Hösten 2012

Känns som en evighet sen jag skrev här sist... Ojoj.

Sist jag skrev så hade jag fått ett virus i lungorna. Snudd på lunginflammation. Det var seglivat och jag ville så gott som dö, men med tiden blev jag ju såklart frisk.

Jag har hunnit bli sårad ytterligare en gång sen jag skrev sist. Vill inte gå in vad som hände men det har resulterat i att jag mellan varven vacklar rejält i självförtroendet och får ganska extrema ångestattacker av att vara ensam.

Jag och min pojkvän Bitey har nu varit tillsammans i ett halvår och han känns lite som ett ankare som håller ner mig på jorden. Det är tryggt och kärleksfullt med honom i mitt liv.

Idag slutade jag röka igen. Lustigt hur ofta jag försöker med detta. Men kanske blir det femtielfte gången gillt? Och komiskt nog satt jag och grubblade när suget blev som värst:

"I vilket situation vill jag INTE röka?"

och insåg att Jo. När jag är svettig, trött och andfådd vill jag absolut inte röka. Så vad gjorde jag? Jo jag körde mitt första träningspass på säkert ett års tid! Haha. Det rådde verkligen bot på allt sug och alla frustrationer. Man kan ju hoppas att jag kan fortsätta ta itu med röksuget på samma hälsosamma sätt alla dagar...

Med det sagt. Ligger på runt 63-64kg i vikt. Matvanorna varierar men är ändå helt okej. Nu hoppas jag bara att jag inte lägger på mig i samband med sluta-röka försöket.

Hur är det mer er?

Sjuk

Ursäkta att det inte kommit några fler uppdateringar sen jag skrev sist, hade så storslagna planer och var så pepp på att börja skriva ner tankar och känslor kring allting igen.. men istället blev jag sjuk. Blev förkyld för 7-8 veckor sedan, fick sedan dras med en seglivad slemhosta som jag trodde var påväg bort, men istället tvärvände allting för ca 2 veckor sedan och jag blev extremt försämrad.

Jag blev otroligt trött, muskelsvag, orkeslös, fick huvudvärk, frossa, och svårt att andas. Senare blev det även extremt smärtsamt att andas. Dagen därpå mådde jag lika illa, fast vid fysiskt ont i hela kroppen. Så ont att jag fick en panikångestattack.

Gick till läkaren så fort jag kunde och han kunde konstatera att jag hade fått en virusinfektion i lungorna, men att det var för tidigt att säga om det skulle utvecklas till något mer eller inte. Det har nu gått en vecka sen dess och jag har bara blivit sämre och fått mer ont, feber varierar från dag till dag (som högst över 39) och jag lyckas aldrig sova mer än 2 timmar åt gången eftersom jag vaknar av häftiga hostattacker.

Jag ska ringa honom nu på förmiddagen och jag "ber till gud" att jag kan få en ny tid att bli undersökt, samt få reda på om det bara är samma virusinfektion som i början eller om det utvecklats till något mer..

I vilket fall är hela Reboota-projektet på hyllan tills det här gått över.

Reboota magen

Vet att jag skrivit väldigt lite på senaste tiden.. Först trodde jag att det berodde på att livet var en sån katastrofal bergodalbana det här året, senare trodde jag det berodde på att jag faktiskt hittat rätt balans med att äta både bra och onyttigt på rätt nivå och trivdes med att väga strax över 60, och att nog inte behövde skrivandet, vikt-tänket och allt det där längre..


Men sen kom jag ju upp till min "röda zon-vikt" 65 och fick ju lite svart på vitt att jag faktiskt inte alls hittat den där balansen utan fortsatte uppåt. Pendlar sen några veckor tillbaka mellan 65-67kg trots att jag dragit ner på godiset/onyttigheter och försökt vara lite rent allmänt vettig, men utan resultat.

Började prata med mitt opererade syskon som också känner att han/hon inte lever riktigt så som denne önskar, utan också vill skärpa till sig. Jag föreslog att vi kanske borde försöka göra något tillsammans då, och först var han/hon lite ovillig, men erkände sedan att det berodde på semestern. Att det vore odrägligt att spendera sin enda semester med att göra detta. Jag å min sida förklarade att varför jag gärna ville att vi två borde synka våra försök att skärpa oss beror helt enkelt på att det är JUST VI TVÅ som drar ner varandra. Resten av våra vänner, familjemedlemmar osv påverkar oss inte alls i våra beteenden.. Men vi två påverkar varandra av någon mystisk osynlig anledning. Han/hon kan ha skött sig fantastiskt bra med att vara godisfri och äta jättesund mat, tills han/hon möter på mig i affären och ser hur jag pular ner chipspåsar i min kundkorg. Oftast har det bara dröjt några ynka dar innan mitt syskon springer iväg till affären och köper något lika onyttigt TROTS sin egen duktiga avhållsamhet. Detta fungerar givetvis åt andra hållet också, att jag kan vara nyttig men bryter efter några veckor enbart för att mitt syskon kanske ringt och sagt något i stil med 
"åååh, har du smakat ballerinas senaste smak på kakorna? De är UNDERBARA!" 
Trist nog funkar det bara åt just det här hållet... Att dra ner varandra. Den som väl är duktig lyckas aldrig någonsin dra upp den andre.

Men vi började prata, och vi kom överens om att JO, ska vi väl skärpa oss bör vi göra det samtidigt och kanske med samma metod också, jag fick honom ombord sålänge jag lovade att vi skulle vänta ca 3 veckor tills hans semester är över. Och efter mycket mer prat kom vi bägge fram till att vi saknar känslan man hade i början som ny-opade. Då man fick en chans att nyförälska sig i mat - BRA mat och att det i sig var så underbart att man överhuvudtaget inte längtade efter godis, snacks, bullar med mera.

Då kom jag på att jag för längesedan läst någonstans att man som opererad faktiskt kan "starta om" sig själv genom att helt enkelt göra om allting förutom operationen i sig.

Med andra ord (utgår ifrån hur jag och mitt syskon gjorde som nyopade)
Börja med "flyt" (typ nutrilett, modifast) 1-2 veckor
Sedan övergå till släta soppor 1-2 veckor
Därefter äta puréer och lättuggad mat (barnmat, potatismos, kokt fisk, bananer) 1 vecka
Tillsist börja med knäckebröd och lättuggad mat 1 vecka
Och därefter försiktigt börja med lagad mat och frukt

Målet för vår del kommer ju vara att helt enkelt komma tillbaka till samma tänk, rutiner och vanor vi hade under vårt respektive första år som opade, då vi efter den här ovanstående proceduren helt enkelt tappade snask-o-sötsuget men väckte en stark passion för att äta mat och frukt vi aldrig haft tidigare i våra liv. Att ha varit så strikt mot sig själv att man efteråt blir helt salig bara av att få äta lite tomat med mozarella eller en skål jordgubbar, och att man överhuvudtaget inte tänker på typ ostbågar eftersom man njuter så mycket mer av mat.

Starta om magen, snask-avgifta, starta om smaklökarna.

Det är förhoppningen.
Jag har aldrig gjort det här förr, så jag har ingen aning om ifall det fungerar, eller hur bra/dåligt det kommer gå. Men jag ger hellre den här idén ett försök än hoppar på någon diet som jag ändå vet att jag inte kommer kunna hålla livet ut. Jag vill myyyyycket hellre försöka återgå till DOM HÄR (länk till gammalt inlägg) matvanorna. Varför? Jo, för min kropp verkade uppskatta att jag åt på det sättet, jag kände mig frisk och glad i både sinnet och kroppen, och jag var NÖJD sålänge jag höll mig till att äta på det där sättet. Jag saknade inget. Jag var aldrig missnöjd.

Skillnaden är att nu kommer jag dock vara betydligt mer hungrig (EFTER sopp-o-puréstadiet), för jag orkar äta mer nu än då (vilket inte känns konstigt/fel alls, men jag ska nog ända försöka minska ner portionerna och se ifall min mage mår bättre eller sämre av det). Det andra är att jag hade en hel del problem med att äta ägg och äggrätter under första året som opad, vilket jag inte har längre. Så det ska bli underbart att kunna införa äggröra/mosade ägg redan under puréperioden!


Sååå. Det är min plan.
Och jag känner mig lustigt nog nostalgisk och lite längtande. Det ska bli spännande att se om det här faktiskt fungerar. Jag hoppas verkligen verkligen det. Både för mitt syskon och mig. Det vore så underbart att ha matvanor som INTE gör att min mage gör ont, att maten fastnar eller så att jag dumpar. Bra vanor helt enkelt. Och det vore underbart att bli av med sötsuget, och att känna av den där saknade karaktärsstyrkan igen. Känslan av att äntligen göra rätt och TRIVAS med det.


Jag är peppad. Jag menar, kan Fattie år 2009 klara av det här ..då kan ju för basken jag det!

Ps. Nu har jag spenderat två månader med min brunögda godhjärtade kille (vi kan kalla honom Bitey). Än så länge tycker jag allting går riktigt bra. Han är snäll, omtänksam och generös och han får mitt hjärta att slå lite extra hårt varje gång jag träffar honom. Dramatiken har slutat och nu befinner jag mig i ett tryggt lugn. Men visst är en liten del av mig rädd, har ju misstagit mig förr. Men jag hoppas jag hittat rätt nu.. hoppfull & lycklig.. men ändå på min vakt.



Så. Har ni några storslagna planer liksom jag att ta tag i mat/motionsvanor med mera efter sommaren?
Eller har ni redan börjat?

"För bekväm"

Jag insåg nu i veckan att jag verkligen blivit FÖR bekväm. Äter för mycket mackor (inte mycket godis dock) och för mycket energidricka, speciellt i förhållande till hur lite jag rör mig.

Men jag har varit så ofantligt bekväm de senaste månaderna. Alla tycker jag är smal, lyfter upp och bär omkring på mig, säger att jag är vacker, uppmuntrar mig att äta mer. Jag slutade ju tillochmed väga mig för att jag kände att det där med vikten inte var viktigt längre, sålänge jag liksom inte spårar ur och börjar gå upp för fort eller för mycket.

Men som sagt.. nu i veckan insåg jag att jag blivit FÖR bekväm. För jag kommer nätt och jämnt i mina sommarkläder sen förra sommaren. Jag KAN få på mig dom, men dom sitter absolut inte bekvämt utan alldeles för tajt. När jag upptäckte detta så ställde jag mig på vågen och fick se svart på vitt att jag faktiskt kommit upp till min "röda zon"-vikt vilket är 65kg. För min del känns det okej att pendla mellan 58-63 sisådär, men 65.. det är vikten jag alltid hamnar på när jag blivit FÖR lat eller FÖR slarvig med maten.

Sååå. Jag vet inte exakt hur jag ska komma ner ifrån min röda zon. Bantning och liknande är uteslutet utan jag ska nog bara försöka göra som tidigare gånger. Använda det sunda förnuftet, minska på mackor och socker osv och försöka röra mig mer - det gamla vanliga. Men nu har det gått 3 år sedan jag opererade mig. Det blir allt svårare/trögare att gå ner i vikt ifall jag lagt på mig, så frågan är om "mitt gamla vanliga" kommer räcka till den här gången.

Vi får väl se!


Hur går det för er?
Gått upp eller ner i vikt nu till sommaren?


Ps. Fick en fråga i kommentarerna om hur jag tappade fettet på armarna och brösten. Faktum är att jag inte gjorde något alls, armarna var en av kroppsdelarna som bara automatiskt blev smalast, och att brösten försvann är inget jag glädjs över. Hade jag vetat exakt hur man får bröst att krympa eller växa hade jag fått mina att växa för jag känner mig otroligt platt numera...

Fjärilar

Åh.. Komplicerade, hemska, underbara liv...

I mars fick jag upp ögonen för någon annan än Vikingen, men av flera olika skäl försökte jag mig aldrig på att närma mig honom. Tror det var vid tre olika tillfällen jag gick i tankar på att försöka flörta eller fånga hans uppmärksamhet, men det kom alltid något i vägen eller så hände det saker som fick mig att tro att det inte var någon idé.

Men så nu nyligen så sa det bara pang. Jag är osäker på exakt vilken dag det var, men min flyktiga dagdröm började bli verklighet. Vi har båda skrattat nu efteråt åt hur vi båda varit rakt framför näsan på den andre men inte vågat ta initiativ eller visat att vi var intresserade. Så nu är min mage fylld av fjärilar. Men visst, jag är helt jävla skiträdd också. Saker på det känslomässiga planet har inte direkt gått bra de senaste månaderna och jag är otroligt rädd att även detta ska glida mig ur händerna.

Det tråkiga är att Vikingen inte tagit detta särskilt bra. Jag vet inte exakt hur svår skada vänskapen tagit men jag försöker visa att jag alltid kommer vara där för honom. Han är dessvärre invecklad och därför vet jag inte riktigt hur det kommer gå..

Men just nu, är jag lycklig.
Solen skiner. Sommaren är här. och jag fullkomligt drunknar i hans bruna ögon.

Skyltdockor borde finnas i flera storlekar

Jag känner att jag börjar få en alltmer avslappnad inställning till människokroppen. Jag känner så många tjejer och killar i olika storlekar, och jag har också insett hur väldigt många bär upp sin kropp på ett bra sätt. Mer eller mindre ALLA är missnöjda med något, men jag är också glatt överraskad över hur många det är som ändå accepterat hur dom ser ut och glädjs över livet mer än vad de hakar upp sig på att förfina sin kropp (bara för att inte tala emot vad jag tidigare skrivit så ska jag väl flika in att jag syftar på att det är bra att trivas med sig själv och bli bekväm i sin kropp ifall man inte är SJUK. Typ, mår fysiskt dåligt/blir sjuk av att väga för lite eller för mycket. I dom lägena är jag emot att man bli bekväm och inte gör något för att förbättra sin hälsa).

Jag känner en tjej som är lite mullig, men har en helt enorm byst. Många skulle säkert klassa henne som tjock eftersom bysten får henne att se större ut än vad hon är, men hon verkar oavsett stormtrivas i sin kropp och lyfter fram allt hon tycker om med sig själv istället för att klaga över dom där extra kilona.

Jag har en annan vän som är naturligt super spinkig. Hon är sådär smal som vissa anser är sjukligt, men jag har känt henne sen barnsben och hon har alltid sett likadan ut. Och det är en tjej som är tokig i ostmackor och vräker i sig glass på somrarna och varm choklad på vintrarna.

Känner flera killar i olika viktklasser också, och det dom främst verkar oroliga över är vad kvinnor ska tycka om deras utseende. Men när dom är avslappnade och i en kravlös miljö så märks det att dom egentligen trivs med sina kroppar och är lyckliga nöjda individer.

Kom att tänka på detta när jag snubblade över en artikel om för smala skyltdockor (LÄNK),

och istället för att dras med och bli arg över de FÖR SMALA dockorna som jag alltid brukade bli, så var min första och främsta tankegång

"Varför fyller inte butikerna sina skyltfönster och lokaler med dockor i flera olika storlekar? Minimum tre-fyra olika storlekar.. typ, supersmal - normal - mullig - kraftig ?"

Vore inte det det mest mänskliga och mångaccepterande? Om ALLA oavsett storlek kan kika in i ett skyltfönster och se en docka som de kan relatera till?

Folk har olika proportioner och olika viktklasser, varför inte bara acceptera det och anpassa marknaden därefter på ett positivt sätt? Jag är FÖR livet och en hälsosam livsstil, men jag är också för acceptans och att ingen annan kan avgöra vad som gör en människa lycklig.

Jag har upptäckt dom senaste månaderna att folk är vääääldigt olika i hur dom ser på kroppsformer och viktklasser. Vissa påpekar ganska omedelbart om man lagt på sig några kilon och frågar om matvanor, träning med mera, andra märker överhuvudtaget inte om man pendlar upp eller ner några kilon och frågar istället hur man mår på det mer personliga planet. De frågar om ens mentala hälsa.

Jag kan ärligt säga att jag inte vägt mig på.. Jag minns inte sist. Vissa dagar känner jag mig plufsig och undrar om jag gått upp en massa, andra dagar känner jag mig nästan för spinkig och börjar räkna i huvudet hur ofta jag äter eftersom det känns som att jag försvunnit. Men det händer kanske en gång i veckan att jag tänker på det, för det mesta tänker jag aldrig ens på vikten längre. Jag tänker på andra saker, som hur jag själv mår, hur dom jag bryr mig om mår, jag tänker knappt på vikt och kroppsformer längre. Någon påpekade att en av mina familjemedlemmar skulle behöva banta för några veckor sen, och jag minns att jag nästan blev arg över att någon hade mage att uttrycka sig på det sättet istället för att fråga hur denna familjemedlem mådde. För i mitt hjärta kändes det långt så mycket mera väsentligt.


...

På ett mer personligt plan så känns livet både bra och skitdåligt. Bra för att jag fått en rejält stor umgängeskrets som tillför väldigt mycket positiv, accepterande och omtänksam energi. Det känns som att jag verkligen börjat hitta mig själv, även om det går långsamt och jag velar på vissa punkter. Kan ju erkänna att jag hittat sidor hos mig själv som definitivt är en del av vem jag är, men som jag också skäms över. Jag är inte den människan jag trodde att jag var, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dom här "egenskaperna"... Det känns som att jag kommer ha lika mycket att glädjas över som att sörja över när det här året är slut. Men å andra sidan kan man inte lära sig hantera sina dåliga sidor ifall man inte uppmärksammar att dom finns där. Så det är väl det jag gör, försöker hitta alla mina inre demoner så jag ska kunna lära mig hur jag håller dom i schack.

Men visst.. något som gör att livet verkligen inte är bra just nu är att jag är ensam. För.. jag kan inte prata med killen jag är kär i om precis allt direkt. Och jag kan inte längre prata med min bästa vän för vi typ.. pratar inte alls. Visst finns det andra att prata med, men det jag behöver prata om nu för tiden är såpass intima och tunga saker att jag inte VILL yttra mina tankar högt för vem som helst.. och tja. Jag sitter i en rävsax. Den enda riktigt nära vännen jag har i dagsläget är någon jag är kär i, och det begränsar ju vänskapen. Kan ju inte direkt ringa honom och prata om honom med honom.. Så jag är ensam på det djupare planet i sinnet och i livet just nu. Tycker hemskt illa om det, har befunnit mig "här" tidigare i livet. Förmodligen ungefär samtidigt som jag startade den här bloggen, och nu är jag "här" igen.

Ensam. Med bara mig själv att prata med. Bara mig själv att rådfråga. Bara mina egna armar och tankar att trösta mig med.

Det positiva är väl att jag blir hårdhudad och stark av det här. Det vet jag sen innan. Men jag blir också bitter, arg och ledsen. Att bära upp sig själv helt och hållet är rejält tungt, och det är galet vad mycket dåliga beslut jag fattar när jag inte har någon att bolla idéer och tankar med. Jag trodde först att jag "ballat ur" som jag så fint brukar kalla det.. men jag inser nu att det är mer.. ensamhet. Jag beter mig såhär när jag är ensam på det här sättet. Jag resonerade och betedde mig på samma sätt förra gången.

Jag undrar om "den här gången" kommer hålla i sig lika länge som den förra. Jag hoppas verkligen inte det. Ensam är inte stark.

Inte i mitt fall..

"I've built walls, a fortress deep and mighty that none may penetrate. I have no need of friendship, friendship causes pain. It's laughter and it's loving I disdain, I am a rock, I am an island.

Don't talk of love- well, I've heard the word before, it's sleeping in my memory. I won't disturb the slumber of feelings that have died, if I never loved I never would have cried, I am a rock, I am an island.

And a rock feels no pain and an island never cries."

Livet just nu

Det är väl dags att uppdatera läget lite igen tror jag bestämt!

Jag vet knappt vart jag ska börja... Jo okej.

Jag började ju studera, och det var så otroligt kul! Både att träffa folk i ett klassrum och känna hur hjärnan fick gymnastisera lite men också att ha någonstans man MÅSTE vara om dagarna. Sen började det gå dåligt... På samma sätt det alltid börjar gå dåligt för mig. Skolan skötte jag, men allt annat i livet totalhavererade och det slutade med att alla som står mig nära sa åt mig att avbryta studierna innan jag föll itu fullständigt. Så det gjorde jag. Känns fruktansvärt, obeskrivligt hemskt. Jag var så glad åt att äntligen göra något igen, och så funkade det inte. Skit och mögel.

Sen så känns det som att jag och min bästa vän glider allt längre ifrån varandra av olika skäl. Jag saknar henne mycket men det finns inte riktigt något jag kan göra åt saken i nuläget mer än att hoppas och vänta att allting löser sig.

Jag missköter min kosthållning. Det har blivit en ond cirkel, för när jag äter dåligt får jag mycket magont, halsbränna osv vilket gör att jag inte vill äta, vilket bidrar till mer magproblem, och det gör att jag inte orkar engagera mig i maten osv. Inte bra alls. Äter inte mycket sötsaker dock, kom på häromdagen att jag hade en chokladkaka och chips i skafferiet sen några veckor tillbaka och som jag inte rört. Utan det är mer att jag antingen äter för mycket eller för lite, och att det blir myyyycket mackor eller fil eftersom jag inte orkar ställa mig och laga ordentlig mat när jag ändå har för ont i magen för att vilja äta. Men det börjar bli lite bättre, för jag har fått en hel del nya vänner det här året - grabbar, och jag kan inte med att INTE bjuda på lagad mat när dom är här, så tack vare deras närvaro äter jag mer lagad mat än jag gjort om dom inte varit här.

Och killen jag är så dödligt förälskad i då? Jo han är kvar i mitt liv, likaså mina känslor för honom. Vi har umgåtts väldigt mycket, mer än varannan dag sen januari och en otroligt härlig vänskap har växt fram undertiden. Så mitt emotionella tillstånd har svajjat ganska rejält mellan att vara saligt lycklig och djupt olycklig. Lycka över att ha fått en sån underbar och nära vän, en bästa vän vågar jag tillochmed säga. Olycklig för att tja, vad annat kan man vara när ens känslor inte är besvarade? Men han är i mitt liv, i min vardag, och han får mig att skratta tillochmed under mina sämsta dagar. Vikingen kommer jag kalla honom här i bloggen.

Utöver allt det där så tja. Livet rullar på. Vissa saker har satts i rörelse, men jag vågar inte riktigt hoppas för mycket ännu, utan jag väntar med att tjuta ut saker till universum (och i bloggen) tills jag är mer säker på att det går i den riktningen jag hoppas.


Men nu är våren verkligen på ingående och DET gör otroligt mycket för mitt sinnestillstånd! Att titta ut genom fönstret och se strålande solsken gör mig alldeles varm inombords. Varm och hoppfull.


Ps. Känner att jag blivit löjligt dålig på att uppdatera bloggen, och det beror till stor del på att jag inte kommer på något ämne att skriva om riktigt. Får nu och då någon kommentar som får mig att tända till och skriva ett rejält svar på tal, men att komma på ämnen bara ur tomma luften är lite svårt just nu, så om det finns något ni vill att jag ska skriva om, spekulera i eller liknande, snälla släng iväg en kommentar med tips! Jag älskar att skriva och skulle uppskatta hjälp med att få igång hjärnkontoret igen!

Uppmuntran till smalhet

Fick nyligen en kommentar som faktiskt gjorde mig upprörd. Inte för att den var oförskämd eller något, utanför att jag verkligen inte förstår hur man kan resonera på det sättet..

"Bea
Hej! Jag har följt din blogg länge och tycker att du är en stark människa men jag delar inte din syn på fetma och tjocka människor. Din åsikt om feta människor delar du med 99 % av Sveriges befolkning. Du tycker att man lever under ett socialt stigma och man är en slags andra klassens medborgare om man är fet. Det är den känsla jag får i varje fall när jag läser dina texter. Så man ska göra allt man kan för att bli smal och GBP ställer du dig väldigt positivt till och ser som en bra lösning. Jag var nära själv att göra GBP och tycker att det är alldeles för lätt för att bli beviljad operation. Jag respekterar dig och alla andra som har fattat det beslutet att göra op men jag tycker inte man ska liksom göra reklam för den."


Jag tycker absolut inte att man är mindre värd eller liknande ifall man är överviktig. Vi kan väl börja där. Jag vet att jag har starka åsikter angående övervikt och människorna som lider av det dock.
Som att jag aldrig i mitt liv skulle kunna tänka mig att dejta en sjukligt överviktig man - dels för att jag inte finner rejält överviktiga män attraktiva, men också av hälsoskäl. Blir lättare neddragen än jag drar upp människor och jag vill inte bli influerad till sämre vanor än jag redan har. Dels för att övervikt faktiskt har en tendens att leda till hälsoproblem såsom diabetes, hjärtproblem, dålig rygg/knän etc. Jag har redan vuxit upp i en familj med mycket sjukdomar och vill helst inte behöva oroa mig konstant för min livspartners hälsa resten av mitt liv på samma sätt.
Eller som att jag kände att jag enbart fick nöja mig med bottenskrapet på dejtingmarknaden när jag själv var tjock. Minns att det uttalandet ledde till en del arga kommentarer då många tycktes tro att jag menade att feta människor bara kan få fula partners vilket INTE är sant. Men jag ansåg att JAG enbart fick respons från oattraktiva eller ej önskvärda killar enligt MIN standard.
Och att man skulle vara mindre värd som fet... Nej det tycker jag inte. Men JAG blev illa behandlad som fet i samhället och jag tror knappast att jag ensam blev utsållad och särbehandlad på det sättet till skillnad från andra feta. Jag tror snarare att majoriteten möter på samma dåliga beteende från omvärlden.

Har säkert uttalat mig om flertalet andra ståndpunkter och åsikter gällande övervikt som provocerat, men jag orkar inte riktigt dra igenom hela alltet.



Att jag har inställningen att man ska göra allt i sin makt för att bli smal stämmer dock. Det stämmer till mer än 110%. Varför? Jo precis som att jag mer än gärna skulle tvångsmata en anorektiker (om jag kunnat och om det hjälpt vill säga) eller tjata på en förnekande cancersjuk att söka vård och behandling så vill jag givetvis uppmuntra människor som befinner sig i den sitsen jag befann mig i som fet att ta tag i sina liv och sin hälsa. Jag är knappast någon lysande förebild, jag kunde inte banta ner mig med egen kraft, jag lyckas inte hålla en så sund livsstil jag skulle vilja och jag är otroligt dålig på att träna och röra mig. Men tack vare vården och operationen kan jag nu sova genom natten utan att känna hur tungt det är att andas, utan att vakna med en värkande rygg, jag kan SPRINGA till bussen istället för att stappla mot den med värkande knän.. Jag fick ett bättre liv. Jag fick förbättrad hälsa. Varför skulle jag INTE uppmana andra som också saknar självdisciplinen att göra detsamma? Det är inte just en operation jag försöker uppmana folk till, utan att våga be om hjälp ifall de är i behov av den. Jag försöker inspirera till att blicka inåt och möta sina demoner och få insikt i hur man själv fungerar och ifall psyket spelar en roll i varför man har en viss relation till ätandet. Jag försöker uppmana folk att leva sundare, våga svälja stoltheten för att be om hjälp, få mer självinsikt. Det är vad jag försöker göra.


Men visst. Jag anser definitivt att man borde göra allt för att bli smal. Varför? Jo, det är som min gamla skolsköterska sa till mig för en herrans massa år sen:

"övervikt är faktiskt ett symptom på att man lever fel. Det är kroppens sätt att signalera hur fel något är, precis som när den signalerar att du blir sjuk"

Och i grund och bottnen är det DÄRFÖR jag anser att alla överviktiga (nu menar jag SJUKLIGT överviktiga) borde sträva efter att bli smala. Inte för att passa i ett par jeans från HMs smala avdelning eller för att det skulle vara snyggare att vara smal, utan eftersom det är OHÄLSOSAMT och direkt skadligt att ha 40 - 50 - 60 (osv) kilon för mycket på sin kropp.
Dyker det någonsin upp en kvinna/man i mitt liv som väger mer än 50kg för mycket men ändå har skriftligt på papper från läkare att hon/han är i toppform och dessutom är nöjd med sin kropp så skulle det ALDRIG falla mig in att uppmuntra denne till att gå ner i vikt.


Och angående att det är lätt att få en operation... Det vet jag inget om. För min del var det inte lätt. Jag fick lirka en hel del med min läkare för att hon skulle skicka en remiss åt mig. När jag väl fick träffa kirurgen var han ganska ovillig att hjälpa mig också till en början, för att inte tala om hur motsträviga de var varje gång jag ringde sjukhuset för att ställa frågor eller hålla mig uppdaterad. Så om det har ändrats till att det är lättare idag att få en operation tycker jag det är FANTASTISKT bra! Att få vård och hjälp ska ALDRIG vara tungt, svårt och komplicerat. Det SKA vara lätt att få vård. För det är vad jag anser behandling mot fetma är. Det är VÅRD. Det är INTE någon jävla ytlig skönhetsbehandling.


Så jo. Jag tänker visst göra reklam för GBP. Jag tänker göra reklam för att man borde göra allt i sin makt för att bli smal. Jag tänker göra reklam för ökad livskvalité.

Jag tänker göra reklam för LIVET.

Livet har sina upp-o-ner-gångar

Så mycket har hänt, så mycket är kaotiskt, så mycket är bra. I vilken ände jag borde börja vet jag inte, och jag vet inte riktigt vad som är värt att ta upp, slopa eller gå in mer djupt på.

Jag kan väl börja där jag slutade sist. Krossat hjärta.
Ja, det gör fortfarande ont. Jag kan inte ens beskriva vilken extrem bergochdalbana mitt humör betett sig som de senaste veckorna. Så många skratt, så många tårar, så mycket lycka, så mycket vrede. Men jag tror jag börjar landa på jorden lite nu. Man får inte alltid det man vill ha, och man kan inte tvinga någon att känna något de inte känner. Känslor går över, mer eller mindre, jag får helt enkelt ha tålamod och vänta ut det här.

Utöver det så har mitt socialliv blivit riktigt tillvänt. Det som från början bara var ett gäng samlade sköna människor utvecklades till.. soppa. Inte alla dock ska väl understrykas, men det blev så jobbigt att ens befinna sig i den här staden att jag på impuls flydde till en kompis i en annan stad i några dagar. Iof tror jag ganska hårt på karma och balans i universum, allt som går bra kommer tillbaka i lika mycket dåligt och vice versa, så jag hoppas väl att allt detta nuvarande kaos förr eller senare slår över i desto bättre tider.



Och vikten och allt det där då? Tja, godisförbudet bröts i samband med både hjärteproblemen och sociallivets kaos, lite tråkigt, och det resulterade i att jag hoppade från 59kg till 61kg ganska fort. Hetsäter dock inte, vilket jag ser som ett framsteg. Det är mer, svält under dagarna och storätande på kvällarna varvat med att köpa godis någon gång i veckan. Har en del magproblem, magont, halsbränna och mat som ständigt fastnar, och jag är ganska övertygad om att det beror på både stressen och den instabila kosthållningen jag har just nu.

Resan med att finna mig själv och göra saker för mig själv går nog ändå relativt bra med tanke på omständigheterna. Flertalet människor som vanligtvis haft stort inflytande över mina beslut har ju gått på mig ganska hårt och försökt få mig att tänka om gällande mina ändringar, eller avstå från dom, men trots detta så genomför jag allting ändå. Och för varje nytt steg jag tar på vägen mot att älska mig själv och komma tillrätta med vem jag är så känns det lite lättare att slå ifrån sig vad andra tycker och anser. För det är något jag verkligen säger till mig själv oftare och oftare, och det är: Jag måste lära mig att älska mig själv innan jag kan älska någon annan och denne kan älska mig. Det gäller givetvis inte bara kärlek utan även vänskap och alla typer av relationer.

Så vad händer i mitt liv? En god vän frågade mig igår vad som pågår förutom dramatiken på vän-o-kärleks-fronten och bortsett från de utseendemässiga drastiska förändringarna. Dels har jag blivit tvungen att flytta ut ur min lägenhet pga renovering, jag pendlar mellan att bo hos en kompis och mina föräldrar vilket ger mig en liten lätt tillbaka-i-tiden känsla från när jag väntade på att Björnkillen skulle flytta ut. Fast den här gången känns det inte som semester ifrån en lägenhet jag hatar, utan nu går det inte en dag utan att jag längtar tillbaka till Mitt Hem där jag känner mig trygg, omgiven av mina saker och med friheten att rå om mig själv och leva hur jag vill. Jag känner mig kort sagt hemlös och avskuren från den dagliga tryggheten. Men förhoppningsvis dröjer det inte länge till nu, byggjobbarna har hållit igång mer än två veckor och gissningen från dom var att det bara skulle ta tre veckor.

Utöver det har jag börjat studera. Något som jag i många år varit livrädd för att ens försöka eftersom det gått så dåligt de senaste gångerna jag provat, men jag byggde upp motivation och förhoppning lagom till studiestarten och även om det känns otroligt tungt, påfrestande och för svårt för mig så vill jag tro att jag kommer klara det. Att studera är lite av ett eldprov för mig, då jag faktiskt kommit till insikt om ett yrke jag aldrig provat men vill prova eftersom jag tror att jag har naturlig fallenhet för det.

Så, så är läget för Fattie just nu. Hemlös, försöker ta tag i livet, överleva socialt kaos och badda det såriga hjärtat med lite vadd.

..och så rasade väggen

Jag trodde nog verkligen att jag lyckats mura in det här. Jag trodde det. Eller också att jag bara inbillat mig hela skiten och att det där svarta tomma som fyllt mig liksom bara var just tomhet. Att det "sanna känslotillståndet" för hela situationen tillslut kickade in typ och att det var därför det kändes tomt och svart. För att det egentligen, i grund och bottnen inte fanns några riktiga känslor.

Men igår rasade min vägg. Väggen av svart tomhet. Bit för bit föll mörkret itu och så kände jag hur tårarna börjat komma. Tårarna jag inte trodde att jag hade. På ett sätt blev jag skitlättad, lättad över att jag inte behövde förbli den där roboten jag avskyr att känna mig som, men på ett sätt fick jag panik för jag vill inte känna såhär. Jag vill inte känna hur förtvivlan river itu mig och mitt hjärta på det här sättet. Det gör så satans ont.


Och idag är det inte precis bättre. Successivt har en ilska växt i mig och tillslut flippade jag ur fullständigt och började gräla med alla som det fanns möjlighet att gräla med. Satt och halvskrek om något som inte ens hade med saken att göra, inte hade med mitt känslotillstånd att göra. Men jag var tvungen att ta ut min ilska över NÅGOT. Och inte fanken kan jag prata med någon alls om vad som verkligen pågår i mitt huvud för jag känner mig bara larvig och överemotionell över detta. Jag fattar inte ens själv varför jag är så upprörd att jag varvar mellan att vilja slåss och gråta konstant.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allting är bara skit. Skithjärta. Dumma idiotiska skithjärta. Jag önskar jag kunde krossa det med en hammare så det stendog för evigt och aldrig mer kunde ställa till det för mig. Det vore faktiskt bättre att vara hjärtlös och inte känna något alls mer någonsin.

Skit.

En ny tillvaro

Det här året lär inte bli lätt. På ett sätt är allting ljuvligt och underbart, på ett annat sätt skit och elände.

Situationen jag nämnde utvecklades på ett sätt jag inte var beredd på, men som ändå kanske var till det bästa. Jag vet knappt hur jag ska förklara det utan att låta ärkepuckad faktiskt. Men kort sagt kan man väl säga att jag valde att ragga upp en kille som jag verkligen var dundersäker på skulle vara allt jag INTE ville ha. För den kvällen ville jag verkligen bara ha bekräftelse, ha kul. Så vad gjorde jag, jo jag riktade in mig på någon jag tyckte var ofantligt fin att se på men som med största sannolikhet skulle vara omogen och ointresserad av känslor. Dessutom fanns det en massa andra faktorer som gjorde att jag var säker på att JAG inte skulle bli intresserad.

Jag hade fel.

.. och jag trodde verkligen att känslorna jag fick bara var Fröken Needy som spökade på sitt gamla vanliga sätt. Jag blev arg på mig själv och blev rentav självhatisk för att min dumma idiotiska hjärna försökte lura mig till att jag KÄNDE något för en person jag helt enkelt inte hörde ihop med. Så jag bad honom att vi skulle ta det lugnt och inte rusa in i något, både för hans och min skull. Men sen kom chocken. Han erkänner efter en tid att han inte hyser några andra känslor än vänskap för mig.. och jag stängde av helt. Ögonen var snustorra och munnen vreds till ett påklistrat leende. Jag försäkrade honom om att det var helt i sin ordning, att hela poängen med att ta det långsamt faktiskt varit att låta tiden utvisa om våra känslor faktiskt var genuina. Det var en så skrämmande tom känsla jag fick inom mig. En overklighetskänsla. Det hela var ju BRA. Det hela FÖRENKLADE ju allt. Jag borde ha varit glad och lättad, för uppenbarligen var det ju bara Fröken Needy som lurat mig och på det här sättet behövde jag inte såra honom. Så varför kände jag mig helt svart, tom och innehållslös på insidan? Varför kunde jag inte längre höra hur Fröken Needy skrek som hon brukade göra?

Så fort han gick ut ur rummet kände jag hur leendet istället förvreds i en grimas och det började värka i magen. Jag fick ingen luft. Det gjorde ont. Jag blev skitledsen på bara någon sekund och varvade mellan att hyperventilera och inte kunna andas alls. Men när jag hörde att han kom tillbaka så samlade jag mig, och det tomma mörkret fyllde mig igen.

Jag vet inte vad det betyder. Att jag varvar mellan att faktiskt känna fysisk smärta eller inte känna något alls. För all rim och reson säger mig att jag omöjligt kan hysa äkta känslor nu helt plötsligt. Men... en del av mig säger att det kanske är just därför jag är så ledsen. Varje gång jag träffar honom blir jag helt varm inombords, harmonisk. Men börjar vi prata om känslor eller ens hör en romantisk låt så infinner sig det tomma svarta inom mig igen. Jag har stängt av på något sätt. Så länge det bara är vänskap, närhet och liknande går det bra när jag är med honom, men om vi ens nuddar vid ämnet känslor blir jag den läskiga roboten med påklistrat leende igen.

Jag fattar faktiskt inte alls vad som pågår med mig på det emotionella planet just nu.




Men för att hoppa till ett annat ämne. För det här inlägget skulle ju också handla om att jag tror det här året kommer bli skitjobbigt. Jag har så sakteliga börjat ta några osäkra kliv på vägen mot att vara Min Egen och den jag vill vara. Jag har nog aldrig känt mig så... oaccepterad. Ogillad.

Jag fick min egen mamma att gråta. På grund av en utseendegrej. Helt seriöst. Jag är en vuxen kvinna, men faktumet att jag gjorde en ynka liten förändring som jag själv gladdes något enormt åt och kände mig så fin med, det framkallade tårar hos kvinnan som födde mig, och svordomar och förolämpningar från andra familjemedlemmar. I och för sig har jag sedan dess fått väldigt mycket komplimanger, men det är av nya bekantskaper. Det smärtar att människor som aldrig träffat mig förr kan uttrycka så mycket värme och acceptans, till och med gillande - medan dom jag trodde älskade mig villkorslöst reagerar så illa. Jag bävar ju inför resterande utseende-relaterade förändringar jag planerar. Jag vill kunna glädjas obehindrat, men människorna i min tillvaro gör det inte lätt. Om jag var gjord av pengar skulle jag göra allt på en gång, så att det bara behövde bli en ensam stor smäll.. Men dessvärre tillåter inte min ekonomi det och jag får ta allt bit för bit. Tårar efter tårar, svordomar efter fördomar, gång på gång. Men nu är jag iaf mer beredd på reaktionerna, jag får försöka stålsätta mig så gott jag kan helt enkelt. För jag tänker INTE låta andras ogillande stå i vägen för vad jag vill göra med min egen kropp. Tur är väl att jag ändå har några vänner som reagerar positivt på det jag gör, för att inte tala om den nya bekantskapskretsen jag trillat in i.

Och andra saker då. Moral. Livsstil. Sånt där. Ja det gillas inte direkt heller av dom som fått erfara sidan av mig själv som jag nu släppt lös. Den vanligaste reaktionen är oro och varningar för att jag kommer ångra mig längre fram i tiden. Gång på gång förmanas jag att varva ner, ta det lugnt och tänka igenom vad jag gör. Folk får föraningar om att jag kommer spåra ur och begå misstag. Personligen förstår jag inte varför det hela är så hemskt, jag försöker lära mig att bli en mer mjuk, avslappnad och accepterande person. Jag försöker vara frigjord och glad på en daglig basis, i alla situationer och med alla människor. Visa alla kärlek och uppskattning till mina närmsta vänner men även andra medmänniskor. Och dom jag beter mig så mot reagerar väldigt positivt, de beter sig likadant tillbaka. Det känns underbart, att leva i en lägenhet folk vill komma till gång på gång, om och om igen. För att festa, för att umgås, för att se en film eller äta något. Det känns som att jag bygger ett bo av kärlek i mitt liv, men folk reagerar lika illa som om jag knarkat ner mig eller förlorat vettet. Är världen verkligen så spänd, fördömande och kritisk som det känns just nu? Eller är det bara för att jag plötsligt befinner mig på andra sidan om staketet jag aldrig vågat kliva över tidigare?

Nej jag ligger inte runt. Nej jag knarkar inte. Nej jag gör ingenting olagligt, farligt eller som skadar någon. Så vart oron kommer ifrån... det måste vara den totala omvändningen i beteendet som gör att folk blir oroliga, och inte handlingarna i sig.

Jag hade rätt i att det här lär bli den tyngsta och svåraste jag någonsin gjort. Men förhoppningsvis kommer det vara värt det i slutändan.


För några dagar sedan kom jag även till insikt med en annan sak. Förvisso kan jag inte vara helt säker på att jag har rätt, men jag tror det.. Nämligen att jag aldrig blivit älskad. Villkorslöst, ärligt, uppriktigt och genuint älskad. Jag började gå igenom alla kärleksrelationer i mitt huvud (det är ju dock inte särskilt många) och jag insåg att.. Det finns inte en chans att någon av männen i mitt liv älskat mig. För man gör inte illa den man älskar gång på gång, man försöker inte göra om den man älskar, man tvingar inte den man älskar att göra saker dom inte vill eller mår dåligt av, man utnyttjar inte den man älskar, man bryter inte ner den man älskar för att sedan inte bry sig. Jag tror säkert att de tyckt om mig, varit attraherad av mig, uppskattat mig på något sätt.. Men jag tror helt ärligt och uppriktigt inte att en enda någonsin älskat mig så som en människa behöver bli älskad.

Jag har grubblat över vad jag kunnat göra fel... Och har väl kommit fram till samma saker jag skrivit om det senaste. Att jag anpassat mig för mycket, varit någon annan än mig själv osv. Om de mot förmodan skulle älskat mig hade det egentligen ändå inte varit Mig utan fasaden jag upprätthöll. Men jag tror inte ens dom älskade fasaden. Så nu känner jag... utöver lycka för mina nya vänner och frigjordheten, utöver ilska för omvärldens fördömande ögon, utöver allt det är jag nu också rädd. Rädd för att jag helt enkelt inte går att älska. Att jag inte är en människa man blir kär i, att jag är människan som aldrig får någon annan att känna det där "klicket", att jag kommer få nöja mig med någon som tycker om mig och uppskattar mig utan att känna äkta kärlek, eller leva ensam. Det låter kanske löjligt och som att jag är mer än snudd på paranoid... Men.. det känns verkligen på riktigt. Varför skulle de där killarna trampat så oförbarmat på mig annars?

Skitliv. Det är vad det är. Jag varvar mellan att vara glad, harmonisk och känna mig mer fri än någonsin förr, oftast när jag umgås med min bästa vän och de nya människorna i mitt liv. Men helt plötsligt blir jag bitter, arg, rentav hatisk och dessutom skiträdd. För allting är verkligen åt skogen. Jag är en sån fullständig röra och ärligt talat vet jag inte hur jag ska reda ut mig själv eller mitt liv. Än.

Men nu har jag iaf börjat plugga. Det är mer än jag gjort på länge, det är steg i rätt riktning, ett steg mot en bättre framtid än jag föreställt mig de senaste åren. Går pluggandet bra kanske jag pluggar ännu mer eller försöker mig på en liten liten försiktig karriärsdröm jag faktiskt vågat mig på att drömma om och hoppas på det senaste. Bara jag själv kan välja vad jag ska göra av mitt liv, att sitta tillbaka och vara bitter över att saker inte trillar ner i mitt knä har jag inget för. Jag ska försöka slita med allt jag har för att få ett liv jag en dag kan blicka tillbaka på och minnas med värme, glädje och stolthet på ålderns höst.


Så jo. Såhär "illa" har jag ställt till det för mig nu, knappt 20 dagar in på det nya året. Men efter regn kommer solsken, oftast iaf.

Jag försöker lära mig..

Jag är orolig att jag upprepar mina misstag. Gång på gång. Jag är rädd att jag gör det utan att jag ens märker det, är medveten om det.

Just nu befinner jag mig i en sits jag svurit på att inte hamna i. Men likväl slängde Ödet (eller vad fanken det nu var) dit mig, och jag försöker handskas med det hela på bästa möjliga sätt. Det är väl en himla tur att jag har min bästa vän vid min sida dagligen, någon som ser samma destruktiva beteendemönster jag själv inte ser, och gärna vill förneka. Det är väl tur att hon är tålmodig och försöker vägleda mig när jag själv famlar i mörkret och det är väl tur att hon så gott som kan tolka vad min hjärna säger åt mig och yttra dess tankar högt för mig så dom känns mer verkliga och enklare att acceptera.

Just nu försöker jag göra det bästa möjliga av situationen. Jag försöker lära mig av den NU, när det hela är aktuellt, istället för att låta allt gå åt skogen för att senare ÄNNU en gång "lära mig av mina misstag"...

Jag försöker lära mig att balansera mellan situationen, vänner och familj.
Jag försöker lära mig att hålla mig på mattan och inte vara för intensiv.
Jag försöker lära mig att inte säga exakt vad jag tänker när jag tänker det.
Jag försöker lära mig att avvakta, och se vart det hela utvecklas istället för att rusa in i det för fort.
Jag försöker lära mig att inte anpassa mig och forma mig efter situationen.
Jag försöker lära mig att leva här och nu med detta, istället för att låta fantasin skena iväg.

Jag försöker. Och vissa dagar går det så bra. Andra dagar går det otroligt dåligt. Vissa dagar är jag så arg, frustrerad och ledsen att jag vill slå näven genom väggen och sticka huvudet i toalettstolen och gråta tills jag inte kan andas. Andra dagar svävar jag på moln, och det känns som att det äntligen är min tur att bli lycklig och få dra en vinstlott.

Jag önskar så att den här situationen kunde ha uppstått om nåt år eller så. Men samtidigt kanske det är lika bra att det hände nu, och jag får en chans att ÖVA mig på allt jag behöver öva på. Lära mig göra saker annorlunda, gör om - gör rätt. Det är ju så det sägs att man ska göra.



Jag är så ofantligt lycklig och förtvivlad på samma gång.

Men som min bästa vän sa:
"Det är ju ändå den bästa situationen du hittills stött på jämfört med tidigare. Just nu blir du typ tvingad att ta det lugnt, och det är nog jävligt bra för dig. Men samtidigt.. du kan inte förlita dig på att andra jämt ska hålla dig tillbaka och hindra dig från dig själv. Även om den här situationen underlättar det för dig så MÅSTE du själv anstränga dig och jobba med dig själv"

Så jo. Jag ska se detta som något positivt. Som en möjlighet som just knackat på min dörr. Gör jag allting rätt så kanske det faktiskt blir bättre än jag visste att jag kunde få det? Kanske inte.. Men allting i livet är en risk, och det här året skulle jag ju verkligen leva och ta chanser. Så nu kör jag fullt ut på det.

Hjälp..