Tillbaka till där det började

Igårnatt insåg jag att jag helt enkelt måste ringa sjukhuset, så det gjorde jag nu för bara någon timme sedan.

Fick veta att jag måste åka den långa resan till sjukhuset jag opades på, eftersom de inte kommer vilja ta emot mig på sjukhuset här i stan (eftersom jag inte opades HÄR...)

Fick en tid på tisdag tidig morgon, sköterskan sa att kirurgen förmodligen kommer vilja göra ett ultraljud för att kolla efter gallsten, och en gastroskopi för att kolla inuti magen... Jippie... Har hört att det sistnämnda ska vara SÅÅÅ "kul"..

Tanken på att dessutom krångla med bussar och tåg i nuläget känns vidrig. Önskar jag var berättigad till sjukresa men icke. Och mina föräldrar är bortresta så dom kan inte hjälpa mig. Försöker få tag i min syster för att höra om hon har möjlighet att följa med mig. Annars blir det väl bara att bita ihop, ta tåget/bussen ditut samt krångla med deras skitdåliga ENDA busslinje...

Just nu tycker jag skitsynd om mig själv. När mamma ringde imorse så bara grinade jag för att jag varken vet ut eller in. 5 dagar?! Ska jag stå ut med detta i 5 hela dagar till?


Och jag kanske är larvig, men en stor anledning till att jag vill ha ressällskap är att det finns en trygghet i att inte vara ensam. Att ha någon att prata med i väntrummen, att ha någon man kan prata med om hur man känner och vad man tänker. Känner mig som världens största baby just nu. Men jag har på känn att jag nog får åka ensam. Och då blir det väl som alltid, lås in all oro och rädsla längst in i kroppen och måla på ett leende som bevisar för omvärlden hur fantastiskt självständig man är.

Men men. Har iaf köpt omeprazol på apoteket och fick tillstånd av sjuksköterskan att ta dom fram tills besöket. Jag ber till Gud att dom kommer hjälpa.

Ååååh ge mig styrka.