Jag är en idiot, imbecill, lättlurad fåne.

Sen ringde jag just Byhåla, de har ett system som går ut på att de ringer upp på angiven tid, istället för att man behöver sitta i telefonkö. Tänkte förklara hela 3månaders grejjen jag blev indirekt lovad, och sedan fråga efter chefsköterskan. Hoppas hon är där NU, så jag inte behöver beställa telefontid speciellt med henne. Hon var ju ganska tillgänglig när det kom till att övertala mig att inte byta sjukhus?


- - Senare - - - - - - - - - - - - - - -

Nu är jag helt knäckt. Tur att man har en supergo mamma man kan ringa och böla ut hos i nån halvtimme när allting rasar.

Jodå, fick kontakt med Byhåla, men tydligen har jag lagt fel namn på minnet, för chefsköterskan hette inte alls det jag trodde, vilket resulterade i att jag inte fick prata med henne, utan med en annan sköterska. Jag får min op tidigast i vår, och inte alls i dec-jan... Jag visste det innerst inne, men att få det svart på vitt kändes hemskt.

Chefssköterskan sa åt mig att om jag går med på att stanna i Byhåla så lovade hon att sätta upp mig på "tillgänglig med kort varsel" listan, och ingen som stått på den listan har behövt vänta längre än 3 mån på en op.
Sköterskan jag pratade med nu sa att ALLA som ska opas blir uppskrivna på den där listan. INGEN har någonsin fått en op så snabbt som 3 mån.

Jag känner mig dum, naken, och så jävla lättlurad. Fy fan vad besviken jag är. Mest på mig själv. Jag är en idiot, imbecill, lättlurad fåne.


Men mamma sa åt mig att ringa till dom efter jul igen. Så det ska jag..
Nu längtar jag efter den där pizzan jag ska dela med syster ikväll..

Inte tänkt på op så mycket

Slutet på nästa vecka är det dags för mig att ringa till Byhåla för att höra efter om köerna osv. Har faktiskt inte tänkt så mycket på operationen på ett tag, det jag mest tänker på är att jag måste få ordning på allt annat i livet så jag är helt och hållet redo när det är dags. Går väldigt långsamt, men kilona jag lagt på mig sedan mars försvinner. Ungefär 5kg har jag gått ner sedan jag fick grönt ljus till operation.

Julbords-Soppa?

Och nu är det bara en månad kvar tills jag ringer till Byhåla och besvärar dom igen. Känns skönt. Underligt nog så hoppas jag innerligt att mitt julbord kommer bestå av köttbull-o-prinskorvs-soppa, omelett med kantarellstuvnings-soppa, julskinks-soppa osv. SÅ MYCKET längtar jag.

Elefanten i röd klänning

Idag tittade jag på bilderna av min äldsta systers bröllop, och när jag såg elefanten i den röda klänningen satte jag nästan i halsen. Herregud. Jag har verkligen noll uppfattning om hur stor jag verkligen blivit. När jag tittar i spegeln kan jag fortfarande tycka att jag är måttligt snygg, det enda som gör mig uppmärksam på min storlek är hur lite ork jag har nuförtiden, och hur besvärligt allting känns. Men att jag faktiskt ser ut som en elefant hade jag ingen aning om...

Det är väl för väl att jag gått ner 3kg den senaste månaden, ska fortsätta vara duktig, vill ju verkligen följa kirurgens råd, och dessutom ökar mina chanser att få en titthåls-op om jag går ner 5kg till.

Fy tusan..

Byhåla

Var i Byhåla igår för mitt återbesök hos kirurgen, kändes overkligt att det faktiskt gått 6 månader. Hursom. Kirurgen frågade om jag arbetade, påpekade att jag måste försöka gå ner kilona jag gått upp det senaste halvåret, frågade om jag funderat och var helt och hållet säker. Därefter sa han att han godkänt mig för op, och att jag är satt i kö, och han skrev även dit att jag kunde komma med kort varsel.

Kirurger är inte riktigt som vanliga människor, de verkar så kalla och osociala. Som om de inte visste hur man faktiskt hanterar en icke-sövd person. Men det viktiga är ju att de lyssnar, å det gjorde min kirurg.

Bad även att få prata med en sköterska för att ställa lite frågor, och gud vad frustrerande. Jätterar ung tjej va hon, men hon var även en sån typ av person jag hatar. När jag sa, att det känns som att mitt liv står helt stilla i väntan på op, och att det är av den anledningen jag tryckt på så väldigt för att det hela ska gå fort, så sa hon åt mig att jag måste fortsätta leva undertiden jag väntar. Hon började prata en hel del om hur jag borde leva mitt liv. Sånt hatar jag. HON vet INTE hur mitt liv är, och hur jag mår, och hur jag fungerar. Att säga till mig "du borde gå och simma" känns ungefär lika realistiskt som att säga till en annan person "du borde gå ut på stan helt näck". Jag fick försvara mig en hel del, mig själv, mitt val, och min sits. Det hatar jag. Jag hade precis blivit godkänd och satt i kö, så jag trodde att allt det där skitjobbiga tjatet med att försvara den jag är var överstökat. Men tydligen inte.

Hon sa även att det var över 30 patienter som skulle opereras nu, och att alla ville bli inringda med kort varsel om något dök upp. Då sa jag "när jag blev uppringd av en sköterska i typ.. april eller när det var, så sa hon att ingen som varit tillgänglig med kort varsel behövt vänta längre än 3 månader. Och det var det argumentet som fick mig att inte kräva att få byta sjukhus", hon frågade vilken sköterska jag pratat med, och sa sen "men.. jaha.. ja det är ju vår chef.. men det där med 3 månader.. det är ju inte så vi gör saker här..." mumlade hon.

Men jag ska bannemig ringa varenda månad nu för att höra mig för hur det går. Och när det gått 3månader, och om jag inte fått någon op. Då ska jag ringa fröken-sköterska-chef som lovade mig. För fan heller att jag tänker vänta ett helt år i kö när jag blivit lovad annat! *förbannad* det var faktiskt illa nog att jag blev påtvingad 6 månaders betänketid...

Nej, mamma har minsann lärt mig att vill man få någon hjälp inom vården så får man hjälpa sig själv. Man ska stå på sig, bli arg när de strular till det, ringa och tjata, bråka och ställa till besvär. Man ska göra allt för att visa JAG GER MIG INTE. Och tjaaa.. det funkade ju sist jag ringde Byhåla. Att kräva förflyttning till annat sjukhus, för att sedan bli uppringd av chefen är inte alls pjåkigt enligt mig!

Tid för återbesök

Nu har jag äntligen fått min tid! Den 15 september är det dags för återbesök hos kirurgen. Känns pirrigt trots att jag i princip bara ska kliva in i rummet och säga att jag har bestämt mig.

Men jag ska verkligen understryka att jag vill bli uppringd så fort det blir en öppning eller en ledig op tid.

Förhoppningen är ju att jag får en op innan årets slut. Fröken J har sagt att hon följer med mig dit om inte min mamma kan :D vore gött med sällskap. Sist fick jag spendera en hel dag i "livliga" Byhåla helt själv. Yey...

PIRR

Gömmer mig

Det är så dumt. Jag är så dum. Jag avskyr personen jag är. Blivit. Det känns som att jag gömmer mig bakom mitt tjockis-jag, och med det som sköld beter mig hur jag vill. Fuck. Hatar regn. Det förstör mitt glada sinne.

Jag vill åka till Byhåla så de snittar upp mig. Jag vill nå min normalvikt inom ett år (hahaha, yeah.. like THATs gonna happen!). Jag vill vill ha det här livet, fast i en annan färg..

Vikt-tankar

Jaha, nu är jag inne i en "jag kan inte sluta tänka på operationen"-fas igen. Suck suck suck. På ett sätt.. när jag tittar på alla fakta, så finns det verkligen ingen anledning till att jag inte skulle få min op. Jag ligger till och med över den lägsta BMI gränsen för en sån op. Men när jag går igenom det i huvudet.... "Varför skulle jag få den hjälpen tillslut? Jag som aldrig lyckas genomföra mina planer? Jag som misslyckas med allt jag förutsätter mig? Varför skulle jag helt plötsligt få det jag velat ha så länge?" Det känns overkligt och inte möjligt om jag ska vara helt ärlig.

Det känns precis som när jag var liten och önskade mig något riktigt innerligt. Jag trodde verkligen att jag skulle få det jag önskade mig, men i slutändan blev jag alltid så besviken, eftersom min önskan aldrig besannades.

Jag pratade lite inne på forumet för viktopade. Det är ett bra ställe att söka sig till när man vill ha stöd. Och där sa de något till mig, som jag faktiskt inte tänkt på själv. Dels att negativiteten gentemot en sån här operation ofta består i oförståelse från andra människor. Att de inte förstår ens oförmögenhet att banta ner sig själv.

Och när det sades sådär, svart på vitt, insåg jag hur sant det var. Att jag alltid stretat emot när folk försökt hjälpa mig, och ge mig råd ang vikten osv. Det har varit för att de inte förstår. De förstår inte hur jag känner, hur jag fungerar. Jag vet inte hur andra känner när de ska vara nyttiga/banta, träna osv. Men jag vet hur jag mår. Och jag mår så dåligt att jag inte klarar av det.

Men för att ställa motfrågan till alla som tänker "Varför bantar hon inte bara ner sig för egen maskin?" för visst är det en väldigt bra fråga:
Varför vill jag göra ett enormt ingrepp på min egen kropp, som kommer att åtföljas av smärta, besvär och en enorm livsomställning som är helt oåterkallig? Varför lägger jag mig under kniven, och låter dom stympa mig? Det kanske är den frågan ni borde ställa er istället.

Sedan anser en del även att man tar en genväg. HAH! Förlåt mig, men ordet "genväg" är så fel det bara kan bli. Efter en sån här operation så spyr man ständigt, eftersom magen knappt rymmer något alls. Man har ont och mår skitdåligt ofta. Vilket inte är så konstigt när någon gått in i ens kropp och skurit ut delar som var menade att stanna kvar. Man är tvingad att ändra hela sin livsstil för att faktiskt kunna leva. Och det innebär risker. Och detta ska man leva med resten av sitt liv. Enkel bekväm genväg va? Jätteskönt verkligen. Luta dig tillbaka o njut bara!

En tjej skrev dessutom något ofantligt bra på forumet!
"Det jag undrar är om de hade varit lika negativa om vi hade haft t.ex en tumör som vi skulle operera bort. Då hade det varit självklart med en operation även om man kan få komplikationer av den och riskerar att tumören kommer tillbaka. För då "vet" man att fördelarna överväger nackdelarna. Jag tror att de finns för lite kunskap i samhället om den här typen av kirurg. Det som cirkulerar mest är rykte och all denna sensationsjournalistik.."

För att avrunda. Trots allt detta negativa vill jag ändå genomgå det här ingreppet. Varför? För att nu ser jag ingen annan utväg. För att nu är jag less på min sits. Jag är less på att vara fet, jag är less på att ha ont, jag är less på att vara så extremt obekväm i min egen kropp. Jag vill faktiskt leva. För det gör jag knappt nu.


Nej nu tror jag att jag tjatat nog.
Bye

Nag nag nag

Jag har gått omkring o tänkt "feta människor som lyckas banta ner sig till min vikt mår ju toppen å börjar få livet back on track.. så jag borde verkligen försöka se allt från den ljusa sidan o kämpa mer" och tro mig, jag har försökt, och det har hjälpt i flera fall. Men t.ex. det här med orken (jobb). Det är ju skrämmande att HALVTID får mig att däcka som om någon skjutit mig med en bedövningspil för elefanter! Och det är skrämmande att jag alltid är så seg, och får ont av en 5min promenad. Mamma har påpekat så fint att jag nog har askassa leder. Låter ju bra. MÅTTE ALLT GÅ SOM PÅ RÄLS I SEPTEMBER SÅ JAG KOMMER UR DEN HÄR SITSEN!! *ber liten bön

Choklad & cigaretter

Jaha.. det här var ju bra.
Mitt liv är en klarblå himmel med en enda liten mörk molntuss.. och självfallet skulle den där lilla molntussen växa och börja åska idag. Skitbra, verkligen.

Suck. Just nu önskar jag att jag hade en stor härlig vodka flaska bredvid mig.. eller kanske några paket med cigaretter....

Jag ska muntra upp mig genom att åka iväg å handla så mkt choklad jag bara kan pressa i mig idag. Och så cigaretter. Det ska jag. Mycket choklad, och cigaretter.

Fat & Fabulous

Den här sommarn tänker jag älska att vara fat & faboulos! För förhoppningsvis blir det min sista sommar som det ;)

Längtan & oro

Jag både längtar och oroar mig inför september. Det kan bli lösningen på ett stort problem för mig, men tänk om något skiter sig? Tänk om de i sista sekunden säger "nejmen du, det här är nog ingen bra lösning för dig" eller så? Jag tycker det är helt eländigt att behöva gå här hemma utan jobb eller liknande, för då tänker jag så himla mycket. Framförallt på GBP op.

Lättad!

Kan inte sluta tänka på det som hände med Byhåla. Jag känner mig så lättad! Och nu när jag inte längre känner mig irriterad, arg och full av kämparvilja (det där kan ju vila tills september nu ju) så har jag börjat släppa fram de andra känslorna, rädsla, förväntan, funderingar och annat. Jag kan inte låta bli att känna hur det här laddar mig med positiv energi, jag känner mig glad, och villig att kämpa ännu mer nu!

Oj....

Gud.. Det funkade. Eller alltså. Det här hela med Byhåla-Stad X grejjen? Jag trodde att de var helpuckade och elaka i Byhåla, därför ville jag absolut inte bli opad där. Dessutom verkade ju kö-tiden vara aslång och grejjer.

Men så ringde (förmodligen den ENDA snälla) sköterskan M upp mig från Byhåla sjukhus och började prata och lirka med mig, hon hade antagligen fått i uppgift att övertala mig att stanna och inte byta sjukhus hehe.

Iaf. Om jag valde att stanna kvar i Byhåla, samt vänta tills sept med återbesöket, så får jag hamna på en lista för "snabbt tillgängliga". Detta var både smickrande och glatt på samma gång. Än så länge finns det typ inte en enda på den där listan, vilket innebär att från och med september kan de ringa mig o typ säga "Jaha, då har vi en avhoppning här som skulle opats om 3 dagar. Då är du välkommen". Och med "snabbt tillgänglig" menas att jag är tillräckligt "smal" för att slippa gå på flyt innan op. Och kan därför komma med väldigt kort besked. Har man ett BMI på typ.. 42+ måste man gå på flyt flera veckor innan op:en så att levern krymper. Det lönade sig alltså att inte bli ÄNNU fetare!!!<3

MWOHAHAHAHA!!! Jag segrade! Jag tackade självfallet Ja. Det är väldigt sannolikt att mitt knökande/bökande lönade sig tillsist! TJOHHOOO!

Ps. Thank you Lord

Rädd & lycklig

Åh gud gud gud gud! Har du valt att besvara mina böner nu?

Jag väcktes vid åtta i morse av att min läkare ringde. Hon berättade att hon tagit reda på lite mer fakta, samt ringt patienträttigheter, och hon gav mig en underbar nyhet. JAG HAR RÄTT TILL ATT ÅBEROPA VÅRDGARANTIN!!!

Så hon sa åt mig att ringa Byhåla, berätta att jag åberopar vårdgarantin (eftersom jag tydligen får det egentligen), och säga att jag vill att de skickar mig till Stad X där de har bättre kötider. Och OM de börjar tjafsa så ska jag själv ringa till patienträttigheter!!

JAG ÄR SÅ VÄÄÄLDIGT RÄDD!! *hoppas hoppas hoppas

10:48 TILLÄGG
OH YES! De försökte med samma bullshit som förut, ljuga för mig, slingra sig.. MEN JAG VAR STENHÅRD! Och tillslut sa dom att de skulle lägga fram alla papper och be kirurgen skicka vidare min remiss till Stad X! OH YES YES YES!

Im on fire! Thank you Lord!

Smäller av

Hahahaha.. ringde Stad X idag. Gissa vad? Jag får inte komma dit utan remiss. Hahahaha. Jag smäller av. Men jag tänker aldrig ge upp!

1 grinig & 1 go

Det flöt på som det skulle på banken, men lite irriterad (men inte enbart, glad också) blev jag över Sjukhus besöket.

Blev hänvisad till kirurgiska mottagningen (of course) och där står det en undersköterska bakom en glasruta. Jag förklarar varför jag är där, berättar om hur illa jag blev bemött i Byhåla, och då ser jag till min fasa hur hon snörper på munnen å muttrar "nu tänker jag STÄNGA rutan. Det finns en sköterska jag ska hämta. Men EGENTLIGEN så tror jag att det vore bäst om du gick hem och ringde hit istället". Och med de orden smäller hon igen rutan rakt framför näsan på mig å går sin väg. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ SJUKVÅRDEN?! Det borde vara krav på att alla anställda inom vården måste vara snälla och bra på att bemöta folk som sökt sig till dom.

I vilket fall, nu till det positiva. Sköterskan var uppåt 50-60 i ålder, och BETYDLIGT mycket mer hjälpsam och snäll. Hon sa att jag själv kan ringa till Stad X och beställa ett första besök, och om de är villiga att ta emot mig och operera mig där så kommer dom att fixa allt det där med remisser osv. Plus att hon faktiskt tog sig tid att leta reda på numret till sjukhuset åt mig. THANK YOU söta rara sköterska!

Och för att avsluta: Läs den här artikeln, väldigt bra och sanningsenlig:
Mitt nya liv som tjock

Den magiska specialremissen

Idag har jag städat på förmiddagen, samt kommit i kontakt med min läkare *jubel* hon berättade att det krävs en "specialremiss" för att jag ska komma till Stad X, och hon berättade också hur jag skulle göra för att få en specialremiss. Så alldeles strax bär det av till stan för att hämta papper på banken, och sen till Sjukhuset för att utforska den magiska "specialremissens" ursprung och syfte.

HEJDÅÅÅ

Nej nu jävlar

Ringde sköterskan som bestämt, och jag tänkte glatt men fröken L ska ju bli sköterska. Sköterskor är nog annorlunda. trevligare än kirurger. Jätterara säkert. Hon kommer lyssna på mig! men vet ni vad? Hon var nästan VÄRRE!

Efter att ha förklarat att jag redan tänkt över saken under lång tid, och inte behövde mer betänketid, sa hon "men lilla vännen, ALLA får vänta ett halvår och tänka över saken!" lilla vännen..? LILLA VÄNNEN?! Jävla männska! Hur nedlåtande kan man bli?!

Och det som gjorde mig ÄNNU argare sen var när jag läste på viktop.com (ett forum där man diskuterar allt som rör magsäcksoperationer) om hur några personer som åkte till Byhåla sjukhus (nu i jan-08) som fick 4 månaders betänketid och ev operation i höst, och en som fått ja till op, och uppsatt i kö redan vid FÖRSTA BESÖKET.

Sköterskejäveln ljög för mig.

Min första plan är att ringa min läkare och be henne skicka remiss till Stad X istället, men fröken L resonerar med mig. Jag ska nog försöka ringa en gång till till Byhåla. SUCK. Krångligt värre det här.

Helknasig dag

VÄRSTA TÄNKBARA START
Jag vaknade av att mamma väckte mig med orden "Jag har blivit magsjuk, jag kan inte följa med dig.." och jag blir smått hysterisk. Jag klarar inte det här själv. Det är så stort för mig! Jag behöver någon med mig! Och mamma hade varit mitt förstahandsval eftersom hon vet hur man ska tas med sjukvården. Men mamma föreslår snällt att jag kan ringa och be min storasyster följa med mig. Jag lugnar mig. Klart min storasyster följer med. Jag är hennes lillasyster och hon vet att det här är viktigt för mig. Men istället förklarar min syster att hon och hennes man ska handla gardiner och gå på lekgrupp med barnen. Men jag kan få skjuts till station erbjuder hon sig. Jag tackar och antar erbjudandet, lägger på, och börjar hyperventilera och gråta hysteriskt. Jag insåg hur äckligt ensam jag är numera, och att folk inte tycks ta mig på allvar. Förutom mamma & pappa, de har varit lika nervösa inför idag som jag. Så jag går in på toaletten, stänker iskallt vatten i ansiktet och slår mig några gånger å vrålar bryskt åt mig själv att rycka upp mig, vilket jag tillslut gör. Vad hade jag för val? Kan väl inte komma till kirurgen och se ut som om någon dött. Jävla barnrumpa jag är.

SJUKHUSET
Får skjuts till station, köper en macka som frukost och kliver på tåget. Reser i lite över en timme, halvsover hela vägen. Kommer fram till Byhålan och letar mig fram till en buss som går till sjukhuset. Var extremt lätt att hitta till Kirurgiska avdelningen, sätter mig och väntar i en timme innan det är min tur.

KIRURGEN
Han presenterar sig och sedan dyker det upp en tjej med den löjligaste röst jag någonsin hört. Hon var någon form av "elev" som skulle observera (!?). Så jag sätter mig, och eleven börjar stirra på mig och kirurgen lägger armarna i kors och säger lugnt "Jaha..?" och jag bara stirrar. Efter en stund inser jag att han inte tänker säga något, så jag börjar babbla på. Lät förmodligen urfjantig, och rösten darrade hela tiden. Han nickar och ser förstående ut, men mellan varven så nästan flinar han lömskt. När jag väl sagt det jag hade att säga så börjar han förklara hur operationen går till och hur den påverkar kroppen, och sedan lägger han på sig en grym blick och nästan väser "många av dina organ kan svikta till följd av operationen, de flesta får komplikationer och man kan DÖ!". Jag bara stirrade på honom. Inte vidare bra reklam direkt. Men jag försäkrade honom att jag redan visste allt han försökte skrämma mig med, och det verkade som att det i slutändan är upp till mig om jag vill ha operationen eller inte. Han bad mig tänka på saken, sa att han skulle skicka efter mig i höst och slängde praktiskt taget ut mig. Superbussigt. Det var precis något sånt här jag varit rädd för. Och att den där fjantiga eleven satt o glodde på mig konstant gjorde mig ju inte direkt modigare. Jag blev så paff att jag inte sa något mer. Utan gick därifrån.

BYHÅLAN
Sedan fick jag spendera några timmar i Byhålan eftersom tåg-o-bussförbindelserna är så helidiotiska att jag inte vet vad. Jag inser att jag vill ha lunch och börjar promenera. Cafe, Cafe, ett till Cafe.. och alla skröt med sina mackor. Men jag ville ha LUNCH! Efter att ha gått tills mina fötter blödde så hittade jag en korvmoj. Där köpte jag en burk cola och gravt misshandlad korv (det var den ledsammaste korv jag någonsin sett.. och brödet var knöligt o trasigt). Man ska inte äta ute i en byhåla helt enkelt! Jag hittade inte ens en jävla mcdonken där ju. Galna bysamhälle.

TILLSIST
Såå.. dagen var en ganska fet besvikelse. Men jag pratade med mamma när jag kom hem, och vi rådgjorde lite. Imorgon ska jag ringa till sköterskan kirurgen gav mig numret till, och jag ska fråga henne om allt jag var för chockad för att fråga kirurgen. Samt förklara att jag inte gjort annat än tänkt över operationen den senaste tiden, samt redan vet allt ang komplikationer osv. Och att jag vill hamna i kö NU! Oh javisst ja. Dödsfallen den här operationen kan orsaka ligger på ungefär 0,02%. Superfarligt. Jag tror inte jag någonsin ska gå över gatan igen heller. MAN VILL JU INTE RISKERA ATT DÖÖÖ!!!

Nej nu ska jag sova.

åååh....

Jag känner mig så konstig.. Jag är såå orolig. Imorgon är det dags. Hur ska jag kunna somna? iiih... Jag vet inte ens vad jag ska skriva faktiskt. Skriver imorn om hur det gick.

Orolig orolig OROLIG! =(

3 dagar kvar tills jag ska träffa kirurgen. Ohhh guuud. Mamma tror det kommer gå bra, men jag är skitnervös.

Liksom.. jag läser om dom som har mycket lägre BMI än mig som får operationen. Jag har läst om dom som fått den inom 3 månader (vårdgarantin). Jag har läst om dom som får förtur pga problem med knäna (ex) eller diabetes.

Varför är jag då så orolig? =(
SUUUUCK!

Jag får alldeles ont i magen av all oro...

3 dagar kvar...

Jaha ja. Nu i fredags blev jag magsjuk, och nu verkar alla andra vara magsjuka (men jag mår betydligt bättre!) ska se till att hålla mig frisk tills onsdag. har redan fått mötet med kirurgen ombokat tre gånger, vill inte göra det igen.

Jag är skiträdd ärligt talat. Jag är så orolig att kirurgen inte ska ta mig på allvar. Åååh.. jag önskar att jag kunde vara lika posistiv som mamma. Ta allting med en klackspark. Men det kan jag inte.

3 dagar kvar. Jisses. trots att jag gått och tänkt på det non-stop i två veckor så känns det helt plötsligt som "vad ska jag säga?!" guuuud.. Varför är jag så rädd? har jag anledning att vara rädd? Är jag rädd för jag vet innerst inne att han kommer neka mig?

Got2go. bye

Oro

Jaha, nu närmar det sig med stormsteg tycker jag. Jag börjar bli riktigt orolig. Försöker tänka på andra saker, sysselsätta mig osv. Men det ligger hela tiden i bakhuvet på mig och gnager: nu är det bara 8 dagar kvar.. Suck.

Jag försöker iaf sammanställa allt jag känner att jag behöver redovisa för kirurgen. Sen får jag väl hoppas att det uppskattas, eller påvisar att jag tänkt igenom det ordentligt eller ja, nånting. Nedan har jag sammanställt orsaken till varför jag vill ha en op:

-Känns som att jag har försökt med allt men misslyckats
-Vill inte riskera att vänta tills det blir värre -vill hellre förebygga
-Tror att många av mina problem idag bottnar i vikten & det den fört med sig
-Vill börja leva NU och inte om många år
-Är rädd att mina skador/krämpor ska bli kroniska
-Är rädd att få sjukdomar
-Ser detta som en hjälp till självhjälp & känner att jag är i starkt behov av
den då jag inte verkar kunna klara av det här helt själv.

Får väl hoppas att det är bra skäl, jag tycker det iaf.

Mamma tror att jag kommer bli nekad eller jakad redan vid första besöket. Åh, jag är så orolig! Jag tror verkligen att det här kan vara min räddning, min chans att börja om, och göra allting rätt. Åh jag vill ju så gärna ha hjälp, snälla snälla...

Och jag håller fortfarande vikten. Varvar mellan 94,5kg och 95,5kg. Varken mer eller mindre.

Nytt

Ojsan hoppsan. Nu var det längesedan jag skrev här! Kan förklaras med flera saker.. har bland annat varit för lycklig för att sitta vid datorn, har även varit för sur för att vilja diskutera min hälsa.

Innan jul så vägde jag 102kg. Nu väger jag 95. Är väldigt glad över detta, men mår fortfarande inte tipp-topp direkt. Och där kommer de (förhoppningsvis) glada nyheterna in!

Den 12 Mars så ska jag till en kirurg för att diskutera GBP op. YES! Och jag hoppas att min viktnedgång enbart har positiv inverkan på mötet, och inte negativ. Dessutom hoppas jag att han lyssnar till mig ordentligt. Ska ta med mig en tabell för att redovisa viktökning, viktnedgång, bantningsmetoder/dieter, samt vilka krämpor/skador jag fått pga vikten.

Här är de olika metoderna jag prövat:
14år: MYCKET nyttig kost & daglig motion
15år: Åt minimalt. Mycket fruktdieter & vatten
16år: Viktklubben hos aftonbladet
17år: Nutrilette & motion
18år: Dietist på sjukhuset
19år: Reductil i 2månader
20år: Diverse dieter

Men nu ska jag göra annat!
Ciao

Tjat tjat.

Ja, jag kan visst inte sluta tjata. Men jag känner att föregående inlägg behöver en uppföljning. Vart ska jag börja? Ehhm.. Feta människor är inte lyckliga. Nu pratar jag inte om de som har ca 5kilos övervikt, utan nu pratar jag om de som är sjukligt feta. Som jag själv. Jag har, sedan jag var 14 sagt till mig själv att jag kan fixa vad som helst. Oavsett hur fort kilona steg på vågen så fortsatte jag hela tiden att intala mig "Jag ska banta bort dom. Även om jag inte klarar det idag, så kommer jag klara det imorn". Nu har jag slutat ljuga för mig själv. Jag har inte karaktär nog att banta bort halva mig själv. Men oavsett vad som händer inom den närmsta framtiden så ska jag satsa helhjärtat på det jag påbörjat. Ett bättre liv.

Varför jag har hakat upp mig så på en GBP op. är helt enkelt för att hjälpen finns inom räckhåll, men kan jag nå den? Jag är så stor, att det kan gå månader mellan de tillfällen jag faktiskt hittar kläder som passar. Jag är så stor att jag har mängder av ÅLDERSKRÄMPOR. Jag är så stor att jag riskerar att få ett flertal sjukdomar. Men det är inte säkert att jag är tillräckligt stor för att få den hjälp jag verkligen vill ha. Jag undrar hur jag kommer reagera, om kirurgen säger att jag väger 10kg för lite? Kommer jag bli så arg och ledsen att jag går hem och börjar pressa i mig fett och socker bara för att gå upp 10kg så jag får hjälp? Jag har faktiskt tänkt säga till kirurgen att jag sökt hjälp just nu för att jag inte vill att det här ska fortsätta, att jag inte vill att det ska gå längre.

Har hört många säga att en GBP är en genväg. Men idag läste jag en blogg skriven av en tjej som genomgick op. för ca 20 veckor sedan. Och efter att ha följt hennes resa har jag bara en sak att säga: GENVÄG MY ASS!


Men nu är det sent. Måste sluta. Räknar dock dagarna till den 12e mars... 20 dagar kvar.. Bye

Fetma & GBP

Det är inte sådär skitofta jag lämnar ut mig helt, men jag har nu suttit i nära en timme och bara längtat efter att allt ska lösa sig för mig. Och då pratar jag om vikten. Vikten är inte allt, och även om jag fick som jag ville så skulle inte resten av alla mina problem lösa sig, men många skulle det. Knäna skulle inte värka så mycket, knäskålarna skulle inte hoppa ur led, ryggen skulle inte göra ont varje morgon, och det skulle inte vara tungt att andas när jag ligger ner. Faktum är att jag redan bett min läkare om hjälp, samt konsulterat en annan, och bägge två sa samma sak: "Det enda som hjälper är drastisk viktnedgång. INGET annat hjälper"...