Hugg det inte i sten

En god nära vän till mig sa nyligen att sedan jag opererat mig har denna vän börjat fundera, och tänker ibland att det verkar så bekvämt och skönt att bara behöva äta så väldigt lite för att bli nöjd. Den här vännen har dock alltid sagt (till alla, inte bara mig) att magoperationer är onödigt, och att det är bättre att fixa viktproblemen på egen hand och att det dessutom alltid finns risker med att lägga sig under kniven.

Så vännen verkade kluven under samtalet, och uttryckte även sin frustration över att ha "tagit ställning" och "huggit sina åsikter i sten", när operation Nu (till skillnad från Då) plötsligt inte känns lika onödigt, dumt etc.


Detta fick mig att tänka på hur jag själv sett på operation som lösning genom åren. Som tonåring, när vikten skenade iväg så bröt jag ihop vid köksbordet, och min mamma grät nästan hon också för hon förstod min känsla av maktlöshet, och dessutom önskade hon att hon kunde hjälpa mig. Den gången så sa jag (och kände genuint) att jag önskade mig en magsäcksoperation. Vid detta tillfälle vägde jag inte tillräckligt mycket (jag VAR ordentligt tjock, bara inte tjock NOG), och var heller inte gammal nog.

Så med andra ord var jag mer än positivt inställd till en sådan drastisk lösning TIDIGT. Men sen, när jag både var gammal nog och tillräckligt överviktig, så hände något.

Helt plötsligt så sa jag till mig själv (och enbart till dom som började diskutera operation som möjlighet) att en operation var en genväg. Det var fusk. Jag skulle minsann gå ner på egen hand, med blod svett och tårar. Jag tänkte:
"Hur kul kan det vara att aldrig kunna äta upp en tallrik på restaurang? Hur kul kan det vara att alltid vara klar med sin portion en evighet innan alla andra? Hur fruktansvärt skulle det inte vara att inte ens kunna äta EN normalstor portion när det är ens favoritmat som serveras? Hur fullkomligt vidrigt skulle det inte vara, att kanske vara fysiskt hindrad ifrån att äta vissa saker? Jag skulle nog känna mig fången, fängslad, inlåst och fastspärrad. Och tänk ifall allt det där skulle leda till djup depression? Livet kanske skulle bli en enda lång PLÅGA av att vara hindrad utan möjlighet till att själv välja?"

Nu i efterhand vet jag varför jag EGENTLIGEN var så emot operationen under en lång tid. För andra är det kanske uppenbart bara av att läsa tankarna ovan, men för mig var det inte alls uppenbart. JAG VAR SKITRÄDD. Jag målade upp ett mardrömsscenario av den absolut värsta tänkbara utgången utan att ens överväga för en sekund att det kanske skulle kunna bli bättre och INTE sämre.

Det tog sin tid, och mycket självrannsakande innan jag insåg att jag inte var rationell i mitt tänkande, och att det enda rättvisa sättet att fatta ett BRA beslut var att faktiskt läsa på, samt väga riskerna och nackdelarna mot möjligheterna och fördelarna.


Och vad som blev otroligt jobbigt när jag en dag insåg att jag faktiskt VILLE ha en operation, var att få andra att förstå varför. Att förklara för andra varför jag ändrat åsikt. Och framförallt; att i slutändan kunna TA att folk skulle tycka att jag var lat, dubbelmoralisk och allmänt korkad. För vad andra tycker väger INTE tyngre än MIN hälsa fysiskt och psykiskt.


Så jag högg först i sten, och sedan ångrade jag mig. Och det är en OTROLIGT jobbig process när man gjort på det sättet. Jag märker allt oftare att detta inte bara gäller viktoperationen, utan ALLT i livet, ALLT man tar ställning i och ALLT man har en åsikt om. De senaste månaderna har jag fått äta upp så mycket av vad jag uttalat mig kring, just för att antingen Någon eller Något fått mig att omvärdera min ståndpunkt.

Så numera tänker jag inte hugga något i sten,

för imorgon kan jag ändra mig.