En tugga grönt - En tugga gott

Jag har grubblat lite efter de senaste besöken hos min läkare där jag hade väldigt bra värden i mitt blod. Det enda som var dåligt var B12 värdet (som nu ska tvingas uppåt med hjälp av injektioner varannan månad).

Men det fick mig att grubbla, för jag tycker verkligen inte att jag lever något supernyttigt liv, eller att jag äter superbalanserad kost. Vad gör jag? Skillnaden mellan mina vanor idag och för ett år sedan går ju knappt att jämföra, nu är det fil, mackor, frukt osv, då var det chips, ost, pasta och läsk.

Men även om jag lever SUPERBRA jämfört med Då, så tycker jag ändå inte att jag äter helt bra. Så varför var mina värden så bra att min läkare kramade mig och sa att om hon kunde betygsätta mitt blod så skulle det få MVG?

Jag vet inte.

Men när jag är inne i svackor då jag inte orkar laga mat så väljer jag mörkt bröd (förr hade det varit ljust), jag har som regel att jag INTE FÅR äta typ enbart ost på mackan, utan alltid måste ha något köttpålägg och någon grönsak på utöver osten (förr kombinerade jag ljusa ostmackor med MARMELAD på sin höjd..) och jag dricker inte längre oboy till, utan numera är det osockrad nyponsoppa, vatten eller kaffe.

När jag började bli hungrig allt oftare och oftare så började jag köpa hem frukt och nyponsoppa. 3 gånger om dagen får jag äta MAT, men resten av gångerna MÅSTE jag ta en frukt eller ett glas nyponsoppa istället.

Och när jag går på t.e.x McDonalds så vet jag mycket väl att jag inte orkar mycket. Jag orkar EN liten pommes, eller EN cheeseburgare osv. Så vill jag ha pommes får jag bara äta halva, och sen köper jag kyckling eller något annat. Försöker oftast välja ENDAST kycklingvingar eller så, men ibland är man sugen på mer eller annat. Det viktiga är väl att inte ALLTID välja det dumma antar jag..

Jag dricker mitt kaffe svart. Inte ens mjölk har jag i. Varenda gång jag går på café och ser hur unga tjejer dricker en massa konstiga kaffedrinkar med grädde, choklad, marschmallows osv i så undrar jag om det verkligen är nödvändigt. Jag tycker kaffe smakar skit, men jag dricker det ändå. Av sociala skäl, för att bli pigg är ett annat, plus att jag tycker magen känns "extra glad" av en kaffe på maten. Men äckligt är det. Så varför avstår jag ifrån att stoppa i grädde, choklad o annat i det? Jag vet inte, men det känns bara dumt. Som att äta en glaserad donut varenda gång man dricker kaffe.

Och jag är en anti-sallad person. Isbergssallad smakar bekämpningsmedel enligt mig. Gurka är blaskigt, tomat för sött osv. Men varenda gång jag äter och ser salladen vid sidan om maten på tallriken så beslutar jag mig för att jag måste ta varannan tugga sallad, och varannan mat. Balans. Det är ordet jag manar mig själv med.

När det kommer till kritan med mig så anser jag väl helt enkelt att allting man äter handlar om balans.

Vill man få en dag i veckan då man äter vad man vill, eller lördagsgodis, då förstår jag att man är supersträng mot sig själv och räknar varenda kalori man stoppar i sig resten av veckan. Vill man hellre få äta gott och vad man vill i måttliga mängder, då förstår jag om man "använder sunt förnuft" mer än att kalorikolla allting, eller som jag: Har regler för vart och när man får äta vissa saker, samt har stenhårda förbud mot snacks såsom chips och chokladkakor, men får ha bregott på mackan och äta vanlig fet filmjölk.


Jag tror inte jag lever supersunt, snarare att min kropp är i chock och har superbra värden pga den enorma omställningen den genomgått det senaste året. Men mer vett har jag fått. Och LITE bättre är ju bättre än inte ALLS.

Det är de små men många förändringarna som gör stor skillnad tror jag. Bara när jag började använda regeln att jag var TVUNGEN att alltid ha någon grönsak på mackan är ett bra exempel. Jag hatade gurkskivorna, den svårtuggade paprikan och kladdiga tomaten, men köpte hem det och skar upp dom envist för att bevisa för mig själv att jag minsann kunde. En tid senare var jag hemma hos någon annan och blev bjuden på macka - utan grönsak. Och vad insåg jag efter de första tuggorna? Jo jag saknade de där blaskiga gurkskivorna och kladdiga tomaterna.

Så.. tji fick Fattie. Fattie -jag- som alltid sagt att man inte kan tvinga sig själv att tycka om nyttiga saker. Som alltid TROTT så inbitet att vissa saker kan man aldrig lära sig att äta (eller avstå ifrån) BARA FÖR ATT.


Jag behöver inte se ut som Maraton-Mia med ett äpple i näven iklädd spandexdräkt i full galopp. Eller tänka lika mycket på näringsinnehåll som viktväktar-Britta med points-tabellen i bakfickan. Jag behöver inte vara någon typ av expert på sundhetsfronten för att må bra på insidan och utsidan. Jag behöver bara upprätthålla balansen och vara varsam mot min kropp samtidigt som jag inte är för sträng eller för slapphänt mot den.

Nu ska jag dricka en äcklig kopp kaffe och dra in lite morgonluft på min balkong.

Gör ni något för att balansera er livsstil?

Nyp mig inte

Först ut som alltid...

Veckans vikt: 56,5kg

Fortfarande verkar jag vara stabil i vikten och jag är väldigt glad åt det! Det känns på ett sätt underligt att inte längre gå nedåt, att inte längre ständigt minska vecka för vecka, men samtidigt har livet fyllts av så mycket att jag väldigt sällan tänker på vikten. Hade jag gått hemma sysslolös hade jag kanske faktiskt blivit ledsen över att viktnedgångens resa nu är över, men istället gläds jag åt det eftersom jag känner det som att jag verkligen kan fortsätta med allt annat nu. Livet, upprätthålla de bättre vanorna och försöka förbättra livsstilen ytterligare!

Något jag inte nämnt tidigare i den här bloggen är en av de stora anledningarna till att jag gjorde min operation... Jag har nog nämnt allt det andra dock. Bättre självförtroende, bättre hälsa, att orka leka med mina framtida barn, bli bättre bemött av omvärlden etc. Det finns säkert hundratals anledningar... men en utav de riktigt stora. Säkert 1/4 del av hela anledningen eller 1/3 av beslutet... Det berodde på att jag har ett syskon som varit överviktig ända sedan vi var barn, och han/hon har hittills alltid vägrat att ta till medicinsk hjälp.

Så när jag kom upp i en sådan viktklass att jag var berättigad till operation så kände jag att JAG SKA GÖRA DET! Det han/hon inte vågade/ville skulle jag minsann göra, och utan tvekan! Jag skulle göra det och jag skulle bevisa att man inte blir dödssjuk, att man inte sörjer sitt adjö till det gamla ätbeteendet, att man MÅR bättre fysiskt såväl som psykiskt.

Vi var två i samma sits gällande hälsan, med en RIKTIG LÖSNING tillgänglig, och vi var båda rädda.

Men jag älskar det här syskonet otroligt mycket. Med åren har detta syskon blivit en av mina bästa vänner i livet, och hans/hennes hälsa, lycka och välmående betyder så mycket för mig. Men jag kan ju inte banta ÅT någon annan, jag kan heller inte TVINGA någon annan till något denne inte vill.

Så vad KUNDE jag göra? Jo, jag kunde "göra Det först". Jag kunde ställa mig längst fram i kön till bergodalbanan. Vara provsmakaren av den skrämmande rätten, hoppa ut med fallskärmen först, falla bakåt med slutna ögon och hoppas att landa mjukt.

Jag gjorde det absolut inte för någon annans skull än min egen, men en stor bidragande anledning var kärlek till mitt syskon. Varenda gång jag hade så ofantligt ont i magen efter operationen likaväl som när jag landade på ett nytt delmål, eller när jag upptäckte att nachochips får mig att kräkas, eller lyckan när jag insåg att jag fortfarande kan äta en bit pizza nu och då... Hela tiden hade jag i bakhuvudet "skulle X klara av det här?" eller "om X var jag så skulle han/hon dansa av lycka!".

Så vart ska allt detta babblande leda till?

Jo. Igår fick jag veta att mitt syskon bestämt sig för att ställa sig i kö för operation. "Jag ska försöka gå ner i vikt på egen hand under väntetiden, och har jag inte lyckats själv lagom tills det är min tur så behöver jag iaf inte vänta längre"

Det här året har varit så ofantligt knasigt, hemskt och underbart för mig. Just detta syskon slutade tillochmed prata med mig under flera veckor när jag rasade som mest.. i efterhand fick jag veta svart på vitt att det var för att min viktnedgång gjorde han/henne ledsen. Samtidigt som det fick mitt hjärta att brista så kändes det som något bra. Mitt syskon behövde få sig en rejäl smäll för att vakna upp, för att se möjligheten. Efter ytterligare en tid när vi börjat prata igen så började han/hon smyga igång konversationer om både min viktnedgång och operationen. Det var både frågor och diskussioner, såväl som tydligt uttryckande om avundsjukan han/hon kände varenda gång vi åt tillsammans och jag blev nöjd och mätt efter så lite. Det främsta han/hon varit fascinerad/avundsjuk på har kanske varit min nyfunna ork (det tycker jag iaf det verkar som).

Och nu vill jag nästan gråta av lycka. Mitt eget liv har tagit en enorm vändning, allting har blivit så mycket bättre, jag har (åter)fått flera vänner det här året, fått en ny bästa vän som jag har så otroligt kul med, verkligen lika fjantigt som en tonårsbästis, jag har fått en pojkvän, en ofantligt snäll, omtänksam och gullig kille som gör mig lycklig, jag anses plötsligt vara snygg och "liten" och "smal" och hela världen beter sig annorlunda mot mig. Och ovanpå allt detta har det hänt en massa småsaker i form av boendesituation, ekonomi osv som verkligen får mig att tänka "Det här MÅSTE vara en dröm?! SNÄLLA NYP MIG INTE för jag vill verkligen inte vakna!"

Så.. då kan ni tänka er att när allting redan verkar vara så fantastiskt underbart.. och jag då får reda på att mitt syskon som också är en av mina närmsta vänner beslutat sig för att kanske också våga ta klivet mot ett bättre och längre (och med största sannolikhet -lyckligare) liv, då grinar jag nästan av lycka.

Jag oroar mig för många i min familj, ifall de är ensamma och skulle behöva kärlek, om de har ont och skulle behöva helas på något mirakulöst sätt, ifall de kanske inte är helt lyckliga och skulle behöva något mer för att bli lyckligare.. Jag oroar mig för dom alla, och jag älskar dom alla. Och vetskapen om att iaf en av dom nu tänker göra något så stort för att förbättra sin situation, att den som SJÄLV HAR MÖJLIGHETEN att förbättra sitt liv ska göra det... Det gör att hela min mage vänder sig ut-o-in och dansar.

Det var ett riktigt "long shot" att min operation skulle kunna ha en positiv inverkan. Att jag skulle kunna bevisa något eller påverka någon annans syn på den här operationen. Och jag vet inte hur mycket som ens är min förtjänst, eller ifall det helt och hållet är något mitt syskon SJÄLV TÄNKT PÅ utan mitt inflytande alls. Men jag bryr mig inte! Jag är bara så lycklig!

Jag har lust att dansa och sjunga hela dagen nu!

Skev självbild

Först ut..

Veckans vikt: 56,5kg

Det pendlar lite upp och ner nu. Jag har en känsla av att min kropp äntligen försöker stabilisera vikten, och det känns väldigt skönt!

Har varit hos läkaren och jag hade jättebra värden i kroppen och min levaxindos behövde inte heller justeras trots viktförändringen. Däremot hade hon ångrat sig angående att bedöma mitt skinn, så det kommer jag inte få veta något om förrän min årskontroll (som jag äntligen fått en tid till nu! Det blir i juli)


Dagens fundering är kring hur man ser sig själv. Jag minns när en kompis gick ner i vikt och blev jättesnygg, men hon fortsatte att prata om hur hon ville ner liiite lite till hela tiden. En del av mig blev orolig, en annan del blev nästan sur över att hon var så "otacksam". HON som faktiskt LYCKATS bli smal, ville bli ännu smalare?! Urs.

Men så tog jag en bild av mig själv i spegeln häromdagen och undrade om något blivit fel på kameran eftersom bilden såg utdragen ut. Jag insåg sedan att ingenting var fel, utan att det faktiskt var jag.

En del av mig är glad. Glad att jag äntligen är smal. En annan del av mig är förkrossad... för jag ser det inte. När jag tittar mig i spegeln så ser jag kroppen jag hade i oktober (vägde då runt 77kg, det vill säga 20kg mer än nu).


Men det får mig också att inse varför andra och jag själv aldrig blir nöjda. Varför man alltid känner sig lite för tjock eller hittar skavanker som kanske är osynliga för andra.

Frågan är kanske varför man ser saker som inte finns? Varför ens självbild är och förblir skev? Behöver man känslan av att ständigt behöva arbeta med sig själv kanske? Är det vad som driver oss framåt idag?

Vad tror ni?

Fatties historia - del V

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV
Fatties Historia - del V - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
15-16år Pojkvännens upprepande svek och vår förlovning
och nu berättar jag om åren från att jag var 16 till 18år.


Sommaren då vi förlovade oss var mitt huvud fyllt med rosenrött skimmer och jag var snabb att berätta för min familj och resten av världen att jag nu var förlovad med min drömprins, själsfrände, bästa vän och vice versa. Jag började våga fantisera på riktigt om min framtid, VÅR framtid, nu när jag hade fått bekräftat att jag var Den rätta för honom. Den här sommaren kände jag inget behov av att försöka banta ens, för i mitt huvud var varenda dag en dag värd att fira. Så jag köpte godis när vi var på nöjesfält, jag åt mycket snabbmat varenda gång vi gick på bio, jag drack alkohol ofta och mycket när vi festade och åt självfallet mycket glass i sommarhettan. Att banta ner mig till dom där magiska 55kilona kunde gott vänta.

Efter sommaren började jag gymnasiet (Hotell & Restaurang) och vägde vid det laget ca 75kg. Allting var nytt och spännande och jag kunde knappt bärga mig att skaffa nya vänner och ta mitt första kliv mot att verkligen bli vuxen! En ny start, helt nya människor, och jag skulle äntligen få lämna den fruktansvärda friskolan bakom mig!

Men på min första skoldag blev jag överraskad, då det visade sig att en av mina klasskamrater från friskolan börjat i just Min klass. Först kände jag ett styng av besvikelse då jag egentligen önskat att få en ny start helt och hållet utan en endaste själ från min gamla skoltid.. Men den här specifika tjejen hade varit min vän sedan vi var barn/unga tonåringar och hon var en ofantligt snäll och rar tjej, så det kändes som att jag ändå dragit en vinstlott bland nitlotter.

Jag började omgående prata med mina nya klasskamrater och kände mig sprudlande lycklig. Nyligen förlovad, fick "med mig" den bästa från friskolan, och nu alla dessa nya bekantskaper! Livet kunde inte bli bättre!

Men ganska snart bleknade min lycka.

Jag var inte alls duktig i köket när vi lagade mat. Allt som oftast gjorde jag fel, var för långsam eller brände vid maten. Min grundskolevän fick inga egna vänner, och många talade illa om henne när hon inte var i närheten. Hennes blyghet och tysthet fick klasskamraterna att tycka att hon var konstig, udda och de sa vid några få tillfällen att "något verkade vara fel på henne". Således blev det jag som umgicks med henne då jag inte tyckte att någon ska behöva vara ensam, men min empati ledde till att även jag blev "ensam". Mina kamrater försökte bjuda med mig på fönstershopping och liknande, men blev alltid irriterade när jag envist tog med min grundskolekamrat. Tillslut slutade dom att fråga om jag ville följa med.

Och utöver att min plan på att skaffa nya vänner fallit igenom så började min pojkvän bli ofantligt svartsjuk. Han förhörde mig om vilka jag umgicks med i klassen och vilka mina klasskamrater var. Killarna framförallt. Han var inte sen med att spotta ur sig både det ena än det andra elaka om mina manliga klasskamrater, och så gott som förbjöd mig från att bli vän med någon av dom. "Varför ska du umgås med sådana puckon?" eller "varför ha killkompisar när du har mig?" och "Du umgås ju med mina vänner redan, räcker inte det?". Jag, i min ständigt växande rädsla för att förlora killen jag älskade av hela min kropp och själ lät helt enkelt bli att ens försöka bli vän med någon av killarna i klassen. inte för att det var särskilt svårt, jag umgicks nästan uteslutande med min grundskolekamrat vid det laget. Och hela "Du har en pojkvän så varför ha killkompisar?"-konceptet växte ganska snabbt och utvecklades till att jag nog inte borde klä mig i linnen eller något som framhävde bysten, och att jag verkligen inte borde sminka mig för jag behövde väl inte vara vacker för någon annan än min underbara fantastiska pojkvän?

(Jag kan tillägga att han aldrig förbjöd mig från att ha killkompisar, och inte heller förbjöd han mig att bära vissa kläder eller smink, men han frågade mig ibland VARFÖR jag kände behov av att vara vacker för andra, VARFÖR jag behövde fler killkompisar än dom jag delade med honom osv. Och min paranoida rädsla för att förlora min pojkvän fick mig att ta minsta lilla vink från honom som universums största hot mot vår kärlek. De dagar jag var arg på honom eller kände att en del av mig ville protestera mot detta så brukade jag klä mig och sminka mig JUST så som han inte ville att jag skulle göra under skoltid. Och det var inte sällan. Jag varvade ständigt mellan osminkad och polotröja till porr-urringning med över-spacklat nylle)


Men oavsett vad som pågick så tänkte jag aldrig på att livet var rörigt, framförallt inte på kärleksfronten utan det enda jag faktiskt TYCKTE var dåligt var vänskapsbiten. Så jag gick till skolsköterskan och började prata av mig. Hon rådde mig snabbt att trappa ner umgänget med min grundskolekamrat för att göra rum åt nya bekantskaper. Jag gjorde som hon sa, fast det gjorde ont i mig varenda gång jag sa till kamraten att jag skulle göra annat eller umgås med någon annan - utan att bjuda med henne. I början gjorde jag det kanske varannan eller var tredje gång hon ville umgås, men jag kände inte att jag fick någon ökad vänskap bland våra klasskamrater för det. Tillslut sa skolsköterskan åt mig att prata med min klassföreståndare och när jag gjorde det sa hon: "Jag har pratat med skolsyster om din situation, och vi är överens om att det bästa för både dig och din grundskolekamrat vore om du slutade umgås med henne helt och hållet". Jag började genast protestera och argumenterade att ingen annan ville umgås med min kamrat, och att om jag klippte vänskapen med henne så skulle hon bli helt ensam. Min klassföreståndare sa då åt mig att det var JUST det som var poängen. Att den situationen skulle antingen tvinga min kamrat att ta sig i kragen och söka nya EGNA vänner... Eller också skulle hennes föräldrar se problemet TYDLIGT och kanske ingripa på något sätt så att PROBLEMET kom fram i ljuset.

Jag började fundera över vad som sagts, och sakta men säkert började jag tro att de hade rätt. Att jag inte alls hjälpte henne genom att umgås med henne, utan borde dra undan mitt stöd så hon fick lära sig att "stå på sina egna ben" även om hon riskerade att falla och slå sig. Så det var vad jag gjorde.

Tiden gick, och hon fick inga nya vänner utan började däremot vara borta ifrån skolan allt oftare. Jag å andra sidan fick nästan omedelbart en hel hög med nya vänner som jag träffade både i och utanför skolan. Efter en termin ställde sig vår klassföreståndare inför hela vår klass och tillkännagav att min grundskolekamrat valt att sluta i vår klass och skola. Och jag kände det som att ett stort svart hål tog form inom mig. För det var ju mitt fel. Min stackars kamrat var nu ensam och utan vänner, på grund av mig. Jag var en svikare. Jag var elak. Men tiden fortgick, och jag började intala mig att det hela säkert var för det bästa. Att hennes problem nu "kommit fram i ljuset" och nu kunde åtgärdas på rätt sätt. Och sen började jag glömma.

Att jag gick restauranglinjen var dessutom inte till någon hjälp i viktkampen direkt, då det var löjligt enkelt att smita in i kökets skafferi och proppa i sig blockchoklad på rasterna, eller provsmaka smeten till kakorna/pajerna/desserten lite väl ofta..

Och samtidigt som min pojkväns och min relation blivit mer destruktiv så blev den också mer intim. Vi fick mer och mer gemensamma intressen och tankar att dela och prata om, och vi började tillsammans fantisera om vår framtid. Våra karriärer, hur huset skulle se ut som vi en dag ville bo i, vilka länder vi skulle resa till, hur många och vad våra barn skulle heta, hur de skulle uppfostras... Vi växte samman mer och mer och fann både trygghet och stabilitet i relationen. Jag spenderade alla jul-, nyår-, påsk och midsommars-aftonar med honom eller hos hans familj. Min egen familj föll mer och mer i skymundan, och mina vänner sattes aldrig i första, andra eller ens tredje rummet. Jag levde helt och hållet i hans värld varenda chans jag fick, och bara i min egen med mina vänner när jag var tvingad.

När vi båda var 17 år fick han en ny och väldigt efterlängtad dator som han nästan omedelbart bosatte sig vid. När hans vänner kom över så skulle han ständigt "visa saker" på datorn eller sitta vid den medan vännerna mest satt och såg uttråkade/försummade ut. Jag tog det hela med ro och tyckte det var ganska förståeligt att han ville leka med sin efterlängtade leksak. och han gjorde sitt bästa för att hålla mig sysselsatt med böcker eller film.. och givetvis godis. Vår relation utvecklades till att vi 80% av tiden sysselsatte oss på varsitt håll när vi träffades. Han vid datorn och jag vid teven med en påse snacks (jag gick upp till ca 85kg). De dagar jag ledsnade på att hans mamma klagade över hans stökiga rum brukade jag flytta mig bort från teven och städa rummet åt honom, eller diska efter middagen (vilket var hans uppgift, men då han antingen struntade i det eller ställde till med ett himla liv över uppgiften så brukade jag ta på mig det hela när jag inte orkade lyssna på gnabbet mellan honom och hans föräldrar). Hans pappa verkade alltid bekymrad och irriterad över att jag gjorde allting min pojkvän egentligen borde göra, hans mamma däremot verkade bara glad.

Hans mamma som för övrigt tyckte att det enda som betydde något i världen var ungdom, moderna kläder och VIKT. Vårt första år tillsammans tyckte hon verkligen om mig, det andra året började hon bli mer likgiltig, och detta året började jag verkligen märka hennes ogillande.. Vid ett tillfälle hörde jag hur hon grälade med min pojkvän och sa åt honom att HAN inte borde LÅTA mig äta "sånt där". och hon började tipsa mig lite nu och då kring diverse metoder att banta. Jag försökte många gånger om med nutrilett och cambridge, och hemma hos mina föräldrar provade mamma med olika slags dieter jämt och ständigt. Men vikten rörde sig bara uppåt.

Sommaren kom (och jag hade gått upp till ca 90kg) och för första gången tyckte jag sommaren kändes tråkig och innehållslös. Min pojkvän ville bara sitta vid sin dator och inget annat i världen kunde locka bort honom från den. Hans vänner slutade ringa så vi var helt isolerade på hans rum med teknikens under som sällskap. Jag försökte många gånger föreslå saker att göra, böcker att läsa, eller tjata om att han borde ringa iaf någon av sina vänner, men till ingen nytta.

Året därpå (2:a året på gymnasiet, när jag var 17-18år) var så avtrubbande att det knappt finns något att berätta. Jag fick höra oftare än någonsin att min pojkvän träffade tjejer vid sidan av, och vid ett tillfälle när han stod i duschen svarade jag i hans telefon och pratade ett kort ögonblick med en av hans "vid-sidan-av"-tjejer som var måttligt upprörd över att han tydligen hade flickvän. Den kvällen låg han med huvudet i mitt knä och grät över hur han betedde sig och jag fick trösta honom medan jag lovade att jag förlät honom. Något inom mig dog även den kvällen. Tron på att fin, ren kärlek med respekt för varandra existerade. Allting jag trodde och hoppades om kärlek, allt jag hoppades på för mig själv och mitt hjärta. Allt dog. Men jag älskade honom ändå, och eftersom jag gjorde det så ville jag inte heller lämna honom. Så det enda valet jag hade kvar var att stanna med honom och acceptera att han inte var någon trogen pojkvän. Vi båda låtsades som att han var det dock, vi pratade aldrig om vad han gjorde med andra när jag inte var där, och vad sa jag till de få som visste om hans otrohet? Jo, jag sa till dom att jag mycket väl visste om alltsammans och att jag accepterade det. Att han (och tyst för mig själv sa jag att ALLA killar..) helt enkelt inte kunde leva med en endaste kvinna utan behövde mer. På något vänster lyckats jag förklara hans beteende på ett kallsinnigt och logiskt men accepterande sätt. Men inombords grät jag och önskade inget högre än att jag skulle räcka, och bara jag.

Skolan gick sämre och sämre, jag hann nästan aldrig klart i tid med mina uppgifter och de som väl blev klara var sällan bra eller ens helt färdiga. Strax innan jullovet så satt jag en morgon i skolan innan lektionen börjat, jag hade varit vaken hela natten och försökt plugga men utan större framgång. En lärare kom fram till mig och frågade om jag mådde bra, för jag såg blek ut, varpå jag började skaka och gråta helt hysteriskt där jag satt. Läraren var snabb att dra upp mig på fötter och släpa med mig ner till skolsyster där hon "fastslog" att jag var utbränd. Hon pratade med mina lärare och jag fick förlängd inlämningstid på så gott som alla arbeten och hon hjälpte mig att göra ett slags upplägg/plan för allt skolrelaterat. Efter jullovet så började jag komma på fötter igen, men blev inte fullt återställd/fokuserad som tidigare. Jag lyckades ta mig igenom den sista terminen med nöd och näppe.

Och sommaren som kom var om möjligt värre än den förra. För nu hade jag ju gått upp i vikt (vägde runt 95kg) så jag ville lika lite som min datorsittande pojkvän vistas utomhus. Det var bara svettigt och jobbigt, dessutom så skämdes jag över min kropp. Och hans vänner hade vid det här laget försvunnit helt ur bilden. Det var bara han och jag. Instängda i ett svettigt litet rum med godis, dator och teven. Och han var lika olycklig som jag, för även om han älskade att sitta vid sin dator så älskade han att umgås med vänner och känna sig delaktig i en gemenskap. Så han kände sig övergiven, jag kände mig isolerad och fet, och jag klagade högljutt var och varannan dag över både mitt eget liv men även hans.

Efter sommaren var det dags att börja tredje och sista året på gymnasiet, och det skulle visa sig bli året då jag även inte bara "nådde bottnen", utan kraschande in i den fullständigt.

Hängig och trött

Jag har gått omkring i flera dagar nu och känt mig ofokuserad, hängig och nästan ständigt trött (läs: sömnig). Och jag började tappa mycket hår igen (tappade hår i höstas, men efter ett tag slutade det ju falla av).. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför... tills jag fick syn på min dosett.

Jag har haft så fullt upp med att leva att jag glömt att ta tabletterna i snart två hela veckor!! INTE konstigt att jag känt mig så slutkörd, jag får ju inte i mig allt min kropp behöver!!


Ajja bajja på mig. Jag får INTE slarva på det här sättet OAVSETT hur kul och fullt upp jag har det!