Dagen som min våg visade tre siffror istället för två, var dagen som fick mig att vakna upp. Jag ringde genast min läkare och bokade tid, och jag bad henne att skicka en remiss för en GBP.
Sedan den dagen har jag hoppat ganska ofta på bägge sidor av den där linjen mellan två och tresiffrigt.. och idag har jag varit på den tresiffriga sidan ganska länge. Faktum är att jag numera inte tycker det är något att bråka om. Jag höjer inte ens på ögonbrynen åt det.
Och plötsligt inser jag VARFÖR en del blir så enorma innan de gör något åt det! Dom hinner hamna där jag är idag, innan de börjat åtgärda vikten. Tanken på att inte ha hunnit kontakta min läkare och bli satt i kö, innan idag, då jag känner mig så nonchalant inför det faktum att jag nästan väger 110kg, är helt fruktansvärd! PJUH! Tack gode gud att jag hade orken att kämpa mig fram till kön och allt INNAN jag satte mig tillbaka, och slutade bry mig.
Den dagen operationen kommer så MÅSTE jag bry mig, och jag kommer vilja det också. Det var ju inte för intet människor i vild panik försökte hitta regnbågens slut när det utlovades en kruka guld. Eller hur?
:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar