Grötmagen

Jag upptäckte när jag gått ner till ungefär 85kg att jag började återfå förmågan att suga in magen (det här är något jag trodde man ALLTID skulle kunna göra... men när jag kom upp över 85kg för flera år sedan så blev det svårare och svårare. Så innan nu, har jag inte kunnat dra in magen på flera år).

Det känns otroligt skönt att kunna göra det. Som om nu har fettet äntligen flyttat sig och börjat ge rum åt magmusklerna igen :)

DOCK sere inge vackert ut... Det är många som påpekar att min hud dragit ihop sig så väldigt bra, och på sätt och vis håller jag med. Men magen.. den drar inte ihop sig alls. Men jag har fått tillbaka midjan iaf!

Lägger in en bild här (haha jaa... jag blev så lycklig över att kunna dra in magen igen att jag tog ett fotobevis) så ser ni själva vad jag menar.


MEN. Jag tänker inte sura över det. Hoppas ju ändå på att få barn i framtiden, så magen hade förmodligen spruckit under graviditeten ändå, så det här är MIN mage, och jag tänker inte hata den även om den ser lite deppig ut ;)

Ps. Nu känns det inte lika omöjligt att nå 75kg till jul. Det vore SÅ underbart! Världens bästa julklapp!

- 2 timmar senare -

Satte mig och räknade lite... Enligt statistiken ska en GBP opererad gå ner 15 BMI enheter eller 75% av sin övervikt. Jag hade totalt 50kilos övervikt (110kg, BMI 43), så om jag går ner 15 BMI enheter eller tappar totalt 75% av min övervikt så landar jag på 72kg (BMI 28). På ett sätt känns den siffran magisk... Jag minns inte ens hur det känns att väga 72kg.

Men samtidigt vill jag ner mer än så... Jag vill bli normalviktig. Än en gång undrar jag ifall jag har orealistiska förhoppningar... Borde jag satsa på typ 70kg och vara nöjd sen? Eller är det BRA att jag vill ner till 60kg? Kommer det få mig att kämpa desto mer?

Only time can tell...