Livet tog sig en vändning...

Jag vet knappt vart jag ska börja... för jag är osäker på exakt när det började. Så med ett luddigt datum säger jag: någon gång mellan kanske november och januari?

Det började enkelt, jag blev tröttare och tröttare, mer och mer omotiverad till något alls. Släpade iväg mig själv på olika ärenden i ett försök att komma igång med orken och viljan. Efter ett tag började jag helt enkelt intala mig att jag hamnat i ytterligare en depression och därför mådde så konstigt.
Jag började ta en tupplur varje dag, ofta på två timmar. Efter en period hade tupplurerna ökat till flertalet korta tupplurer per dag istället. Jag fick svårt att sova ordentligt, vred och vände mig och vaknade ofta mitt i nätterna eller efter alldeles för få timmars sömn. Om dagarna kände jag mig väldigt matt och ofta lite skakig, men jag gissade på att det säkert var en bieffekt av någon medicin, jag hade ju hört om sånt liksom.

Jag fick influensan också, och med den blev jag så dålig i magen att jag trodde jag blivit magsjuk. Men efter en vecka var magen fortfarande inte bra, så jag började istället misstänka att förkylningen satt sig i magen såsom jag hört att den kan göra. Men efter ytterligare två veckor när jag inte längre var sjuk så var magen fortfarande lika dålig. Jag var så begränsad och behövde ständig tillgång till toalett att jag inte ens vågade åka hemifrån tillslut.

Huvudet började kännas tungt, som om det var ansträngande att tänka. Jag är en person som älskar att planera och hålla på med diverse projekt och planer, men varenda gång jag fick en ny vag idé skrev jag upp det som en ensam punkt på ett papper utan vidare utveckling eller plan för hur det skulle genomföras. Tillslut ersattes lapparna med att jag bara noterade det i minnet och sedan glömde bort dom helt. Jag orkade inte fokusera på en bok, en text eller när någon berättade något för mig. Jag blev mer och mer mentalt apatisk och allt jag orkade och ville var att ligga ner och titta på tv-program, vilket jag inte ens hängde med särskilt bra i egentligen.

Allt detta gick väldigt långsamt och successivt.

Det sista skedet var att jag tappade aptiten. I början var det ganska hanterbart, jag tvingade mig att äta frukost varje morgon, något litet till lunch och sedan lagad mat på kvällen. Men eftersom orken inte längre fanns där ersattes lagad mat med snabba lösningar såsom en banan, ett glas nyponsoppa eller dylikt efter en kort period. Tillsist hade aptitlösheten övergått i något annat, jag orkade inte längre ens försöka äta något, och varje gång jag försökte så skrek min kropp i protest och gjorde mig illamående. Vid det här laget lyckades jag nog på min höjd peta i mig 1dl fast föda om dagen och strax under 1 liter vätska.

Under hela den här perioden kom jag på egna idéer om min situation. Att jag blivit deprimerad igen, att magproblem bara är magproblem och att det går över med tiden, att orken var borta för att jag mådde psykiskt dåligt och det var vintermörkt ute, att huvudet kändes luddigt för att jag behövde en ny B12 injektion förmodligen. Allting var för mig helt förklarligt och inget att hetsa upp sig över.

Tjejen jag nämnde (i inläggen 73kg och medicin samt Små men säkra steg) som bodde nära och som jag umgås så gott som dagligen med var av andra åsikter (vi kan kalla henne Grannen från och med nu). Hon sa åt mig många gånger att söka mig till vården, vilket jag viftade bort som att hon var paranoid, men tillslut gick jag med på att lämna avföringsprov och beställa en telefontid till min läkare. Det skulle ta fjorton dagar innan jag fick veta något.

Men så en kväll, efter att ha tagit 5 tupplurer under dagens gång och enbart fått i mig en halv varmkorv framåt kvällen så somnade jag igen mitt under en film. Plötsligt väcks jag av Grannen som håller upp en mobil mot mig och säger
"Jag vill att du pratar med den här sköterskan jag ringt"
Nyvaken och luddig i huvudet tar jag motvilligt emot mobilen och känner ett styng av förräderi i kroppen.
Kvinnan i luren frågar om jag är magsäcksopererad, hur ofta jag äter, dricker, går på toa, hur länge det pågått osv. När hon fått svar på alla frågor säger hon att hon vill skicka en ambulans att hämta mig. Jag tänker efter och känner hur en ångestattack är påväg, och säger till henne att jag behöver lite tid att tänka, bara över natten men att jag i så fall åker in på morgonen därpå. Vi avslutar samtalet och jag sätter mig i köket.

Mr Bitey och Grannen tittar på mig, Grannen säger att hon verkligen är jätteorolig för mig och att jag inte ser vad hon ser dag efter dag. Att något är superfel och att jag verkligen måste söka hjälp, Mr Bitey backar upp henne. Där brister det för mig och jag får en fullt utblommad ångestattack så jag knappt kan andas. Jag mådde så otroligt dåligt, kände mig så skör i psyket, och jag var både rädd men samtidigt överväldigad att de som står mig närmast varit så oroliga att de gått bakom min rygg för att något skulle hända.
Jag gick med på att åka in till akuten det första jag gjorde nästa morgon.

Nästa morgon vaknade jag och klev ur sängen, men satte mig igen. Benen skakade så häftigt den här dagen att dom knappt ville bära mig. När jag väl tagit mig upp så var jag så yr att jag famlade efter väggarna för att ta mig till köket för ett glas vatten. Jag skakade så kraftigt att jag var tvungen att använda två händer att lyfta glaset med, och direkt när vattnet nådde halsen visste jag att något var fel. Det gjorde fysiskt ont att dricka, och det kändes som att den lilla klunken vatten ville upp igen. Jag försökte flera gånger under två timmars tid att dricka men utan framgång.

Jag ringde min pappa och förklarade situationen, och han lovade att komma så fort han kunde för att skjutsa mig till akuten då buss inte var aktuellt i mitt tillstånd. När jag väl fått in mig själv i bilen stirrade han helt förskräckt på mig och undrade vad jag gjort med ansiktet. Darrigt drog jag ner spegeln framför mig för att se vad han menade, min hud var blek och flagnade på sina ställen, läpparna var nästan helt vita och stela som sårskorpor utan någon som helst elasticitet. Han mumlade att uttorkad var det ganska solklart att jag var, och sen åkte vi.

Därefter skedde det vanliga, jag, Mr Bitey och Grannen (som jag bad följa med då det är lite "riv" i henne) satt och väntade såsom man alltid får göra på en akutmottagning. Efter jag vet inte hur många timmar blev det min tur, de tog mitt blod, mätte mitt blodtryck, tog tempen (hade feber) etc. Det beslutades att absolut första åtgärden skulle bli ett dropp då jag så uppenbart var uttorkad, och sedan velade dom huruvida de skulle skicka mig till medicin eller kirurg, eftersom mitt problem verkade höra till medicin MEN jag var magsäcksopererad vilket tillhörde kirurg. Sagt och gjort, blev satt i väntrum för kirurg och fick påbörja väntan igen. Efter en timme fick Grannen nog och stampade ut till avdelningsstationen och kom tillbaka med en manlig sköterska som hade med sig dropp. Själv orkade jag knappt sitta upp utan låg ner och stirrade i taket, jag önskade att droppet skulle utföra ett mirakel så jag kunde åka hem strax. Fast så enkelt är det sällan... Jag vet inte hur länge vi väntade, men tillslut kom en läkare ifrån kirurg ihop med en läkarstudent, den enda som stannade var läkarstudenten. Hon kände på min mage, hon lyssnade på mitt hjärta och lungor, hon tog pulsen och kollade mig i svalget. Därefter började hon ställa frågor och fylla i papper.
Jag tyckte det var underliga irrelevanta frågor, om cellprovstagning av livmoderhalsen, preventivmedel, halsont.. Bara ett fåtal av frågorna gällde toalettvanor, aptit och liknande. Det tog över 1,5 timmar att svara på alla frågorna, och därefter gick hon sin väg.

Efter ytterligare en tids väntan kom läkaren tillbaka och säger
"Ja, vi har kommit fram till att det bästa nog är att vänta ut tills du fått i dig droppet och sen skicka hem dig"
Jag kände mitt hjärta sjunka. Jag visste det, jag var bara fjompig och behövde inte någon vård.
Varpå Grannen exploderar
"Är ni inte riktigt kloka?! Ni kan ju inte bara skicka hem henne när hon är såhär, det har pågått i veckor! Hon kan knappt äta eller dricka, och sover konstant! Något är ju jättefel. Och hur hade ni tänkt er? Skicka med henne dropp-påsar hem så hon klarar sig eller? Det är inte hållbart"
Läkaren såg extremt ogillande ut, hon gillade nog inte att bli ifrågasatt, men mumlade att hon kunde väl ta en minut att få ett andra utlåtande ifrån någon på medicin.

Klockan tickade på och nästa person som kom in var en sköterska som log varmt mot mig och sa
"Jaha jag hörde att du skulle läggas in"
Vi alla tre blev lite paffa, att det gick så fort från att bli hemskickad utan hjälp till att helt plötsligt bli inlagd... Men vi pratade ihop oss, tog reda på vilken avdelning jag skulle hamna på och gjorde en lista över saker jag skulle behöva.
Efter en stund kom en läkare från medicin in på rummet och förklarade att de tyckte jag borde läggas in och utredas för mina problem. Han förklarade även att varför jag blivit så sjuk berodde på att jag var magsäcksopererad. Hade jag inte varit opererad hade jag kunnat dricka och äta "ifatt" allting min kropp gjorde sig av med, men att nu som gbp-opererad spelade det ingen roll hur mycket jag än försökte äta eller dricka, jag kunde helt enkelt hålla samma tempo som min tarm och fick därför varken i mig nog med vätska eller näring.

Jag sa hejdå till Mr Bitey och Grannen när det var dags för mig att bli upprullad på avdelningen, jag kände mig så förvirrad och rädd. Droppet hade gjort skillnad, inte mycket men något kändes annorlunda i kroppen. Jag var dock fortfarande yr, skakig och matt. Jag hamnade på ett rum med tre äldre damer. En som var ganska tyst och höll sig för sig själv och mest knapprade med sin mobil, en lite mer social och pigg, samt en som sov konstant i en specialbädd och var omgiven av mängder av slangar och dropp.
Jag ringde mamma för att uppdatera dom om vad som hände och hon sa att hon skulle komma på kvällen och hälsa på, sen kom Grannen och lämnade lite saker till mig jag kunde behöva. Hon försökte peppa mig, pratade om vilken härlig tv-hörna avdelningen hade, att det skulle serveras god kvällsmat senare, att sköterskan ansvarig för mig var jättetrevlig (givetvis hade Grannen letat upp henne så snart hon kunnat för att hålla koll på läget).
När det var dags för Grannen att åka följde jag med henne till huvudentrén för att passa på att röka. Jag kände mig urfjantig som kom släpandes med ett dropp på stång genom sjukhuset.

Jag spenderade timmarna med att bara ligga ner i sjukhussängen och vila. Jag försökte ibland leka med telefonen men armarna svek mig och jag orkade inte hålla den uppe. När droppet var slut provade jag att dricka vatten lite försiktigt, det gick i mycket små mängder så jag drack väldigt lite och ofta. Min mamma dök upp en stund innan kvällsmaten, vi pratade lite om allt möjligt och hon frågade mig några gånger om jag kanske inte var glutenintolerant, eller om det var förstoppning och att jag borde ta upp med läkarna att jag börjat med en ny medicin så jag kunde få reda på om det var den som ställde till mina magproblem.
Jag förklarade för henne att under dom här veckorna hade jag i perioder gått flera dagar utan att ens äta en tugga gluten, att toalettbesöken var för många för att jag skulle kunna vara förstoppad och att jag vid ett tillfälle provat att sluta med medicinen - allt utan att något förändrades.
Medan hon var där kom en mag-o-tarm specialist för att prata med mig, han sa att han skulle vilja utföra en rektoskopi (en rektoskopi innebär att man går in genom ändtarmen med en kamera fäst på en ungefär 50cm lång slang) på mig nästa dag, samt att jag skulle få börja med antibiotika för tarmen. Jag frågade lite halvlamt om dom kunde söva mig, varpå han svarade att det gör man inte för den typen av undersökning, men att jag kunde få lugnande.

På kvällen serverade dom svampcrêpes, och jag lyckades peta i mig ungefär 4-5 tuggor. Jag blev överlycklig med tanke på att jag inte ens kunnat dricka vatten för 12 timmar sen. Jag passade på att följa med henne till utgången så jag kunde röka igen, men till min förvåning envisades hon med att följa med mig hela vägen upp till avdelningen igen. Hon tyckte jag skakade för mycket.

Jag frågade sköterskorna om jag kunde få ett till dropp på kvällen, då det första hade hjälpt så mycket - och det fick jag. Jag låg i sängen och försökte vila men utan att lyckas, precis som hemma så kom kroppen inte riktigt till ro och jag kände hur mina käkar blev spända precis som hemma. Efter några timmar klev jag upp och satte mig i tv-rummet, jag ville att droppet skulle bli klart så jag slapp sova med det, men efter flera timmar var fortfarande påsen halvfull. Jag bad sköterskorna att ta bort det, vilket visade sig inte vara möjligt. Jag trodde att det satt där för att jag bett om det, men tydligen hade jag blivit ordinerad droppet. Så jag fick snällt vänta. När jag äntligen kunde lägga mig så bad jag om något att sova på eftersom jag aldrig fick ordentligt med sömn, och trots att jag somnade snabbt och gott i den hemska sjukhusmiljön jag avskyr så vaknade jag som ett klockslag två timmar senare utan att kunna somna om.

Dagen efter lyckades jag peta i mig nästan en hel smörgås. De gav mig en flaska med lavemang och sa åt mig att använda den under förmiddagen så jag var redo för rektoskopin. Sedan bestod dagen av att ligga i sängen och halvt sova halvt vara vaken, jag bara vilade. Plötsligt blev jag väckt av en sköterska som sa att det var dags att åka ner för undersökningen. Jag kördes ner, in i ett väntrum, sen in till undersökningsrummet. Läkaren stod redo och två sköterskor var med, den ena av dom började förklara hur det hela gick till, hur jag skulle ligga på britsen, hur det skulle kännas och att jag skulle trycka hårt på magen med händerna när det gjorde ont. Min ångest hade tilltagit rejält medan hon pratade och tillslut undrade jag när jag skulle få mitt lugnande, varpå de alla tre tittar oförstående på varandra och förklarar för mig att det stod det inget i mina papper om att jag skulle ha.
Mina ögon började tåras och jag piper fram att jag inte kan genomgå undersökningen utan lugnande först. Ångesten tilltog rejält. Sköterskan börjar förklara att jättemånga gör det här utan lugnande och gestikulerade med händerna och sade att vi kunde ju prova att stoppa in den ungefär två decimeter så jag fick känna hur det kändes. Då exploderade jag och fick en panikångestattack. Jag grät, hyperventilerade, skakade och blev hysterisk.
De spenderade säkert 20 minuter med att försöka lugna ner mig och kom tillslut fram till att det nog var bäst att rulla upp mig på avdelningen, och göra undersökningen dagen därpå MED lugnande.

Jag bröt ihop flera gånger under den dagen. Jag kände mig så maktlös, rädd, svag och ömtålig. Jag spenderade hela dagen med att smutta på näringsdrycker och försöka äta lite försiktigt vid varje måltid, mellan måltiderna låg jag antingen och vilade stirrandes ut genom fönstret eller pratade kort i telefon med familjemedlemmar. Grannen kom på besök en liten stund också. Den natten fick jag både ångestdämpande och en sömntablett. Jag lyckades sova 3 timmar.

Nästa dag var det fredag. Likt föregående dag petade jag i mig frukost (det gick bättre och bättre att äta), tog ett lavemang och väntade sedan. När det gått 6 timmar sedan lavemanget frågade jag en sköterska om jag borde ta ett till, och blev instruerad att det nog var bäst. Den dagen var som långsam, obehaglig tortyr. Lavemang på lavemang medan jag väntade och inget annat att fokusera tankarna på än stundande undersökning som jag var fullkomligt livrädd för.
Men tillslut kom sköterskan och sa att det var dags. Jag rullades ner till väntsalen utanför undersökningsrummen, och efter en stund kom en lång man med silvrigt hår och skägg. Han dubbelkollade mitt namn och flinade sedan busigt och sade
"Jahaja! Då är det ju du som ska få mina finaste grejer! Efter att du fått det här kommer du aldrig vilja ha något annat!"
Narkosläkaren rullade in mig i ett rum, totalt olikt gårdagens rum. Britsen var annorlunda och det var fyllt med maskiner. Sköterskan från igår kom in, log mot mig och sa att dom skulle söva mig inför rektoskopin. Jag kände mig mållös, de måste verkligen ha tagit min panikångestattack på grövsta allvar för att reagera med det här. Tyvärr hade ingen meddelat min avdelning om nedsövningen och jag hade ätit under dagen, och då får man ju inte sövas. Så narkosläkaren kastade snabbt om sina planer och gav mig lugnande istället.

Inom några minuter var jag totalt likgiltig. De hade förmodligen kunnat be mig om att ställa mig på glödande kol och jag hade gjort det. Panik, rädsla och allt annat var som bortblåst. Undersökningen sattes igång och det var bara vid ett enda tillfälle jag fick riktigt ont, och då var narkosläkaren snabbt framme vid mig och hjälpte mig att trycka på magen. De tog mängder av vävnadsprover och sen var det över. Jag kände mig så otroligt väl omhändertagen och tagen på allvar den eftermiddagen.
Jag fick permission sen över natten och blev tillsagd att jag skulle få prata med en läkare på morgonronden, jag var så otroligt lycklig över att få komma hem och sova i min egen säng. Väl hemma kände jag mig helt slut, allt jag ville var att äta något gott som kändes familjärt och titta lite på någon bra film. Istället bröt jag ihop och kände mig ångestfylld hela kvällen. Ingenting kändes riktigt rätt.

Nästa morgon anlände jag till sjukhuset, åt lite frukost och väntade. Efter 5 timmar får jag veta att en läkare som inte behandlat mig är den enda på plats, och att han ansåg att det var bäst om jag åkte hem på permission igen och återkom på söndag då min läkare skulle vara på plats igen. Så det var bara att åka hem. Den här dagen blev lite bättre, men ångesten kliade hela tiden under huden på mig och jag hade en känsla av hopplöshet. Vilsen.

På söndagen satt jag ännu en gång och väntade på läkaren, åt frukost och väntade. Efter 3 timmar kommer en sköterska och informerar mig om att min läkare är på akuten och har inte möjlighet att träffa mig idag heller, utan att jag ska återkomma på måndagen för eventuell utskrivning av en annan läkare. Vid det här laget hade jag inget tålamod kvar och sade
"Jag menar inte att vara ohövlig.. men är det SÄKERT att jag faktiskt får prata med en läkare imorgon? För nu har jag kommit in flera gånger och inte gjort annat än vänta och sen åka hem..."
Sköterskan sympatiserade och försvann iväg en stund, för att sedan återvända och berätta att hon pratat personligen med läkaren jag kommer få träffa. Han skulle både skriva ut mig, samt informera mig om hur fortsatta planeringen för mig såg ut gällande tarmen. Jag blev överlycklig och åkte hem med bättre mod än tidigare.

Och så blev det måndag. Jag behövde inte vänta mer än tre timmar innan jag fick träffa läkaren, en annan än den som undersökt mig.
Han berättade att mina prover visade på avvikelser som inte var normala, men heller inte livsfarliga. Någonting var definitivt fel i min tarm, förmodligen en inflammation, men tyvärr kunde dom inte hitta den under rektoskopin utan skulle behöva göra en koloskopi (ungefär samma undersökning, fast de behöver gå in 150cm! i tarmen). Jag sa att det lät som en bra idé (det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, än mindre tycka) så länge de var villiga att söva mig, vilket han sa att de absolut kunde göra men då skulle det ta några veckor innan de kunde undersöka mig.
Han gick även igenom med mig att det fanns en chans att inflammationen kan ha blivit en kronisk tarmsjukdom, och att man i så fall får lära sig att medicinera under sina problemperioder, och att oavsett vad som är fel i tarmen kommer det att finnas behandling. Han var mycket förtroendeingivande och saklig, det kändes tryggt att prata med honom.
Jag passade på att nämna att antibiotikan inte gjort någon skillnad, men han sade åt mig att fortsätta ta den i ytterligare sex dagar ändå.

Jag blev utskriven på riktigt och fick åka hem med löftet om att bli kallad till koloskopin inom några veckor.


Sen dess har livet känts SÅ annorlunda... Istället för att ligga utslagen i sängen hela dagarna så klarar jag ofta inte mer än någon timme. Jag är för rastlös. Jag sover enbart på nätterna och tar inte ens tupplurer längre. Tyvärr är energin inte långvarig, 1 timme av hålligång och sen vila i säkert 2 timmar för att bygga upp energin igen. Jag vågar fortfarande inte åka hemifrån alltför långt bort eller länge, men mindre aktiviteter går bra.

Utöver skillnaden i energin så känns huvudet helt.. Det är som att ha vaknat ur en koma eller något. Folk pratar med mig om saker vi gjort och sagt till varandra under tiden innan jag åkte in på akuten, och det är flertalet händelser och samtal jag inte har något minne av. Grannen påpekar ofta att det inte är konstigt för att jag var så "väck" att det är svårt att beskriva... men för mig är det skrämmande.

Så just nu består mina dagar av att göra saker i hemmet som jag skjutit upp under alla dessa månader. Jag äter så ofta jag bara kan, försöker varannan timme, och för att få i mig tillräckligt med vätska dricker jag vätskeersättning 1-3 gånger om dagen. På sjukhuset rörde jag mig en hel del eftersom jag var tvungen att gå i 10 minuter för att komma till närmaste éntre för att få röka, så jag har börjar promenera 30min varje förmiddag i skogen i ett försök att inte tappa promenadvanan. Tydligen kan magen bli värre om man är för stillasittande.. Livet känns så annorlunda och underligt just nu, och jag längtar till koloskopin så jag kanske kan få lite mer konkreta svar på vad exakt som är fel och vad man kan göra åt det. Trodde aldrig jag skulle längta efter en sån undersökning....

Allt detta med näringsbristen, magproblemen, svårigheter med sömnen och vetskapen om alla minnesluckor... Det har satt sig på mitt psyke. Jag bröt ihop nästan dagligen och pratade tillslut med min husläkare som nu gett mig medicin mot ångesten och insomningsproblemen. Det känns väldigt skönt att ha något som lugnar mig under den här perioden och hjälper mig sova ordentligt.

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 12
Matvanor: 6-10 "mål" om dagen + vätskeersättning

Tandpressning

Jag tror inte jag har tagit upp det förr, så jag tänkte ta upp det nu.

För ungefär 1,5 år sedan började jag få en otrolig spänningshuvudvärk i samband med en tung depression. Det tog inte lång tid innan jag började uppleva en slags ömmande känsla i käkarna och en dag när jag satt och åt fick jag spotta ut maten då det låg benbitar i den. Vilket visade sig vara smulor av en av mina visdomständer. Det tog sin lilla tid men jag kom tillslut fram till att jag inte gnisslade tänder som vissa gissat utan pressade tänder (i sömnen).

Jag vägrade gå till tandläkaren eftersom jag helt enkelt inte hade råd, men efter ett halvår var hela tanden borta och allt som återstod var ett köttigt hål i mitt tandkött. Jag förstod att jag inte hade något annat val än att gå dit ändå, och väl där fick jag veta att ytterligare en av visdomständerna var så sönderpressad att det enda som återstod var att helt enkelt dra ut båda två.

Enligt vårdguidens hemsida:
"Det är oklart vad som gör att man gnisslar eller pressar tänder i sömnen. Om man pressar tänder när man är vaken beror det oftast på stress och ökad anspänning.
.... Om man gnisslar eller pressar tänder när man sover finns det oftast ingen behandling som kan göra så att man slutar."

Så vad jag försökt med är helt enkelt att använda en bettskena (tyvärr spottar jag oftast ut den i sömnen), ta milda muskelavslappnande tabletter (vilket fungerade en tid, men inte nu längre..), samt somna till rogivande musik ifall att tandpressningen nu beror på att jag känner mig stressad.

Tyvärr verkar ingenting fungera på sistone och Mr Bitey väcker mig ofta flera gånger i början av natten för att han hör hur jag spänner käkarna tills det knakar ljudligt...

Det är lustigt hur kroppen börjar bete sig när något inte står rätt till. Insomnia, tandgnissling, upprörd mage, kronisk trötthet...
Min förhoppning är att käkarna blir mer avslappnade ifall jag börjar må bättre mentalt. Det känns i alla fall som den mest logiska och rationella förhoppningen.


Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 7
Matvanor: Varierande - 2 mål om dagen + mellanmål

Små men säkra steg

Jag är frustrerad.
För jag är så ofantligt inställd på att få komma igång med träningen, och vad som sätter käppar i hjulen just nu är min ekonomi. Jag kommer givetvis behöva gymkort, men även träningskläder och skor (vilket jag i dagsläget inte äger), och det finns inte pengar till något utav det.

Möjligtvis romantiserar jag idén med att träna just nu. Då tjejen jag ska träna med kommer göra detta strax efter nio på mornarna föreställer jag mig hur jag tvingar mig upp på klockslaget varje morgon, äter en lagom stärkande men inte för mäktig frukost och ger mig iväg - för att därefter återvända hem, fullpumpad av adrenalin och villig att ta itu med alla måsten vardagen kräver.

Jag funderar på om jag borde se på träningsvideos på Youtube sålänge, försöka banka in en fysiskt ansträngande rutin på egen hand tills dess att jag får råd med gymkortet och allt därtill. Kommer det peppa mig eller avskräcka mig (för gudarna ska veta hur illa jag reagerar på träningsvärk...)? En annan del av mig försöker dock hyscha min alltför ivriga sida och intala mig att jag gör bäst i att ta ett steg i taget och låta saker och ting ta sin tid.


Men om jag ska prata om mer positiva ting!
90% av dagarna äter jag frukost, lunch och middag plus 2-3 mellanmål. Negativt kan vara att jag vissa dagar äter enformigt, men det känns bättre att äta enformigt än för sällan eller inte alls.

Jag har börjat kräla mig ut ur min egenvalda isolering. Givet är väl att det inte är fullt ståhej varenda dag, men om jag jämför med hur ofta jag brukade tacka nej, slingra mig eller hitta på svepskäl för att slippa lämna min trygghet bakom dessa väggar (som tidigare) så har det blivit otroligt mycket bättre. Kan erkänna att jag så sent som för några veckor sedan max lämnade min lägenhet en endaste gång per vecka, medan jag denna vecka åkt iväg till sociala tillställningar 3 gånger och imorgon blir det fjärde. För någon som aldrig kryper inåt i sig själv och upplevt depression eller annan psykisk åkomma som gjort att man blir socialt skygg kanske detta låter absurt, men jag kan intyga att för mig är detta en högst surrealistisk känsla. Jag kan inte minnas sist jag mådde så pass okej att jag kunde gå utanför dörren mer än en gång per vecka.

Jag har börjat fråga mig själv när allt detta började och hur mycket av min psykiska ohälsa som hänger ihop med min övervikt, och hur mycket av min övervikt som började med enbart dåliga vanor utan annan förklaring. För jag tror det är skrämmande enkelt att blunda för något som så lätt anses vara fult och tabubelagt idag - som psykisk ohälsa.

Här är en av mina favoritbilder som illustrerar hur frustrerande det känns för någon med psykisk ohälsa att bli bemött för oförståelse:
"Om fysiska åkommor bemöttes likadant som psykiska"

Vikt: 71,5kg
Medicin: Vecka 5
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen + mellanmål


Dagens fråga:
Lider du eller någon du känner av någon form av psykisk ohälsa?
- isåfall vilken?
- har den påverkat din/dennes vikt?

73kg och medicin

Nu har det gått väldigt lång tid sedan jag sist skrev, och på ett sätt har det knappt hänt något alls, samtidigt som det såklart har skett en del. Det här inlägget är inte menat att låta dystert, utan ner på jorden och lite hoppfullt.

Först och främst känner jag nu att det är dags att skriva svart på vitt här - att jag haft problem med återkommande depressioner sedan jag var 18 år. Jag har hela tiden intalat att mig att det berott på olika underliggande anledningar. Utbrändhet i skolan, övervikten, etc. Men det senaste året har jag tänkt, grävt djupt i mig själv och insett att det faktiskt inte finns någon anledning till varför de senaste åren varit som de varit och att jag bara har mått sämre och sämre. Något i min kropp måste vara i obalans, och jag behöver svälja stoltheten och börja se över alternativen som finns helt enkelt för att få bukt med det.

För åren rullar förbi, jag blir äldre och det känns som att jag missar mitt liv på grund utav det här. Så jag ringde min läkare och bad om antidepressiv medicin för några veckor sedan. Jag har hittills märkt en ganska markant skillnad i mitt egna mående och min motivation. Jag har även slutat tröstäta (började tröstäta nån gång i somras och för en månad sen landade vågen på 73kg..) och jag hoppas medicinen kan hjälpa mig att få ett lite mer aktivt, socialt och rutinerat liv än vad det varit.

Jag har även fått en ny vän som bor väldigt nära, och det var nog hon som fick mig att inse hur viktigt det var att jag tog itu med det här en gång för alla om jag vill att livet ska röra sig framåt istället för att stå still.

Så kanske borde jag börja skriva här lite oftare igen, för nu har jag några kilon att bli av med, och jag behöver en plats att ventilera på.

Startvikt: 73kg
Medicin: Vecka 3
Matvanor: Rutinmässiga - 3 mål om dagen


Sen måste jag ändå fråga, känns det tråkigt när jag skriver om min psykiska ohälsa?

Kämpa FÖR SIG SJÄLV!

Jag har börjat undvika den här bloggen, och jag tror det beror på att den påminner mig om en tid då jag sprudlade av energi, motivation, djupa tankegångar och faktiskt genuint hopp om mig själv och min framtid. Något, som tyvärr verkar dala mer och mer ju äldre jag blir, och det här senaste året (sen förra sommaren) har verkligen sänkt mig, kantstött min självkänsla och tillslut drev det mig till ett självdestruktivt beteende jag hoppas på att kunna ta upp här när det inte känns lika känsligt och jag har fått större distans till det, för jag lyckades förvisso bryta cirkeln men det var inte särskilt länge sen.

Vad jag skulle vilja få ur mig idag är dock en liten fortsättning på det jag senast skrev, om att kämpa med vården.

Något jag knappast gjort en hemlighet av här, är att jag tror stenhårt på att en sundare livsstil och att återhämta sig från ätstörningar (vare sig det handlar om tröstätande eller självsvält) kräver att man lägger stor fokus på sin mentala hälsa först och främst. Att försöka äta bra och leva bra utan att ha utrett och åtgärdat roten till problemet är ju som att envist sätta plåster på ett brutet ben.

Detta är något jag så gott som blev nekad att göra det senaste året. Jag hade oturen att få en ny överläkare (psykiatriker) som viftade bort precis allting jag tog upp och bad om hjälp med, nonchalerade saker jag kämpat nästan hela livet att förbättra, och när hon tillslut hade tryckt ner mig i skorna så jag bröt ihop verkade hon nästan nöjd med sig själv. Med andra ord: den mest oprofessionella och opedagogiskaste läkaren jag någonsin haft oturen att träffa. Ovillig att lyssna, ovillig att hjälpa. Detta ledde till att min egen sträva efter ett hälsosammare liv både på det fysiska och psykiska planet tvärstannade och för varje gång jag klev in på hennes kontor smulades mina förhoppningar sönder om att få återuppta min kamp. Något som kändes vidrigt, för det är ju faktiskt MITT liv, MIN kamp och MIN hälsa, och jag blev ifråntagen möjligheten att försöka må bättre?

Så jag kontaktade en samordnare inom vården och bad om hjälp att få komma till antingen min fd överläkare eller en ny. Jag kontaktade precis varenda kontakt inom vården jag kunde komma på, drog i varenda tråd, pratade med alla som kunde ha goda råd. För jag insåg att låter jag en enda opedagogisk (och möjligen sadistisk) läkare hindra mig ifrån att hjälpa mig själv så kommer allting jag kämpat för genom åren vara förgäves. Inte en chans. Men hela tiden spinnade jag nedåt i den där förbaskade spiralen av självhat, tröstätande, ångest och nedstämdhet, och det blev bara svårare och svårare att försöka samla ihop någon ork och motivation att försöka få någon att hjälpa mig.

Men tillslut, efter närmare ett års slit så hade jag turen att istället få träffa en inhyrd manlig läkare ifrån Stockholm. Han var saklig, påläst och väldigt ner på jorden, han hade tillochmed goda råd och förslag på hur jag borde gå till väga för att öka livskvaliten på lång sikt både på egen hand och med vårdens hjälp. Det var fantastiskt. Jag kände mig så sedd, hörd och förstådd, och jag märkte tydligt hur han skiftade i bemötandet och tycktes respektera mig mer när jag själv uttryckte en stark önskan om att både själv och med rätt hjälp förändra, förbättra och sträva efter ett bättre liv.

Sååå, vad jag ville ha sagt med detta är väl helt enkelt att detta är vad som ockuperat mig och fick hela mitt liv att stå still i ett års tid. Eller nej förresten, inte stilla, det kändes som att jag började gå bakåt istället för framåt! Men nu sen en tid tillbaka har jag börjat treva mig åt rätt håll igen. Har velat så mycket kring huruvida detta är något jag borde skriva här eller låta bli, att hålla den här bloggen fri från allting som inte är kost-träning-o-vikt relaterat. Men det känns faktiskt som att jag vill vara brutalt öppen här på gott och ont, och jag vill skrika ut till världen att psyket hör ihop med kroppen och påverkar vad vi gör mot den. Att man kanske aldrig blir "klar" även om man når en målvikt eller är duktig och tränar. Livet är en ständigt pågående process av att kämpa för sig själv och sin lycka med så många olika medel.

Jag längtar tills jag slutar undvika den här bloggen som jag gjort och gör. Läste lite bland gamla kommentarer och kände hur mycket jag saknar att skriva av mig om mina tankar och upplevelser, och hur den här bloggen en gång i tiden var som ett bränsle för motivation och glöd för mig. Så många som skrev sånt här i kommentarerna:

"Jag snubblade in på din blogg och jag måste säga DEN ÄR ALLDELES FANTASTISK!!! Snubblade in gjorde jag för att jag googlade på frisyrer & dubbelhaka ;-) och när jag väl började läsa kunde jag knappast sluta."

"Måste börja med att säga att du verkligen är beundransvärd och väcker hopp i sååå många människor! ...[text relaterad till inlägg om hud]... Ja, jag ville väl mest att du skulle veta om hur bra din hud har dragit ihop sig igen, och tacka för att du skriver. Jag vet personer som verkligen får stöd och hopp av detta!"

"Har följt din blogg ett tag nu och ville bara säga att du är en inspiration för mig, alla dina bilder och texter om din resa ger mig så mycket att tänka på inför min egen viktnedgång. Har själv inte gjort en GBP även om jag funderade åratal på det, orsaken till att operationen inte blev av var att jag hittade en pulverkur som fungerar alldeles fenomenalt och är min väg till normalvikt. Jag känner igen mig själv i dina tankar och funderingar, kommer ofta på mig själv med att utbrista högt "Men *exakt* sådär tänker ju jag med!" när jag läser dina inlägg. Du har hjälpt mig att komma underfund med massor om mig själv jag inte hade en aning om. Tack för det!"

För det blev en sån otrolig ge och ta "relation" när jag aktivt bloggade. Ni som skrev att Jag kunde ge stöd och inspiration, detsamma gjorde ni för mig när jag fick sådan fantastisk respons. Jag blev glad, upplyft, peppad och så mycket mer. Ibland fick jag även tankeställare så jag blev tvungen att tänka om. Så om jag inte skrivit det tidigare skriver jag det nu, tack ni alla som någonsin skrivit något uppmuntrande till mig. Sådant kan vara som balsam för själen!


Och så vill jag avsluta för den här gången med att berätta två jättehärliga grejer som hänt i mitt liv väldigt nyligen. Det första som hände var att ytterligare en av mina syskon nu magsäcksopererat sig. Så nu är vi fyra stycken i min familj som äter små barnportioner. Hen råkade tyvärr ut för en del komplikationer direkt efter sin operation som gav mig en sten i magen en tid, men det löste sig och viktnedgången är i full gång.

Den andra händelsen... är att min fina underbara Mr Bitey gick ner på knä och gav mig en ring och frågade mig om jag ville spendera mitt liv med honom. Det var nog det mest romantiska jag någonsin fått uppleva, och sen dess har vi blivit bjudna på förlovningsmiddagar både hos hans och mina föräldrar, blivit gratulerade av vänner och gråtit av lycka i varandras armar.


Hoppas ni alla har en underbar sommar trots det envetna regnet!
/Fattie

Nytt år igen!

Ännu en gång är det ett nytt år med nya möjligheter, och för min del har det inneburit lite småförändringar men inga större fantastiska projekt. Det enda som pågår är att jag inte bara försöker skriva klart Fatties historia utan även har påbörjat ett ny-gammalt projekt som jag hoppas att jag ska klara ut, för jag känner att jag hamnat i den där onda cirkeln gång på gång att aldrig slutföra något helt. Så det enda jag faktiskt tänker hoppas på framöver är att för en gångs skull slutföra detta! Jag tror min självkänsla skulle må bättre om jag lyckades göra mig själv mer produktiv.

Utöver att fokusen glidit från bloggen på grund av detta projekt (som faktiskt glädjer mig) så har min fokus stulits av vården. Jag har alltid uppmanat folk (även i den här bloggen) att kämpa för sin hälsa och välmående hur dåligt man än mår, hur tungt det än är, för ingen annan kan kämpa åt dig, ingen annan än Du kan veta hur du mår och vad just du behöver. Så det är vad jag spenderat de senaste tre månaderna med, att kämpa för mig själv.

Vill inte gå in på riktigt vad det gäller då det inte är relaterat till operationen, men kände ändå att det kan vara värt att skriva här, för att påminna mig själv och andra att allting är en kamp och att man aldrig får ge upp. Jag har kämpat förr och gått segrande ur striden. Det har sällan varit lätt eller gått fort, tvärtom, men i slutändan har det varit värt det.

Så, jag hoppas ni alla hade ett underbart år och fått en fin start på det nya! //Fattie

Liten update

Vad kul att flera verkar nöjda med hur jag fortfarande skriver här!
Har varit sjuk några dagar men arbetar på fortsättningen av fatties historia och hoppas kunna publicera den om några dagar, fick extra motivation av att flera faktiskt verkar genuint intresserade!

Tills dess, ta hand om er! /Fattie

ps. Några har kommenterat att det inte gått att lämna kommentarer eller att det varit spärrat, det stämmer inte, utan varför kommentarerna inte syns direkt är för att jag måste godkänna dom först. Detta beror på att det nu och då trillar in kommentarer som jag anser högt opassande. Kränkande uttalanden om överviktiga människor, uppmaningar om att svälta sig själva med mera. Så länge man lämnar hänsynsfulla kommentarer, eller har en poäng med det man skriver godkänner jag dom.