Felriktade känslor

Perspektiv. Det är vad jag tänker på idag.

Läste ett inlägg i ett forum (för viktopererade) där diskussionen var kring huruvida man som fd tjock och numera smal börjat förakta andra överviktiga som kämpade med vikten.

Det där är något som sitter i mitt huvud dagligen. Irritationen som uppstår när en överviktig människa pratar i all oändlighet om hur man ska äta rätt och hur dennes diet går, samt hackar på mig för att jag väljer den ONYTTIGA frukten banan eller äter JUST DEN nötsorten som innehåller minst bra. För i mitt huvud börjar det storma av arga och elaka tankar kring att den där personen bara borde sy igen klaffen.


Men sen en annan dag kan jag sitta och läsa i en gammal dagbok eller få syn på ett gammalt foto av mig själv. Alla känslorna, uppgivenheten blandat med mentaliteten att aldrig ge upp kommer rusande tillbaka till mig. Resonerandet och misslyckandet, allt det där som var så annorlunda hos mig en gång i tiden, det återvänder i minnet med full styrka och jag vill nästan gråta och slå mig själv för att jag haft så giftiga tankar om människor idag - som är som jag var Då.

Det måste handla om någon form av utvecklad självförakt gentemot mitt forna jag som jag i mitt sinne tar ut på andra, när det egentligen är mig själv jag är irriterad på.


Varför jag skriver om detta idag är för att jag snubblade in på en blogg där personen skrev så ofantligt elaka saker om överviktiga att jag satte morgonkaffet i halsen, och lagom tills jag läst till slutet insåg jag att flickan led av ätstörningar eller självsvält. Jag läste om inlägget och insåg att alla dom elaka giftiga orden förmodligen var något hon kände gentemot sig själv mer än någon annan, men det är ju så mycket enklare att ta ut det på omvärlden... och jag insåg att jag gör detsamma. Fast iof skulle det aldrig falla mig in att säga det högt eller skriva ner ord för ord, för jag förstår ju att mina känslor förmodligen inte alls handlar om andra utan snarare om mig själv.

Mina föräldrar säger ofta att det finns inte några som är SÅ pålästa och insatta i hur man bör äta och träna som de överviktiga är. Om jag då fogar samman detta med mitt första uttalande idag... hur irriterande det är att bli tillrättavisad av en överviktig besserwisser? Då inser jag ju att den där irriterande personen förmodligen, egentligen enbart vill dela med sig av sin kunskap pga omtanke snarare än något annat.

Jag har insett att jag har mycket fördomar och förutfattade meningar, en sida hos mig själv jag börjat tycka riktigt riktigt illa om. Så kanske borde den stora uppgiften under 2013 vara att sluta vara så hård och dömande mot mig själv och andra?


Har ni någon sida hos er själva ni verkligen vill arbeta med? Har ni någonsin irriterat er på andra och sedan insett att ni själva besitter samma egenskap?