Vikt-tankar

Jaha, nu är jag inne i en "jag kan inte sluta tänka på operationen"-fas igen. Suck suck suck. På ett sätt.. när jag tittar på alla fakta, så finns det verkligen ingen anledning till att jag inte skulle få min op. Jag ligger till och med över den lägsta BMI gränsen för en sån op. Men när jag går igenom det i huvudet.... "Varför skulle jag få den hjälpen tillslut? Jag som aldrig lyckas genomföra mina planer? Jag som misslyckas med allt jag förutsätter mig? Varför skulle jag helt plötsligt få det jag velat ha så länge?" Det känns overkligt och inte möjligt om jag ska vara helt ärlig.

Det känns precis som när jag var liten och önskade mig något riktigt innerligt. Jag trodde verkligen att jag skulle få det jag önskade mig, men i slutändan blev jag alltid så besviken, eftersom min önskan aldrig besannades.

Jag pratade lite inne på forumet för viktopade. Det är ett bra ställe att söka sig till när man vill ha stöd. Och där sa de något till mig, som jag faktiskt inte tänkt på själv. Dels att negativiteten gentemot en sån här operation ofta består i oförståelse från andra människor. Att de inte förstår ens oförmögenhet att banta ner sig själv.

Och när det sades sådär, svart på vitt, insåg jag hur sant det var. Att jag alltid stretat emot när folk försökt hjälpa mig, och ge mig råd ang vikten osv. Det har varit för att de inte förstår. De förstår inte hur jag känner, hur jag fungerar. Jag vet inte hur andra känner när de ska vara nyttiga/banta, träna osv. Men jag vet hur jag mår. Och jag mår så dåligt att jag inte klarar av det.

Men för att ställa motfrågan till alla som tänker "Varför bantar hon inte bara ner sig för egen maskin?" för visst är det en väldigt bra fråga:
Varför vill jag göra ett enormt ingrepp på min egen kropp, som kommer att åtföljas av smärta, besvär och en enorm livsomställning som är helt oåterkallig? Varför lägger jag mig under kniven, och låter dom stympa mig? Det kanske är den frågan ni borde ställa er istället.

Sedan anser en del även att man tar en genväg. HAH! Förlåt mig, men ordet "genväg" är så fel det bara kan bli. Efter en sån här operation så spyr man ständigt, eftersom magen knappt rymmer något alls. Man har ont och mår skitdåligt ofta. Vilket inte är så konstigt när någon gått in i ens kropp och skurit ut delar som var menade att stanna kvar. Man är tvingad att ändra hela sin livsstil för att faktiskt kunna leva. Och det innebär risker. Och detta ska man leva med resten av sitt liv. Enkel bekväm genväg va? Jätteskönt verkligen. Luta dig tillbaka o njut bara!

En tjej skrev dessutom något ofantligt bra på forumet!
"Det jag undrar är om de hade varit lika negativa om vi hade haft t.ex en tumör som vi skulle operera bort. Då hade det varit självklart med en operation även om man kan få komplikationer av den och riskerar att tumören kommer tillbaka. För då "vet" man att fördelarna överväger nackdelarna. Jag tror att de finns för lite kunskap i samhället om den här typen av kirurg. Det som cirkulerar mest är rykte och all denna sensationsjournalistik.."

För att avrunda. Trots allt detta negativa vill jag ändå genomgå det här ingreppet. Varför? För att nu ser jag ingen annan utväg. För att nu är jag less på min sits. Jag är less på att vara fet, jag är less på att ha ont, jag är less på att vara så extremt obekväm i min egen kropp. Jag vill faktiskt leva. För det gör jag knappt nu.


Nej nu tror jag att jag tjatat nog.
Bye