Jag tänker som en förbannad/frustrerad smal person som är fast i ett fettos kropp. När jättefeta, jättetöntiga, superfula, asgamla, eller annat bottenskrap ska stöta på mig blir jag skitarg. Bara för att jag är tjock är jag inte desperat, och jag tänker aldrig nöja mig med något halvdant för att 'jag inte kan få bättre'.
Jag blir lite förälskad nu och då i alla möjliga snygga och trevliga killar, just nu vågar jag dock inte lägga in en stöt eftersom jag med stor chans kommer bli nobbad pga min storlek. Inget jag hyser agg för egentligen, jag själv skulle inte vilja ha en tjockis till pojkvän. Och vill inte JAG vara ihop med en tjockis så förväntar jag mig inte att någon vill vara ihop med mig som jag är nu - en tjockis.
Det här tänket gör mig ännu mera säker på att jag gjort rätt val angående operationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar