Sug?!

Idag, för första gången på jag vet inte HUR länge blev jag sugen på något...

Tacoköttfärs med grönsaker, tacosås och gräddfil!

För ett ögonblick gjorde jag mig redo att faktiskt gå till ica och inhandla allt som behövdes, men insåg sedan att jag bara skulle bli ledsen av att lägga ner massa tid på mat jag bara skulle klara en tugga av för att sedan få ont i magen :(

Men jag är inte bitter! För nu har jag bestämt mig för att verkligen uppmärksamma när jag kan äta lite lättare igen (=när svullnaden går ner), och då är DET det första lagade målet jag tänker äta! Så nu har jag en liten guldkruka i slutet av regnbågen att längta efter :)


Ps. Träffade en gammal god vän idag. Hon börjar så sakteliga få mig att tänka positivt på träning. Istället för att tjata om hur nyttigt det är, hur viktigt det är, etc, så pratade hon om hur mycket mer ork man får, och att humöret blir bättre, att man känner sig gladare och mer upplyft ifall man tränar regelbundet. Lite mer av det här snacket så köper jag snart ett gymkort tror jag :P

Bra och dåligt

Igårkväll åt jag lite nötter, och idag vaknade jag med ett ganska speciellt magont. Samma magont har dykt upp 2ggr förut men jag kopplade aldrig (av någon okänd anledning) det onda till nötterna. Så nu ska jag sluta med nötter helt och kanske försiktigt prova igen när det gått ett halvår eller så.

Jag provade även ProViva Nypon idag (eftersom magen är lite känslig nu så tänkte jag att det kanske var bra med just proviva, trots att jag verkligen inte klarade av att dricka någon av smakerna hittils... men NYPON? Hallå, måste ju smaka nyponsoppa väl?)
Jag mår SKITILLA. Och det smakade inte ens i närheten av nyponsoppa. Vad ÄR det för skitäcklig bismak proviva har egentligen? Socker blandat med koskit? Jättesött och äckligt är det iaf.

Just nu ger ALL tuggmat (som inte går att tugga till puré) mig magont. Grönsaker (även väl kokta), kött, pasta.. hela alltet. Lever nästan bara på youghurt, digestivkex (dom går jättelätt att tugga till mos), och klar (som i buljong) soppa. Men för att tillägga något positivt, jag har blivit nykär i youghurt :)

Var nyss iväg till ica och köpte lite Dröm youghurt och VANLIG nyponsoppa.

Livet flyter på trots att det är krångligt ibland. Men det som inte dödar mig gör mig starkare!

Gastroskopi

Japp, äntligen kom jag iväg till sjukhuset och fick träffa kirurgen. Det första lustiga var att innan operationen tyckte jag kirurgen var läskig.. kändes som att han inte såg MIG en person utan en stor köttbit att karva i! Men den här gången både log han och pratade på ett helt nytt sätt med mig.

Iaf. Han gjorde en gastroskopi. Jag vet inte ens hur jag ska försöka återberätta det? Medan jag låg på sidan och hulkade mig 60ggr i minuten så tröcklade han in den där slangen längre och längre in. Efter ett tag kändes det som att jag skulle spricka från svalget ner till midjan ungefär, som om han pressade en falukorv genom matstrupen. NOT FUN. Men faktum var att det hela tog kanske 1-2min, därefter satt jag och kräktes luft/hostade/rapade i några minuter, och sen vare över. Så på det hela taget var det inte direkt livsfarligt eller traumatiserande.

Men jag ÄR stolt över att jag gjorde detta UTAN lugnande eller bedövning! ;)

Hursom. Han sa att det var en svullnad i övre magenöppningen som gjorde det lite svårt för mig att äta, och att det även gjorde ont. Men att det kommer gå ner av sig självt efter några veckor (och om inte så får han ballonspränga helt enkelt).

Sååå så vare med det.

Ps.
Fröken L lade mina före och efter bilder ovanpå varandra för att jag skulle se skillnaden bättre, och jag tyckte det var så kul att se skillnaden på det här sättet så jag lägger upp bilden :)

90kg :)

Jajjamen! Nu har jag äntligen nått ner till 90kg (egentligen 89.8kg.. men vem räknar? ;)) Och det firar jag med att ta nya bilder samt mäta hela kroppen igen (Måtten finns i högerspalten).

Jag hade egentligen inte tänkt lägga upp bilder förrän jag åtminstone nått 80kg... men nu gör jag det ändå. Hoppas bara jag inte får ångra det.







Jag ser faktiskt lite skillnad, men inte stor. Däremot blev jag glad av att mäta mig! Midjemåttet har minskat med 19cm (!!!) och annat har ju också krympt, men midjan var det jag gått och ojjat mig mest över :)

Så nu är första målet uppnått. Jag hoppas det inte dröjer alltför länge tills jag kan pricka av nästa också!

Ps. Omeprazolen funkar ganska bra. Magen känns fortfarande orolig och lite öm, men det där helt otroliga onda har försvunnit. Har fortfarande STORA problem med att få i mig maten dock :/

Bra morgon, dålig kväll

Jag TROR omeprazolen funkar, men jag är inte säker. På morgonen har jag nämligen inte ont alls, men framåt eftermiddagarna/kvällarna får jag precis lika ont som innan. Det suger, men det innebär iaf att jag nästan får en tredjedel av varje dag någolunda smärtfri.

Provade en nutrilette shake igår, och underbart nog fick jag inte ont i magen av den! Dock mådde jag illa. Så det blir nog en hel del nutrilette fram till tisdag.

Bye

Tålamod & Förståelse

Det är lustigt hur olika man blir behandlad av olika människor.

Mamma erbjöd mig att komma förbi imorgon och hälsa på lite. Först tackade jag nej och sa att jag var så gnällig just nu att dom nog skulle ångra inbjudan om jag kom förbi, och då svarar hon lugnt att jag inte är det minsta gnällig och att jag visst borde komma förbi.

Jag frågade pappa en gång hur det kom sig att när alla andra tyckte jag enbart gnällde och var jobbig, så tyckte alltid han och mamma att jag inte var gnällig (eller också att mitt gnäll var befogat och därmed okej). Och han svarade att det berodde nog på deras livslånga erfarenhet. Att de lärt sig bygga upp ett tålamod & förståelse unga människor inte har..

Själv tycker jag att mitt gnäll förvisso är befogat, men ändå jobbigt. Jag menar, allt jag kan tänka på är hur dåligt jag mår, eller hur ont jag har, och då blir det ju automatiskt så att när jag ska prata om något börjar jag rabbla om på om hur synd det är om mig.

Jag har INTE mina föräldrars tålamod och förståelse. Jag skulle bli skitirriterad på en sån som mig. Men förhoppningsvis bygger jag upp det med tiden, det vore underbart om jag kunde vara lika snäll och förstående mot mina framtida barn som mina föräldrar är mot mig idag.

Sen lugnade mamma mig lite på några punkter. Att magsår behandlar man så det försvinner, och sen äter man tabletter i förebyggande syfte. Och ifall det är gallsten så man tar bort gallan så är inte det någon katastrof heller, att hon lever utan gallblåsan och har inte behövt ändra på något alls i sitt liv.

Så det enda jag verkligen oroar mig över just nu är att komma till sjukhuset i tid på tisdag, samt hur det kommer bli ifall de gör en gastroskopi. Ska jag kämpa för att få vara vaken under proceduren? Hur fruktansvärt är det egentligen? Ska ta och söka lite på vikt-forumen jag är medlem i tror jag bestämt.

Tillbaka till där det började

Igårnatt insåg jag att jag helt enkelt måste ringa sjukhuset, så det gjorde jag nu för bara någon timme sedan.

Fick veta att jag måste åka den långa resan till sjukhuset jag opades på, eftersom de inte kommer vilja ta emot mig på sjukhuset här i stan (eftersom jag inte opades HÄR...)

Fick en tid på tisdag tidig morgon, sköterskan sa att kirurgen förmodligen kommer vilja göra ett ultraljud för att kolla efter gallsten, och en gastroskopi för att kolla inuti magen... Jippie... Har hört att det sistnämnda ska vara SÅÅÅ "kul"..

Tanken på att dessutom krångla med bussar och tåg i nuläget känns vidrig. Önskar jag var berättigad till sjukresa men icke. Och mina föräldrar är bortresta så dom kan inte hjälpa mig. Försöker få tag i min syster för att höra om hon har möjlighet att följa med mig. Annars blir det väl bara att bita ihop, ta tåget/bussen ditut samt krångla med deras skitdåliga ENDA busslinje...

Just nu tycker jag skitsynd om mig själv. När mamma ringde imorse så bara grinade jag för att jag varken vet ut eller in. 5 dagar?! Ska jag stå ut med detta i 5 hela dagar till?


Och jag kanske är larvig, men en stor anledning till att jag vill ha ressällskap är att det finns en trygghet i att inte vara ensam. Att ha någon att prata med i väntrummen, att ha någon man kan prata med om hur man känner och vad man tänker. Känner mig som världens största baby just nu. Men jag har på känn att jag nog får åka ensam. Och då blir det väl som alltid, lås in all oro och rädsla längst in i kroppen och måla på ett leende som bevisar för omvärlden hur fantastiskt självständig man är.

Men men. Har iaf köpt omeprazol på apoteket och fick tillstånd av sjuksköterskan att ta dom fram tills besöket. Jag ber till Gud att dom kommer hjälpa.

Ååååh ge mig styrka.

BUHUHU SYND OM MIG!

Skit också...
Dagen började bra men slutade riiiktigt illa. Har inte ätit något konstigt alls, tvärtom, ätit väldigt bra idag. Har en stickande, molande smärta i magen... Börjar starkt misstänka att jag fått magsår.

Har haft den här smärtan länge, men de senaste dagarna har den tilltagit. Och idag accelererade den ofantligt. Timme för timme har magen gjort mer och mer ont.

Då är frågan.. ska jag ringa en läkare imorn, vänta på att få en tid, förklara symptomen och hoppas att de sticker ner en kamera i halsen på mig för att verkligen grundligt kolla efter....
Eller ska jag bara skynda till närmsta apotek och leta efter medicin mot magsår?

För det här är värsta gången hittills tror jag. Det spelar ingen roll om magen är tom eller fylld (jo iof, om jag ätit så mår jag dunderilla ovanpå smärtan)..

Jag bara måste göra något. Just nu funderar jag på att ta en tradolan och se ifall det hjälper, men det kanske bara är dumt och förvärrar?

ÅH JAG BLIR GALEN.
Här har jag hållit modet uppe och tänkt "du går ner i vikt. Tänk på det! Du går iaf ner i vikt!! Tänk på något annat. Det onda går över. Du går ner i vikt"
Men just nu vill jag bara grina och allt jag kan tänka är "Ajajajajajajajaj....."

Nej banne mig. Nu ska det drickas movicol, tagas knark-värktabletter och sen ska jag be till Gud att jag somnar, för jag står inte ut.

BUHUHU SYND OM MIG!

Ps. Jag trodde VERKLIGEN den här dagen skulle bli bra. Men inlägget nedan känns ju som ett jävla hån mot hur den blev....

Ny dag nya tag

Inatt beslöt jag mig för att även om jag nästan undviker att äta, så MÅSTE jag få ordning på mig själv så jag får i mig det jag behöver. På sistone har jag slarvat och både hoppat över mål samt levt på riskakor mer än något annat... (Det blir lätt så när inget smakar gott, samt att man mår illa så fort man äter) Men det är ingen ursäkt!!!

SÅ. Nu har jag lagt upp ett schema så att jag får i mig ½st frukt x2, 1st ägg, 1 måltid bestående av grönsaker, 1 måltid bestående av kött & potatis & 1st riskaka - om dagen.

Till min stora lycka gick det fin fint med ett kokt ägg med kaviar som lunch/frukost! Yeha! Mår självfallet illa och känner mig överfylld, men det stickande magknipet infann sig aldrig!!

Life is good.

Saker att drömma om

Det finns ganska mycket jag hoppas på, eller rättare sagt: DRÖMMER OM. Den här operationen kommer förhoppningsvis med tiden ge mig ett självförtroende igen, och en kropp att glädjas åt...

Jag drömmer om att kunna....

..Sova i något såhär sexigt


..Använda ringar igen utan att fingrarna ser ut som korvar


..Gå i linne utan att skämmas över mina armar

..Göra något vackert med håret (ex, hårförlängning)

Jag vet att jag egentligen skulle kunna göra det sista redan nu.. Men jag har provat syntethårförlängningar och.. jag blir inte glad. Min kropp är så otymplig och håret hamnar ivägen och fastnar mellan armen å brösten osv hela tiden... Dessutom ser jag fortfarande lika fet ut.

Nej. Det blir istället ett kul lyft med hårförlängning den dagen jag gått ner ordentligt i vikt!

Nu ska jag lägga mig och drömma lite mer.

Matvanor nu och då

Kom på att det vore kul att jämföra hur mycket och vad jag åt tidigare med hur jag äter nu. Turligt nog tog jag bilder en period så jag hade några på lager.

Såhär brukade mina matportioner se ut! (under bilden står beskrivning av vad & hur mkt mat det är på bilderna)

A. 1st kycklingfile, 1 konservburk minimajs, 2 port vildris, 2 port currysås
B. 3 port pasta penne, 4dl tomat & ostsås, 10 oliver
C. 1 port havregrynsgröt med äppelmos och kanel, 2st rostade mackor med grönsaker, kalkon och brieost
D. ½ påse (2 portioner?) gräddstuvad pyttipanna med inlagd gurka
E. 1 port snabbnudlar, 1 liten burk champinjoner, 10st köttbullar
F. 3 rostade mackor med ost och brieost, 1 skivat äpple, 1 kokt ägg med kaviar

Till alla måltider dracks det bubbelvatten eller lightsaft, för 1-2 år sedan drack jag coca cola till alla måltider.

Och det här är hur mycket jag klarar att äta i dagsläget.

1st köttbulle med ca 2 matskedar potatismos, o liite sås. (och av detta blir jag så mätt att jag nästan känner maten uppe i halsen när jag är klar! Dead serious!)

Äter jag nektarin så klarar jag bara en halv. 1st riskaka brukar gå bra (antar att det är för att det är mkt luft i?) osv. Med andra ord, jag äter som en fågel för första gången sedan jag var under 7 år gammal ;)

Ps. Vet att tallriken saknar grönt. Det beror på att det inte finns plats i magen efter 1 köttbulle & två skedar mos. Funderar starkt på att börja dela upp maten så att jag äter 1 måltid med kött & potatis, och 1 måltid med enbart grönt. På något sätt måste jag nämligen lösa det.

Det enda jag saknar

Har kommit på att det bara finns en enda sak jag tycker är synd att jag inte kan äta, och det är mjukt bröd. Förvisso är jag inte speciellt förtjust i mackor, utan det är bröd MED mat jag saknar.

Korv i bröd, kebab i bröd, tacos med mjukt bröd etc.
Det skulle inte ens behöva vara ljust bröd, jag skulle bli lycklig om jag kunde äta en korv i fullkornsbröd som det är nu!

Men men. Jag går ner i vikt iaf.

Ps. Skönt att viktminskningen är så jämn varje vecka -än så länge. Nu väger jag lyckliga 92kg, och om jag gått ner till 90kg nästa vecka så ska jag ta nya mått över hela kroppen, för då har jag gått ner 20kg sedan min maxvikt!!

Självdisciplin & viktnedgång

Idag har jag funderat över två saker.

Det första är över ätbeteende. Jag känner mig lyckligt lottad att allt med socker (t.ex. färska jordgubbar med socker) blir så sött att jag tycker det smakar illa, och att jag inte är sugen på chips, läsk, choklad, godis, snabbmat, friterat etc etc.

Men nu får jag höra från flera håll att det bara är en period i början efter op man inte har något sug, och att det kommer tillbaka senare. Därför har jag nu bestämt mig för att inte ens PROVA chips, godis och läsk när jag väl blir bjuden eller det har gått så lång tid att det förmodligen skulle gå bra att äta.

För enligt mina tidigare erfarenheter så kan en enda liten smakbit förstöra flera månaders avhållsamhet.

Det andra jag tänkt på idag är viktnedgång och hur snabbt/långsamt det går. Än så länge går jag ner runt två kilo i veckan, och om det skulle fortsätta i den takten i fem månader till skulle jag komma ner till 53kg (vilket är helt omöjligt). Så nu börjar jag oroa mig för framtida platåer, eller avstannande i viktraset som gör att det kanske tar 2 år att bli av med kilona etc etc.

När jag läser i viktforumen verkar det som att ett fåtal tappar nästan ALLA överviktskilon utom 5-8kg på ett halvår, medan andra kämpar i över 2 år och ändå har ca 20kg (!) kvar att bli av med.

Så nu hoppas jag innerligt och intensivt att jag hamnar mittemellan. För jag behöver inga mirakel.. jag bara hoppas att jag inte behöver dras med mer än 10kilos övervikt när mitt första år har gått.

Detta är nog första gången jag tänker långsiktigt sedan jag opades... och det känns som att jag som vanligt önskar otroliga stora saker som aldrig kommer ske.

Inget sug alls

Det går långsamt. Allting går långsamt tycker jag. Men på sätt och vis händer det ju saker också.

För det första har jag tappat ALLT sug för ALLT. Det enda jag verkligen älskar dygnet runt är vatten. Men mat? Usch. Jag har börjat hata att äta. Det kan vara hur god mat som helst, det känns helt enkelt inte kul/tillfredsställande att äta.

Utöver det har mina smaklökar ändrat sig (har läst om andra viktopade som upplevt samma sak, så jag blev inte jätteförvånad). Saltar mindre på maten, och saker jag brukade älska smakar inte speciellt gott längre (t.ex. brieost känns smaklöst, scans köttbullar har en konstig bismak, diverse pastasåser smakar unket, och svamp smakar nästan inget alls). Dock tycker jag mat luktar otroligt gott, så jag blir alltid jättebesviken när jag äter.

Och numera kan jag inte dricka i samband med måltiden utan måste vänta ungefär 20min efter att jag ätit, annars får jag extrema magsmärtor. Och jag kan heller inte äta lika mycket som jag gjorde i början (DET är skitkonstigt tycker jag! I början kunde jag dricka och äta på samma gång, och jag fick lätt i mig både 1 riskaka + en hel banan) nu får jag i mig 1 knäckemacka utan pålägg och därefter är jag så mätt att jag storknar. Försökte nyss äta en nektarin och fick sluta efter halva. Trodde magen skulle explodera.


Det finns dock en sak som både var gott och gick bra för mig att äta, och det var köttfärslimpa med potatismos min mamma bjöd på. Det var godare än något jag ätit sedan open, och jag fick inte ont i magen efteråt! HALLELUJA!

Och tillsist: Innan open brukade min mage bli väldigt besvärlig när jag drack kaffe. Dessutom mådde jag ibland illa av det. Numera dricker jag iof kanske bara 1 kopp kaffe i veckan, men den där koppen är som balsam för magen. Har jag ont i magen försvinner det direkt så fort jag druckit kaffe! Iof tycker jag kaffe smakar värre än någonsin, och jag känner mig inte pigg av det längre. Men min onda mage uppskattar VERKLIGEN en kopp nu och då. Haha, är skitlustigt!

Ps. Alltså... för att vara en fd "matmissbrukare" så tycker jag att jag tar hela den här förändringen med en väldig ro? Jag saknar inte att kunna vräka i mig mat, och jag saknar inte godis/chips etc. Jag har gått från att äta godis nästan varenda dag, och äta MÄNGDER med pasta/varmrätter/feta rätter i enorma portioner (typ.. 3 portioner kunde jag sätta i mig per måltid), till att ALDRIG vara sugen på något, och inte kunna äta mer än ½-1dl mat per måltid... OCH JAG TÄNKER KNAPPT PÅ DET? Jag väntar hela tiden på att jag ska KOMMA PÅ vad som hänt, REAGERA på nåt sätt, men icke..

Oprah

Jag brukar avsky Oprah, men dagens avsnitt fick mig att fastna, och tillochmed gråta.

Det handlade om överviktiga (gravt överviktiga) tonåringar, och den bakomliggande anledningen till att de åt sina känslor. Föräldrar och syskon deltog också i programmet, och man fick se hur en terapeut hjälpte dom att få ur sig känslorna istället för att stänga in dom, och hon hjälpte föräldrarna att kunna lyssna på sina barns plågoandar (utan att ge svar på tal, utan enbart lyssna och finnas där för sina barn).


En flicka grät och skrek under övningen "Jag är arg för att..." att hon var arg över att hennes mamma var hennes bästa vän, eftersom hon inte hade några andra vänner. Och hon var arg för att mamman klandrade sig själv för dotterns övervikt, när dottern ansåg att mamman faktiskt aldrig kunnat förhindra det.

Under samma övning skrek en annan flicka att hon var så arg att hon hellre ville vara död än överviktig.

En annan skrek att hon var så arg att hon ville riva sönder vartenda fotografi som fanns på henne.

Jag grät under det här programmet. För jag förstod dom allihopa. Jag har också velat vara död. Jag har också våndats över att mina föräldrar klandrar sig själva. Och i takt med att jag blev större blev mina föräldrar även mina vänner (nu hade jag iof andra vänner också... men föräldrarna fick en helt ny roll i mitt liv).

Tänk ifall folk förstod det här. Att bakom övervikt ligger sällan dumhet eller att man enbart är lat, eller äääälskar att äta. Det handlar om något helt annat oftast. Att man är deprimerad, känner sig missförstådd, har problem hemma, etc.

Det är ganska nyligen jag själv kom på varför jag började äta så mycket och så fel, och varför jag inte brydde mig. Dels fick jag svårigheter i skolan, men ovanpå det började jag känna mig osynlig för min dåvarande pojkvän (samt att hela förhållandet blev en emotionell bergochdalbana). Dom två faktorerna fick mig att äta allt mer och oftare. Nu går jag inte i skolan längre, och jag gjorde slut med pojkvännen som ändå inte var kär i mig längre. Och plötsligt känner jag inget behov av att äta konstant och onyttigt? Jag UNDRAR vad deeet kan bero på? Hm?

Ps. HÄR återberättas hela programmet på engelska!

-----lite senare------

Kom på att de som faktiskt vet vem jag är kanske tycker orsaken till mitt emotionella ätande låter underlig, eller tycker att det inte stämmer överens med vad jag sagt om mitt & exets förhållande genom åren (för gud ska veta att jag var duktig på att aldrig nämna de djupa avgrunderna förhållandet hamnade i mellan varven). Det hela är ganska enkelt... Han var otrogen flera gånger, han svek mig flera gånger, och tillslut övergav han mig utan att vilja släppa mig fri riktigt. Och Ja, jag ljög som bara den genom åren eftersom jag själv visste hur folk skulle reagera.

PS! Nu är det totalt minus 10 kilo sedan operationen!

Illamående

Gud vad less jag blir. Oavsett om jag äter kött, potatis eller pasta, eller bara ett litet mellanmål i form av en frukt så mår jag illa nu :(

Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel...

---några timmar senare----

Nu är illamåendet borta. Lustigt nog gick det över när jag åt lasagne (!) av alla saker...

Det känns faktiskt förjävligt att jag mår dåligt så många dagar, och att jag gnäller så mycket. Jag tappar ju lusten att prata med vänner och familj, jag vill inte umgås eller hitta på saker heller. Jag vill bara ligga på min soffa framför tv:n för då behöver jag inte bry mig om att inte klaga, eller att hinna till toaletten i tid. Sucksucksuck. Och jag som egentligen älskar att umgås och hitta på saker :(

Men min mamma som gjorde en liknande op för typ 17 år sen har sagt att hon mådde dåligt JÄTTELÄNGE efter sin op, hon spydde bland annat så fort hon åt något under flera månaders tid och sånt där. Så kanske har jag det i generna... att en magoperation är väldigt besvärlig i början (eller de första månaderna..).

Nåja. Nu ska jag fira min glada mage genom att städa lite :P Något jag inte kunnat göra ordentligt idag eftersom magen krånglat så mycket att jag varit sängliggandes större delen av dan.

Bråkig mage igen

Jahapp. De senaste dagarna upptäckte jag att varenda gång jag åt något så kunde jag för det första inte ens få i mig hälften av vad jag brukar äta, och för det andra så fick jag EXTREMT illamående efteråt som tog flera timmar att gå över. Jag förstod inte riktigt varför förrän igår då jag efter 1/3 banan låg och kved i soffan i över 3 timmar.

Dundermegaultra förstoppning.

Detta är en av anledningarna till att jag är anonym, för sånt här tycker jag är viktigt att nämna (samt att jag bara måååste få ventilera mina känslor och vad som händer nu efter open), men samtidigt är tarmvanor inget jag vill prata öppet om...

Men tack och lov har jag äntligen lärt mig hur jag ska råda bot på denna situation, då det hänt flertalet gånger nu. Först tar jag microlax, och 1-2 timmar senare tar jag två påsar movicol.

Det negativa är att jag idag nästan är rädd för att äta. Rädd för att få sådär ont och må sådär illa... Så hittills under mina 2½ vakna timmar har jag bara fått i mig 1 riskaka och 1 nektarin...

Hoppas modet infinner sig. För såhär lite kan jag inte äta helt enkelt...

Sömnen + beroende

Det finns en sak som verkligen blivit knasig sedan open, och det är min sömn. Tidigare har jag varit nattmänniska, men kunnat vrida dygnet så jag blivit tillfällig "dagmänniska" när det krävts.

Numera stiger jag upp vid lunch, och framåt 22 på kvällen slockar jag, bara för att vakna mitt i natten aspigg. Jag lägger mig alltid snabbt igen, i hopp om att kunna somna om, men icke. Oftast somnar jag inte förrän framåt 6 snåret, och sen sover jag som en gris fram till lunch igen. Och så är karusellen igång.

Jag hade föredragit att vakna vid lunch och sedan vara vaken i iaf 12-14 timmar innan jag somnat för att sova fram till lunch igen. (Nattmänniska som man alltid varit)... Men det är väl bara att fortsätta kämpa på och försöka tills jag fått ordning på dygnet helt enkelt. Varför jag plötsligt blir trött efter bara 8-10h vakenhet är ett mysterium...

Sedan har jag upptäckt att jag blivit fullständigt GALEN i riskakor! Favoriterna är ostsmak & chili-nackosmak. MMMMMM. Så fort det är dags för mellanmål och jag inte riktigt orkar göra en knäckemacka eller så då plockar jag fram 1-2 riskakor och mumsar i mig. SÅÅÅ GOTT! Och min mage gillar dom (Blir ALDRIG illamående/får ont i magen av riskakor!)

Nej nu ska jag försöka tvinga min kropp att somna. Puss!

Op-kompis

När jag opades så fanns det en till kvinna på sjukhuset som också skulle göra en GBP samma dag, men pga strul med blodprover fick hon åka hem och bli opad flera dagar senare. Hon ringde mig efter att jag kommit hem från sjukhuset, och det visade sig att hon hade fått en massa strul efter open, läckage och omoperation. Hon lät så trött och ledsen...

Jag fick hennes visitkort innan allt hennes strul började, men hade förlagt det nånstans i lägenheten, så jag har rotat runt flera gånger flera dagar efter det, eftersom jag velat ringa och höra efter med henne hur hon mår. Och igår hittade jag ÄNTLIGEN visitkortet! Så idag ska jag ringa henne och fråga!!!

Känner mig som en jätteusel person som inte ringt tidigare. Får verkligen be henne om ursäkt för det!

Dessutom har hela den här händelsen stört mig... om jag fått operationen vid lunchtid... hade det varit JAG som då blivit omopad pga läckage? Berodde det på att kirurgerna var mer trötta vid hennes op än min? Eller var hennes insida mer ömtålig än vad min var? Om det hade varit ombytta roller, hade jag ångrat operationen?

I vilket fall så ska jag ringa. Hoppas innerligt att hon mår toppen nu så hon inte ångrar sig.

---------------Myyyycket senare---------------

Hon mådde mycket bättre :) Iof hade hon fortfarande mycket ont, men hon hade inte fått ytterligare komplikationer iaf! Och det var jättekul att prata, för jag kände mig lättad att jag inte var ensam om att vara trött, gnällig, orkeslös och fantasilös när det kom till matlagning.

Dock fick hon mig att bli sugen på pizza (för hon hade provat o det hade gått alldeles utmärkt att äta en liten bit).... så nu sitter jag o försöker rättfärdiga att jag ska köpa en pizza i veckan åsen frysa in portionsbitar av den.

Dumma dumma lättsålda Fattie.

Jag kom på något

Jag kom på något, fast nytt är det väl inte kanske.

För det första har jag upptäckt ett enda bra sätt att ta mig igenom de jobbiga dagarna med magont. Det är alltid framåt kvällen det värsta magontet kommer, och då tar jag alvedon och lägger mig ner tills jag somnar, sen sover jag flera timmar och när jag vaknar mår jag oftast toppen. Hittils är det den enda metoden jag kommit på som faktiskt funkar mot magontet, men det ställer ju till det för nattsömnen dessvärre...

För det andra har jag blivit totalt besatt av nektariner, och det lustiga är att trots att de känns trådiga och skalet tar en himla tid att tugga så slinker dom ner alldeles utmärkt och gör mig varken illamående eller frammanar magont! NEKTARINER IN MY HEART!

Ps. Om 2 kilo har jag gått ner 10kg sedan open, och om 6 kilo har jag gått ner 20kg sedan min maxvikt! (Nuvarande vikt är 96kg)

Inget nytt

Har inget nytt att rapportera direkt. Vissa dagar är jättebra, vissa dagar är rena skiten. Jag tror inte det beror på kost eller motion, då det som ena dagen ger mig magont nästa dag funkar fint att äta o vice versa.

Så nu längtar jag bara efter ytterligare "läkning"/anpassning av min kropp så jag slipper de rejält dåliga dagarna.

Äpplen är ondska

Jag har aldrig i mitt liv tyckt om äpplen. Enda sättet jag gillat äpplen på är Äppelmos, Äppelcider och Äppelpaj.

Men nu de senaste dagarna har jag varit sååå fruktsugen. Och jag tänkte att jag skulle ge gula äpplen (inte gröna för dom är så otroligt sura, och inte röda för de är så mosiga) ett försök, då äpplen är en nyttig frukt. Så nu ikväll skalade jag ett äpple (har hört att man kan få ont i magen av äppelskal i början efter op), och började äta. Tuggade NOGGRANT och åt LÅNGSAMT men ändå så...

Först fick jag ont i magen, sen började den bubbla, och sen blev jag så illamående att jag inte vet vad! Mer illamående än jag någonsin varit sedan open! Jag trodde faktiskt att jag skulle kräkas för första gången på allvar. Och ändå fick jag bara ner 1/3 av äpplet innan detta hände!

Jag tror helt enkelt inte jag är menad att äta äpplen...

Grötfrukost (+bilder på ärr)

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och köpte det efterlängtade äppelmoset utan socker, så idag ska jag om nån minut njuta av en fiberhavregrynsgröt med äppelmos och kanel! MUMS!

Och så tog jag lite bilder igår, flera blev suddiga men jag hittade en som jag tror ger en bra uppfattning om hur fina ärr jag fått.


(På bilden syns bara 4st ärr, men det beror på att det femte sitter i sidan av midjan och inte syntes hur jag än vred kameran)

Maten

Jag kommer nog inte köpa mjukt bröd eller äta smörgåstårta snart igen, för jag fick magknip av världens minsta lilla bit i lördags. Däremot åt jag grillspett med massa olika korvbitar, grönsaker, svamp osv på kvällen och det gick jättebra och var VÄLDIGT gott!

Jag har dessutom börjat bli lite piggare i kroppen! Saker och ting känns inte fullt så tunga längre, och det är en otrolig lättnad!

Dock har jag blivit lite slarvig med maten, jag äter för fort och får väldigt väldigt ont i magen. Så det är något jag jobbar på att bli bättre med!