Liten update

Vad kul att flera verkar nöjda med hur jag fortfarande skriver här!
Har varit sjuk några dagar men arbetar på fortsättningen av fatties historia och hoppas kunna publicera den om några dagar, fick extra motivation av att flera faktiskt verkar genuint intresserade!

Tills dess, ta hand om er! /Fattie

ps. Några har kommenterat att det inte gått att lämna kommentarer eller att det varit spärrat, det stämmer inte, utan varför kommentarerna inte syns direkt är för att jag måste godkänna dom först. Detta beror på att det nu och då trillar in kommentarer som jag anser högt opassande. Kränkande uttalanden om överviktiga människor, uppmaningar om att svälta sig själva med mera. Så länge man lämnar hänsynsfulla kommentarer, eller har en poäng med det man skriver godkänner jag dom.

Er åsikt?

Hm, jag får inte så mycket feedback på det jag skriver nu för tiden, antar att det är lite mitt eget fel eftersom jag varit väldigt inaktiv mellan varven... Men såvida blogspots statistik inte är helt åt skogen är det ändå ett hyfsat antal personer som kikar in här och därför undrar jag:


1. Har jag blivit sämre? Skriver jag om tråkiga saker, har jag blivit enformig eller uttryckt min åsikt i något på ett sätt som uppfattas negativt?

2. Vad skulle Ni vilja att jag skrev om eller fokuserade på?

3. Finns det något som saknas i den här bloggen? Någon fråga eller situation värd att spekulera i som jag fullständigt missat? Eller något helt annat?


Skulle bli superglad för att få veta vad ni tycker!

Det förflutna har varit på besök

Jag hade en intressant dag igår... vid två tillfällen mötte jag på två människor ifrån mitt förflutna (högstadiet) och medan det ena tillfället gjorde mig arg så gjorde det andra mig helt glad och uppåt.

Det första "mötet" innebar noll interaktion. Jag såg helt enkelt "Killkompisen" (som jag skrev om i Fatties Historia del I) gå förbi mig. Han som jag blev så kär i och som inte ville ha mig, men ändå utnyttjade mig för sina egna fysiska behov. Senaste gången jag fick syn på honom skrev jag om i Fatties Historia del VII

utdrag ur del VII: "Han såg så otroligt bra ut, bättre än han gjort den där kvällen i videobutiken, och mitt hjärta hoppade över ett slag när han plötsligt vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen. Det varade bara en sekund, men jag insåg direkt att han kände igen mig. Först jublade jag inombords, av någon anledning kändes det så mycket bättre att han kände igen mig! Men så fick jag syn på mig själv i en fönsterruta och min glädje utbyttes av förödmjukelse. Håret var stripigt, fult och klippt i en relativt kort tantig frisyr, min dubbelhaka kändes så otroligt påtaglig att jag mest av allt liknande en fet bebis i ansiktet... och kroppen ska vi inte tala om. En elefant i stolen var vad jag såg. När jag vände bort blicken från spegeln så såg jag hur han sneglade på mig, och jag kunde se något i hans ögon jag aldrig tror att jag sett förut. Det liknande någon kombination mellan irritation och avsmak. Jag ville sjunka genom jorden och dö."

och igår då.. När jag insåg att det var Han så försökte jag få ögonkontakt, men han hade solglasögon på sig så jag kunde inte se ifall han såg mig.. Men något inom mig blev helt rasande. Jag ville att han skulle titta på mig! Jag ville att han skulle stanna och hälsa som en vettig människa gör när man möter på en gammal klasskamrat. Jag ville att han skulle se vad det blivit av mig, att jag varken är den osäkra lilla flickan han utnyttjade eller den sjukligt överviktiga kvinnan han gav en nedvärderande blick för så många år sen. "SE MIG!" ville jag skrika högt medan jag såg honom passera och försvinna runt kröken.

Jag kommer nog alltid ha problem med att älta det förflutna. Småsaker kan jag släppa med tiden, men de större mer känslosamma grejerna, dom sitter som gjutna. Som om dom hänt igår. Svek jag utsattes för som barn och tonåring ligger fortfarande och bränner i min själ. Det är väl helt enkelt min förbannelse.

Men vem vet? Den här staden är inte särskilt stor och en dag kanske jag får den där upprättelsen jag suktar så innerligt efter. Om det ger mig sinnesfrid eller inte är kanske den stora frågan..


Nåja! Något betydligt trevligare hände en stund senare. Jag mötte på ytterligare en gammal skolkamrat, en tjej som varit störst i klassen under högstadiet. Hon hade väldigt få vänner, och även om ingen mobbade henne eller försökte vara elak så var vi nog inte särskilt tillmötesgående heller. Jag minns inte ifall det berodde på hennes utseende (ja, ungar och tonåringar är ytliga och elaka, även jag fast jag skäms över att erkänna det..) eller hennes beteende. Hon var alltid väldigt tyst och tillbakadragen, vilket gjorde det skrämmande enkelt att undvika henne.

Men nu, vilken uppenbarelse! Hon hade gått ner mängder i vikt och såg rejält kurvig och kvinnlig ut, och ögonen glittrade på ett sätt jag aldrig sett dom göra under vår tonårstid! När jag hälsade så visste jag väl inte riktigt vad jag förväntade mig, men när hon öppnade munnen och började prata med mig förstod jag vilka idioter vi varit som tonåringar. Hade vi bara tagit in henne och gett henne en chans hade hon säkert blivit en enorm tillgång i umgängeskretsen.
Hon var vänlig och mild och vi småpratade lite om att man kanske skulle anordna någon form av "Högstadie Reunion" nu när det snart gått tio år, sen frågade hon mig vad jag skrev om och jag berättade att jag försöker skriva om känslomässigt ätande och mitt eget perspektiv på hur världen bemöter och upplever tjocka och smala så väldigt olika. Och att jag är ett riktigt standard exempel på hur vissa helt enkelt har för mycket mentala spärrar för att klara ut det på egen hand, och att jag därför tillslut fick operera mig. Hennes ögon blev stora och så berättade hon att hon själv kollat upp det där med operation, men blivit avskräckt och därför tagit tag i vikten på egen hand. När hon yttrat dom orden kände jag hur jag blev alldeles varm och lycklig inombords.

Det kanske låter skumt. Men tanken på att den där tysta, överviktiga tjejen vi aldrig gav en chans hade en sån karaktärsstyrka och kämparglöd i sig gjorde mig glad. Lycklig att jag haft så fel om henne i mitt fördomsfulla tonårstänkande.

Tänk att någon jag sett ner på hade en så stark och bra sida jag själv saknade fullständigt? Jag kände mig lite satt på plats där och då inne i affären, och det kändes BRA. Rättvist.

Jag försökte svamla ur mig så bra komplimanger jag förmådde utan att pika hennes tidigare utseende och hon svarade med att hon fortfarande hade kanske en tjugo kilo eller så kvar att gå ner, och jag svarade snabbt att jag inte ens tänkte på det för att hon såg så bra ut. Och jag menade det faktiskt, kanske hade hon rätt i att det var en bit kvar på hennes resa, men hon såg helt fantastisk ut som hon var, och då var det inte bara kroppen utan hela hennes utstrålning som fick mig att tycka så. Den fula ankungen har förvandlats till en svan.


Så dagen var givande, jag själv kanske inte fick någon upprättelse men jag hoppas att jag kanske gav det till någon i alla fall..



Nu blev jag nästan sugen att fortsätta skriva på Fatties historia. Det känns som ett så bra sätt att få utlopp för känslor och gammalt som jag ältar så väldigt.

Minskad motivation men bra käk (eller?)

Skit och mögel. Sommaren har definitivt bestämt sig för att ge sig av och den tog med sig min motivation.

Det är inte jättefarligt kanske. Jag har inte sjunkit tillbaka i gamla vanor eller så, men lusten att laga mat har minskat vilket resulterar i massa halvfabrikat och skräpmat (även om jag väljer nyttiga alternativ så känns det inte helt bra..), och det där med att ut och gå har ju givetvis också avtagit. Jag rör mig fortfarande, promenerar sträckor jag tycker är onödiga att ta bussen för osv, men det är inte lika rutinmässigt och inte lika långa sträckor som innan..

Det känns helt enkelt som att jag fortfarande är igång men har gått ner på lågvarv.

Börjar nog bli dags att släpa hem pappas löpband och knöla in i vardagsrummet helt enkelt. Kanske kan det kicka igång motivationen igen?



Angående något helt annat dock så har jag fått lite positiv självinsikt den senaste veckan gällande min matlagning. Det första som skedde var att mina föräldrar gått av sin lchf diet och nu ska prova något som heter 5:2 metoden. Den ska tydligen gå ut på att man får äta som vanligt/normalt 5 dagar i veckan men de resterande 2 dagarna ska man äta minimalt och väldigt lite kilokalorier (var iaf så jag uppfattade det?). Jag var hemma hos dom på en av deras "2" dagar och fick äta maten de lagat efter bokens restriktioner, och medan dom menade på att det var ätbart men tråkigt och inte riktigt i deras stil så mumsade jag i mig och njöt. Det påminde om min egen mat, smakade mycket som min egen mat, och jag insåg plötsligt att jag inte lagar mat på samma sätt som resten av min familj. Jag misstänker att om jag skulle bjuda dom på min egen kost regelbundet så skulle de finna den tråkig på grund utav bristen på smör, vispgrädde osv. Jag är ju enligt dagens tänk inte alls smart i matlagning, jag öser inte på med fett utan föredrar mjölredning + mellanmjölk framför vispgrädde när jag gör såser och grytor.

Det andra som skedde var att min väninna "S" frågade mig VAD som fick mig och min pojkvän att gå upp i vikt året som var. Vad för mat jag egentligen lagat? Och jag tänkte efter och svarade henne att jag lagade precis samma mat som jag gör nu, den enda skillnaden är att jag fixar mycket grönsaker till varje måltid nu så att man äter halva tallriken med mat och andra halvan med grönt. Ingen annan skillnad. Har varken minskat eller ökat på fett och kolhydrater. Då frågade hon vad jag trodde vi hade gjort fel om det inte var maten? Och där var det desto enklare att svara: alldeles för mycket stillasittande kombinerat med överkonsumtion av godis och läsk.

Tanken på att min ohälsosamma livsstil berodde på grejerna EMELLAN måltiderna snarare än måltiderna i sig själva gjorde mig väldigt lycklig. Vetskapen om att jag TYCKER OM mat som inte är extremt fet eller kolhydratsrik, och att jag lagar den per automatik utan att behöva krångla och korrigera mitt sätt och tänk i köket - var en lättnad.

För skojs skull räknade jag ut hur många kilokalorier mina måltider innehöll under några dagar och kom fram till följande: att om jag äter en normalstor portion (alltså inte gbp-op storlek) av min mat så blir det lite för höga siffror för att det ska vara hälsosamt och lagom. Men om jag halverar portionen och fyller andra halvan av tallriken med t.ex. broccoli så kunde jag äta mig mätt med gott samvete hela tiden. Så jag lagar inte extremt fettsnål mat eller så, men den är tydligen inte jättefarlig åt andra hållet heller.

Nu vet jag att det här låter ganska uppblåst, och kanske har jag inte helt rätt. Kanske slutar jag och pojkvännen tvärt att gå ner i vikt för att den här "tänk vettigt"-metoden inte är tillräcklig. Jag har stålsatt mig för det och försökt smälta att jag löper stor risk att faktiskt behöva göra desto mer, ändra desto mer, just för att jag kanske är naiv och inte ser felen jag gör bara för att vi fortfarande får resultat. Men så länge vi fortsätter att gå ner i vikt tänker jag nog inte försöka förbättra eller ändra på det vi gör, jag vill inte hetsa, vara extrem eller utsätta min kropp för någon form av jojo-resultat med detta. Jag vill hitta livsstilen som är bra och balanserad för oss, som får oss att landa och ligga på en vikt och kroppsform vi trivs med.

Nu har jag sedan en vecka tillbaka legat ganska stadigt på 66,5 kg och det känns skönt. Får se när/om det lossnar igen.


Någon därute som provat 5:2 - metoden och vet ifall den ger resultat eller inte?
Vad tror ni kommer bli nästa populära diet efter att lchf hetsen börjar lägga sig?

Akuten i fredags

I fredags vaknade jag med magont. Var inget konstigt med det, var var det gamla vanliga magontet jag får ibland utan direkt anledning och som jag vet att ingenting hjälper emot, men eftersom jag är envis som en åsna försökte jag ändå med allt jag brukar försöka med. Varma drycker, ljummet vatten, omeprazol och samarin (magmedicin), kolsyrat vatten, att äta något... och som vanligt hjälpte ingenting.

Har fått det här magontet många många gånger de senaste åren. Ibland så sällan som 3 gånger på ett år, andra gånger flera gånger i månaden. Det är en stickande smärta, som om jag svalt nålar, och det känns mer smärtsamt när jag står upp eller ligger uträtt på en säng. Ligga på mage är inte ens något jag är villig att försöka med när det händer. Det kan hålla i sig i en timme, det kan hålla i sig i sex timmar, det är olika från gång till gång.

Men eftersom jag är van vid detta stickande magont så vilade jag i dom timmarna jag kunde och sedan gjorde jag mig iordning eftersom vi skulle på en födelsedagsmiddag med min pojkväns familj. Väl där på restaurangen tänker jag bara glada tankar och grubblar över ifall det där magontet bara inte kändes så mycket innan för att jag inte haft något att sysselsätta mina tankar med, för nu vid bordet och vid gott sällskap kändes det genast lite bättre.

Lagom tills vi alla ätit och det började bli dags att bege sig hem till "svärföräldrarna" för kaffe och tårta så tilltar magontet plötsligt. Jag smiter ut ur restaurangen och viker mig dubbel på en av stolarna utanför. Jag grubblar febrilt varför det helt plötsligt gick från bättre till sämre. Min pojkvän kommer ut och undrar om jag vill bli hemskjutsad men jag känner mig så dödsfjantig. Ska lite magont hindra mig från ett trevligt födelsedagsfika? Aldrig. Sånt här går alltid över, jag är bara mesig intalar jag mig och svärmor lovar mig lite fil med goda bakterier när vi kommit hem till dom. Min pojkvän beger sig iväg i ett ärende men lovar att komma snart.

Jag fortsätter att sitta dubbelvikt den nästkommande timmen, jag dricker upp filen och tillslut blir jag så desperat att jag provar att dricka en ganska stor slurk vodka jag blir serverad i glas med is. Varför inte? Alkohol dövar ju allting så kanske kan det döva magontet för en stund iaf. Min svärmor säger åt mig att gå och lägga mig en stund, och jag tänker att kanske har hon rätt. Kanske ska jag sluta försöka kurera mig och sitta dubbelvikt på det här sättet. Så jag rätar ut mig på en säng jag får låna och försöker slappna av.

Men istället börjar jag gråta hysteriskt. Smärtan strålar ut i hela mig ifrån magen och rummet börjar snurra. Jag plockar upp telefonen och försöker hålla mig så stilla som möjligt medan jag ringer min mamma och frågar vad jag ska ta mig till. Hela min arm skakar och jag tycker det känns tungt att hålla i telefonen. Jag berättar vad jag försökt med mot magontet, hur magontet känns och hur länge det hållit i sig (vilket var ungefär 10 timmar vid det här laget). Min mamma säger åt mig att åka in till akuten, att hon hör på mig vilken vild panik jag befinner mig i och att jag inte kan ignorera detta. Jag snyftar att jag känner mig larvig och att jag säkert överdriver men min mamma envisas tills jag säger Ja.

Så jag slår min pojkväns nr och försöker tala med samlad röst fast jag har svårt att andas pga smärtan och att jag skakar så, och ber honom hämta mig och köra mig till akuten. Jag hör hur han blir extremt orolig vilket jag var rädd för, och han ber mig att tala med hans mamma. Då bryter jag ihop igen och säger att jag inte vill störa när de har födelsedagsfirande, att jag känner mig fjantig. Men han övertalar mig och efter att vi lagt på så hasar jag mig dubbelvikt fram till hans mamma som omedelbart kommer och sitter med mig medan jag väntar på min skjuts. Hon berättar om olika magont-historier, och babblar på till tusen. Jag förstår ganska snart att hon försöker distrahera mig för att jag inte ska tänka så mycket och mitt hjärta värms av att hon sitter där med mig på trappen så jag kan kedjeröka i min förtvivlan och lyssna på historier.

Sen kommer min pojkvän. In i bilen direkt och iväg mot akuten. Jag inser halvvägs dit att jag inte har några skor på mig. Vi checkar in och får sitta och vänta i väntrummet. Jag försöker skoja och säger att jag hoppas det bara är en superstor "fis-bubbla" jag har i mig (gaser) eftersom jag kan se hur orolig han är. Efter en halvtimme blir jag uppropad och jag går dubbelvikt genom dörrarna och får lägga mig på en brits. De tar blodprover och frågar ut mig om hur smärtan känns, vart den är, samt en massa andra frågor om utlandsresor med mera. De avslutar med ett urinprov och ber mig sedan att vänta i nästa väntrum på en läkare. Vi sätter oss och väntar, och en manlig sköterska kommer fram och frågar om jag vill ha ett eget rum, varpå jag börjar gråta igen och frågar om de tänker lägga in mig? Varför behöver jag ett rum? Ingen berättar vad som händer eller vad som gäller utan bara ställer en massa frågor och slussar runt mig. Han tittar förvånat på mig och säger sedan att rummet bara är till för att jag ska få vara ifred tills läkaren kommer och kan göra en bedömning. Jag säger att jag hellre stannar i väntrummet där det finns en tv (jag ville hålla mig så distraherad som möjligt).

Ytterligare 30min senare kommer sköterskan tillbaka och säger att nu måste jag faktiskt ta och vänta i ett rum, jag frågar om jag får sitta upp även om jag är på en brits för annars vägrar jag. Han nickar och säger att det är okej. Varenda gång jag provar att räta ut mig så tiodubblas smärtan, så jag hoppar upp på britsen och drar upp knäna under hakan, och sen sitter jag i denna position under två timmar medan jag väntade på läkaren.

Läkaren ställer samma frågor som redan ställts. Lyssnar på hjärtat, lyssnar på magen, hon klämmer, nästan masserar och gör några hastiga tryckningar vid mina revben. Hon ser fundersam ut, och säger att med tanke på att jag är magsäcksopererad kan det vara frågan om tarmvred, fast hon tvivlar för det verkar inte vara detta med tanke på mina symptom. En annan möjlighet är gallsten, fast eftersom jag beskrivit att smärtan är mer centrerad till vänster sida än höger så verkar inte detta stämma riktigt heller. Hon säger att vad som nu sker är att jag ska få en spruta med diklofenak, och om jag nu har ett gallstensanfall kommer smärtan avta inom 30min. Därefter ska jag genomgå en skiktröntgen för att vara säker på att det inte är tarmvred. Och för säkerhets skull ska jag nog läggas in över natten.

Nu i efterhand tycker jag allt det här låter väldigt vettigt och i sin ordning, men där och då hade jag gått över 12 timmar med ökande smärta och var helt hysterisk och oresonlig. Jag trodde inte sprutan skulle hjälpa, och tanken på att behöva vänta i flera timmar till i det lilla rummet för en röntgen kändes som tortyr, och att ovanpå detta inte få åka hem. Hem till där jag känner mig trygg, där det inte luktar konstigt, där jag är omgiven av bekanta föremål... Jag kände mig helt livrädd över att behöva stanna på sjukhuset och börjar helt enkelt gråta helt hysteriskt. Jag sa att jag inte ville, att jag ville åka hem och sova i min egen säng. Tillslut säger läkaren att vi kan väl ta sprutan och röntgen och sen får jag se ifall jag fortfarande vill åka hem eller bli inskriven. Jag nickar motvilligt och läkaren går sin väg.

Den nästföljande halvtimmen känner jag mig fjantig. Ena stunden grubblar jag över ifall jag kanske är lite förstoppad eller något och att jag slösar allas tid för att jag är så mesig. Nästa stund kippar jag efter luft och gråter eftersom smärtan blir värre med varje andetag.

Den manliga sköterskan kommer in och ger mig en spruta i ena skinkan, och ytterligare en stund senare kommer det en kvinna som säger att hon ska ge mig kontrastvätska inför röntgen samt sätta en nål på mig så att jag även kan få en injektion direkt ut i blodet. Kontrastvätskan smakar absolut ingenting, nålandet går dåligt och jag blir stucken några gånger innan det ger med sig. Och tiden har plötsligt börjat gå fortare, mycket fortare. Jag har slutat sitta dubbelvikt och sitter mer upprätt utan att smärtan blir värre. Jag kan tillochmed vrida överkroppen lite. Magen känns fortfarande öm, men inte alls så smärtsamt som innan.

Jag blir upprullad till röntgen och röntgad (den där kontrastvätskan som sprutas in direkt i blodet var läskig kan jag lova! Först känns det som en underlig.. värmande/brännande/isande känsla i halsen som tillslut sprider sig till kissblåsan så det känns som att man kissar på sig! Hade de inte varnat mig i förväg hade jag nog fått panik där jag låg). Det var fort avklarat och jag blir nedrullad till akuten för att vänta igen. Jag och min pojkvän sitter i väntrummet med tv den här gången och försöker hänga med i en film som redan hunnit halvvägs.

Läkaren kommer tillslut och sätter sig jämte mig. Hon frågar hur jag mår och jag praktiskt taget strålar som en sol, för smärtan är borta. Jag känner mig lite öm i magen men det känns mer som ömhet efter att jag spänt mig och inte alls som magontet känts. Hon nickar och säger att det måste ha varit ett gallstensanfall till 95% säkerhet eftersom sprutan funkade. Jag berättar att min mamma fått operera bort sin gallblåsa på grund av så många gallstensanfall och läkaren säger då att det bara gör henne ännu mer övertygad, eftersom gallbesvär är väldigt ärftliga. Jag får med mig ett stolpiller med samma substans som sprutan för nödfall, hon skriver ut ett recept på mer som jag kan hämta ut senare, och säger tillsist att röntgen inte visade på något tarmvred alls, utan att jag istället kommer bli kallad om några veckor för ett ultraljud av gallblåsan så de vet om den är fylld med stenar eller inte och ifall den behöver åtgärdas.

Hela kvällen känns som ett sudd vid det här laget, 6 timmar på akuten hade på ett sätt känts som helvetet, men nu hade jag ju fått veta vad mina magont genom åren berott på, och fått medicin för det! Något jag aldrig haft att ta till förr när magontet plågat mig. Jag tog henne i hand och tackade henne innerligt, på vägen ut tackade jag alla andra jag haft att göra med under natten. Jag skulle få åka hem, smärtfri, med en förklaring på vad som varit fel med mig, och medicin att ta ifall problemen skulle komma tillbaka.

Min pojkvän flinade och sa att jag såg ut som något ur en skräckfilm med mitt långa mörka hår, svartrinniga ansikte, vita långklänning och smutsiga barfota fötter, när vi gick till bilen.

Tålamod

Det är lustigt hur en viktuppgång alltid går spikrakt uppåt och i rask takt dessutom, men så fort man tappar vikt börjar vågen bete sig underligt.

Kom ju ner till 66,8kg i slutet av juli, två dagar senare visade vågen 68,5 igen (trots att jag inte hade ätit något dumt eller latat mig). Förra veckan visade vågen lite försynt 67,5 över en dag och sen 68 igen nån dag senare, och nu imorse 66,7. Hej bergodalbana!

I mitten av april slutade jag med de antidepressiva tabletterna och klippte godiset helt i samma veva. Det resulterade i att jag tappade 4kg på en månad och gick från 72,5kg till 68,5kg. Sen dess har vi utöver godisstoppet ändrat på kosten till det bättre och varit ute och gått så mycket vi haft tid och ork till, min pojkvän har tappat snart 5kg (vilket visar att vi är på helt rätt spår) men för mig så kärvar vikten. Förvisso har han mer vikt som ska bort än jag har, men jag känner mig ändå frustrerad och ledsen vissa dagar.

Varje gång vikten hoppar upp något kilo försöker jag hålla mig lugn och tänka på att ge det tid. Att inte hetsa och inte få panik över småändringar. Det är ingen idé att ge upp eller fuska bara för att vågen inte samarbetar, och om jag bara fortsätter på samma spår så kommer vikten bli vad jag vill tids nog. Men det är så SVÅRT att inte bli frustrerad...

Jag har trots allt tappat 6kg av de 14 kilona jag ville få bort (eller 6kg av de 10 kilona jag lade på mig, så kan man ju också se det). Jag borde försöka tänka mer på hur långt jag kommit på vägen istället för att få panik över att det verkar gå ofantligt trögt att komma längre nu.

Tålamod Fattie... Tålamod...



Hur reagerar ni på motgångar när ni ändrar livsstil eller försöker tappa vikt? Blir ni ännu hårdare mot er själva, ger ni upp eller fortsätter ni på samma sätt i hopp om att det ger resultat längre fram?

Min akilleshäl

Min akilleshäl har alltid varit det här med att faktiskt röra på sig. Det spelar ingen roll om det är att nöjesbada, gymma eller bara promenera någonstans. Fast visst, promenera är bevisligen det jag föredrar såhär när jag ser tillbaka på mina misslyckade försök att aktivera mig genom åren, promenerandet lyckades jag i alla fall hålla igång lite längre än det andra. Och det är promenader jag kör på nu igen.

Men idag nådde jag en ny milstolpe.

För det första beslutade jag mig redan igår för att promenera de 6,5 kilometrarna in till stan för att uträtta bankärenden med mera, och när jag vaknade idag så möttes jag av ett skyfall utanför fönstret. Jag grubblade ett tag, över hur surt det var att inte kunna promenera till stan. Men sen insåg jag att det KUNDE jag visst. Det är bara min dumma hjärna som ständigt famlar efter de mest fjantiga ursäkter för att slippa röra mig.

"Det regnar" "Det är blåsigt" "Jag har huvudvärk" "Jag är för mätt"

Det vore väl en sak om jag stukat foten eller något men idag blev jag riktigt ilsken på mig själv över att jag försökte lägga krokben för mina framsteg på grund av något så banalt som regn? Så jag drog helt enkelt på mig mina vinter-vandringskängor (de enda vattentäta skorna jag äger), ett regnställ från topp till tå och så begav jag mig av.

Jag tröstade min lätt panikslagna hjärna med att det fanns en busshållplats efter halva vägen jag kunde stanna vid och ta bussen ifrån ifall detta skulle bli alltför outhärdligt, men lagom tills jag nådde till denna busshållplats kände jag mig ganska modfylld och fortsatte i rask takt förbi den. Någon kilometer senare förbannade jag mitt beslut, jag kände hur svetten rann längs med min rygg och mina ben under det kvava tyget och jag tänkte surt för mig själv:

"Det här är tortyr. Måtte detta ge resultat. Jag önskar att det räckte med att jag gick ut på en endaste sån här helvetespromenad och sen var klar. För livet. Aldrig mer behöva gå på sånna här vidriga..."

Men jag hindrade mig plötsligt mitt i mina egna tankar. Hur dum var jag? Hur naiv och fjantig var jag som resonerade så? Det här är ju något jag kommer behöva göra kanske varje dag tills den dag jag dör - för det kommer ALDRIG ta slut? Precis som att kampen mot mitt ätmissbruk aldrig kommer vara över? Det fanns ingen poäng med att tycka synd om mig själv för något som var livsnödvändigt, något som kan förbättra mitt liv, något min kropp mår bra av och som jag borde med allt sunt förnuft TYCKA OM! Så jag började mana på mig själv med tankarna:

"För varje dag du gör det här, för varje gång du piskar dig själv trots att det tar emot, så kommer det göra att det blir lättare i framtiden. Du kommer att ha vant dig så pass att det känns busenkelt. Att det känns som vardagsmat. Men bara om du fortsätter FRAMÅT - här och NU!"

Så det var vad jag gjorde. Genom det piskande regnet och den hårda blåsten fortsatte jag utan att sakta ner, utan att tänka negativt, utan att tveka. För imorgon kommer det vara lite lättare än det var idag.


... Jag har ALDRIG lyckats vända mina negativa tankegångar under fysisk aktivitet förut. Det är lätt för mig att vara positiv och vid gott mod när jag har bekväma svala kläder, en strålande sol och fläktande vindar som sällskap när jag pressar min kropp. Men vid minsta lilla motgång blir jag negativ, bitter, inbillar mig att jag utsätter min kropp och själ för tortyr. Men idag för första gången i mitt liv ruskade jag om min egen pessimism och vände det till positiv motivation.


Sen ringde jag pappa och frågade om jag kunde få låna hans löpband när vintern slår till. För hur mycket jag än önskar och hoppas att jag ska kunna motivera mig då också, så känns det tryggare att ha en backup-plan i mitt vardagsrum.

Nyttiga onyttigheter

Jag sökte på en sida efter "hälsosam mat", och möts av ett virrvarr av bilder föreställande antingen kakor och bakelser eller oigenkännbara sörjor av brungrön nyans...


Jag kan inte låta bli att grubbla över hur skevt det har blivit med att äta hälsosamt, eller har det kanske alltid varit så? Dels har vi varianten där folk VILL äta godis, kakor och allt det där men ändå tappa vikt: därför ska man baka sockerfria kakor och godisar med sötningsmedel och konstiga snordyra mjöl-sorter som egentligen inte är riktigt mjöl... Eller varför inte de extrema alternativen där det ska vara ett megastorkok av någon halvdan ganska smaklös soppa som man ska leva på dag ut och dag in?

Tror jag skrivit om det förr men än en gång frågar jag mig själv varför man inte använder det sunda förnuftet istället för extrema alternativ... automatiskt tänker jag att om man bakar utan socker eller mjöl pga ett enormt sötsug så lär man väl mest bli frustrerad när man väl äter slutresultatet? Jag har provat såna där kakor utan socker och mjöl och visst smakar de hyfsat, men de skulle aldrig stillat mitt monstersug när det väl vaknar till liv. Och de smaklösa grytorna och sopporna man ska leva på för att uppnå en drastisk viktnedgång direkt? Alla som bantat blir ju medvetna ganska snabbt om att så fort man slutar med de där självsvälts-metoderna så går man upp allting igen? Så varför plåga sig själv med enformig kost som ändå inte kommer ge hållbara resultat?

Om ens problem är att man äter för mycket kakor, är det verkligen smart att gå på en diet som tillåter en att äta kakor så länge de är gjorda med speciella tillåtna ingredienser? Är inte det lite som att låta en alkis dricka lättöl till måltiderna?

... vet att typ inga trogna diet-människor håller med mig. Min egen mamma är nog en av dom som starkast skulle argumentera mot mig och mena på att det är ett sätt att njuta trots att man bantar. Men jag köper det inte riktigt. Vore det inte bättre att äta med sunt förnuft? Istället för att gå på en diet där man får äta kakor med special-ingredienser men absolut inte ens ta en tugga av en frukt... så bojkottar man kakorna och godiset och äter en fruktsallad med lite vispgrädde till kaffet eller efter maten? Det kanske inte är kalorifritt men det kommer heller inte i närheten av vad en chokladkaka innehåller.

Vad tror ni? Är dieter rätt väg att gå?

ÄNTLIGEN

Åh åh åh! Äntligen resultat!

Trodde ett tag att det var hopplöst, att de där dumma antidepressiva tabletterna sabbat min ämnesomsättning eller nåt eftersom varken godisförbud eller förbättrade matvanor gav resultat, men nu när vi ovanpå det börjat ut och gå så har vi äntligen fått resultat !

Ställde mig på vågen och såg till min lycka att den visade 66,8kg imorse! Mr Bitey var snabb att också hoppa upp på vågen efter att jag berättat att jag äntligen börjat gå ner, och han hade själv tappat 2kg!

Har inte direkt något annat att rapportera men jag är så glad att jag vill dansa eller nåt. Nu ska det firas med frukost tror jag!

Vi "plussade på" rätt idag

Idag beslöt jag och mr Bitey oss för att fara till stan för att införskaffa lite tunnare, svalare sommarkläder (vi båda har blivit URLESSA på våra på tok för tjocka eller mörka sommarplagg..) och bestämde oss tillslut för att istället promenera och därmed utföra dagens 5 kilometers rutt. (Det går riktigt bra med promenaderna! Vi varierar mellan 2,5 och 5 km beroende på ifall vi bara promenerar "för att" eller ifall vi ska någon specifik stans)

Hursom. Väl hemma igen var vi båda rejält hungriga och blev dödligt sugna på pizza. Vi surade ihop oss lite över att äta något så onyttigt när vi försöker hålla igen. Men så sa jag tillslut:

"Varför ska vi ha dåligt samvete över att vi vill äta MAT? Dessutom när vi kan anpassa den som vi vill? Vi behöver ju inte ha på pommes, bearnaise och allt det där. Vi kan ta en nötköttspizza med massa grönsaker, isbergssallad och lite kebabsås istället? Vi har inte förbjudit oss att äta mat - inte ens fet mat - vi har bara bestämt oss för att försöka äta hälften sallad på tallriken varje gång.."

..oavsett vad jag hade för argument så är givetvis pizza, och all snabbmat rena skiten och borde undvikas. Men jag vill verkligen inte banta, förbjuda eller bli en torrboll. Jag vill lära mig att äta det jag vill men kompromissa till det bättre. Är man dödligt sugen på pizza, pasta eller nåt så borde man faktiskt få äta det. I måttlig mängd - som med allt.

Har skrivit om detta förr, för en massa år sen. Och jag kom att tänka på det just eftersom det var pizzan vi hade trubbel att rättfärdiga för oss idag: "Varför ens försöka välja nåt 'nyttigt' på den? Det är PIZZA? Den är onyttig hur vi än gör"

Inlägget heter "Plussa på" rätt saker -svårt! (hittas HÄR)

Precis så som jag skrev där, är så vi gör nu. Mr Bitey får alltid en skvätt mjölk i sitt kaffe, men de tjocka enformiga frukostmackorna är numera utbytta mot knäckemackor som är överfyllda med keso, skinka och så mycket grönsaker som får plats (alternativt havregrynsgröt med banan på)



Och det här med att han och jag gör det här tillsammans, det får mig att tänka på hur jag under lång tid blev irriterad över att folk alltid skyllde ifrån sig på att deras sambosar eller dylikt inte följde samma diet och därmed kunde de själva inte hålla sig.

Mr Bitey är inte lika hård som jag alla gånger. Ibland kan han inte hålla sig utan köper en liten 100g chipspåse, eller tar av godis någon bjuder på. Det är inte ofta direkt, men han tillåter sig ibland, men jag står på mig. Jag går och brer mig en knäckemacka eller tar en banan när han river upp chipspåsen precis bredvid mig och börjar äta.
Blir jag frestad? Ja.
Blir jag nästan arg av "avundsjukan"? Ja.
Blir jag irriterad över att han gör något när jag förbjudit mig själv? JA.
Ja ja ja JA.
Men, i slutet av dagen är det helt och hållet upp till mig att bestämma hur jag vill leva, samt att avgöra vad jag bör tillåta mig själv och inte. För några veckor sen blev jag så arg på honom, nu avundas jag honom snarare. För han kan göra sådär, en gång, en kväll, och sen inte igen på flera veckor. Det kan inte jag. Jag har noll självkontroll när det kommer till snask. Så jag har anledning till mitt totalförbud, han å andra sidan är inte i behov av några förbud.

Men jag borde inte vara förvånad. Hade jag inte varit i behov av dom där förbuden, då hade jag inte behövt göra en magsäcksoperation för att lösa mina problem. Den icke befintliga självdisciplinen är, och kommer alltid vara min svurna fiende.



Brukar ni "plussa på" rätt?
Har ni styrkan att stå emot när andra runt er frossar?

Nya tag i solen

Min pojkvän har flera gånger uttryckt missnöje över sin kropp och att han lagt på sig. Hans familj påpekar det också nästan varenda gång vi träffar dom. I mina ögon är han SÅ fin och perfekt, men det är inte vad jag tycker som är viktigt faktiskt, utan hur han trivs med sig själv. Och om jag ska vara ärlig så är jag väl inte helt nöjd med min egen kropp heller efter den här vintern. Jag lyckades ju komma ner till 67,5kg men nu är jag uppe på 68,5kg igen. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inne på 13:e veckan utan godis och snacks.. Men å andra sidan är det sommar och sommar för mig innebär ökad ölkonsumtion, det plus brist på fysisk aktivitet kanske är den busenkla förklaringen..

Nu ska vi iaf göra ett försök till att leva lite sundare. Halva tallriken med grönsaker, dra ner på öl (och i hans fall läsk), samt försöka försöka försöka släpa ut oss på promenader så ofta som möjligt - helst dagligen.

Idag gick vi i vilket fall ut på en halvmilspromenad och han lyckades tillochmed peppa mig till att jogga sista biten. Jag som ALDRIG joggar haha.. Men det var härligt. Några års uppehåll samt en liten viktökning har tydligen inte gett någon större inverkan på min förmåga att promenera, mer än att det går lite långsammare.


Utöver alla storslagna planer på att bli hälsosamma och allt det där så njuter vi i fulla drag av sommaren!
Hur har ni det? Är det ens någon som kommer in och läser här fortfarande?

Godisförbudet belönas

9 veckor som godisfri. Det bästa är att sockersuget (eller sug överhuvudtaget) faktiskt fortsätter att minska ju längre tiden går. Och provar jag väl att äta något sött, då tycker jag oftast att det är FÖR sött. Inte ens mina förbaskade energidrycker behagar mina smaklökar längre utan efter bara några klunkar brukar jag ge burken till någon annan. Nej numera är det enbart kaffe jag får mitt koffein genom. Men det härliga är att fikabröd (dock inte chokladtäckta grejer eller annat som gränsar till godis-hållet) smakar så fantastiskt de få gånger jag äter det, nu sist var det rabarberkaka hemma hos mr Biteys mamma. Sådär lagom söt och syrlig utan att det blev för mycket. Men rent allmänt smakar väl det mesta så mycket mer nu!

Hade den diskussionen med en god vän för inte så längesedan.. Att när man slutar äta godis och chips (extremt salta, feta och söta saker) så börjar andra grejer smaka SÅ mycket mer. En sån enkel sak som att man hellre äter frukt/bär naturellt än som sylt, eftersom sylten inte SMAKAR lika mycket, den är bara sötare. Eller att maten blir suveränt god på en helt ny nivå.

Så utöver att slippa känna sig däst, illamående, få skuldkänslor etc över vad man just proppat i sig så belönas man med att allting smakar så väldigt mycket mer helt plötsligt!

Fantastiskt. Hörde nånstans att man "byter" eller "får nya" smaklökar med några veckors mellanrum, jag undrar om det är sant? Det känns i varje fall så just nu.

Desto tråkigare nyheter är dock att vikten står tvärstilla. Jag hoppas att det är en platå men vem vet, kanske krävs det desto mer av mig den här vändan än att äta bra och hålla mig undan från skräp..

Hälften väck

Möttes av en glad överraskning på vågen imorse! 6 veckors avhållsamhet från skit har gett resultat: 67,5kg! 5 kilo väck sen jag vägde 72,5, och nu är det bara 5 kilo kvar tills jag tappat det jag lade på mig i vintras. Mr Bitey kommenterade nyss att det syns väl i ansiktet på mig och det glädjer mig, det krävs så få kilon för att jag ska börja må dåligt och tvivla på mitt eget utseende... Har fortfarande inte rört godis, snacks och dylikt, utan det enda onyttiga jag fått i mig har varit fikabröd när vi varit bortbjudna, och inte ens då tackar jag ja varje gång utan bara ibland. Fast jag måste erkänna att det är VÄLDIGT farligt nu när vi har Mr Biteys mormors hembakta biskvier i frysen. Dom ropar på mig dag och natt...

Godissuget har dessutom återvänt med skrämmande styrka. Men jag ger inte vika, det finns så mycket annat gott att äta och som faktiskt GER kroppen nåt! Typ jordgubbar.. mums! ...Förhoppningsvis försvinner suget igen.

Det enda negativa som pågår just nu är att min mage inte riktigt tycker om något jag ger den. Är konstant hungrig och sugen, men får magont och grejer så fort jag äter. Jobbig kombo. Har också börjat få illamående varenda kväll och än så länge lyckas jag hålla det på en vettig nivå med hjälp av illamående tabletter.

Men vad är lite magbesvär när jag tappar vikt och sommaren fullkomligt exploderat nu? WOOHOO!

Magsjuk

Ja förr eller senare var det dags. Jag har blivit magsjuk för första gången på säkert tio år, och det är sannerligen inte detsamma som innan magoperationen. Främst för att jag inte kräks något alls, men får rusa på toan konstant och har mått illa ända sedan det började för två dygn sen. Har bara lyckats pilla i mig ett ägg och några riskakor under helgen, det går helt enkelt inte att få ner något.

På ett lustigt sätt känns det som att vara nyopererad igen. Svårt att äta, illamående, trött, krånglig mage osv. Typiskt att bli sjuk nu när solen äntligen börjat titta fram och det enda jag egentligen vill är att springa ut och lapa i mig sol...

Landade på 68,8kg imorse efter en mardrömslik natt.


Nåja. Förhoppningsvis är det över snart. Alla säger ju att det bara brukar hålla i sig ett dygn och eftersom det smygstartade i fredags får jag väl hoppas att det är över ikväll eller iaf imorn.

Avgiftning

Tankar kring att försöka hålla sig undan sötsaker:

I min familj har vi alla problemet att tacka nej, och om vi säger Nej men folk tjatar - ja då brukar vi ge med oss. Nu när jag verkligen verkligen försöker låta bli choklad, godis och allt det där, inser jag hur motigt det är att stå på sig. Bara den senaste veckan har det bjudits på toblerone tårtor, snickerstårtor och amerikanska red velvet tårtor (mycket födelsedagar såhär på våren) och den enda mellanvägen jag lyckats hitta är att ta en så pass fjantigt liten bit att de som bjuder ser ut att ta illa upp. Nu snackar vi 2-3 tuggor-stora bitar / så tunt skurna att de faller sönder ifall man försöker ställa dom upp. Men jag känner att folk får helt enkelt ta illa upp, nästa gång tänker jag säga nej helt och hållet, för kan jag inte blidka dom tillräckligt genom att smaka, då är det inte värt att ens försöka, då är det nog bättre att bara säga rakt av nej och bespara mig själv känslan av nederlag.

Men igår kom ett sant eldprov. Vi var tolv personer som skulle iväg och ha filmkväll med tacos och godis. I affären går jag rakt förbi godisavdelningen. Jag kände hur suget började växa i mig och skyndade därför. Dessvärre köpte ALLA och jag menar ALLA andra godis, läsk, chips.... Mitt humör gick i bottnen. Jag förstår faktiskt inte varför jag blev arg och irriterad bara för att andra valde att äta godis när jag själv avstod. Jag hoppas det helt enkelt rör sig om frustration - att jag har längtan efter det men mentalt vill låta bli. Konflikt-känslor. Dessutom upptäckte jag att min kära pojkvän tydligen faller lätt för grupptryck. Han som varit precis lika disciplinerad som mig och hållit ner på läsken, hållt sig helt undan godis, han köpte bäggedera. Lite ledsen för att han inte kunde hålla sig, men samtidigt glad att han hittills bara brutit godis-avhållningen när vi varit hemifrån och det var lite gotte-tema för kvällen (en lördag dessutom). Lite som att tillåta sig äta potatis på restaurang när man egentligen går på lchf?

Nej jag vill verkligen avgifta mig själv. Inte från socker eller så, utan från beroendet, missbrukarbeteendet. Vad jag missbrukat mest de senaste månaderna är godis, choklad, chips, popcorn, energidryck, pizza och pasta med ost (jag menar verkligen enbart skivad ost och in i micron. Näringsfattigaste skiten jag kunde valt att stoppa i mig...). jag har verkligen ätit och frossat precis lika kraftigt som när jag vägde 110kg. Jag har tydligen fortfarande kvar den sidan, det beteendet, den självdestruktiva missbrukaren.

Så jag vill avgifta mig och förneka mig allt det där som jag missbrukat. Jag har lyckats avgifta mig själv en gång tidigare och jag lyckades leva helt utan mitt "knark" och må superbra. Det är vad jag vill ha igen. Min frihet.

Så nästa gång tänker jag helt och hållet tacka nej till tårtan.

Äta bra

Just nu känner jag mig helt besatt av att bli nyttigare. Jag bakar knäckebröd att snacksa på istället för chips, popcorn och sånt, jag äter äpplen minst en gång om dagen (bara för att, för att nu KAN jag), ostmackorna på morgonen har bytts ut till knäckebröd med leverpastej, det enda jag dricker är bubbelvatten eller kaffe, och idag har jag suttit och sökt på internet efter vad som är nyttigt att äta.

Märk dock ordet "nyttigt". Jag växte upp med bantning och tänker aldrig mer gå på tillfälliga dieter, väga min mat eller äta på något extra knepigt sätt där man utesluter ditten eller datten. Jag vill bara äta bra, stoppa i kroppen saker som den blir glad av och försöka undvika allt onyttigt/kemikaliskt så gott jag kan.

Hoppas verkligen att det inte bara är en fas. Hoppas den här viktökningen som blev skrämde mig såpass mycket att jag lyckas ta mig tillbaka till matvanorna jag mådde som bäst av både fysiskt och psykiskt.



Både mina föräldrar, vänner och fler går på lchf och kan tydligen inte få nog av att påpeka alla fel jag gör. Hur onyttigt det är med knäckebröd, hur vansinnigt det är att äta frukt, hur smoothies är lika onyttiga som glass och att jag verkligen inte borde äta ris eller dylikt. Jag förstår inte riktigt varför det ska sticka folk så i ögonen?

En av de bästa grejerna jag vet är att äta ett kokt ägg och en banan till frukost. Fan heller att jag slutar med det. "Bananer är jätteonyttiga". Jomenvisst. Kom och klaga när jag hinkar flera liter läsk om dagen istället, DÅ finns det nåt att klaga på.

Fram skall jag gå!

Mini-uppdatering:

Jag fortsätter att må toppen. Känner mig mer och mer som mig själv och GLADARE sen jag slutade med den antidepressiva medicinen.

Jag har gått ner ett kilo till och ligger nu på 70,0kg.

Idag är det 7 dagar sedan jag eller min pojkvän åt godis eller chips (och han har bytt ut sin vanliga läsk mot light vilket resulterat i att han dricker desto mindre läsk lustigt nog), och jag känner mig inte det minsta sugen att äta godis heller. Det är en ganska underbar och befriande känsla, men framförallt ett tecken på att jag inte längre mår psykiskt dåligt.

Och idag, för första gången på 4 år så vågade jag mig på att prova att äta ett äpple. Äpplen är en utav de sakerna jag nämligen fick "ge upp" efter operationen då jag fick extrema magsmärtor varje gång jag försökte äta dom. Men idag så åt jag det, och nu - många timmar senare - mår jag fortfarande toppen! VILKEN LYCKA! (Lustigt nog har jag hatat äpplen hela mitt liv och först utvecklat ett sug för dom när jag inte längre KUNDE äta dom).

Så, matmässigt är vi på rätt spår. Nu ska jag bara försöka se till att börja ut och gå också!

Depression och viktuppgång

Så, mitt 2013 började med förhoppningar, men efter flertalet motgångar tvingades jag inse att jag glidit in i en riktigt svår depression igen, värre än jag haft på flera år. Jag fattade beslutet att ringa min läkare och be om antidepressiva medel vilket hon hjälpte mig med, och så meddelade jag alla som stod mig nära om läget. Mycket för att slippa påtryckningar om ditten och datten i vardagen, jag behövde helt enkelt bara få vara och vänta ut depressionen.

Och därefter är allt som ett sudd. Jag blev avtrubbad och kände varken förhoppningar eller nederlag, utan jag bara var. precis som i övre tonåren då jag bosatte mig på soffan så blev jag som ett spöke här hemma. Dagarna flöt ihop och jag orkade inte städa, laga mat eller något annat som hör till vardagen. Det enda jag ville ha var choklad. I mängder. varenda dag. Jag åt hellre det än mat. Det var nog både depressionen men också tabletterna som orsakade den onda spiralen, för tabletterna ökade min hunger till såna absurda nivåer att det max gick tjugo minuter mellan mina hungerattacker, och jag grät ifall godiset uteblev en enda dag. Inte helt olikt mitt ätbeteende som tonåring.

Men för två veckor sedan så började jag plötsligt känna mig energifylld. Sprudlande, energisk och glad! Jag började planera grejer och tog itu med saker jag skjutit upp i månader. Och i en veckas tid gjorde jag inget annat än att fara runt som en virvelvind och städa, laga mat och utföra ärenden. Den 18:e april ställde jag mig på vågen och insåg att jag gått upp till 72,5kg. Jag förstod att det både var stillasittandet under depressionen, hetsätandet, godiset och tabletterna som förmodligen var anledningen, och beslutade mig för att sluta med tabletterna. Jag hade lyckats genomleva depressionen och undvika den djupaste dalen i svackan tack vare medicin, och eftersom det nu kändes bättre samt att våren är på ingång gjorde att jag faktiskt vågade mig på att nu "cykla utan stödhjul".

Det har gått bra. Jag har fortsatt att vara lika energisk och fartfylld. Godissuget har minskat till nästan obefintlighet och idag visade vågen 71,0kg. Det firade jag genom att gå ut på en skogspromenad med min pojkvän!


Så, så är läget nu. Jag känner mig aningen ostadig på fötterna och vill mest av allt lägga fokusen på att återgå till en fartfylld och lycklig tillvaro. Men med tanke på hur jag känner mig nu så känns den närmsta framtiden väldigt ljus.

För jag känner mig faktiskt helt genuint Lycklig.

Felriktade känslor

Perspektiv. Det är vad jag tänker på idag.

Läste ett inlägg i ett forum (för viktopererade) där diskussionen var kring huruvida man som fd tjock och numera smal börjat förakta andra överviktiga som kämpade med vikten.

Det där är något som sitter i mitt huvud dagligen. Irritationen som uppstår när en överviktig människa pratar i all oändlighet om hur man ska äta rätt och hur dennes diet går, samt hackar på mig för att jag väljer den ONYTTIGA frukten banan eller äter JUST DEN nötsorten som innehåller minst bra. För i mitt huvud börjar det storma av arga och elaka tankar kring att den där personen bara borde sy igen klaffen.


Men sen en annan dag kan jag sitta och läsa i en gammal dagbok eller få syn på ett gammalt foto av mig själv. Alla känslorna, uppgivenheten blandat med mentaliteten att aldrig ge upp kommer rusande tillbaka till mig. Resonerandet och misslyckandet, allt det där som var så annorlunda hos mig en gång i tiden, det återvänder i minnet med full styrka och jag vill nästan gråta och slå mig själv för att jag haft så giftiga tankar om människor idag - som är som jag var Då.

Det måste handla om någon form av utvecklad självförakt gentemot mitt forna jag som jag i mitt sinne tar ut på andra, när det egentligen är mig själv jag är irriterad på.


Varför jag skriver om detta idag är för att jag snubblade in på en blogg där personen skrev så ofantligt elaka saker om överviktiga att jag satte morgonkaffet i halsen, och lagom tills jag läst till slutet insåg jag att flickan led av ätstörningar eller självsvält. Jag läste om inlägget och insåg att alla dom elaka giftiga orden förmodligen var något hon kände gentemot sig själv mer än någon annan, men det är ju så mycket enklare att ta ut det på omvärlden... och jag insåg att jag gör detsamma. Fast iof skulle det aldrig falla mig in att säga det högt eller skriva ner ord för ord, för jag förstår ju att mina känslor förmodligen inte alls handlar om andra utan snarare om mig själv.

Mina föräldrar säger ofta att det finns inte några som är SÅ pålästa och insatta i hur man bör äta och träna som de överviktiga är. Om jag då fogar samman detta med mitt första uttalande idag... hur irriterande det är att bli tillrättavisad av en överviktig besserwisser? Då inser jag ju att den där irriterande personen förmodligen, egentligen enbart vill dela med sig av sin kunskap pga omtanke snarare än något annat.

Jag har insett att jag har mycket fördomar och förutfattade meningar, en sida hos mig själv jag börjat tycka riktigt riktigt illa om. Så kanske borde den stora uppgiften under 2013 vara att sluta vara så hård och dömande mot mig själv och andra?


Har ni någon sida hos er själva ni verkligen vill arbeta med? Har ni någonsin irriterat er på andra och sedan insett att ni själva besitter samma egenskap?

2013 here I come !

Nu händer det grejer i mitt liv känns det som!

Bitey och jag ska börja gymma om några dagar, och det ska bli riktigt spännande för jag vet att han tycker om att utföra fysiskt arbete men vi har aldrig tränat eller liknande ihop förr.

Jag har försökt sluta röka sedan jag skrev sist. Föll tillbaka i rökträsket i några veckor under julen och har nu hivat mig ur det igen och är inne på dag 10. Jag vägrar se på det hela ur ett svart eller vitt perspektiv som jag gjorde hela tonåren med bantandet:

"åh nej.. nu tog jag en chokladbit. ahmen då kan jag ju lika gärna äta upp hela chokladkakan och strunta i bantingen för jag misslyckades ju ändå..."

Utöver detta har vi insett att vi verkligen inte vill bo kvar i Min lägenhet. För det är vad det känns som. Det finns knappt någon Bitey känsla över stället och väggarna påminner mig om så mycket dåligt, tråkigt och sorgligt att jag bara vill skrika och riva ner dom. Nej, vi vill ha en nystart och bygga bo tillsammans. DET ser jag verkligen fram emot!

Och maten då? Ja vissa dagar är vi riktiga gottegrisar men för det mesta inte... Det känns så underligt att inte känna att man BEHÖVER dra ner på det onyttiga. Jag har börjat tacka nej till kakor när jag fikar med folk, för jag mår dåligt av att dricka kaffe och äta socker samtidigt = jag tycker kaffet smäller högst och tackar därför nej till kakorna. Jag tycker just nu att det är SÅ mycket godare att äta något riktigt smarrigt till middag istället för snask, så jag går hellre och micrar rester än popcorn.

Men visst. Mer frukt och grönt borde vi äta för det glömmer jag jämt och ständigt och VISST vore det ÄNNU bättre att ha någon rutin i form av "endast godis på lördagar" osv. Så det finns väl en del att finslipa när jag får motivation till det, men just nu vill jag nog helst försöka lyckas med allt det andra.


Jag säger som min bästa vän angående året som var: "Det värsta men det bästa kaoset i mitt liv!"

Jag tror nog aldrig jag kommer uppleva ett lika komplicerat, stökigt och tårfyllt år som 2012, men det var värt det. Varenda dag.


Hur var erat 2012 ? Vad ska ni göra annorlunda år 2013?