Gamla favoritplagg

Allteftersom jag rensat ur garderoberna är det några få stora plagg jag har kvar. Dels favoritjeansen som jag visat bild på tidigare, men också lite annat.

Nyligen beslöt jag mig för att prova mina gamla favoritunderkläder... Det är helt otroligt. Ibland förstår jag verkligen inte hur mycket jag krympt, men när jag provade underkläderna som för ett år sedan satt kasslertajt så kände jag mig faktiskt liten! Och trosorna hänger på sniskan för att annars trillade dom ner och avslöjade mer än jag ville ;) Och det syns kanske inte hur för stor bh:n är, men den är i strl 95D, och sist jag provade en bh hade jag krympt till B-kupa.

(Klicka på bilderna för att se i full storlek)

Och när jag ändå var i farten så beslöt jag mig för att prova mina gamla underbara favoritjeans igen, och till min enorma lycka så får jag nu plats med BÅDA mina ben i ETT av byxbenen!! Har sett bilder av folk som kunnat göra så efter rejäl viktnedgång och alltid tyckt det varit så häftigt... Men jag tror inte att jag skulle få plats med två magar eller två höfter i dom dock!

(Klicka på bilderna för att se i full storlek)

...och för att tala om något helt annat: Jag försöker lära mig att gå ner i brygga, men jag lyckas inte... Jag tror det är armarna som sviker. Någon som vet ifall det hänger på armstyrka? Kanske borde träna med hantlar eller nåt (?) hehe.. Men promenera gör jag flitigt iaf! Min faster lovar mig att jag kommer bli promenadknarkare om vi fortsätter såhär duktigt, och jag hoppas verkligen hon har rätt! Dessvärre har jag svårt att bryta min dåliga vana att bara käka en macka utan pålägg & kaffe till frukost (har noll aptit på mornarna numera)... ska verkligen försöka börja äta gröt!

Ps. Har skrivit en eller några gånger att jag inte äter frukt eftersom jag började få extremt magknip av ALL frukt, tillochmed juice! Har varit skiiiiiiträdd för tanken att ens prova att äta det på månader nu... men så i förrgår köpte jag en banan... OCH DET GICK!! Ska definitivt köpa någon mer frukt och prova... det finns ju såå mycket god frukt!! MMMM. Kiwi, melon, jordgubbar, nektariner!

Skrämmande nära nu

Nu är det så nära att jag nästan blir rädd!

Veckans vikt: 60,5kg

Om bara 0,5kg är det dags för nya helkroppsbilder och nya mått... och jag har då också nått min målvikt. Tanken är lika underbar som den är skrämmande. 60kg.. det är en vikt jag inte ens vågat HOPPAS på att nå under så många många år... En vikt jag trodde för alltid bara skulle förbli en fantasi.

Och det är lite av ett slag i magen.. när man inte är nöjd. Storleksmässigt är jag ju nöjd, men jag hade verkligen inte räknat med att jag skulle haka upp mig så mycket på smådetaljerna. Bristningarna, den degiga huden (och jag vet att det kunde varit SÅ mycket mycket värre... Jag vet). Jag känner inget behov av att bli SMALARE, på den punkten är jag nöjd.

Min första tanke imorse när jag ställde mig på vågen var "Hjälp.. det är nästan över nu?" men sen insåg jag, att det är det inte alls. Det är bara början. Jag behöver fortfarande kämpa med min matdemon som valt att skaka sina galler extra mycket på sistone, och jag behöver definitivt börja träna. I dagsläget promenerar jag lika många dagar som jag bara sitter på ändan, så första målet är helt enkelt att promenera varje dag.

... Jag hoppas fortfarande att nå 57kg. Inte för att bli smalare (som sagt), men för knänas skull. Den vikten skulle dessutom ge mig lite svängrum att gå upp några kilon (vilket man ibland gör) utan att känna som att jag misslyckats tror jag.


Jag har en overklighetskänsla i mig idag. Har jag verkligen kommit såhär långt? Är det möjligt? Och ändå har jag så mycket kvar... och det är nästan ännu mer underligt. Att inte tänka "Jag MÅSTE gå ner i vikt", utan att nu istället tänka på ALLT DET ANDRA. Livet cirkulerar inte bara kring vikten, utan kosten, motionen, sociallivet, privatlivet, mål och drömmar... Var vikten som en rullgardin någon dragit ner för mina ögon? Gjorde den att jag inte kunde se resten av livet?

nej jisses, nu måste jag sluta svamla och lägga mig å sova! Annars orkar jag aldrig upp på morgonpromenaden!

Sanningen... tillägg

Kom på att jag använde orden "Jag VAR en mästare på undanflykter, självbedrägeri..." i gårdagens inlägg och känner nu ett behov av att rätta mig själv:

Jag ÄR en mästare på allt det där.

Dels gällande min relation till mat och motion, men även kring andra saker i livet. Jag har INTE utforskat mitt eget sinne och själ och kommit på alla dess mysterier och alla sätt jag bedrar mig själv på.

Jag berättade ju ganska nyligen att jag helt plötsligt börjat frossa i kakor igen, trots mina jättesmarta individ-anpassade förbud, min nyfunna viljestyrka och självinsikt och bla bla bla.

...Ja det är enkelt att intala sig att man äntligen kommit till insikt med hur man fungerar, att man vet vart minorna på livets väg ligger. Men sanningen är att även om du hittar väldigt många av dom så kommer du ändå att lyckats klampa på dom få du inte kunde förutse låg där..

Jag har nu varit kakfri i 6 dagar. Jag slutade alltså inte äta kakor när jag bestämde mig för det, utan det tog nästan två hela veckor innan jag faktiskt slutade. Och vad tänker jag varenda kväll? "Imorn... imorn då ska jag nog köpa mig lite kakor. Bara ett litet paket.. bara ta någon enda om dagen.. det klarar jag" och när jag går igenom affären så fastnar jag i kakavdelningen i säkert en kvart varenda gång... då jag stirrar mig blind på kakorna medans min vilja brottas med mitt begär.

Varenda dag kommer jag på en ny ursäkt, undanflykt eller vit lögn för att rättfärdiga att få köpa kakor, ibland säger mitt huvud inget mer invecklat än "Jamen du har varit duktig i MÅNADER Fattie! Unna dig lite gott! LEV lite! Du kan alltid sluta igen SENARE" vilket är det absolut mest naiva och idiotiska... urs så arg jag blir på mig själv.

Men kort sagt.. Jag VAR inte en mästare, utan jag ÄR en mästare. Och MEDAN jag ljuger för mig själv så vet jag inte om det... Det är först senare jag fattar vad jag håller på med. Hade jag HAFT all självinsikt jag behövt, då hade jag aldrig börjat frossa i kakor igen till att börja med!


Jag tror inte att jag är smartare eller bättre än någon annan, men när jag väl börjat tänka på något jag tycker känns viktigt (oavsett om det kanske gör någon lite sänkt eller sticker argt i ögonen på andra) så vill jag skriva det. För i min värld är ämnet "Självbedrägeri" nästan lite tabu. Man kan prata om att någon gör det mot sig själv, med andra ord SÄGA DET BAKOM RYGGEN på personen, men jag har aldrig hört någon säga det DIREKT TILL GÄLLANDE PERSON. Och felet jag gjorde igår var att jag tycker jag fick det att låta som att jag absoluuuut inte bedrog mig själv längre någonsin. Och eftersom jag fullkomligt hatar när andra sätter mig på piedestal så vill jag absolut inte göra det misstaget själv, eller ens få det att VERKA som att jag är så uppblåst...

Ha en fin lördag alla :)


Ps. Har grubblat fram och tillbaka.. "Hetsätare" och "Matmissbrukare" är ganska populära benämningar när man verkligen vill understryka hur extrem ens relation till mat osv är... och jag tänker ofta på hur en sjuklig relation till att äta kan liknas med alkoholism (något flera andra också påpekat dessutom). Så jag försöker komma på en benämning som innefattar ALLT ätande, inte bara mat utan även godis, fikabröd osv, och som då även klingar lika starkt som "alkoholist" eller "missbrukare". Mat-o-godis-missbrukare eller ätmissbrukare låter inte bra, o min kreativitet tycks ha nollställt sig... några förslag?

Kanske är jag knasig, men jag vill faktiskt hitta rätt benämning på vad jag anser är mitt problem.

Sanningen gör för ont

Är det bara jag, eller har den senaste innegrejjen bland viktkämpare blivit att "kompensera" för det man äter?

Förr kändes det som att det var undanflykter (& att UNNA sig saker) som var innegrejjen. "Jamen det är ju jul, då MÅSTE jag ju unna mig...." eller "Jag åt massa dumt igår... men min pappa fyllde ju år... då MÅSTE man ju ta iaf en liten tårtbit?", och självbedrägeri tog plats i var och varannans mun också; "Jag är så stolt! Jag åt MYCKET mindre än jag brukar! Bara hälften så stor tårtbit på kalaset i fredags, bara 2dl chips under filmkvällen i lördags, och jag tog bara EN av varje kaka på besöket hos mormor!" ..... Det finns aldrig några tillfällen då man MÅSTE äta dumma saker, EGENTLIGEN eller hur? Jag tror inte att en nötallergiker skulle ta av födelsedagstårtan om den innehöll nötter, och inte en själ skulle bli sur för att han lät bli! På högtider finns det alltid MAT att fylla magen med istället för godis, och att halvera fett&socker-intaget är fortfarande inte direkt bra, iaf inte ifall man fortfarande äter mer än de flesta efter halveringen.

Dock vet jag att det faktiskt FINNS folk som blir sura när man tackar nej till tårta, godis, alkohol osv. men då gäller det ju att STRUNTA i vad dom tycker. Det är ens egen kropp, ens egen hälsa, och ens egna regler som SKA gälla. Jag vill faktiskt gå så långt som att säga att de som blir sura - när deras gäst med 20kilos övervikt tackar nej till den hembakta kakan de slavat med i två timmar - är självcentrerade och fullkomligt idiotiska PUCKON. Du som tackar nej och bemöts av ett sånt här pucko, stå på dig och kom ihåg att Du inte behöver eller ska känna dig skyldig! Du sätter din hälsa framför puckots ego, vilket är HELT rätt!

Faktum är att man inte behöver ge upp livets goda för att man vill leva sundare, man kan festa till det ändå. Kan dra ett exempel jag OFTA tänker på;

I tonåren när jag var hemma hos min dåvarande pojkvän under påsken, så hade hans mormor frågat vad för typ av godis jag tyckte om. Jag hade svarat henne att jag försökte gå ner i vikt och därför inte åt godis just då. Några dagar senare på påskafton kom hans mormor förbi och började dela ut påskägg till alla, och räckte även ett till mig. Jag blev förkrossad och kände att INGEN tog min viktkamp på allvar... Men hans mormor log lite busigt mot mig och nästan fnittrade "Öppna det!", så det gjorde jag.

Hon hade fyllt hela ägget med färska jordgubbar.

Än idag känner jag ofta att detta var det bästa och godaste påskägget jag någonsin fått. Dels för att jag faktiskt fick mitt "påskgodis" trots att jag bantade, och dels för att en vänlig själ uppmärksammade min kamp, men ändå tyckte att jag inte skulle behöva gå miste om något.



Men för att återgå till det jag skrev allra överst; är det nya grejjen nu? Att kompensera? Jag har många vänner som säger saker i stil med "Jag syndade i helgen.. drack både läsk, åt chips och köpte en påse med blandgodis... men jag ska gå ut på en promenad i eftermiddag för att kompensera!"

.... Iof hänger nog detta "kompensation"-tänk ihop med självbedrägeri, för som jag skrivit tidigare INGA ÄR SÅ INSATTA I VAD SOM ÄR RÄTT KOST OCH MOTION SOM ÖVERVIKTIGA! För vi vet ju att en promenad, varken på 20min eller på 1,5 timme kommer förbränna det där. Genom att "synda" och sedan "kompensera" så går man back.
DOCK finns det undantag!
Jag känner inte många, men några få som faktiskt tränar på gym OFTA. Ibland varenda dag... och jo. De som tränar kroppen SÅ mycket kan nog äta godis på helgen med vetskapen om att de kommer förbränna vartenda uns. Men som sagt, de kompenserar inte med en kort promenad EN GÅNG, utan TIMMAR och åter TIMMAR på gymmet. Det är lite skillnad det.

Jag var en mästare på undanflykter, självbedrägeri och allt därtill i många år. Offer-rollen jag skrev om här nedan, var något jag iklädde mig också eftersom jag inte vågade, eller klarade av att inse att orsaken till att jag var överviktig och olycklig, var min egen oförtjänst. Det gjorde för ont för att gå att acceptera.

Jag "kompenserade" enligt mig själv många gånger (fast lika ofta struntade jag i det, antagligen för att jag innerst inne visste att jag inte skulle kompensera PÅ RIKTIGT och för ALLT jag stoppat i mig), jag tyckte att jag bantade HEEEEELA tiden (men att svälta sig själv 2 dagar för att sedan proppa i sig det värsta man kan komma på de nästföljande 5 dagarna, och sedan börja om igen är inte att banta... Samma sak om man bantar en månad och sedan motsatsen de nästföljande 4 månaderna), när jag fick struma så att min ämnesomsättning nästan stängde ner helt så var jag snabb att berätta för hela världen att det var STRUMANS FEL att jag var tjock. Att jag mofflade in chips och choklad var och varannan dag valde jag (dock omedvetet) att inte tänka på.

Jag säger absolut inte att man VÄLJER att äta sig tjock. Jag säger heller inte att man VÄLJER att blunda för vad man gör mot sig själv. Det är faktiskt HELT TVÄRTOM. Man klarar inte av sanningen, den gör för ont, man blir för besviken på sig själv av den. Den mänskliga hjärnan är en otrolig skapelse, den kan tillochmed begrava plågsamma minnen så djupt att vi inte ens vet om att händelser i våra liv ägt rum. På samma sätt kan den skydda oss mot saker vi inte kan acceptera, saker som vi inte är redo för att förstå och bearbeta. Det tråkiga är att det ofta tar så otroligt lång tid för oss att faktiskt bli redo att se sanningen, för vissa tar det några år, för andra en hel livstid.


Ps. När jag skriver om avhållsamhet från kakor, tårta, godis, läsk etc. högre upp i inlägget, så syftar jag inte på ett livslångt förbud. Men majoriteten av folk som försöker gå ner i vikt försöker ju även hålla sig undan allt sådant I SAMBAND med försöket. Jag menar alltså att MEDAN MAN SJÄLV BESTÄMT SIG för att helt och hållet LÅTA BLI det rejält onyttiga, så ska man inte låta ett pucko komma och rasera ens viljestyrka. När du sagt nej till dig själv så är det DET du ska följa, och det är först när DU säger att det är okej att börja äta onyttiga saker igen som du bör göra det. DU ÄR DIN EGEN CHEF i kampen om ett bättre liv!

Vem är jag? Vem är du?

Ibland kliar det verkligen i fingrarna på mig, för jag vill sluta använda mitt alterego Fattie på den här bloggen, jag vill slänga upp en bild där jag inte censurerar ansiktet, jag vill bara rakt av vara Jag.

När dessa tankar dök upp i mitt huvud, och jag ÄNDÅ hejdade mig själv ifrån att fullfölja det så frågade jag mig Varför? Varför kan jag inte bara vara jag? Och jag insåg att enda anledningen till att jag skriver på det här sättet, att jag skriver precis vad jag tänker och känner, att jag vågar prata om hur osäker jag känner mig, eller hur irriterad jag blir på vissa människor... är för att jag inte behöver äta upp det sen.

Det finns ett fåtal människor som vet vem jag är, men det är också människor som jag litar på. Tanken på att någon gammal bekant (kanske tillochmed någon gammal ruskig ovän?) en dag skulle halka in här och hitta mitt ansikte på en halvnaken bild där jag väger 110kg gör mig rädd. Eller att denne skulle läsa någon väldigt intim text medan mitt namn och ansikte finns synligt i typ headern eller sidospalten.

På ett sätt tycker jag det är sunt att ha den här oron. Man ska nog inte vräka ur sig vad som helst samtidigt som folk verkligen vet vem man är, en anonym röst retar oftast inte folk på samma sätt som en välbekant.

Men å andra sidan känner jag sorg. Varför skäms jag så enormt för den jag är på insidan, och tidigare även var på utsidan? Varför kan jag inte -liksom så många jag känner- bara rakt uppochner stå för den jag är och var, vad jag tycker, tänker och säger? Varför känns det så viktigt vad andra vet och tänker om mig?

Jag vet inte. Kan man vara sig själv helt och hållet idag till 100%? GÅR DET? Alla ljuger, alla förskönar sanningen, alla väljer relativt noggrannt vad de väljer att säga högt eller vad de håller för sig själva i tankarna...


Hur vet man när man glidit för långt ifrån sig själv (lever en lögn), eller när man är FÖR mycket sig själv (egoistisk & utan hänsyn)?

Jag balanserar ständigt på denna linje. Jag vill vara någon folk tänker gott om men samtidigt vara mig själv. Det är inte lätt, men det går. Vissa människor faller bort ur ens sociala krets eftersom de inte tycker om ens sanna jag, andra faller bort för att man inte försöker anpassa sitt beteende tillräckligt.


Självförtroende. Det sitter verkligen inte bara i fläsket.

Myntet har två sidor

Hur många gånger har jag inte hört saker som "Jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock", "ingen vill ha mig för att jag är tjock" eller "Jag bantar, tränar och kämpar men går ändå upp i vikt! Livet är SÅ orättvist!" ...

På ett sätt är ju dessa uttalanden säkerligen varken lögn eller icke-tragiska... men de är enormt VANLIGA.

Många tror och tycker att man inte styr över sina känslor och hur man reagerar på händelser, och till viss del kan jag hålla med, men på ett annat sätt är det skitsnack. Precis i stundens hetta är man absolut slav under oövervägd REAKTION, men det är vad man bestämmer sig för att göra, tänka, känna EFTERÅT som spelar roll.

En god vän säger ofta till mig att "Tagga ner" när jag blir hysteriskt känslosam, något jag blir helt vansinnig över. Ingen människa kan ju bara välja att SLUTA känna, eller hur? Korrekt. Men man kan ta några djupa andetag och FÖRSÖKA lugna ner sig, och EFTERÅT kan du VÄLJA hur du ska ta till dig erfarenheten.


Nu tar jag mig själv och mina erfarenheter som exempel.

Som barn var jag rund, hade pojkfrisyr och var kristen. Inga pojkar frågade någonsin chans på mig och inga populära tjejer ville umgås med mig. Jag hade ett fåtal vänner och oftast var de själva också satta i facket "icke-populär".

JUST DÅ var jag väldigt ledsen över detta. Jag önskade mig långt vackert hår, att vara smal och populär.

Men som äldre har jag VALET att se på detta årlånga scenario på två olika sätt:

A. Jag var mobbad och utstött, socialt missanpassad och ensam. Jag fick ta dom vänner som helt enkelt ville ha mig. Hade jag sluppit detta hade jag säkert aldrig börjat tröstäta! Världen är ond och orättvis! JAG HATAR MIN UPPVÄXT! Varför klippte mamma av mig håret så jag såg så otjejig ut?! Förstod hon inte hur ful alla tyckte jag var?! Och varför skulle mina föräldrar hjärntvätta mig till att tro på gud?! Varför gav dom mig inte chansen att själv välja? Jag blev retad om och om igen för att jag trodde på gud! Varför gav dom mig godis överhuvudtaget? Varför hade dom grädde i såsen?! De borde tvångsbantat mig! Hela min barndom var en lång tortyrperiod!

B. De vänner jag väl hade kommer jag minnas för livet. Med dom fanns aldrig några krav på att vara någon jag inte var, utan jag kunde alltid vara mig själv, och dom tyckte om mig, kravlöst. Och vilka underbara föräldrar jag har, som försäkrade mig om att det fanns en Gud som alltid höll mig om ryggen, och som tog emot alla som dog med öppna armar, som älskade mig villkorslöst och förlät mig för allt ont jag gjorde. Vilken kärleksfull och förlåtande miljö jag hade lyckan att växa upp i! Och vad glad jag är över att mina föräldrar aldrig någonsin ens antydde att jag var mullig utan såg till att jag fick ordentlig lagad mat varje dag, att de gav mig näringsriktig kost som växande barn behöver. Visst var det synd att jag ofta kände mig tjock, utstött, ful osv i min barndom, men vad bra JAG blev tack vare det! Vilken chans jag fick att utvecklas och sträva efter att bli intressant! Vad snäll och fylld av empati jag blev! Vilken bra människa min uppväxt gjorde mig till.

Nu har jag iof överdrivit båda tankesätten, men det är för att skapa en rejäl kontrast. Man kan faktiskt VÄLJA hur man ska bära med sig minnen och händelser.

Jag tycker INTE att jag blev mobbad som barn. Jag har blivit utsatt för mobbning EN GÅNG under mitt liv. Det var i tonåren, mobbningen varade i ungefär 6 månader, och berodde inte på min vikt. Utöver den gången anser jag inte att jag blivit mobbad, och jag anser inte att jag blivit ärrad för livet heller.

Det finns alltid två sidor av ett mynt, men det verkar som att väldigt många stirrar sig blinda på ena sidan.

Offer-rollen är löjligt populär idag. Att bli ömkad och daltad med är också otroligt populärt, så populärt att tillochmed populära människor kliver in i offer-rollen nu och då. Och varför skulle man inte tycka om det? Folk som ständigt försäkrar en om hur bra man är och klankar ner på alla som säger motsatsen.

Vad som dessutom hänger ihop med offer-rollen är ifrånsägandet av allt ansvar. Inget är ens eget fel utan allt ont som händer en är olyckliga omständigheter, en orättvis värld, dålig uppväxt, elaka människor etc. Vad bekvämt och enkelt när ingenting någonsin är ens eget fel, och att man inte rår över något. Det är bara svart på vitt skitsynd om en.

Men sanningen som alla vet, är att världen inte är svart och vit. Den är sprängfylld av gråa nyanser. De allra vackraste, mest populära och elakaste människorna kan var precis lika djupt olyckliga som den stackars mobbade tjockisen som gömmer sig på rasterna. Precis som att denna stackars mobbade tjockis kanske har en helt underbar familj, är intelligent och får en fantastisk uppväxt, kanske den populära elaka tjejen blir slagen hemma av sin alkoholiserade mamma.

Alla och ingen är offer. Världen är absolut och totalt orättvis.

Och jag säger inte att man inte har rätten att tycka synd om sig själv, men jag tycker också att man ska FÖRSÖKA se ifall ens tillvaro verkligen är helt becksvart. Vänd på myntet och se vad som finns på andra sidan! Något man envist alltid tänkt på som tragiskt och nedbrytande kanske EGENTLIGEN varit något som gjort dig till en starkare människa på flera punkter?


Ojoj så jag skenade iväg i detta inlägg, känns knappt som att det ens har att göra med vikt... Vad som fick mig att tänka på detta var helt enkelt olika saker. Någon som snyftat fram en lång och tragisk mobbningshistoria från barndomen då hon var tjock, en annan som förtvivlat lättar sitt hjärta kring att hon inte förstår varför hon går upp i vikt trots "bättre kost och motion"... Så det var prat om tjockhet som triggade tankegången..

Offer-rollen är i mina ögon förödande. Man nedvärderar sig själv samtidigt som man ifrånsäger sig allt ansvar för den man är och vad man gör. Man KAN ha varit med om tragiska saker UTAN att vara ett offer 10 år senare. Det är INTE mindre synd om en bara för att man inte ömkar sig själv.

Styrka. Det är ett ord jag tänker på varenda dag, ett ord som dyker upp i känslostarka filmer, böcker och låtar. Det som inte dödar oss - stärker oss. Inget är mer kliché, och inget är mer sant.

Jag vill inte vara ett offer, jag vill vara stark!

Ps. Jag vet lika många som tänker precis såhär, som de som inte kan eller vill tänka såhär. Jag vet att detta inte är något nytt alls (får ofta kommentarer om hur folk redan är väl medvetna om det jag uttalar mig kring), men jag känner mig lika förbluffad varenda gång jag pratar med någon som klistrat sig fast i offerrollen SÅ hårt att de inte ens ser möjligheten till att bryta sig loss...

Smått magisk siffra

Ojojoj.

Veckans vikt: 62,0kg

Den här siffran är smått magisk för mig... Det var såhär mycket jag vägde absolut sista gången jag verkligen kände mig snygg nämligen. 60-62kg var vikten jag låg på utan att känna mig uppsvullen om magen (numera tänker jag tillbaka på det tänket som: fjantigt.. men jag minns tydligt känslorna ändå). På 60kg kände jag mig nästan helt och hållet nöjd, och 62kg var den "högsta" siffran innan magen började kännas svullen. Som 13-14 åring pendlade jag ganska ofta mellan 60kg och 65kg nämligen.

Att uppleva våg-resan baklänges känns inte helt overkligt längre, däremot känns det ibland som en tidsmaskin. Jag upplever "vikt"-minnen flera gånger jag ser en viss siffra på vågen, och idag känns det lite extra magiskt.

"Tjocka människor måste vara idioter"

Något jag avskydde allra mest som tjock var att så många trodde jag var korkad. Och fortfarande, varenda gång en smal antyder att någon (överviktig) är korkad blir jag vansinnig.

Jag uttryckte min förtvivlan hos mamma redan som tonåring, för om något VERKLIGEN bröt ner min självkänsla, så var det att folk trodde jag var korkad. Och som alltid vet min mamma att det hjälper inte att trösta mig genom att säga vad jag vill höra (att jag inte alls är korkad), utan det enda som hjälper är att rationalisera folks beteende, att få förklarat för sig VARFÖR de säger och tänker som de gör. Så att man kan förstå.

Varför tror så många att tjocka människor är korkade?

"Fattie, dom tror att du är ointelligent för att du är överviktig. Tyvärr är det så enkelt. Dom tror att du helt enkelt måste vara väldigt osmart, för annars hade du vetat vad du gjorde för fel i takt med att du ökar i vikt. Dom tror att du inte förstår eller vet vad du behöver göra för att gå ner i vikt."

Jag grubblar fram och tillbaka än idag på detta som hon sa till mig. För visst är det sant, faktum är att jag pratat med några smala vänner genom åren där jag frågat rakt ut om de tror att tjocka människor ÄR ointelligenta, och de har svarat att Ja det tror dom.

Hur många överviktiga (som kämpar med vikten ska väl förtydligas) vet INTE hur man äter rätt? Hur många förstår INTE att man helt enkelt måste träna för att få resultat? Hur många SAKNAR faktiskt kunskapen om HUR MAN GÖR FÖR ATT GÅ NER I VIKT ? Jag gissar på; INGEN. Så gott som alla VET HUR de BÖR göra.

Så varför är man då överviktig? Varför ökar man snarare än att minska i vikt? Det finns hur många olika anledningar som helst, och framförallt individuella. För vissa handlar det om bristande självdisciplin, i andra fall är mat en slags "självmedicinering" (typ tröstätande, hetsätande etc), vissa har psykiska barriärer som står ivägen och som de inte vet hur de ska ta sig över, runt eller bryta ner... Listan kan säkert göras oändlig. Men jag har aldrig i hela mitt liv mött på någon som varit för DUM för att förstå hur man går ner i vikt.

Jag skulle nästan vilja säga att det är den smala människan som tror stenhårt att tjocka människor är tjocka för att de är ointelligenta - som är den korkade.

Och jag säger inte detta för att jag är arg på smala människor som så envist tror på att tjocka människor är korkade, utan för att de helt enkelt framstår som korkade i mina ögon.


Säg att "Lisa" är smal och har en klasskamrat - tjocka "Ellen". Genom åren kan man jämföra Lisa och Ellens framgångar inom skolan. Lisa får oftast "G" eller "VG" på sina prov och uppsatser medan Ellen får överlag MVG. Ändå så tror Lisa att Ellen är korkad, för hon är tjock. Det spelar ingen roll att Lisa får svart på vitt att Ellen INTE är korkad, för på en punkt misslyckas Ellen bevisa sin intelligens enligt Lisas logik, och det får allt det andra att blekna.

Det är DET scenariot som får mig att känna att det nog är den inskränkta personen som inte tar hänsyn till alla omringande omständigheter och faktorer.


Nu medan jag skriver så inser jag att det inte är dumhet från "Lisas" sida som får henne att se på "Ellens" situation med tunnelseende; utan snarare oförståelse. Eftersom hon själv inte har eller har haft problem med vikten så kan hon inte förstå att det säkerligen finns hundra olika bakomliggande orsaker till "Ellens" övervikt, utan för henne är lösningen så löjligt enkel och uppenbar, att alla som inte kan se lösningen så som hon ser den, helt enkelt måste vara korkade.

Och som tjock försökte jag många gånger om att förklara för smala att jag VISST visste hur jag behövde göra för att gå ner i vikt, men att det helt enkelt inte GICK. Att jag inte kunde motstå suget, hungern och allt det där. Att det kändes som om jag inte hade någon kontroll. För visst borde de då sympatisera med mig och sluta tro att jag är korkad när jag så fint förklarade det hela för dom?

FEL. De trodde mer inbitet än någonsin att jag var en idiot. För hur dum i huvudet måste man inte vara för att HA lösningen men VÄLJA att inte anamma den?

Detta är ytterligare ett bevis på tunnelseendet dessa människor har. De kan inte förstå eller ta till sig att man som tjock INTE alls VÄLJER att fortsätta sabotera för sig själv. Att man känner sig -och så länge man själv tror på det så ÄR man- maktlös.

Detta innebär ju alltså ÄN EN GÅNG att det i grund och bottnen och OFÖRSTÅELSE och OKUNSKAP som leder till fördomar och förutfattade meningar...

Har man rätt att vara arg och upprörd på människor

som helt enkelt inte vet bättre?

hundratusen.nu

Jag som aldrig brukar vara med i tävlingar gick faktiskt med i denna, för vad har jag att förlora? ;)

Rösta väldigt gärna på min Sunset Blush mix :)

genom att klicka på länken: www.hundratusen.nu/mix/nwiu

Det enda man behöver göra för att tävla om hundratusen kronor är att skapa en egen mix, skriva vad man vill göra för pengarna om man vinner, samt skriva in streckkoden från en läkerol tuggummi påse :)

Hugg det inte i sten

En god nära vän till mig sa nyligen att sedan jag opererat mig har denna vän börjat fundera, och tänker ibland att det verkar så bekvämt och skönt att bara behöva äta så väldigt lite för att bli nöjd. Den här vännen har dock alltid sagt (till alla, inte bara mig) att magoperationer är onödigt, och att det är bättre att fixa viktproblemen på egen hand och att det dessutom alltid finns risker med att lägga sig under kniven.

Så vännen verkade kluven under samtalet, och uttryckte även sin frustration över att ha "tagit ställning" och "huggit sina åsikter i sten", när operation Nu (till skillnad från Då) plötsligt inte känns lika onödigt, dumt etc.


Detta fick mig att tänka på hur jag själv sett på operation som lösning genom åren. Som tonåring, när vikten skenade iväg så bröt jag ihop vid köksbordet, och min mamma grät nästan hon också för hon förstod min känsla av maktlöshet, och dessutom önskade hon att hon kunde hjälpa mig. Den gången så sa jag (och kände genuint) att jag önskade mig en magsäcksoperation. Vid detta tillfälle vägde jag inte tillräckligt mycket (jag VAR ordentligt tjock, bara inte tjock NOG), och var heller inte gammal nog.

Så med andra ord var jag mer än positivt inställd till en sådan drastisk lösning TIDIGT. Men sen, när jag både var gammal nog och tillräckligt överviktig, så hände något.

Helt plötsligt så sa jag till mig själv (och enbart till dom som började diskutera operation som möjlighet) att en operation var en genväg. Det var fusk. Jag skulle minsann gå ner på egen hand, med blod svett och tårar. Jag tänkte:
"Hur kul kan det vara att aldrig kunna äta upp en tallrik på restaurang? Hur kul kan det vara att alltid vara klar med sin portion en evighet innan alla andra? Hur fruktansvärt skulle det inte vara att inte ens kunna äta EN normalstor portion när det är ens favoritmat som serveras? Hur fullkomligt vidrigt skulle det inte vara, att kanske vara fysiskt hindrad ifrån att äta vissa saker? Jag skulle nog känna mig fången, fängslad, inlåst och fastspärrad. Och tänk ifall allt det där skulle leda till djup depression? Livet kanske skulle bli en enda lång PLÅGA av att vara hindrad utan möjlighet till att själv välja?"

Nu i efterhand vet jag varför jag EGENTLIGEN var så emot operationen under en lång tid. För andra är det kanske uppenbart bara av att läsa tankarna ovan, men för mig var det inte alls uppenbart. JAG VAR SKITRÄDD. Jag målade upp ett mardrömsscenario av den absolut värsta tänkbara utgången utan att ens överväga för en sekund att det kanske skulle kunna bli bättre och INTE sämre.

Det tog sin tid, och mycket självrannsakande innan jag insåg att jag inte var rationell i mitt tänkande, och att det enda rättvisa sättet att fatta ett BRA beslut var att faktiskt läsa på, samt väga riskerna och nackdelarna mot möjligheterna och fördelarna.


Och vad som blev otroligt jobbigt när jag en dag insåg att jag faktiskt VILLE ha en operation, var att få andra att förstå varför. Att förklara för andra varför jag ändrat åsikt. Och framförallt; att i slutändan kunna TA att folk skulle tycka att jag var lat, dubbelmoralisk och allmänt korkad. För vad andra tycker väger INTE tyngre än MIN hälsa fysiskt och psykiskt.


Så jag högg först i sten, och sedan ångrade jag mig. Och det är en OTROLIGT jobbig process när man gjort på det sättet. Jag märker allt oftare att detta inte bara gäller viktoperationen, utan ALLT i livet, ALLT man tar ställning i och ALLT man har en åsikt om. De senaste månaderna har jag fått äta upp så mycket av vad jag uttalat mig kring, just för att antingen Någon eller Något fått mig att omvärdera min ståndpunkt.

Så numera tänker jag inte hugga något i sten,

för imorgon kan jag ändra mig.

Kotor ben och skelett

Veckans vikt: 63,5kg

Har nu stått still i vikt i tre veckor, om det beror på kakfrossandet eller något annat vet jag inte, men jag känner ingen större ångest eller liknande över det heller. Min kropp har kämpat medgörligt och effektivt länge nu, och vill den ta ett break är det helt i sin ordning. Börjar jag däremot gå UPP i vikt blir det till att göra något!


Idag provade jag vad jag kan göra med kroppen, hur jag kan böja den och liknande. Saker som att lägga benen bakom huvudet/pressade mot golvet går lättare än någonsin, och de andra ställningarna vet jag inte ens hur jag ska beskriva... är nog inget speciellt för smala och viga personer egentligen, men för mig som varit så otymplig i flera år känns det fantastiskt, som om hela kroppen plötsligt vore gjord av medgörligt gummi.

Varenda gång jag provar att "tänja på min vighets gränser" så blir jag sugen på att börja med yoga... Det vore verkligen kanon att lära mig det. Men eftersom jag ogillar gruppaktiviteter så vill jag helst införskaffa någon passande musik och en instruktionsbok så jag kan köra mitt eget race. Om någon vet en bra bok så hojta till :)

Men idag när jag rullade runt på golvet å drog i mina ben och levde runt så upptäckte jag plötsligt att det gjorde ruuuuuuskigt ont i nacken på mig, och när jag satte mig upp och lade handen på nacken så förstod jag varför. Ryggraden (eller kotorna högst upp i nacken rättare sagt) sticker ut. Så när jag låg på golvet "slog jag i" benen helt enkelt. Samma sak hände med svanken/rumpan typ, då var det bäckenet som gjorde sig påmint.

Jag har varit SÅ van vid att vara mjukt vadderad, att kunna sitta på golv i timmar utan besvär, och nu helt plötsligt får jag ont? Jag är absolut inte sur över det, utan istället har jag plötsligt fått en STOR förståelse för varför det te.x. faktiskt kan vara en GOD idé med yogamatta. För ett år sedan tyckte jag nämligen att yogamattor och dylikt var fixa idéer, och onödiga ting - eftersom det gick alldeles utmärkt för mig att ligga direkt på golv utan de minsta besvär. Så nu vill jag införskaffa passande musik, instruktionsbok OCH yogamatta. Utan yogamattan går det aldrig (?)

Ett av mina syskon har börjat skämta med mig och säger varenda gång vi ses:
"Att krama dig är som att krama ett anatomiskelett"
Vanligtvis brukar jag inte hålla med, men efter dagens hemmagymnastik och värkande nack-kotor kan jag inte annat än hålla med.

Ps. Har varit ute på 4 långpromenader (ca 1timme per gång) den senaste veckan. Jag hoppas jag kan öka detta till 7 dagar i veckan :) pepp pepp!

Hjälp & Stolthet

Alltid har jag, både som barn, tonåring och vuxen frågat ut i rymden "Varför låter sig vissa bli sådär enormt stora?". När jag sett dokumentärer på tv om människor som är så överviktiga att de inte kan gå längre, så har jag alltid undrat vad det är för fel på dom, hur de kunnat ignorera något på det sättet.

En gång såg jag en dokumentär om en man som var helt enorm (inte världens tyngsta man dock...), och i intervjun så berättade han att den dagen han klev ut genom dörren, och bröt av sig båda benen så insåg han att han var tvungen att göra något åt sin vikt.

........

För mig är detta helt abnormt och skrämmande otroligt. HUR kan en människa INTE inse att man behöver göra något åt vikten förrän tyngden av ens egen kroppsmassa krossar benen som håller upp en?


Att leva i självförnekelse eller att omedvetet blunda för sanningen är något jag kan relatera till. När jag var som störst, så såg jag inte att jag var så stor som jag var. Det är nästan uteslutande genom gamla bilder jag tittar på NU idag som jag inser hur stor jag faktiskt var.


Jag kunde se bristningarna, jag kunde se vart fettet lade sig i veck, jag tyckte kroppen kändes otymplig och tung, jag kände mig ful... MEN. Siffrorna på vågen existerade inte. För 110kg kunde ju inte Jag väga haha neeeejdå. Och massan, min kroppsvolym? Den var ju inte så farlig. Neeejdå. Jag var ju ooovanligt snygg för att vara fet, jag hade ju tillochmed midja!

Det var lite likt en anorektiker fast omvänt varenda gång jag tittade på min kropp i spegeln. Jag såg att jag inte var smal, men jag såg ändå inte hela sanningen.

Men någonstans, långt in i bakhuvudet, så var det en röst som ALLTID påminde mig om sanningen. Jag kanske inte kunde se den eller acceptera den fullt ut, men en del av mig lät mig aldrig förneka den helt.


Jag tillhör ju kategorin som "lät mig själv bli fet" enligt många, men inte enligt mig själv. Jag körde på godisförbud, träning, självsvält, viktväktarna, buljongdieter, nutrilett, spridda tvivelaktiga dieter (morot, kålsoppa, groddar etc), viktprogram på internet, att gå till en dietist, prova medicin (reductil)... Jag gjorde allt. Jag försökte allt. Och när jag en dag vägde tresiffrigt bad jag min läkare om en remiss för operation, för jag visste inget annat nytt jag kunde prova.

Mina ögon kanske inte kunde acceptera sanningen, men något inom mig drev mig alltid framåt, fick mig att alltid försöka.

Jag vet att många inte vill operera sig eller ta medicin, av många orsaker. Något jag ofta hört är att personen ifråga vill ha gått ner SJÄLV, med EGEN viljestyrka. Och jag förstår dom på sätt och vis, för dessa tankarna har jag i huvudet än idag. Det hade varit underbart att kunna säga till folk att jag gått ner nästan 50kg genom en makalöst nyttig kosthållning och hård träning, det smäller ju högre än att mumla "Jag har gjort en Gastric Bypass".

Så varför bad jag min läkare om en remiss? Varför försökte jag inte själv mer? Varför gav jag inte det hela ytterligare några år innan jag tog till det absolut sista och mest drastiska alternativet?

För att jag vill leva här och nu. Jag vill inte jaga en dröm som KANSKE slår in. Och vad hade jag hittills fått för resultat genom åren av att kämpa för egen maskin? VIKTUPPGÅNG. Ibland små nedgångar, men alltid följt av värre uppgångar.

Jag insåg, att om jag inte var villig att göra VAD SOM HELST, att utsätta mig för ALLT, att ta emot HJÄLP och svälja stoltheten, då var jag ju en sån där som "lät mig själv bli fet".

Väger stolthet tyngre än lycka? Än bättre hälsa? Är det verkligen något negativt ALLS med att göra något som förbättrar ens hälsa och välmående markant?

En del av mig tycker att alla måste få köra sitt eget race, göra det som känns bäst för dom själva, men en annan del av mig har så svårt att acceptera att folk är för stolta för att erkänna att de behöver hjälp. Att de kanske faktiskt inte klarar av allting helt själva. Jag tycker absolut att man ska göra sitt yttersta för att klara av att nå sitt mål, jag tycker INTE man ska luta sig tillbaka och ge upp. Men det finns ju en gräns. När man gör samma misstag om och om igen, när man egentligen bevisat hundra gånger om för sig själv att man faktiskt inte klarar det på egen hand?

Varför ständigt leva ett liv då man tänker "nääästa sommar. DÅ ska jag komma i DE DÄR jeansen. Nästa jul, dååå ska jag minsann få plats i den där röda klänningen!". Att tänka så, att leva så, åt upp mig från insidan. En del av mig blev LÄTTAD när jag blivit så fet att jag kunde få en operation. Det kändes som att jag äntligen kunde få den mest drastiska och slutgiltiga hjälpen en människa KAN få när man har viktproblem. "När man slagit i bottnen finns det bara en riktning att ta, och det är uppåt"


Jag säger inte att jag har rätt och att alla som vägrar hjälp har fel, däremot förstår jag dom inte. Och antagligen förstår väl inte dom mig heller.



..Förra veckan köpte jag hem ett paket kakor, och tänkte att jag bara skulle ta någon enda i veckan till en kopp kaffe. Sedan dess har jag avverkat inte mindre men tre hela ballerina-rullar. Jag vet exakt varför jag äter, men det är ingen ursäkt. Har nu slängt kakorna (4e rullen!) som var kvar och förbannat mig själv för att jag halkat av spåret. För att jag släppt ut min frosseri-demon ur sitt fängelse...


Det var detta som fick mig att börja tänka på det här med att vissa vägrar hjälp. Bara för att man fått hjälp så betyder det inte att allting fixar sig, att allting löser sig, att suget försvinner, att disciplinen blir stark. Det är alltid upp till en själv, oavsett om man har gjort en operation, tagit medicin eller börjat med terapi. I slutändan står man helt ensam, utan någon annan att skylla på eller att be om att fatta valen åt en.

Har en väldigt rar faster som uppmärksammat att jag saknar motionsrutin, hon drog ut mig på en fantastiskt vacker och härlig timlång promenad igår och imorse. Hon vill försöka hjälpa mig att få in motionsrutinen jag saknat hela mitt liv, och jag ska göra mitt bästa för att inte göra henne eller mig själv besviken. Nu inför jag nolltolerans mot kakor, tillochmed i sociala sammanhang, och en rejäl kraftansträngning för att få in promenadrutin i mitt liv!

Jag ska låsa in min demon igen, och jag tänker fortsätta att ta emot all hjälp jag kan få. Jag tänker vara TACKSAM för hjälpen och svälja min stolthet, för det enda den där stoltheten någonsin gjort för Mig, är att dra mig djupare och djupare nedåt.

Utställningsdjur

As always...

Veckans vikt: 63,5kg

Jag börjar blir mer och mer irriterad av hur annorlunda folk ser på mig. JA det är jättekul att fler killar kastar blickar åt mitt håll, JA det är jättekul att främlingar är mer sociala och framåt med mig, och JA det är UNDERBART att flera närstående kommenterat hur jag blivit som en ny person med ny livsglädje och jävlar anamma.

MEN

nästan 90% av gångerna jag träffar folk, så börjar de prata vikt, träning och kost med mig. Det är väl i sin tur okej, men de frågar allt oftare vad min hemlighet är. DET ÄR INGEN HEMLIGHET?! Alla vet mycket väl att jag opererat mig. Jag har ingen gyllene magisk lösning till andra. Det är som om alla tror att jag gömt en kruka med guld och inte vill dela med mig :(

En annan sak är att jag känner mig väldigt objektifierad, och nu menar jag inte av killar... Jag hade köpt en ny tröja och när jag ändå svängde förbi en vän så tog jag av mig jackan för att fråga vad hon tyckte om den. Utan ett ord rusade hon iväg och hämtade sin sambo och sa
"SER du hur OTROLIGT slank Fattie blivit?! SER DU?! Så slank skulle det inte vara fel om jag var va?".
Jag stod tyst och väntade medan hennes sambo nickade lite stumt och gick därifrån, sen väntade jag tyst en stund till utan att vännen sa något. Då tillslut frågade jag
"sååå.. vad tycker du om tröjan då..?"
och vännen tittar på mig
"Jojo den är fin. Vad är det för storlek? Du måste ha JÄTTELITEN storlek nu?"

JAG BLIR SÅ URLESS. Jag känner mig som ett utställningsobjekt ibland! En del lyssnar inte ens på vad jag säger, utan allt dom ser är EN FÖREDETTA TJOCKIS. Jag vill inte bli dragen i armen, nypt i kroppen och få höra hur folk pratar om min kroppsbyggnad som om jag inte kunde höra? Lite grann ibland är okej, jag kan tillochmed själv prata om min egen viktnedgång o allt och tycka det är kul att dela med mig. MEN INTE VARENDA GÅNG! Och just detta.. att de ska prata om hur fantaaaastisk jag är, det är uttröttande. Jag är inte någon superwoman? Och jag vill absolut inte att andra ska se mig så heller.

Något lustigt är en snubbe som jobbar på min närmaste mataffär... när jag var stor så log han alltid stort mot mig, småpratade och var jättegullig. Han kunde verkligen sätta guldkant på mina dagar och fick mig att känna som att jag dög trots att jag var stor.

... Han har slutat prata med mig. Han ler inte mot mig längre heller. Har inte en aning om varför, men det känns lustigt att EN av hundra avviker. När hela världen blivit mer accepterande och mindre fördömande, så är det EN som reagerat negativt (av vad jag märkt iaf?).


Urs... på ett sätt känns det som att jag gnäller och gnäller alltmer när jag egentligen borde vara tacksam, glad och försöka bortse från allt smått som är dåligt och istället fokusera på hur mycket som blivit bättre i det stora hela. Jag kan inte låta bli att haka upp mig på småsaker antar jag...

Är fortfarande sjuk, trodde i några dagar att det nästan blåst över, men så kom det tillbaks! Eländiga dumma skitförkylning. Jag kan inte fatta att den håller i sig!!
.. Kanske därför jag känner mig så grinig och gnällig. Jag blir sån när jag är sjuk. Fast det är ingen ursäkt! Måste jobba på att inte haka upp mig på det negativa! Grubblar man för länge på dåliga saker märker man snart knappt av allt det som faktiskt är bra!!

Ps. Har fjärilar i magen och oro i kroppen. Skrivit tidigare om hur naken och blottad jag känner mig nu när jag inte längre kan skylla vart och vartannat på att jag är tjock... Jag är intresserad av en kille och försöker verkligen vara mitt bästa och intressantaste när jag pratar med honom, men istället blir jag flamsig, svamlar och känner hur hela hjärnkontoret stängs av. Nu hjälper inte en smal kroppshydda mig! Tänk om allt löste sig och man fann kärleken på två sekunder bara genom att vara smal? Det hade varit grejjer det :P Men som det är så får jag helt enkelt jobba min väg framåt... precis som med allt här i livet ;)

Döda förkylningen

Imorse vaknade jag och kände mig aningen bättre än jag gjorde igår, FÖRSTA tecknet på att förkylningen kanske är påväg bort?! Det peppade mig så mycket att jag nu köpt hem saker och ska kurera mig!

Fatties kur mot förkylning:

1. Basic
Lös upp C-vitamin brus i ett glas, ha i echinagard. Ta 5-6 vitlökskapslar och skölj ner med drycken.
Äckelskala: 2/10

2. Stark gegga
Pressa citron, ta riven pepparrot och pressad vitlök. Rör ihop allting i en liten kopp som förvaras i kylskåpet. Ät 1tsk gegga i timmen.
Äckelskala: 6/10

3. Varm öl
Koka upp valfri öl & häll upp i en mugg. Drick upp SNABBT och MEDAN drycken är skitvarm. Nästan så tungan bränns. (Obs! Kan orsaka svettningar och trötthet/sömn)
Äckelskala: 10/10 - inget för den mesige

Utöver detta får jag väl hinka i mig te med honung. Det är synd och skam att jag inte har någon whisky hemma, annars hade jag kunnat spetsa teet ;)

Nu jäklar ska jag bli frisk!