Byhåla

Var i Byhåla igår för mitt återbesök hos kirurgen, kändes overkligt att det faktiskt gått 6 månader. Hursom. Kirurgen frågade om jag arbetade, påpekade att jag måste försöka gå ner kilona jag gått upp det senaste halvåret, frågade om jag funderat och var helt och hållet säker. Därefter sa han att han godkänt mig för op, och att jag är satt i kö, och han skrev även dit att jag kunde komma med kort varsel.

Kirurger är inte riktigt som vanliga människor, de verkar så kalla och osociala. Som om de inte visste hur man faktiskt hanterar en icke-sövd person. Men det viktiga är ju att de lyssnar, å det gjorde min kirurg.

Bad även att få prata med en sköterska för att ställa lite frågor, och gud vad frustrerande. Jätterar ung tjej va hon, men hon var även en sån typ av person jag hatar. När jag sa, att det känns som att mitt liv står helt stilla i väntan på op, och att det är av den anledningen jag tryckt på så väldigt för att det hela ska gå fort, så sa hon åt mig att jag måste fortsätta leva undertiden jag väntar. Hon började prata en hel del om hur jag borde leva mitt liv. Sånt hatar jag. HON vet INTE hur mitt liv är, och hur jag mår, och hur jag fungerar. Att säga till mig "du borde gå och simma" känns ungefär lika realistiskt som att säga till en annan person "du borde gå ut på stan helt näck". Jag fick försvara mig en hel del, mig själv, mitt val, och min sits. Det hatar jag. Jag hade precis blivit godkänd och satt i kö, så jag trodde att allt det där skitjobbiga tjatet med att försvara den jag är var överstökat. Men tydligen inte.

Hon sa även att det var över 30 patienter som skulle opereras nu, och att alla ville bli inringda med kort varsel om något dök upp. Då sa jag "när jag blev uppringd av en sköterska i typ.. april eller när det var, så sa hon att ingen som varit tillgänglig med kort varsel behövt vänta längre än 3 månader. Och det var det argumentet som fick mig att inte kräva att få byta sjukhus", hon frågade vilken sköterska jag pratat med, och sa sen "men.. jaha.. ja det är ju vår chef.. men det där med 3 månader.. det är ju inte så vi gör saker här..." mumlade hon.

Men jag ska bannemig ringa varenda månad nu för att höra mig för hur det går. Och när det gått 3månader, och om jag inte fått någon op. Då ska jag ringa fröken-sköterska-chef som lovade mig. För fan heller att jag tänker vänta ett helt år i kö när jag blivit lovad annat! *förbannad* det var faktiskt illa nog att jag blev påtvingad 6 månaders betänketid...

Nej, mamma har minsann lärt mig att vill man få någon hjälp inom vården så får man hjälpa sig själv. Man ska stå på sig, bli arg när de strular till det, ringa och tjata, bråka och ställa till besvär. Man ska göra allt för att visa JAG GER MIG INTE. Och tjaaa.. det funkade ju sist jag ringde Byhåla. Att kräva förflyttning till annat sjukhus, för att sedan bli uppringd av chefen är inte alls pjåkigt enligt mig!