Små men säkra steg

Jag är frustrerad.
För jag är så ofantligt inställd på att få komma igång med träningen, och vad som sätter käppar i hjulen just nu är min ekonomi. Jag kommer givetvis behöva gymkort, men även träningskläder och skor (vilket jag i dagsläget inte äger), och det finns inte pengar till något utav det.

Möjligtvis romantiserar jag idén med att träna just nu. Då tjejen jag ska träna med kommer göra detta strax efter nio på mornarna föreställer jag mig hur jag tvingar mig upp på klockslaget varje morgon, äter en lagom stärkande men inte för mäktig frukost och ger mig iväg - för att därefter återvända hem, fullpumpad av adrenalin och villig att ta itu med alla måsten vardagen kräver.

Jag funderar på om jag borde se på träningsvideos på Youtube sålänge, försöka banka in en fysiskt ansträngande rutin på egen hand tills dess att jag får råd med gymkortet och allt därtill. Kommer det peppa mig eller avskräcka mig (för gudarna ska veta hur illa jag reagerar på träningsvärk...)? En annan del av mig försöker dock hyscha min alltför ivriga sida och intala mig att jag gör bäst i att ta ett steg i taget och låta saker och ting ta sin tid.


Men om jag ska prata om mer positiva ting!
90% av dagarna äter jag frukost, lunch och middag plus 2-3 mellanmål. Negativt kan vara att jag vissa dagar äter enformigt, men det känns bättre att äta enformigt än för sällan eller inte alls.

Jag har börjat kräla mig ut ur min egenvalda isolering. Givet är väl att det inte är fullt ståhej varenda dag, men om jag jämför med hur ofta jag brukade tacka nej, slingra mig eller hitta på svepskäl för att slippa lämna min trygghet bakom dessa väggar (som tidigare) så har det blivit otroligt mycket bättre. Kan erkänna att jag så sent som för några veckor sedan max lämnade min lägenhet en endaste gång per vecka, medan jag denna vecka åkt iväg till sociala tillställningar 3 gånger och imorgon blir det fjärde. För någon som aldrig kryper inåt i sig själv och upplevt depression eller annan psykisk åkomma som gjort att man blir socialt skygg kanske detta låter absurt, men jag kan intyga att för mig är detta en högst surrealistisk känsla. Jag kan inte minnas sist jag mådde så pass okej att jag kunde gå utanför dörren mer än en gång per vecka.

Jag har börjat fråga mig själv när allt detta började och hur mycket av min psykiska ohälsa som hänger ihop med min övervikt, och hur mycket av min övervikt som började med enbart dåliga vanor utan annan förklaring. För jag tror det är skrämmande enkelt att blunda för något som så lätt anses vara fult och tabubelagt idag - som psykisk ohälsa.

Här är en av mina favoritbilder som illustrerar hur frustrerande det känns för någon med psykisk ohälsa att bli bemött för oförståelse:
"Om fysiska åkommor bemöttes likadant som psykiska"

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 5
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen + mellanmål


Dagens fråga:
Lider du eller någon du känner av någon form av psykisk ohälsa?
- isåfall vilken?
- har den påverkat din/dennes vikt?

73kg och medicin

Nu har det gått väldigt lång tid sedan jag sist skrev, och på ett sätt har det knappt hänt något alls, samtidigt som det såklart har skett en del. Det här inlägget är inte menat att låta dystert, utan ner på jorden och lite hoppfullt.

Först och främst känner jag nu att det är dags att skriva svart på vitt här - att jag haft problem med återkommande depressioner sedan jag var 18 år. Jag har hela tiden intalat att mig att det berott på olika underliggande anledningar. Utbrändhet i skolan, övervikten, etc. Men det senaste året har jag tänkt, grävt djupt i mig själv och insett att det faktiskt inte finns någon anledning till varför de senaste åren varit som de varit och att jag bara har mått sämre och sämre. Något i min kropp måste vara i obalans, och jag behöver svälja stoltheten och börja se över alternativen som finns helt enkelt för att få bukt med det.

För åren rullar förbi, jag blir äldre och det känns som att jag missar mitt liv på grund utav det här. Så jag ringde min läkare och bad om antidepressiv medicin för några veckor sedan. Jag har hittills märkt en ganska markant skillnad i mitt egna mående och min motivation. Jag har även slutat tröstäta (började tröstäta nån gång i somras och för en månad sen landade vågen på 73kg..) och jag hoppas medicinen kan hjälpa mig att få ett lite mer aktivt, socialt och rutinerat liv än vad det varit.

Jag har även fått en ny vän som bor väldigt nära, och det var nog hon som fick mig att inse hur viktigt det var att jag tog itu med det här en gång för alla om jag vill att livet ska röra sig framåt istället för att stå still.

Så kanske borde jag börja skriva här lite oftare igen, för nu har jag några kilon att bli av med, och jag behöver en plats att ventilera på.

Startvikt: 73kg
Medicin: Vecka 3
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen


Sen måste jag ändå fråga, känns det tråkigt när jag skriver om min psykiska ohälsa?