Fram skall jag gå!

Mini-uppdatering:

Jag fortsätter att må toppen. Känner mig mer och mer som mig själv och GLADARE sen jag slutade med den antidepressiva medicinen.

Jag har gått ner ett kilo till och ligger nu på 70,0kg.

Idag är det 7 dagar sedan jag eller min pojkvän åt godis eller chips (och han har bytt ut sin vanliga läsk mot light vilket resulterat i att han dricker desto mindre läsk lustigt nog), och jag känner mig inte det minsta sugen att äta godis heller. Det är en ganska underbar och befriande känsla, men framförallt ett tecken på att jag inte längre mår psykiskt dåligt.

Och idag, för första gången på 4 år så vågade jag mig på att prova att äta ett äpple. Äpplen är en utav de sakerna jag nämligen fick "ge upp" efter operationen då jag fick extrema magsmärtor varje gång jag försökte äta dom. Men idag så åt jag det, och nu - många timmar senare - mår jag fortfarande toppen! VILKEN LYCKA! (Lustigt nog har jag hatat äpplen hela mitt liv och först utvecklat ett sug för dom när jag inte längre KUNDE äta dom).

Så, matmässigt är vi på rätt spår. Nu ska jag bara försöka se till att börja ut och gå också!

Depression och viktuppgång

Så, mitt 2013 började med förhoppningar, men efter flertalet motgångar tvingades jag inse att jag glidit in i en riktigt svår depression igen, värre än jag haft på flera år. Jag fattade beslutet att ringa min läkare och be om antidepressiva medel vilket hon hjälpte mig med, och så meddelade jag alla som stod mig nära om läget. Mycket för att slippa påtryckningar om ditten och datten i vardagen, jag behövde helt enkelt bara få vara och vänta ut depressionen.

Och därefter är allt som ett sudd. Jag blev avtrubbad och kände varken förhoppningar eller nederlag, utan jag bara var. precis som i övre tonåren då jag bosatte mig på soffan så blev jag som ett spöke här hemma. Dagarna flöt ihop och jag orkade inte städa, laga mat eller något annat som hör till vardagen. Det enda jag ville ha var choklad. I mängder. varenda dag. Jag åt hellre det än mat. Det var nog både depressionen men också tabletterna som orsakade den onda spiralen, för tabletterna ökade min hunger till såna absurda nivåer att det max gick tjugo minuter mellan mina hungerattacker, och jag grät ifall godiset uteblev en enda dag. Inte helt olikt mitt ätbeteende som tonåring.

Men för två veckor sedan så började jag plötsligt känna mig energifylld. Sprudlande, energisk och glad! Jag började planera grejer och tog itu med saker jag skjutit upp i månader. Och i en veckas tid gjorde jag inget annat än att fara runt som en virvelvind och städa, laga mat och utföra ärenden. Den 18:e april ställde jag mig på vågen och insåg att jag gått upp till 72,5kg. Jag förstod att det både var stillasittandet under depressionen, hetsätandet, godiset och tabletterna som förmodligen var anledningen, och beslutade mig för att sluta med tabletterna. Jag hade lyckats genomleva depressionen och undvika den djupaste dalen i svackan tack vare medicin, och eftersom det nu kändes bättre samt att våren är på ingång gjorde att jag faktiskt vågade mig på att nu "cykla utan stödhjul".

Det har gått bra. Jag har fortsatt att vara lika energisk och fartfylld. Godissuget har minskat till nästan obefintlighet och idag visade vågen 71,0kg. Det firade jag genom att gå ut på en skogspromenad med min pojkvän!


Så, så är läget nu. Jag känner mig aningen ostadig på fötterna och vill mest av allt lägga fokusen på att återgå till en fartfylld och lycklig tillvaro. Men med tanke på hur jag känner mig nu så känns den närmsta framtiden väldigt ljus.

För jag känner mig faktiskt helt genuint Lycklig.

Felriktade känslor

Perspektiv. Det är vad jag tänker på idag.

Läste ett inlägg i ett forum (för viktopererade) där diskussionen var kring huruvida man som fd tjock och numera smal börjat förakta andra överviktiga som kämpade med vikten.

Det där är något som sitter i mitt huvud dagligen. Irritationen som uppstår när en överviktig människa pratar i all oändlighet om hur man ska äta rätt och hur dennes diet går, samt hackar på mig för att jag väljer den ONYTTIGA frukten banan eller äter JUST DEN nötsorten som innehåller minst bra. För i mitt huvud börjar det storma av arga och elaka tankar kring att den där personen bara borde sy igen klaffen.


Men sen en annan dag kan jag sitta och läsa i en gammal dagbok eller få syn på ett gammalt foto av mig själv. Alla känslorna, uppgivenheten blandat med mentaliteten att aldrig ge upp kommer rusande tillbaka till mig. Resonerandet och misslyckandet, allt det där som var så annorlunda hos mig en gång i tiden, det återvänder i minnet med full styrka och jag vill nästan gråta och slå mig själv för att jag haft så giftiga tankar om människor idag - som är som jag var Då.

Det måste handla om någon form av utvecklad självförakt gentemot mitt forna jag som jag i mitt sinne tar ut på andra, när det egentligen är mig själv jag är irriterad på.


Varför jag skriver om detta idag är för att jag snubblade in på en blogg där personen skrev så ofantligt elaka saker om överviktiga att jag satte morgonkaffet i halsen, och lagom tills jag läst till slutet insåg jag att flickan led av ätstörningar eller självsvält. Jag läste om inlägget och insåg att alla dom elaka giftiga orden förmodligen var något hon kände gentemot sig själv mer än någon annan, men det är ju så mycket enklare att ta ut det på omvärlden... och jag insåg att jag gör detsamma. Fast iof skulle det aldrig falla mig in att säga det högt eller skriva ner ord för ord, för jag förstår ju att mina känslor förmodligen inte alls handlar om andra utan snarare om mig själv.

Mina föräldrar säger ofta att det finns inte några som är SÅ pålästa och insatta i hur man bör äta och träna som de överviktiga är. Om jag då fogar samman detta med mitt första uttalande idag... hur irriterande det är att bli tillrättavisad av en överviktig besserwisser? Då inser jag ju att den där irriterande personen förmodligen, egentligen enbart vill dela med sig av sin kunskap pga omtanke snarare än något annat.

Jag har insett att jag har mycket fördomar och förutfattade meningar, en sida hos mig själv jag börjat tycka riktigt riktigt illa om. Så kanske borde den stora uppgiften under 2013 vara att sluta vara så hård och dömande mot mig själv och andra?


Har ni någon sida hos er själva ni verkligen vill arbeta med? Har ni någonsin irriterat er på andra och sedan insett att ni själva besitter samma egenskap?

2013 here I come !

Nu händer det grejer i mitt liv känns det som!

Bitey och jag ska börja gymma om några dagar, och det ska bli riktigt spännande för jag vet att han tycker om att utföra fysiskt arbete men vi har aldrig tränat eller liknande ihop förr.

Jag har försökt sluta röka sedan jag skrev sist. Föll tillbaka i rökträsket i några veckor under julen och har nu hivat mig ur det igen och är inne på dag 10. Jag vägrar se på det hela ur ett svart eller vitt perspektiv som jag gjorde hela tonåren med bantandet:

"åh nej.. nu tog jag en chokladbit. ahmen då kan jag ju lika gärna äta upp hela chokladkakan och strunta i bantingen för jag misslyckades ju ändå..."

Utöver detta har vi insett att vi verkligen inte vill bo kvar i Min lägenhet. För det är vad det känns som. Det finns knappt någon Bitey känsla över stället och väggarna påminner mig om så mycket dåligt, tråkigt och sorgligt att jag bara vill skrika och riva ner dom. Nej, vi vill ha en nystart och bygga bo tillsammans. DET ser jag verkligen fram emot!

Och maten då? Ja vissa dagar är vi riktiga gottegrisar men för det mesta inte... Det känns så underligt att inte känna att man BEHÖVER dra ner på det onyttiga. Jag har börjat tacka nej till kakor när jag fikar med folk, för jag mår dåligt av att dricka kaffe och äta socker samtidigt = jag tycker kaffet smäller högst och tackar därför nej till kakorna. Jag tycker just nu att det är SÅ mycket godare att äta något riktigt smarrigt till middag istället för snask, så jag går hellre och micrar rester än popcorn.

Men visst. Mer frukt och grönt borde vi äta för det glömmer jag jämt och ständigt och VISST vore det ÄNNU bättre att ha någon rutin i form av "endast godis på lördagar" osv. Så det finns väl en del att finslipa när jag får motivation till det, men just nu vill jag nog helst försöka lyckas med allt det andra.


Jag säger som min bästa vän angående året som var: "Det värsta men det bästa kaoset i mitt liv!"

Jag tror nog aldrig jag kommer uppleva ett lika komplicerat, stökigt och tårfyllt år som 2012, men det var värt det. Varenda dag.


Hur var erat 2012 ? Vad ska ni göra annorlunda år 2013?

Hösten 2012

Känns som en evighet sen jag skrev här sist... Ojoj.

Sist jag skrev så hade jag fått ett virus i lungorna. Snudd på lunginflammation. Det var seglivat och jag ville så gott som dö, men med tiden blev jag ju såklart frisk.

Jag har hunnit bli sårad ytterligare en gång sen jag skrev sist. Vill inte gå in vad som hände men det har resulterat i att jag mellan varven vacklar rejält i självförtroendet och får ganska extrema ångestattacker av att vara ensam.

Jag och min pojkvän Bitey har nu varit tillsammans i ett halvår och han känns lite som ett ankare som håller ner mig på jorden. Det är tryggt och kärleksfullt med honom i mitt liv.

Idag slutade jag röka igen. Lustigt hur ofta jag försöker med detta. Men kanske blir det femtielfte gången gillt? Och komiskt nog satt jag och grubblade när suget blev som värst:

"I vilket situation vill jag INTE röka?"

och insåg att Jo. När jag är svettig, trött och andfådd vill jag absolut inte röka. Så vad gjorde jag? Jo jag körde mitt första träningspass på säkert ett års tid! Haha. Det rådde verkligen bot på allt sug och alla frustrationer. Man kan ju hoppas att jag kan fortsätta ta itu med röksuget på samma hälsosamma sätt alla dagar...

Med det sagt. Ligger på runt 63-64kg i vikt. Matvanorna varierar men är ändå helt okej. Nu hoppas jag bara att jag inte lägger på mig i samband med sluta-röka försöket.

Hur är det mer er?

Sjuk

Ursäkta att det inte kommit några fler uppdateringar sen jag skrev sist, hade så storslagna planer och var så pepp på att börja skriva ner tankar och känslor kring allting igen.. men istället blev jag sjuk. Blev förkyld för 7-8 veckor sedan, fick sedan dras med en seglivad slemhosta som jag trodde var påväg bort, men istället tvärvände allting för ca 2 veckor sedan och jag blev extremt försämrad.

Jag blev otroligt trött, muskelsvag, orkeslös, fick huvudvärk, frossa, och svårt att andas. Senare blev det även extremt smärtsamt att andas. Dagen därpå mådde jag lika illa, fast vid fysiskt ont i hela kroppen. Så ont att jag fick en panikångestattack.

Gick till läkaren så fort jag kunde och han kunde konstatera att jag hade fått en virusinfektion i lungorna, men att det var för tidigt att säga om det skulle utvecklas till något mer eller inte. Det har nu gått en vecka sen dess och jag har bara blivit sämre och fått mer ont, feber varierar från dag till dag (som högst över 39) och jag lyckas aldrig sova mer än 2 timmar åt gången eftersom jag vaknar av häftiga hostattacker.

Jag ska ringa honom nu på förmiddagen och jag "ber till gud" att jag kan få en ny tid att bli undersökt, samt få reda på om det bara är samma virusinfektion som i början eller om det utvecklats till något mer..

I vilket fall är hela Reboota-projektet på hyllan tills det här gått över.

Reboota magen

Vet att jag skrivit väldigt lite på senaste tiden.. Först trodde jag att det berodde på att livet var en sån katastrofal bergodalbana det här året, senare trodde jag det berodde på att jag faktiskt hittat rätt balans med att äta både bra och onyttigt på rätt nivå och trivdes med att väga strax över 60, och att nog inte behövde skrivandet, vikt-tänket och allt det där längre..


Men sen kom jag ju upp till min "röda zon-vikt" 65 och fick ju lite svart på vitt att jag faktiskt inte alls hittat den där balansen utan fortsatte uppåt. Pendlar sen några veckor tillbaka mellan 65-67kg trots att jag dragit ner på godiset/onyttigheter och försökt vara lite rent allmänt vettig, men utan resultat.

Började prata med mitt opererade syskon som också känner att han/hon inte lever riktigt så som denne önskar, utan också vill skärpa till sig. Jag föreslog att vi kanske borde försöka göra något tillsammans då, och först var han/hon lite ovillig, men erkände sedan att det berodde på semestern. Att det vore odrägligt att spendera sin enda semester med att göra detta. Jag å min sida förklarade att varför jag gärna ville att vi två borde synka våra försök att skärpa oss beror helt enkelt på att det är JUST VI TVÅ som drar ner varandra. Resten av våra vänner, familjemedlemmar osv påverkar oss inte alls i våra beteenden.. Men vi två påverkar varandra av någon mystisk osynlig anledning. Han/hon kan ha skött sig fantastiskt bra med att vara godisfri och äta jättesund mat, tills han/hon möter på mig i affären och ser hur jag pular ner chipspåsar i min kundkorg. Oftast har det bara dröjt några ynka dar innan mitt syskon springer iväg till affären och köper något lika onyttigt TROTS sin egen duktiga avhållsamhet. Detta fungerar givetvis åt andra hållet också, att jag kan vara nyttig men bryter efter några veckor enbart för att mitt syskon kanske ringt och sagt något i stil med 
"åååh, har du smakat ballerinas senaste smak på kakorna? De är UNDERBARA!" 
Trist nog funkar det bara åt just det här hållet... Att dra ner varandra. Den som väl är duktig lyckas aldrig någonsin dra upp den andre.

Men vi började prata, och vi kom överens om att JO, ska vi väl skärpa oss bör vi göra det samtidigt och kanske med samma metod också, jag fick honom ombord sålänge jag lovade att vi skulle vänta ca 3 veckor tills hans semester är över. Och efter mycket mer prat kom vi bägge fram till att vi saknar känslan man hade i början som ny-opade. Då man fick en chans att nyförälska sig i mat - BRA mat och att det i sig var så underbart att man överhuvudtaget inte längtade efter godis, snacks, bullar med mera.

Då kom jag på att jag för längesedan läst någonstans att man som opererad faktiskt kan "starta om" sig själv genom att helt enkelt göra om allting förutom operationen i sig.

Med andra ord (utgår ifrån hur jag och mitt syskon gjorde som nyopade)
Börja med "flyt" (typ nutrilett, modifast) 1-2 veckor
Sedan övergå till släta soppor 1-2 veckor
Därefter äta puréer och lättuggad mat (barnmat, potatismos, kokt fisk, bananer) 1 vecka
Tillsist börja med knäckebröd och lättuggad mat 1 vecka
Och därefter försiktigt börja med lagad mat och frukt

Målet för vår del kommer ju vara att helt enkelt komma tillbaka till samma tänk, rutiner och vanor vi hade under vårt respektive första år som opade, då vi efter den här ovanstående proceduren helt enkelt tappade snask-o-sötsuget men väckte en stark passion för att äta mat och frukt vi aldrig haft tidigare i våra liv. Att ha varit så strikt mot sig själv att man efteråt blir helt salig bara av att få äta lite tomat med mozarella eller en skål jordgubbar, och att man överhuvudtaget inte tänker på typ ostbågar eftersom man njuter så mycket mer av mat.

Starta om magen, snask-avgifta, starta om smaklökarna.

Det är förhoppningen.
Jag har aldrig gjort det här förr, så jag har ingen aning om ifall det fungerar, eller hur bra/dåligt det kommer gå. Men jag ger hellre den här idén ett försök än hoppar på någon diet som jag ändå vet att jag inte kommer kunna hålla livet ut. Jag vill myyyyycket hellre försöka återgå till DOM HÄR (länk till gammalt inlägg) matvanorna. Varför? Jo, för min kropp verkade uppskatta att jag åt på det sättet, jag kände mig frisk och glad i både sinnet och kroppen, och jag var NÖJD sålänge jag höll mig till att äta på det där sättet. Jag saknade inget. Jag var aldrig missnöjd.

Skillnaden är att nu kommer jag dock vara betydligt mer hungrig (EFTER sopp-o-puréstadiet), för jag orkar äta mer nu än då (vilket inte känns konstigt/fel alls, men jag ska nog ända försöka minska ner portionerna och se ifall min mage mår bättre eller sämre av det). Det andra är att jag hade en hel del problem med att äta ägg och äggrätter under första året som opad, vilket jag inte har längre. Så det ska bli underbart att kunna införa äggröra/mosade ägg redan under puréperioden!


Sååå. Det är min plan.
Och jag känner mig lustigt nog nostalgisk och lite längtande. Det ska bli spännande att se om det här faktiskt fungerar. Jag hoppas verkligen verkligen det. Både för mitt syskon och mig. Det vore så underbart att ha matvanor som INTE gör att min mage gör ont, att maten fastnar eller så att jag dumpar. Bra vanor helt enkelt. Och det vore underbart att bli av med sötsuget, och att känna av den där saknade karaktärsstyrkan igen. Känslan av att äntligen göra rätt och TRIVAS med det.


Jag är peppad. Jag menar, kan Fattie år 2009 klara av det här ..då kan ju för basken jag det!

Ps. Nu har jag spenderat två månader med min brunögda godhjärtade kille (vi kan kalla honom Bitey). Än så länge tycker jag allting går riktigt bra. Han är snäll, omtänksam och generös och han får mitt hjärta att slå lite extra hårt varje gång jag träffar honom. Dramatiken har slutat och nu befinner jag mig i ett tryggt lugn. Men visst är en liten del av mig rädd, har ju misstagit mig förr. Men jag hoppas jag hittat rätt nu.. hoppfull & lycklig.. men ändå på min vakt.



Så. Har ni några storslagna planer liksom jag att ta tag i mat/motionsvanor med mera efter sommaren?
Eller har ni redan börjat?