Den senaste tiden känns det som att den meningen ekar och nöter sig in i mitt huvud tills jag får skavsår.
Jag har i min enfald dessutom förbisett mitt egna beteende-mönster. Jag LÄRDE mig ju, jag fick BEVISAT för mig i början av min viktnedgång att mitt ätbeteende är ett SYMPTOM för hur jag mår på insidan. Och ÄNDÅ skyller jag på saker som "ökat socialliv" och "glida tillbaka i gamla vanor". VARFÖR har/hade jag så svårt att acceptera och SE att mina gamla vanor återvände pga att något var FEL?
Jag gick ner i vikt och blev smal. JIPPIE. Jag började träffa killar och vänner mer. JIPPIE. Jag började få ökat självförtroende, kunde köpa normalstora kläder och bla bla bla. Och så träffar jag en snäll kille, en fin och omtänksam kille, en kille som tycker jag är otroligt vacker och underbar, en kille som accepterar alla mina sidor - bra som dåliga - och vill spendera varenda dag med mig. Jag blir kär, vi blir ihop, jag får en egen tandborste med mugg, badlakan och hela köret hemma hos honom. Jag svävar på moln.
Och jag börjar äta mer. Oftare. Fel saker. Trycker i mig precis allting jag lovat mig själv att aldrig äta igen. Det börjar långsamt, successivt växer det. Snart smiter jag iväg till kiosker och in i mina föräldrars skafferi. Nästintill hetsäter utan att yttra ett ord till någon, för jag intalar mig att det bara är ett tillfälligt nederlag, bara en tillfällig gärning.
Sen börjar jag lyssna på den sorgligaste musiken jag vet, och varenda gång jag beger mig hem till killen jag blivit så förälskad i så känner jag en klump i magen som växer och klättrar sig upp mot halsen.
"Jag har hittat någon. Jag har hittat någon. Jag har hittat någon som ACCEPTERAR mig. Hela mig. ALLA mina knasiga sidor och fixa idéer. Jag har hittat någon. Han är ju jättesnäll. Han är generös och verkligen skämmer bort mig, lagar middagar åt mig, lovordar mig inför sina föräldrar och vänner. JAG HAR HITTAT NÅGON SÅ SLUTA TÄNK SÅDÄR! Sluta snörvla på insidan" tänker jag. Om och om igen.
Klumpen i halsen växer sig starkare och snart börjar tårarna bränna under mina ögonlock varenda gång jag slår in portkoden till hans hem. Varför vill jag gråta och varför har jag en klump i halsen? Allting är ju så bra, så perfekt, jag fick det serverat på silverfat. Tillochmed min familj älskar honom. "Det är bara ännu en gång en fix idé Fattie. Bara dina hjärnspöken. Yttra ingen högt, kväv tankarna tills dom försvinner"
Men jag kvävde bara mig själv. Så när jag tillslut yttrade orden högt, när jag gjorde mina hjärnspöken riktiga och bröt med killen som förgyllt hela min sommar var det som att få andas efter en alltför lång tid under vattnet. Det var som att den efterlängtade luften brände och skavde när jag äntligen fick andas den.
Jag önskar man kunde älska det som är bra för en. Jag önskar man kunde älska det som vore bäst för en. Men man väljer inte vem man älskar.
Jag insåg att jag var kär i kärleken. Jag blev förälskad i att ha någon, att bli omfamnad och accepterad, åtrådd för mer än en natt. Jag blev förälskad i att inte vara ensam. Och det hatar jag mig själv för. För det är egoism och rädsla som föder sådan kärlek, och långsamt äter upp en från insidan. Jag är en egoist.
Och vad som gör det hela värre är att jag sitter och har världens humörsvängningar. Ena sekunden är jag stolt över att jag jag ändå grävde fram modet att bryta innan det gick längre, en annan del blir skitförbannad på mig själv för att jag försökte tvinga mig själv att känna något jag inte kände (för inte nog med att det var dumt, det var dessutom jävligt elakt mot killen ifråga), och den sista biten är hysteriskt ledsen och rädd - För jag känner mig ensam. Och jag ÄR INTE ensam. Jag har nog aldrig tidigare varit MINDRE ENSAM än i dagsläget. Det enda som försvunnit är den fysiska närvaron, och det var ju den som inte räckte till för mig, så vad gnäller jag om?
Hursomhelst. Min bloggtorka och skitdåliga ätbeteende har säkert berott på detta. Allting blev bara så fel.
Men en sak märkte jag tydligt.. Samma ögonblick jag gjorde slut och började prata högt om mina tankar så försvann aptiten. Jag vill inte äta något alls knappt, jag mår mest bara illa. Det är om något en kontrast emot vad jag ville stoppa i mig medan jag höll allting inombords. Jag droppade från 59 till nästan 56 i vikt på bara fem dagar..
Just nu dricker jag mest vatten och röker som en tok. Och i helgen blev jag kallad "förebild" av en bekant. Sicken förebild jag är. Egoistisk, hetsätande och fullständigt vilsen.
Man ska väll alltid vara egoistisk?? Kom igen nu! Sluta deppa och tänk på att du gjorde det som var absolut bäst för dig. Ibland tror man att man har träffat number one och att man är så käär. men nej, kär i kärleken händer allt för ofta. Såklart du kan bli en rättvis förebild, så underbar du är! Så kom igen och kämpa lite nu. Allt handlar inte om att gå ner i vikt, det handlar om att le med själen!
SvaraRaderaMan får göra val som i slutänden kanske kan anses vara "fel" utan att man är en dålig människa. Det är okej. Jag tror man lär sig som mest av sina små bakslag, se det som en viktig lärdom istället för ett misstag.
SvaraRaderaJag skickar en stor virtuell tröstkram.
Du verkar ha kommit en bra bit på väg tycker jag. Du börjar nog inse att välbefinnande kommer inifrån och ut, inte utifrån in...
SvaraRaderaHa en bra helg!
Det är sjukt vad det här liknar mig! Har varit med om precis samma sak. Kommer fortsätta läsa din blogg, så jag hoppas du kommer att fortsätta!
SvaraRaderakram
Sara
Tänk ändå att någon mer är som mig, även om vi inte tog till samma "sköld", men vi båda plockade fram våra ovanor.
SvaraRaderaJag har dålig självförtroende och jag har en förkärlek till pessimism och negativa tankar.Can't help it, jag ser saker ur det värsta perspektivet först, tänker alltid: "men tänk så händer det", "tänk så gillar dom mig inte". Mina vänner måste ibland knacka mig på huvudet och säga: "Tyst nu, allting kommer inte gå fel hela tiden!"
back to the point, jag gjorde samma sak, jag blev förälskad i kärleken. lurade mig att tro att det faktiskt inte var så, att han var "the one" och sedan började jag undra var min depression kom ifrån. vi var tillsammans i sex månader, han var allt jag borde vilja ha, helt ärligt så var han verkligen det. Men det förde inte med sig något bra, de sex månaderna var jag så nedstämd på ett sätt som jag aldrig varit nedstämd på förut.
jag insåg inte hur förvrängt allting var,förrän jag låg där och grät och inte kunde förstå varför jag mådde som jag gjorde när livet var "perfekt". Jag hade fått ett jobb, jag hade bokat en biljett till mitt livs första riktiga äventyr, samt så hade jag honom. som tog hand om mig och brydde sig om mig.
jag förstod inte förrän jag lämnade hem och honom för min resa, det tog mig TRE dagar att inse att jag mådde dåligt för att jag låtsades som allt var perfekt. Jag låtsades att jag inte visste om att känslorna aldrig infann sig på riktigt hos mig, de var bara ett trygghetsbehov som fanns, jag visste ju att jag drog honom med mig, för han älskade mig till slut. Det gick så långt att han började älska mig, medan jag aldrig blev ens blev kär.
Jag gjorde slut, det var det bästa jag kunde göra för mig själv och dessutom för att avsluta det mest egoistiska jag gjort.
Vi är egoistiska. Men är det inte så det ska vara? Vi finns för oss. Du finns för dig, det här är din chans att få skriva den historien om dig själv som du vill ha. Ibland innebär det att vi sätter oss själv i främsta rum, att vi är "egoistiska".
Det är något jag lärt mig acceptera, jag är självisk, jag kommer inte sluta vara självisk för det är mig själv livet handlar om!
"in the end the only thing you really own is your story, better make it a good one!"
Det är faktiskt så, det är inte själviskt att se till sig själv i första hand. Du ska må bra, det är viktigast. After all.
(trots att vi gör dumma saker ibland och drar gränsen lite vääl långt ut. Men det är sådant vi lär oss av eller hur?)
Jag är mållös.
SvaraRaderaJag tror att jag aldrig har läst en sådan beskrivning av varför jag tröstäter och det fantastiska sätt du kopplar det till dina känslor.
Jag är så imponerad (och i ärlighetens namn litet skrämd då det faktiskt närmade sig skeletten i min tröstätargarderob som jag aldrig tittar in i...).