Att jag opererat mig blev definitivt den utlösande faktorn för den här självinsikten, men eftersom de flesta opererade kan äta godis och annat så är det inte operationen som hindrar mig idag från att tröstäta - för mitt tröstätande var aldrig relaterat till MÄNGDEN mat eller godis jag stoppade i mig, utan beteendet i sig.
Att helt plötsligt få ett enormt sug efter att äta, vadsomhelst. Mat, godis, kex, negerbollssmet... Jag har tillochmed tröstätit vanliga osockrade kellogsflingor när jag inte haft något annat tillgängligt. Men visst vill man helst äta något gott, och i mitt fall var inprincip allt skitdumt GOTT (precis som de flesta tycker).
Redan efter 1 vecka på nutrilett så började jag lägga märke till när jag ville äta mat eller godis som mest, och det var inte när jag var hungrig (!). Ytterligare en vecka gick och jag märkte ännu lite tydligare NÄR jag ville äta. Efter dessa två veckor beslöt jag mig för att helt enkelt försöka fortsätta på samma sätt, nu när jag börjat förstå/märka mönstret i mitt ätande. Och ju längre tid som gick, ju mer tydligt blev Mitt mönster...
Jag fick ett helt olidligt begär efter att äta något dumt varenda gång...
..Jag kände mig ensam och utan vänner
..Jag tyckte att någon inte förstod mig
..Jag gick förbi en spegel och kände mig ful
..Jag funderade över mitt liv
..Jag törstade efter kärlek
..Jag tänkte på mitt ex
..Jag blev rastlös
..och listan kan göras oändlig. Kort sagt: i början fanns suget efter att stoppa något i munnen där HELA tiden nästan. I takt med att jag började glömma/komma över mitt ex så försvann suget efter mat när jag tänkte på honom. Och när jag var sysselsatt (inte rastlös med andra ord) så försvann suget också. När jag insåg att det fanns lika många som förstod mig som de som inte förstod mig så försvann suget på den punkten med (men bara för att jag märkte mönstret så försvann INTE suget direkt! Det tog sin tid..)
Jag tror framförallt att suget försvann, för att jag inte matade begäret. Varje gång en situation uppstod då jag VILLE äta något (bara något litet. bara en näve chips, eller en liiiten chokladbit..) men lät bli, så lärde jag mig att hantera situationen genom att TÄNKA istället för att äta.
Detta var något helt nytt för mig. Förr brukade jag sitta och småmumsa på saker medan jag satte på en film eller något annat för att helt enkelt fly från känslorna som bubblade upp inom mig.
Kan väl tillägga att godis och skräpmat (pizza, hamburgare, varmrätter etc) alltid var mitt förstahandsval när jag tröståt. Så genom att strikt förbjuda just detta, märkte jag mönstret ännu tydligare. För varenda gång det där "monster-suget" kom (alltså, inte vanligt sug när man är småsugen på en speciell maträtt, och inte heller hunger, utan suget man får när en psykologisk påfrestning sker) så suktade jag JUST efter snabbmat och godis. Medan när jag bara var hungrig så ville jag ha typ husmanskost, eller när jag blev småsugen ville jag ha en specifik maträtt. Suget efter godis och annat dumt dök enbart upp när jag var ledsen över något.
Så i mitt fall hörde godissuget till största del ihop med att jag var ledsen. Vilket det kanske inte alls gör för andra, och därav kanske inte mitt sätt funkar för andra heller. Men jag kan ju säga att jag hade inte en susning om att mitt godissug bottnade i känslor förrän låååångt efter att jag slutat med det.
Och jag kan erkänna att på sistone har jag känt mig väldigt kärlekstörstande, känner mig lite som en hormonell tonåring igen... och det har påverkat mitt monsterssug enormt! Flera gånger i veckan så kommer suget efter choklad nu, och det är alltid i samband med att jag tänker på killar. Dödsfjantigt... Jag känner mig dödsfjantig. Men eftersom jag vet VARFÖR jag är sugen på chokladen, så är det lättare att motstå. inte lätt, men lättARE. För egentligen är jag ju inte sugen på choklad, eller hur? Jag är sugen på ett par glittrande ögon, en varm famn och närhet... Och det spelar ingen roll hur mycket choklad jag skulle stoppa i mig, för chokladen kan inte ge mig det jag verkligen vill ha.
Men som sagt: Jag har ingen aning om ifall avhållsamhet kan fungera för andra. Men det var avhållsamheten som tvingade Mig att se inåt.
Varje dag är en kamp, för alla.
Nu när jag tjatat klart så tackar jag för mig ikväll och
önskar er alla STORT LYCKA TILL nu över julen! :)
Ps. Kom på nu, något jag själv funderar på att göra:
Köpa en liten dagbok eller liknande, och slita fram den och skriva ner mina känslor varenda gång jag får monsterssuget. Det kanske skulle funka ännu bättre än att bara grubbla över sina känslor? Att skriva av sig är ju väldigt effektivt...
Du är inte alls fjantig!! Jag har liksom du upptäckt mitt ätbeteende, att jag äter på mina känslor. Det är inte alltid lätt. Många gånger hjälper det för mig också att tänka mig ur suget.
SvaraRaderaJust nu och några dagar tillbaka har jag ett enormt sug....är egentligen inte sugen på något speciellt men känner bara att jag måste stoppa saker i munnen. Jag tror att det beror på att jag inte kan kontrollera min situation, all tid rinner ur mina händer och jag hinner inte med det jag vill (och då är det ju jättebra att sitta och blogga:):), men det fungerar som en tröst istället för att stoppa saker i munnen).
Dem dagar vi faller är verkligen en kamp för oss "ätstörda".
Det där med boken är ju kanon. Jag skriver varje kväll i min samtidigt som jag använder en bok om KBT (som handlar just om att förändra sina tankar).
Kramis Lila
Klart du inte är fjantig, vad är det för fjantigt med att längta efter kärlek och närhet? Det är väl hur mänskligt som helst. Du kanske ska se din längtan som något helt naturligt och att det är okej att känna så?
SvaraRaderaFör vrigt- väldigt bra skrivet. Jag känner igen mig i hela inlägget. Jag tror dessutom att nycklen till att få vikten att stanna borta, och inte bar gå ner, är att förstå sina mönster och jobba med sina tankar.
En riktigt God Jul till dig!
Kram
Älskar vad du har skrivit! Känner igen allt du talar om, jag har haft detta socker suget så länge jag kan minnas. Och precis som du skriver är man inte bara lite sugen. Utan MÅSTE ha! Gör nästintill allt för att få en påse godis. Och det är ju sjukt! Otroligt jobbigt att handskas med! Det känns bra att man inte är den enda med detta problemet, utan att andra också kan förstå. Jag har väldigt svårt att komma ikontakt med mina känslor, och det har aldrig slått mig att det kunde ha med detta att göra. Men jag ska absolut ge detta ett försök och även skriva ner mina känslor. Men däremot har jag ibland satt mig ner och skrivit ett brev eller något för att komma på andra tankar.. TACK för att du ville dela med dig av din erfarenhet! /Karolin:)
SvaraRaderaTack för dina fina beskrivning av dina upplevelser! Jag försöker ta tag i mitt tröst-/hetsätande och det känns så hoppfullt när man läser om andra som varit fast i samma skit och tagit sig ur det. Men det känns skrämmande att behöva möta sina känslor. Jag är alltför van vid att fly...
SvaraRaderasjukt bra skrivet! även det sista! ska försöka det! tack på förhand!
SvaraRaderaKänner igen mig i allt du skrev! Ibland dessutom när jag vet att det finns något sött hemma så kan jag gå och ta det bara för att det finns, fast jag inte ens i sugen. bara för att komma på andra tankar liksom...
SvaraRaderaTACK för ett underbart inlägg. Jag är "21 årig normal trevlig snygg tjejer som bor i Los Angeles (flyttade hit för 1 år sedan)" som säkerligen utåt tros ha ett underbart liv - MEN jag har som många andra här märker jag - samma ätstörning - och det har plågat mig DAG och NATT så länge jag kan minnas. Jag vart tjock som barn och det har alltid suttit kvar. Jojo bantat hela mitt liv och varit smal, tjock,smal, tjock, smal, tjock.. u name it! Jag vill så gärna bryta detta mönster för det plågar mig varje dag. Jag tänker alltid på maten. Alltid. FÖRUTOM när jag är med vänner/pojkvän/familj och har kul. Då tänker jag aldrig på mat, eller att jag vill sätta mig i ett hörn o kränga godis och ben&jerry. Jag har noterat detta under många år, och kommit fram till att jag - precis som du - äter när ja känner mig ensam, tänker på min framtid (har väldigt höga krav och mål), stressad, ska jobba.. bedövar känslorna med andra ord.
SvaraRaderaFörra hösten vägde jag 73 kg till mina 173 cm, vilket är ganska lagom då jag är väldigt vältränad. Men sen spårade det ur, när jag flyttade, pga ensamhet, stress etc. Nu väger jag (jag har ALDRIG vägt såhär mycket i hela mitt liv) 86 kg. Det är inte normal att gå upp 13 kg på 10 månader kan jag tycka.. Så ett problem syns ju ganska tydligt här.
Jag funderar (och har funderat sedan jag vart 13) på HUR jag ska ta mig ur detta. Jag lyckades faktiskt en gång i tiden bli av med min sociala fobi med KBT vilket jag är så glad över.
Kul att du uppskattade inlägget! Trillade ju tillbaka i godisträsket några år efter att jag skrev det men lyckades sluta med godis igen, med samma tankesätt: Godis kan inte ge mig det jag EGENTLIGEN är hungrig på.
RaderaJag förstår din sorg över viktuppgången och känslan av maktlöshet! Men du skriver att KBT hjälpt dig förr, kanske kan KBT även hjälpa dig att ta itu med din relation till ätandet? Jag är ÖVERTYGAD om att det är hopplöst att ta itu med sin kosthållning ifall det underliggande problemet är psykologiskt - och inte tas itu med först.
Jag önskar dig all lycka och skriv gärna igen och berätta hur det går för dig! Kramar från soliga Sverige