En underbar & hoppfull dag!

Idag var en underbar dag, en hoppfull dag.

Jag började redan igår att försöka få tag i patienträttigheter här i stan, för att få hjälp med att åberopa vårdgarantin. Igår var ingen anträffbar, så jag fick fortsätta idag. Efter mycket om och men med tjejen i växeln blev jag kopplad till någon lagom grinig gubbe som pratade om att jag bör välja en valfrihetsremiss istället för vårdgaranti. Det är preciiiis samma sak som att åberopa vårdgarantin, bara det att landstinget inte betalar reseersättning - sa han. Sedan sa han åt mig att ringa Bygrotta lasarett och fråga om valfrihetsremissen, då vårt landsting tydligen har ett avtal med deras landsting.

Jag ringer till Bygrotta, blir kopplad till sjukhuset, blir kopplad till någon avdelning som kopplar mig vidare till kirurgmottagningen (ingen visste tydligen VEM jag borde prata med).. tillslut får jag prata med en kvinna som hör sig för och berättar att deras kötider är längre än Byhålas, så att jag bara förlorar på att åka till dom... JAHA?

Vid det laget var jag så URLESS på att ringa runt och bli kopplad att jag letade reda på numret till Byhåla och ringde direkt dit, jag får numret till en kvinna som ska återkomma om nån timma. Ringer efter någon timma varpå en telefonröst säger att kvinnan inte kommer återkomma förrän imorgon. Blir förbannad och inväntar telefonisten där jag kräver att få prata med någon annan angående vårdgarantin. Blir kopplad igen och får prata med en kvinna som meddelar att så sent som förra veckan försökte en kvinna åberopa vårdgarantin, men eftersom det inte finns kortare köer någonannanstans i Sverige så var det ett dött lopp. Jag kände riktigt ur all min ork och viljestyrka rann ur mig och jag upplevde en stark känsla av hopplöshet. Kvinnan säger åt mig att ringa ett nr så jag kan fråga hur jag ligger till i kön iaf, det var väl ett lamt försök att muntra upp mig.

Med dystert sinne ringer jag numret, får veta att kvinnan i fråga är borta för dagen (hahahaha), men får prata med en annan. Hon vet inte hur jag ligger till i kön, men jag passade på att fråga hur många som var före mig i 'tillgänglig med kort varsel' listan. Det blir tyst och sedan säger hon "Hette du Fattie sa du? Jamen då är du näst på tur nu, alla andra som var snabbt tillgängliga innan dig har blivit opererade". Hela min mage vred sig (på ett bra sätt) och jag frågade henne säkert 20 gånger om det verkligen stämde?!

Jag är äntligen där! Det kan vara min tur imorgon! Eller nästa vecka! Eller om en månad! Ojojoj!

Jag har FIRAT detta genom en god pastamiddag, brun utan sol kräm, nagelmanikyr, tandblekning, och kvällssnacks: en apelsin o en morot. JAG HAR BÖRJAT ÄLSKA MORÖTTER! Jag äter minst en om dagen, rå.

Nu känner jag en vild panik. Jag måste börja planera och ta reda på allt, jag måste tappa iaf några kilon (inget mer godis för mig nu!), jag måste ut & gå! Jag måste sååå mycket! Jag är så mentalt utmattad att jag bara vill soova nu! Och klockan är inte ens tio på kvällen!!!!