Ja, jag kan visst inte sluta tjata. Men jag känner att föregående inlägg behöver en uppföljning. Vart ska jag börja? Ehhm.. Feta människor är inte lyckliga. Nu pratar jag inte om de som har ca 5kilos övervikt, utan nu pratar jag om de som är sjukligt feta. Som jag själv. Jag har, sedan jag var 14 sagt till mig själv att jag kan fixa vad som helst. Oavsett hur fort kilona steg på vågen så fortsatte jag hela tiden att intala mig "Jag ska banta bort dom. Även om jag inte klarar det idag, så kommer jag klara det imorn". Nu har jag slutat ljuga för mig själv. Jag har inte karaktär nog att banta bort halva mig själv. Men oavsett vad som händer inom den närmsta framtiden så ska jag satsa helhjärtat på det jag påbörjat. Ett bättre liv.
Varför jag har hakat upp mig så på en GBP op. är helt enkelt för att hjälpen finns inom räckhåll, men kan jag nå den? Jag är så stor, att det kan gå månader mellan de tillfällen jag faktiskt hittar kläder som passar. Jag är så stor att jag har mängder av ÅLDERSKRÄMPOR. Jag är så stor att jag riskerar att få ett flertal sjukdomar. Men det är inte säkert att jag är tillräckligt stor för att få den hjälp jag verkligen vill ha. Jag undrar hur jag kommer reagera, om kirurgen säger att jag väger 10kg för lite? Kommer jag bli så arg och ledsen att jag går hem och börjar pressa i mig fett och socker bara för att gå upp 10kg så jag får hjälp? Jag har faktiskt tänkt säga till kirurgen att jag sökt hjälp just nu för att jag inte vill att det här ska fortsätta, att jag inte vill att det ska gå längre.
Har hört många säga att en GBP är en genväg. Men idag läste jag en blogg skriven av en tjej som genomgick op. för ca 20 veckor sedan. Och efter att ha följt hennes resa har jag bara en sak att säga: GENVÄG MY ASS!
Men nu är det sent. Måste sluta. Räknar dock dagarna till den 12e mars... 20 dagar kvar.. Bye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar