Opererad

Jag vet knappt vart jag ska börja. Men jag ska göra ett försök att berätta allt utan att utelämna något.

SÖNDAG
Jag checkade in söndag kväll. Fick veta att jag skulle opas som nr 2 på måndag vid lunchtid. Spenderar en timme på kvällen med att prata med mina föräldrar som skjutsade hit mig. Mamma (som blev opad med en annan slags mag-op 92) berättar att henne stoppade de en slang genom näsan och ner i magsäcken på för att dränera vätska, och narkosläkaren hade berättat för mig i torsdags att en sån slang fick man ifall man gjorde op med öppet snitt. Jag duschar å kryper i koj, och drömmer massor med underliga drömmar om magoperationer.

MÅNDAG
Blir väckt halv sju måndag morgon & får veta att jag ska få den tidiga op-tiden då min op-kompis hade strul med några prover. Var för trött för att flippa ur, utan bara accepterade. Efter dusch så ringer jag min pappa och meddelar snabbt att jag opas tidigt och att jag mår bra. Sedan rullar de ner mig till Op-avdelningen samtidigt som jag får en lugnande tablett (jag upplevde mig själv som mitt vanliga jag, så jag undrar hur uppe i varv jag varit utan tabletten...). Jag får flytta till ett op-bord, jag får ta av mig trosor, de sticker mig med nålar å berättar att de ska sätta en artär-nål samt en kateter när jag är sövd. De rullar in mig i 'moderskeppet' -som jag tyckte det liknande- och där ger de mig gas å sömnmedel. Jag minns att jag försökte fokusera å tänka efter ifall jag kände mig sömnig, att jag ville minnas hur det känns att bli sövd.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ!
Jag vaknar och hela jag känns söndertrampad. Hela min kropp värker. Jag orkar inte röra en lem, inte öppna ögonen, halsen är så torr att jag inte kan prata. VART ÄR JAG? VAD HAR HÄNT? Det enda jag önskar är att jag vore död.

En timme senare har jag fått smärtstillande och blivit sprayad med lite vatten i munnen. Jag är inte panikslagen längre och har ingen dödslängtan. Jag ligger på uppvaket, och jag får smärtstillande och blir sprayad när jag känner mig torr. Halsen känns underlig och väldigt väldigt öm. Ska det verkligen göra SÅ ont efter intuberingen? Tittar mig omkring lite groggy och ser en slang som sticker ut genom näsan, den är fläckad med blod å klet. Jag frågar vad det är för något? har jag blod i lungorna?
Sköterska: Nej det är en slang som går ner till magsäcken, den är kvar efter op
Jag: HAR JAG FÅTT ÖPPET SNITT?! (jag börjar treva över magen för att känna efter såret)
Sköterska: Nej, det blev titthål. Vi vet inte varför du har kvar slangen.
Jag: (väldigt orolig) hur länge ska jag ha slangen?
Sköterska: Tills imorgon i alla fall.
Jag: (gråtfärdig) imorgon?... åh gud...
Jag tyckte allting redan var så obehagligt och jobbigt. Att behöva dras med den där slangen var droppen liksom. Men jag sover och vaknar om vartannat. Och vid ett tillfälle när jag vaknar står det en massa kirurger och kikar på mig.
Kirurg: Jaha. Då ska slangen bort då!
Jag: VERKLIGEN? (börjar nästan lipa av lycka)
En sköterska kommer och drar bort slangen, och HELA VÄRLDEN blev en bättre plats!
Dagen fortsätter på samma sätt. Smärtstillande. Sova, vakna, spraya vatten. Fick ställa mig upp några gånger. Fick blåsa i en flaska för att hålla igång lungorna.

TISDAG
Jag sov inte mycket under natten. kanske 4 timmar. Men jag var positiv o glad ändå. Skulle ju äntligen få komma upp till avdelningen, till mitt rum. Ligger mest och lurar och tänker, får sitta upp o borsta tänderna o lite småsaker. Tillslut får jag åka upp till rummet.

Det var härligt. Hade en tv att titta på. Fick dricka lite klara vätskor (U-N-D-E-R-B-A-R-T), ligga och vila och mest ha det skönt. Fick stiga upp några gånger och promenera med gå-stol också, det gillades! Var skönt att sträcka på benen. Men magen känns väldigt stel och ihop-dragen. Som en ostbåge man inte kan räta ut.

ONSDAG
Och imorse vaknade jag av att en.. läkare (eller var det kirurg?) sa att jag ska åka hem imorgon. Något jag INTE vill. Jag vill stanna en dag extra, vara helt säker på att jag klarar mig. men vi får väl se hur det blir. Magen gör ont, och att gå på toan är verkligen besvärligt. Men att ta sprutorna i magen går jättebra. Idag har jättemånga ringt till mig, och min op-kompis tittade in också! Har verkligen saknat henne.

Nu vill dom att jag ska tillbaka till rummet å ta mina sprutor, svälja mina tabletter och få ett av såren omplåstrat (det åkte av i duschen).

Vi hörs ;)