..och så rasade väggen

Jag trodde nog verkligen att jag lyckats mura in det här. Jag trodde det. Eller också att jag bara inbillat mig hela skiten och att det där svarta tomma som fyllt mig liksom bara var just tomhet. Att det "sanna känslotillståndet" för hela situationen tillslut kickade in typ och att det var därför det kändes tomt och svart. För att det egentligen, i grund och bottnen inte fanns några riktiga känslor.

Men igår rasade min vägg. Väggen av svart tomhet. Bit för bit föll mörkret itu och så kände jag hur tårarna börjat komma. Tårarna jag inte trodde att jag hade. På ett sätt blev jag skitlättad, lättad över att jag inte behövde förbli den där roboten jag avskyr att känna mig som, men på ett sätt fick jag panik för jag vill inte känna såhär. Jag vill inte känna hur förtvivlan river itu mig och mitt hjärta på det här sättet. Det gör så satans ont.


Och idag är det inte precis bättre. Successivt har en ilska växt i mig och tillslut flippade jag ur fullständigt och började gräla med alla som det fanns möjlighet att gräla med. Satt och halvskrek om något som inte ens hade med saken att göra, inte hade med mitt känslotillstånd att göra. Men jag var tvungen att ta ut min ilska över NÅGOT. Och inte fanken kan jag prata med någon alls om vad som verkligen pågår i mitt huvud för jag känner mig bara larvig och överemotionell över detta. Jag fattar inte ens själv varför jag är så upprörd att jag varvar mellan att vilja slåss och gråta konstant.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allting är bara skit. Skithjärta. Dumma idiotiska skithjärta. Jag önskar jag kunde krossa det med en hammare så det stendog för evigt och aldrig mer kunde ställa till det för mig. Det vore faktiskt bättre att vara hjärtlös och inte känna något alls mer någonsin.

Skit.