Jag lever

Mitt liv har verkligen ändrats i takt med att jag gått ner i vikt, och den största ändringen är nog att jag spenderar mindre mindre och ännu mindre tid vid datorn. Dock gillar jag både att blogga, skriva och småpyssla med annat vid datorn, så jag kommer aldrig i livet sluta att bänka mig här helt!

Just nu är jag ute och umgås med vänner varenda dag och det känns som att mitt hem bara är en plats jag sover på, och sen jag träffat Killen sover jag inte hemma mer än kanske varannan natt, så mitt hem känns "mindre hemma" än någonsin.

Men jag tänkte ändå försöka "uppdatera" lite kring vad som pågår!

Motion: Inga planlagda promenader, men tiden med folk innebär så gott som alltid många timmars promenerande om dagen, och just nu räcker det, fast i framtiden ska jag försöka med något hårdare och mer rutinlagt.

Mat: Vissa dagar slarvar jag som bara den. Antingen för att jag nästan lever på fikabröd en hel dag, eller för att jag kanske enbart äter frukt (pga tidsbrist som gör att jag blir för stressad för att ställa mig i köket). Jag tror dock detta bara är tillfälligt, och när jag vant mig mer vid min fartfyllda tillvaro så kommer matbeteendet bli mer stabilt.

Självförtroendet: På ett sätt känner jag mig vackrare än någonsin. Killen säger att jag är vacker. Hela jag. Han har ju sett mig i underkläder/badkläder.. Och tycker ändå att jag är vacker.
Men jag känner mig fortfarande ful. Med honom är jag vacker, men när jag är med andra eller ensam är jag ful. känner mig ful rättare sagt.


Jag har beställt tid hos min läkare, och när jag går dit tänkte jag ta upp hur jag känner med huden på magen och brösten. Hon är ju min husläkare och det var hon som skrev remissen för min operation, så kanske kan jag få hjälp med huden genom henne. Det är värt ett försök iaf. Och jag har fortfarande inte blivit kallad till ettårskontrollen på sjukhuset där jag opererades, så snart ringer jag dit och frågar när fanken jag ska komma. Känns enormt irriterande att dom inte kallade mig till någon halvårskoll, och att de nu inte kallat mig till någon ettårskoll när det faktiskt inte ens är en månad kvar tills min ettårsdag som opererad.. gör mig verkligen verkligen irriterad.

Med det sagt... livet rullar på, och jag menar verkligen LIVET. För jag kan inte minnas sist jag kände mig så levande. Sist jag var utomhus och sög i mig dofterna från årstiden och verkligen KÄNDE dofterna. Sist jag promenerade i regnet och verkligen KÄNDE dropparna mot huden. Jag lever. Jag andas. Mitt hjärta slår.


Jag har lust att krama varenda människa jag får syn på idag, för så lycklig är jag. Livet är inte perfekt, men det är ett liv, och jag lever det. Äntligen!