Jag känner att jag börjar få en alltmer avslappnad inställning till människokroppen. Jag känner så många tjejer och killar i olika storlekar, och jag har också insett hur väldigt många bär upp sin kropp på ett bra sätt. Mer eller mindre ALLA är missnöjda med något, men jag är också glatt överraskad över hur många det är som ändå accepterat hur dom ser ut och glädjs över livet mer än vad de hakar upp sig på att förfina sin kropp (bara för att inte tala emot vad jag tidigare skrivit så ska jag väl flika in att jag syftar på att det är bra att trivas med sig själv och bli bekväm i sin kropp ifall man inte är SJUK. Typ, mår fysiskt dåligt/blir sjuk av att väga för lite eller för mycket. I dom lägena är jag emot att man bli bekväm och inte gör något för att förbättra sin hälsa).
Jag känner en tjej som är lite mullig, men har en helt enorm byst. Många skulle säkert klassa henne som tjock eftersom bysten får henne att se större ut än vad hon är, men hon verkar oavsett stormtrivas i sin kropp och lyfter fram allt hon tycker om med sig själv istället för att klaga över dom där extra kilona.
Jag har en annan vän som är naturligt super spinkig. Hon är sådär smal som vissa anser är sjukligt, men jag har känt henne sen barnsben och hon har alltid sett likadan ut. Och det är en tjej som är tokig i ostmackor och vräker i sig glass på somrarna och varm choklad på vintrarna.
Känner flera killar i olika viktklasser också, och det dom främst verkar oroliga över är vad kvinnor ska tycka om deras utseende. Men när dom är avslappnade och i en kravlös miljö så märks det att dom egentligen trivs med sina kroppar och är lyckliga nöjda individer.
Kom att tänka på detta när jag snubblade över en artikel om för smala skyltdockor (LÄNK),
och istället för att dras med och bli arg över de FÖR SMALA dockorna som jag alltid brukade bli, så var min första och främsta tankegång
"Varför fyller inte butikerna sina skyltfönster och lokaler med dockor i flera olika storlekar? Minimum tre-fyra olika storlekar.. typ, supersmal - normal - mullig - kraftig ?"
Vore inte det det mest mänskliga och mångaccepterande? Om ALLA oavsett storlek kan kika in i ett skyltfönster och se en docka som de kan relatera till?
Folk har olika proportioner och olika viktklasser, varför inte bara acceptera det och anpassa marknaden därefter på ett positivt sätt? Jag är FÖR livet och en hälsosam livsstil, men jag är också för acceptans och att ingen annan kan avgöra vad som gör en människa lycklig.
Jag har upptäckt dom senaste månaderna att folk är vääääldigt olika i hur dom ser på kroppsformer och viktklasser. Vissa påpekar ganska omedelbart om man lagt på sig några kilon och frågar om matvanor, träning med mera, andra märker överhuvudtaget inte om man pendlar upp eller ner några kilon och frågar istället hur man mår på det mer personliga planet. De frågar om ens mentala hälsa.
Jag kan ärligt säga att jag inte vägt mig på.. Jag minns inte sist. Vissa dagar känner jag mig plufsig och undrar om jag gått upp en massa, andra dagar känner jag mig nästan för spinkig och börjar räkna i huvudet hur ofta jag äter eftersom det känns som att jag försvunnit. Men det händer kanske en gång i veckan att jag tänker på det, för det mesta tänker jag aldrig ens på vikten längre. Jag tänker på andra saker, som hur jag själv mår, hur dom jag bryr mig om mår, jag tänker knappt på vikt och kroppsformer längre. Någon påpekade att en av mina familjemedlemmar skulle behöva banta för några veckor sen, och jag minns att jag nästan blev arg över att någon hade mage att uttrycka sig på det sättet istället för att fråga hur denna familjemedlem mådde. För i mitt hjärta kändes det långt så mycket mera väsentligt.
...
På ett mer personligt plan så känns livet både bra och skitdåligt. Bra för att jag fått en rejält stor umgängeskrets som tillför väldigt mycket positiv, accepterande och omtänksam energi. Det känns som att jag verkligen börjat hitta mig själv, även om det går långsamt och jag velar på vissa punkter. Kan ju erkänna att jag hittat sidor hos mig själv som definitivt är en del av vem jag är, men som jag också skäms över. Jag är inte den människan jag trodde att jag var, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera dom här "egenskaperna"... Det känns som att jag kommer ha lika mycket att glädjas över som att sörja över när det här året är slut. Men å andra sidan kan man inte lära sig hantera sina dåliga sidor ifall man inte uppmärksammar att dom finns där. Så det är väl det jag gör, försöker hitta alla mina inre demoner så jag ska kunna lära mig hur jag håller dom i schack.
Men visst.. något som gör att livet verkligen inte är bra just nu är att jag är ensam. För.. jag kan inte prata med killen jag är kär i om precis allt direkt. Och jag kan inte längre prata med min bästa vän för vi typ.. pratar inte alls. Visst finns det andra att prata med, men det jag behöver prata om nu för tiden är såpass intima och tunga saker att jag inte VILL yttra mina tankar högt för vem som helst.. och tja. Jag sitter i en rävsax. Den enda riktigt nära vännen jag har i dagsläget är någon jag är kär i, och det begränsar ju vänskapen. Kan ju inte direkt ringa honom och prata om honom med honom.. Så jag är ensam på det djupare planet i sinnet och i livet just nu. Tycker hemskt illa om det, har befunnit mig "här" tidigare i livet. Förmodligen ungefär samtidigt som jag startade den här bloggen, och nu är jag "här" igen.
Ensam. Med bara mig själv att prata med. Bara mig själv att rådfråga. Bara mina egna armar och tankar att trösta mig med.
Det positiva är väl att jag blir hårdhudad och stark av det här. Det vet jag sen innan. Men jag blir också bitter, arg och ledsen. Att bära upp sig själv helt och hållet är rejält tungt, och det är galet vad mycket dåliga beslut jag fattar när jag inte har någon att bolla idéer och tankar med. Jag trodde först att jag "ballat ur" som jag så fint brukar kalla det.. men jag inser nu att det är mer.. ensamhet. Jag beter mig såhär när jag är ensam på det här sättet. Jag resonerade och betedde mig på samma sätt förra gången.
Jag undrar om "den här gången" kommer hålla i sig lika länge som den förra. Jag hoppas verkligen inte det. Ensam är inte stark.
Inte i mitt fall..
"I've built walls, a fortress deep and mighty that none may penetrate. I have no need of friendship, friendship causes pain. It's laughter and it's loving I disdain, I am a rock, I am an island.
Don't talk of love- well, I've heard the word before, it's sleeping in my memory. I won't disturb the slumber of feelings that have died, if I never loved I never would have cried, I am a rock, I am an island.
And a rock feels no pain and an island never cries."
