i utseendet. Jag fnös åt henne och kallade henne naiv, och jag står fast vid denna fnysning.

Självfallet BORDE inte utseendet spela SÅ stor roll. Självfallet ÖNSKAR jag att alla människor (inklusive jag själv) skulle kunna gå helt och hållet efter människors insida, men jag tror verkligen ärligt och uppriktigt inte att det finns någon som gör det (självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt).

Hursomhelst. Med tanke på min åsikt/tro i detta så blev jag väldigt intresserad när Björnkillen drog upp denna fråga redan samma dygn vi utvecklat vår relation i romantisk riktning. Dels för att jag nog aldrig hört en kille yttra högt hur viktigt utseendet hos en kvinna faktiskt är, dels för att han vågade vara så pass farligt ärlig så tidigt.

Jag antar att diskussionen tog fart efter att han sagt att det kändes overkligt att en så vacker tjej kunde ha en så fantastisk insida också. Han började berätta hur han och hans vänner haft och har åsikten/tron sedan Alltid; att en vacker kvinna männen verkligen DRAS till så gott som alltid visar sig ha en ful eller tråkig insida. Det kan handla om nivå av intelligens, elakhet eller dylikt. Och kvinnorna som är oattraktiva (fula, överviktiga etc) ofta är väldigt roliga, intressanta, smarta osv, men pga barriären som är just utseende och fysisk attraktion kan de inte förmå sig att inleda något romantiskt med dessa.

I samma veva som detta uttalande berättade han också att han aldrig skulle sett åt mig ifall jag fortfarande varit så kraftigt överviktig som jag var för ett år sedan.

Kvinnan i mig som önskar att världen var en underbarare, gulligare och mindre utseendefixerad plats blev förstås ledsen över detta uttalande, men realisten i mig uppskattade hans ärlighet. Speciellt med tanke på att jag själv är utseendefixerad (annat tänker jag aldrig påstå) och detta gav mig en slags känsla av upprättelse, att jag inte är ett svin, utan bara mänsklig.

Jag minns hur jag var SÅ bitter som stor. Jag minns att utbudet var SÅ litet, och att det endast var bottenskrapet som var inom mitt räckhåll. Något jag inte kunde acceptera. Jag kanske är en löjlig romantiker, men jag ville verkligen inte vara med någon bara för att jag inte kunde få någon annan. Och just nu, idag, är jag ofantligt lycklig åt att jag hade den inställningen. För nu är jag med någon, någon jag med all säkerhet inte skulle fått om barriären som var min vikt hade skymt sikten för personen Jag Är.

Tycker filmen "Min Stora Kärlek" har ett fantastiskt budskap. Den återspeglar både människors ytlighet och hur stor vikt den faktiskt har när det kommer till letandet efter kärlek, men också att kärlek är individuellt och att skönhet ligger i betraktarens öga.


Är det elakt att vara ytlig, eller är det mänskligt?

Personligen tycker jag att det är mänskligt. Kanske för att jag själv faktiskt lägger vikt vid hur andra människor och jag själv ser ut.

Vad tycker ni?


tisdag 12 oktober 2010

Nog med drama

Den här sommaren har varit så konstig och rörig att jag knappt vet hur jag ska se på den. I slutändan hoppas jag att jag kan se tillbaka på den som en rejäl erfarenhet antar jag.

Medan jag träffade Sommarkillen så dök en annan kille (vi kan kalla honom Björnkillen) upp i mitt liv genom gemensamma vänner och det var en av de stora anledningarna till att jag började ifrågasätta min relation med Sommarkillen.

För att säga det brutalt enkelt: Att samtala platoniskt två timmar med Björnkillen en dag vi alla umgicks, var mer givande, roligt, stimulerande och minnesvärt än vad hela sommaren hittills varit med Sommarkillen.

Just då tog jag det inte som ett tecken på att jag borde sätta efter Björnkillen, utan såg det snarare som ett starkt bevis på hur fel Sommarkillen var för mig. Efter ytterligare en tids ordentligt tänkande så avslutade jag ju sommarrelationen och hela det händelseförloppet har jag ju redan skrivit en del om.

Men i takt med att veckorna gick och jag började smälta mitt misstag med Sommarkillen så reste jag ju som sagt iväg och konfronterade Spöket, och på resan hem fick vi med oss en oväntad extrapassagerare, nämligen Björnkillen. Jag hade nog suttit i tårar hela vägen hem om det inte varit för honom. Ännu en gång så pratade vi bara, det pågick inget flörtande eller dylikt, men jag insåg att jag faktiskt bara tyckte mer och mer om honom för varje gång vi sågs.

Redan den helgen försökte han bjuda med mig och våra gemensamma vänner ut på kvällen, och först tackade jag ja, men senare nej. Detta var den helgen jag kände mig så gravt förvirrad angående Spöket och hans roll i mitt liv. Eftersom jag insett hur mycket jag tyckte om Björnkillen, samt förstod hur dimmigt mitt känslomässiga tillstånd var just precis då, så ville jag inte träffas och riskera en kanske begynnande vänskap eller mer med Björnkillen. För vad hade jag hittills lärt mig den här sommaren? Jo att jag INTE borde kasta mig in i situationer eller relationer när jag kände mig känslomässigt kluven eller söndertrasad. Så trots att det tog emot så slingrade jag mig ur inbjudan och hoppades på att ett liknande tillfälle skulle dyka upp senare.

Och som jag skrev här: jag kom ur mina röriga och förvirrade tankar. Det tog sin tid, det gjorde ont, men när jag kom ut på andra sidan så kände jag mig äntligen tillfreds nog att lämna det bakom mig.

Och då, när jag väl insett så mycket, när jag kände det som om alla bitar föll på plats, då insåg jag också att jag verkligen ville utforska om Björnkillen var intresserad. Med tanke på hur bra han fått mig att må varenda gång vi träffats, med tanke på hur jag aldrig tröttnat på att lyssna på vad han hade att säga, med tanke på att jag respekterade en eventuell relation med honom tillräckligt för att hålla mig undan när jag var i ett instabilt känslotillstånd.. med tanke på allt det där, så var han nog mer speciell än jag tänkt på eller trott. För jag hade inte tänkt mycket på det innan, jag hade så mycket annat i huvudet under sommaren helt enkelt. Men plötsligt kändes det så självklart.

Så jag chansade och hörde av mig till honom, och det tog inte mer än några dagar innan han hörde av sig och ville ses. Vi hade ju redan lärt känna varandra lite innan, fast under fullständigt oromantiska förhållanden, så den här gången kändes det väldigt annorlunda och jag var väldigt nervös. Nervös för att jag nu, olikt tidigare faktiskt hade förutsättningar att bli förälskad utan att bära på känslomässiga ärr som skulle bränna inom mig, nervös för att jag var genuint intresserad istället för att bara vilja ha NÅGON (oavsett vem i princip..). Men sen var det ju inte säkert om han ens var intresserad på det sättet, han kunde ju lika gärna bara vara ute efter en vänskapsrelation för allt jag visste.

Men det sa pang. Det kändes så naturligt, så rätt, det kändes som att allt annat jag någonsin upplevt plötsligt inte varit på riktigt utan bara halvdant. För ska kärlek verkligen handla om att blunda för saker som skadar en invärtes? Ska kärlek vara en person man NÖJER sig med för att personen DUGER? Ska kärlek vara något som man försöker skapa för att det vore praktiskt?

Jag skulle kunna försöka förklara känslan jag har inom mig, men det vore lönlöst. Jag sa till en vän för någon dag sedan att "jag aldrig känt såhär förut" och hennes reaktion fick mig att inse hur kliché det låter att säga så. Alla säger så. Det är vad man alltid säger som nykär. Så jag tänker inte säga det, jag tänker inte försöka omfatta på vilket sätt jag känner för Björnkillen.

Det enda mörka molnet som fanns på min himmel var att Sommarkillen -precis som jag trott- försökte klänga sig fast och klösa sin väg tillbaka i mitt liv trots att jag brutit med honom HELT och raserat ALLT hopp om att återförenas på det rakaste och brutalaste sättet jag kunde komma på. Och dagen han upptäckte min helt nykläckta relation med Björnkillen så flippade han ur fullständigt. Han ringde och smsade som en galning trots att jag inte svarade, och när jag kom hem senare den dagen möttes jag av en "ledsen" icakasse med mina kvarglömda saker. Det såg ut som att han slagit den mot allt han kunnat komma åt på väg hem till mig, och på min mail väntade ett flertal mail. Jag blev så rädd att jag skyndade mig hem till min goda vän och stannade där tills jag vågade mig hem långt senare på natten.

Jag missunnade honom inte att vara ledsen, jag visste ju att han fortfarande hade hopp kvar, men från att ha varit så snäll och tålmodig till ett sådant raseri? Det skrämde mig, och jag är helt obeskrivligt tacksam över att jag tog mig ur den relationen i tid. Men nu har det gått ett tag, och jag har inte hört något mer.

Så ännu en gång.. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här sommaren. kanske är det både den dåligaste och bästa sommaren jag någonsin haft. Jag konfronterade Spöket, jag lärde mig att inte vara med någon bara för att slippa vara ensam, jag fick äntligen bearbeta och låta mina ärr läka.

Men en sak är säker. NOG MED DRAMA! Det känns som att jag fyllt en livstidskvot nu.


Vet att detta inte har med vikt eller hälsa att göra (isåfall psykisk hälsa), men det är en del av livet, och det är livet jag vill skriva om, inte enbart siffror på en våg eller hur jag äter (kan dock tilläggas att jag nu äter normalt igen. Inget frossande, inga chips, inget illamående). Ska självfallet inte övergå till att skriva uteslutande om privatliv, kärlek osv, men jag förbehåller mig rätten att skriva om sådant likväl som vikt, motion, mat osv.

Hoppas ni alla har det bra, ska försöka skriva snart igen!

torsdag 7 oktober 2010

Frihet

Jag träffade som sagt mitt ex "Spöket" och det blev precis som jag fruktat.

Långt innan det var aktuellt att faktiskt träffa honom så frågade jag min fina vän och min bror (som jag ser i högsta grad som en av mina närmsta vänner) om de kunde följa med mig och finnas i närheten. Varför? Jo för att om det är något jag verkligen observerat genom åren hos kvinnor i alla åldrar (främst vänner antar jag) så är det att man slänger ut allt vett genom fönstret när det kommer till gamla kärlekar. Jag ville helt enkelt se till att ha med mig ANDRA med omdömet i behåll när mitt eget löpte stor risk att springa iväg.


Jag visste ju sedan tidigare att jag tappat omdömet helt kring mitt ex, och att enda tillfället jag kunde se på relationen objektivt var när jag var IFRÅN honom en längre tid.

Så vad hände då när jag åkte och träffade honom? Jo han log, samma leende jag älskat och börjat förknippa med lycka och trygghet, han rynkade pannan åt vår djupa diskussion kring livet precis som han gjort i alla år, han retades lekfullt med mig och lyckades tömma mig på allt självförtroende och styrka jag så framgångsrikt byggt upp de senaste åren. Allt förstånd och all insikt kring hur illa han gjort mig smulades sönder till ett nästan helt obefintligt dis inom loppet av några minuter. Och det visste han.

Vi skiljdes åt ganska hastigt när "tiden gått ut" och han visste precis hur han skulle bete sig för att lirka med min dumma naiva hjärna vid vårat slutgiltiga hejdå. Han visste precis som han alltid vetat, att han hade mig runt sitt lillfinger.

Jag hatar honom.

Men just då, den dagen, så höll mitt hjärta på att brista. Det finns inget i honom att älska. Kanske fanns det en gång, för länge länge längesen, men inte längre. Och ändå ville jag desperat klamra mig fast. Ändå så försökte jag hitta anledningar till varför det kanske, på något sätt, skulle kunna fungera. Jag spenderade de nästföljande dagarna i tårar och frustration.

Precis som jag varit rädd för, så sprang mitt förstånd iväg. Det räckte med att bara se honom, höra hans röst, se hans ögon, för att det skulle ske.


Nu har jag sådan ofantlig tur att jag hittat en vän som inte daltar med en när man är ledsen. Hon säger inte saker som "Det ordnar sig" eller "Han kan säkert ändra sig, försök få tillbaka honom om det är vad du verkligen vill?". Så vad sa hon när jag sökte råd och svar dessa dagar då mitt eget förstånd lös med sin frånvaro? Jo, hon påminde mig om och om och om och om igen vad han gjort mot mig. Hon örfilade mig mentalt tills jag så sakteliga började återfå förståndet och själv kunde minnas varför jag lovat mig själv att aldrig någonsin ens överväga att ta honom tillbaka.

Och vad mer som hände, är otroligt för min del. Min hjärna började arbeta på högvarv av allt prat. Jag började tänka på VARFÖR jag klamrade mig fast så stenhårt vid någon jag hatar, VARFÖR jag känt det som att han var min själsfrände och den enda jag någonsin älskat. Jag började tänka runt i cirklar, och tillslut insåg jag att det var inget speciellt med honom, eller det vi hade. Tiden, åren med honom, det var det enda som gjorde honom speciell. Det var tiden som gjorde att han kändes trygg och bekant, tiden som gjorde att han kände mig så bra och jag han. Inget magiskt klickande eller kärlek vid första ögonkastet, ingen otrolig personkemi, inget sånt. Bara tiden. Tiden som nötte in vanor och igenkännande.

Och det kanske är självklart för andra och även för mig nu i efterhand, men under alla dessa år har jag aldrig kunnat förstå detta. Inte förrän jag brutalt utsatte mig för Honom igen och tvingade upp alla gamla känslor till ytan för att verkligen bearbeta dom. Och nu när jag genomgått processen som jag sköt upp under en så lång tid, så känner jag mig overkligt harmonisk.

Det var plågsamt, hjärtskärande, och allt man kan föreställa sig, men slutresultatet blev frihet.

Jag känner mig äntligen till ro med det hela.

måndag 4 oktober 2010

Efter regn..

Ursäkta att jag försvann precis efter så negativa inlägg! Men jag har inte grävt ner mig eller drunknat i tårar utan raka motsatsen har skett.

Ni skriver så många uppmuntrande och fina kommentarer, och ni som skriver om era egna erfarenheter.. ni ska veta att jag blir ofantligt rörd av er styrka och att ni delar med er!

"Efter regn kommer solsken" är vad som pågått sedan jag skrev sist, och jag ska självfallet berätta mer när jag får tid. Tills dess hoppas jag ni alla har det bra, och tack ännu en gång för allt fint ni skriver till mig!

söndag 26 september 2010

Tears In Heaven

Ibland tror jag man behöver gråta ut för att tänka klarare. Gråta ut alla sina känslor och tankar. Forma allt det där mörkret inom sig till en fysisk form och frigöra sig ifrån det.

Så fungerar iaf jag. Jag kommer inte ifrån ett
känslotillstånd utan att få gråta ut det först.


Men just nu lyckas jag inte trigga igång tårarna.
Det är som om mina negativa känslor envist
naglat sig fast och vägrar släppa greppet.



Vad som brukar fungera är att titta på riktigt sorgliga filmer, eller lyssna på den sorgligaste musiken jag vet. För nu vill jag gråta ut känslorna, somna gott, och vakna till en ny dag med nya möjligheter imorgon.

lördag 25 september 2010

ensam och bitter

Jag är hemma igen, jag träffade Spöket, och det blev varken sämre eller bättre för det..

Det är svårt att förklara mitt känslomässiga tillstånd med ord. Jag skulle vilja dra mig så långt som att säga att mitt ex är den enda jag någonsin Älskat. Att vara kär, bli förälskad osv är något jag blir hit och dit hela tiden. Men att av hela sin själ och hjärta älska någon? Det har bara hänt en enda gång.

Jag insåg att han förmodligen ljuger precis lika mycket och ofta som förr, att han med all säkerhet skulle ta hem första priset som dåligaste pojkvännen på jorden, att han är och förblir någon som inte sätter andra utan bara sig själv i främsta rummet.

Och det är honom jag älskat, och förmodligen kanske alltid kommer älska.

Jag känner mig otroligt bitter. Hur jag KAN älska honom är bortom mitt förstånd. Min hjärna arbetar på högvarv och undrar om det är möjligt att acceptera en sådan person för vad denne är, och jag känner verkligen hur jag sjunker djupt ner i pessimistiska tankar och överväger att ge upp kärleken och leva ensam hela mitt liv.

För vad säger detta om mig?
Den enda jag någonsin älskat och velat spendera mitt liv med är en skitstövel, och nu när jag träffat honom igen så inser jag verkligen att jag aldrig älskat någon annan, och jag kan inte heller föreställa mig att kunna älska någon annan på den nivån. Så helhjärtat och rakt igenom.

Jag var tydligen inte bara en naiv idiot som tonåring, utan är det fortfarande. Jag kan ju inte gå tillbaka till en skitstövel, men jag vägrar också att vara med någon som jag inte älskar av hela mitt hjärta. Så vart lämnar det mig?

Jo ensam och bitter.

onsdag 22 september 2010

Jag vill fixa det här

Tack för era uppmuntrande kommentarer till förra inlägget!
Jag mår mycket bättre nu. Har en mycket god vän som jag kunde prata med och få råd av gällande flera saker.

Det första hon rådde mig var att bryta helt med killen från i somras. Eftersom han sa en sak men verkade vilja en annan så gav det mig dåligt samvete samt gjorde situationen så invecklad. Jag ville helst bara skjuta upp det. Jag har alltid haft svårt att säga nej eller göra något som jag vet krossar en människas förhoppningar. Men hon hade rätt i att det var fel av mig att dra ut på det, och i det långa loppet elakt mot honom. Elakt att låta honom ha en gnutta hopp kvar när det inte finns möjlighet för det att besannas.


Så jag bröt med honom. Det var inte lätt, han försökte hålla sig kvar och jag har en känsla av att det kanske dröjer ytterligare en liten tid innan han ger upp helt, men nu har jag tagit ståndpunkt och vet att i det långa hela gör jag rätt, även om han är ledsen nu.

Det andra jag grubblat över, spöken från mitt förflutna, är helt enkelt mitt ex ifrån tonåren. Exet som jag skriver om i Fatties Historia.

När jag gjorde slut med honom så lovade jag mig själv att aldrig mer träffa honom, prata med honom eller överhuvudtaget ha kontakt med honom. Jag raderade hans nummer, slängde saker av sentimentalt värde, pantsatte ringarna, rev ut bilder ur mina fotoalbum... Och det enda jag sparade var Hans ägodelar som hade Värde, och det gjorde jag eftersom jag tänkte posta dom eller liknande. Jag ville inte att han skulle dyka upp en dag och kräva pengar eller ersättning av mig.

Men efter att jag gjort allt det där, så ställde jag undan hans saker i en låda längst in i en garderob, och jag började leva vidare. Jag slutade prata om honom, tänka på honom, jag lyckades blockera hans existens och minnena började sakta bli dimmigare och dimmigare. Fast det brände till i mitt bröst varenda gång jag öppnade Den Där garderoben.


Knappt 1,5 år efter att jag gjort slut med honom så började jag tänka på honom igen. Jag varvade häftigt mellan att sakna honom, fråga mig själv om jag gjort ett misstag som lämnat honom, för att sedan bli rosenrasande och slå sönder något i ren vrede över hur naiv och dum jag varit hela min tonår, och hur svag jag var som lät mig bli stampad på under så många år.

Men precis i samband med/strax efter detta så dök SommarKillen upp, och jag valde att lägga lock på ämnet "Exet" ännu en gång. Fast nu gick det inte. Locket hade redan lyfts av, och hur hårt jag än försökte pressa dit det igen så gick det inte.


Något jag brukar säga till folk som frågar om mitt ex är att han var min själsfrände och den bästa vännen jag någonsin haft, men att han var en elak skitstövel som pojkvän.

Det enda jag kan säga som varit en oförändrad känsla sen jag lämnade honom är att det är tomt. Jag saknar vännen jag hade i honom. Och han var med i så många år att det än idag känns som att jag förlorade en familjemedlem, lika starkt som jag skulle sakna ett syskon som dog så har jag saknat och sörjt honom.


Men. Oavsett hur mycket jag tänker, spekulerar och vrider på detta så kommer jag ingenvart. Det gör mig bara olycklig och förvirrad. Så jag gjorde det jag lovat mig själv att inte göra, jag kontaktade honom och vi har bestämt att ses. Jag ska ge honom hans saker, jag hoppas att den gesten kommer ge mig någon form av frid och känsla av att kunna gå vidare på riktigt, och vi ska prata.

Jag vet inte om vad. Jag vet inte om han vet heller. Jag känner bara att jag behöver det. Och jag vet inte vad som händer sen, om vi säger adjö för alltid eller om det blir någon avlägsen vänskap.



Hursomnhelst. Min vän som gett mig råd och stöttning kommer följa med mig och finnas där både innan och efteråt. Det känns som att jag hade två stora saker som behövde göras snarast för att jag inte skulle drunkna i mina tankar, en av sakerna är nu avklarade, situationen med SommarPojken är löst. Nu har jag bara Spöket kvar.

Med tanke på alla mina senaste inlägg gissar jag att ni nu förstår varför jag varit dålig på att skriva och allt. Men den här bloggen är samtidigt ett underbart sätt för mig att få säga allt jag behöver få ur mig, att göra mina tankar och problem verkliga. För är dom inte verkliga kan dom inte heller lösas.


Ps. Jag tänker inte ljuga om hur dåligt jag äter nu. Allt jag varit stolt över, allt jag lyckades ändra till det bättre, allt det har jag raserat den här sommaren. Förvisso är det inte de mängder som de en gång var, men det är ändå bara ren skit. Hoppas jag får ordning på det när jag löst upp mina känslomässiga problem..

måndag 20 september 2010

Tungt hjärta

Ursäkta att jag är dålig på att uppdatera trots att jag nu flyttat och egentligen borde ha mer tid till det..

Det känns som att jag har en nedåtsvacka just nu. Känner mig knappt glad över att ha slutat röka, har ingen motivation att sätta igång med mitt mer hälsosamma liv, har inte ork till att ens blogga. Är väldigt tankfull mest.

Mina höstar brukar ofta innebära förändring, men också tankar kring hur framtiden kommer bli, och ibland medför det kortare perioder av nästan dystert tänkande.

Jag försöker se till att konfrontera ett spöke från mitt förflutna då jag insett att hans roll i pjäsen som är mitt liv haft en väldigt stor eftereffekt, kanske för att jag inte fått en chans att prata ut, ställa frågor osv. Men jag vet inte om det blir av...

Jag har dåligt samvete över killen jag gjorde slut med. Han säger hela tiden att han bara vill vara vänner, att jag gjorde rätt som bröt, osv.. Men när jag väl träffade honom så blev det skrämmande uppenbart att han bara säger det han tror jag vill höra. Jag vet inte hur jag ska hantera den situationen, eller vad jag ska säga till honom...

Jag känner mig helt enkelt splittrad och lite vilsen. Jag tycker inte om invecklat, jag vill ha enkelt, min själ och hjärta vill ha enkelt. Ja, jag antar att mitt hjärta fyllt hela mitt huvud på sistone. Kärlekslivet har alltid varit centrerat i mitt liv, antingen i form av drömmar eller faktiska händelser. Mina största rädslor är att såra någon så som jag själv blivit sårad, och/eller att jag kommer vara ensam för alltid.

Det låter kanske lite väl dramatiskt, men ibland känns livet lite väl komplicerat för att det faktiskt skulle finnas hopp på den punkten.

Men idag ska jag dona och greja i mitt nya hem, sådant brukar alltid få mig på bättre humör och ger mig tid att tänka på möjliga bättre och enklare tider framöver. Att diska är bland annat ett av de bästa sätten för mig att hantera min ilska. Att få skrubba hårt och länge för att få nedsmutsad disk att skina och blänka är lustigt tillfredsställande för mig. Förhoppningsvis är jag lite mer positiv nästa gång jag skriver!

torsdag 9 september 2010

Hälsa (inte bara vikt)

Nu har jag flyttat och förhoppningsvis snart helt färdig-installerad i min nya bostad!


Jag gick till min läkare som bestämt och gjorde upp en sluta-röka-plan samt testade lungorna.. och det såg inte så himla bra ut. För det första ligger min lungkapacitet på 80% av vad den borde ligga på, utöver det förklarade min läkare (hon visade mig tabeller med värden och nuffror som jag inte förstod alls) att jag är 22år gammal, men mina lungor är nästan 47år som följd av min rökning.

Det kändes inte så kul. Jag tycker ibland det känns lite tungt och ansträngande att andas, men brukar för det mesta avfärda det med att jag är trött, har kass kondis eller liknande. Nu förstår jag att det inte alls är inbillning utan att jag faktiskt förstör min kropp...

Hursom. Nu har jag satt planerna i verket! Min läkare sa åt mig att ta Champix i 13 dagar och sätta rökstoppet på den 14e dagen, men då jag slutat röka med medicinen tidigare vet jag att jag iaf DÅ klarade av att ha rökstopp på den 8e dagen, och ska därför göra likadant nu (min läkare är för övrigt helt okej med detta, hon bara underströk att jag inte BEHÖVER ha rökstopp förrän efter två veckor).

Jag är nu inne på min 6e dag med champix, så på lördag är mitt rökstopp. Liksom tidigare har jag lite humörsvängningar och känner mig trött, men mår annars okej. Började redan känna av på dag 2 hur kroppen inte tog upp lika mycket nikotin (det är en väldigt frustrerande känsla i början. Som att äta utan att bli mätt, eller försöka lukta på parfym när man är förkyld), och igår (dag 5) började jag känna en viss lättnad över att inte få något lugn eller tillfredsställelse vid rökning. Min kropp blockerar giftet mer och mer, och förmodligen sitter det största beroendet bara kvar i mitt huvud nu.


Detta känns lika bra som det känns tungt. Hade jag haft en bättre ekonomisk situation hade jag kanske inte gjort detta faktiskt. Jag tycker om att röka, jag tycker om den sociala biten, den lugnande känslan, hur perfekt det smakar med lite cigg till en kall öl, hur skönt det känns i vinterkylan med den varma röken, att fördriva dötid på busshållplatser genom att tristessröka eller varför inte den löjligt lämpliga undanflykten att få smita iväg från jobbiga diskussioner vid middagar och dylikt -eftersom jag MÅSTE röka?

Men lika mycket som jag tycker om det så hatar jag det.. Jag hatar att lukta ingrodd rök, jag hatar att det (trots blint förnekande) faktiskt skadar min kropp, jag hatar att det gnager hål i min plånbok, jag hatar panikkänslan man får mitt i natten när cigaretterna tagit slut eller befinner sig på en plats där det inte finns möjlighet att röka, jag hatar att vissa människor ser ned på mig eller anser mig korkad/odisciplinerad för att jag röker...

Hälsa är så mycket egentligen. Som överviktig hade jag ett extremt tunnelseende där smalhet var välmående kort och gott. Men i takt med viktnedgången inser jag mer och mer hur fel jag hade. Nu har jag halverat min vikt och vunnit en hel del självinsikt som förhoppningsvis bidrar till att jag en dag slutar missbruka mat och tröstäta helt och hållet (när grisar flyger vill en del av mig nu säga..). Det är enorma steg på rätt väg, men det finns fler stora steg att ta!

Jag MÅSTE sluta röka, det förstör min kropp mer än jag vill medge.. Jag MÅSTE få in stabilare matvanor (slarvar fortfarande).. Jag MÅSTE få in rutinmässiga motionsvanor. Jag måste sova bättre. Jag måste mycket.

Jag vet inte om jag någonsin kommer få en SÅ frisk kropp och en SÅ sund livsstil jag fantiserar om, men med lite tur kanske jag hamnar tillräckligt nära! Med lite vilja, svett och tårar kanske jag klarar mer än jag tror?


(Angående Champix...

Här kan ni hitta mer information om medicinen Champix:

-LÄNK TILL FASS.SE
-LÄNK TILL CHAMPIX.SE
-LÄNK TILL PFIZER.SE


Jag känner att eftersom jag skriver så mycket om hur jag förlitar mig på den här medicinen så måste jag också understryka att DET ÄR EN RECEPTBELAGD MEDICIN och den kan medföra allvarliga biverkningar - därför är det MYCKET VIKTIGT att ha bra kontakt och stöd med läkare/sköterska under behandlingstiden samt SJÄLV VARA UPPMÄRKSAM på hur man mår under behandlingstiden.

Jag är väldigt försiktig av mig när det kommer till sånna här typer av läkemedel och tar dom ogärna såvida jag själv eller läkare inte anser det nödvändigt.)


Ps. Tack för att ni delade med er om hur Ni bearbetar känslor! Var väldigt intressant tycker jag! Var många "metoder" jag aldrig hört om tidigare!