Tålamod & Förståelse

Det är lustigt hur olika man blir behandlad av olika människor.

Mamma erbjöd mig att komma förbi imorgon och hälsa på lite. Först tackade jag nej och sa att jag var så gnällig just nu att dom nog skulle ångra inbjudan om jag kom förbi, och då svarar hon lugnt att jag inte är det minsta gnällig och att jag visst borde komma förbi.

Jag frågade pappa en gång hur det kom sig att när alla andra tyckte jag enbart gnällde och var jobbig, så tyckte alltid han och mamma att jag inte var gnällig (eller också att mitt gnäll var befogat och därmed okej). Och han svarade att det berodde nog på deras livslånga erfarenhet. Att de lärt sig bygga upp ett tålamod & förståelse unga människor inte har..

Själv tycker jag att mitt gnäll förvisso är befogat, men ändå jobbigt. Jag menar, allt jag kan tänka på är hur dåligt jag mår, eller hur ont jag har, och då blir det ju automatiskt så att när jag ska prata om något börjar jag rabbla om på om hur synd det är om mig.

Jag har INTE mina föräldrars tålamod och förståelse. Jag skulle bli skitirriterad på en sån som mig. Men förhoppningsvis bygger jag upp det med tiden, det vore underbart om jag kunde vara lika snäll och förstående mot mina framtida barn som mina föräldrar är mot mig idag.

Sen lugnade mamma mig lite på några punkter. Att magsår behandlar man så det försvinner, och sen äter man tabletter i förebyggande syfte. Och ifall det är gallsten så man tar bort gallan så är inte det någon katastrof heller, att hon lever utan gallblåsan och har inte behövt ändra på något alls i sitt liv.

Så det enda jag verkligen oroar mig över just nu är att komma till sjukhuset i tid på tisdag, samt hur det kommer bli ifall de gör en gastroskopi. Ska jag kämpa för att få vara vaken under proceduren? Hur fruktansvärt är det egentligen? Ska ta och söka lite på vikt-forumen jag är medlem i tror jag bestämt.