Jag är rädd

Jag vet knappt ens hur jag ska börja berätta. Kanske för att jag så inbitet tror att ingen förstår, eller ens vore villig att försöka.

Jag får väl börja med stress-biten. I mina egna privata tankar så försonade jag mig med tanken att "Jag känner mig fullständigt utbränd" för över ett halvår sen. Men dessa tankar yttrade jag inte högt till omvärlden, för jag jobbar ju inte, och dessutom har jag halverat min kroppsvikt, så om något borde jag vara motsatsen till utbränd eller hur?

För att inte tala om vad för typ av reaktioner jag fått de få gånger jag ens försökt nämna att jag känt mig stressad.. Folk har bokstavligt talat fnyst och sagt saker i stil med att "du har all tid i världen".

Hursomhelst. Jag tror att jag fått min poäng framförd. Jag kände mig slutkörd, missförstådd och vågade helt enkelt inte säga något till någon buhu synd om mig. Nu till slutklämmen.

Jag, min bästa vän och min bror var ute och skulle handla bakingredienser, julklappar och annat juligt stressigt kuligt. Inne i affären känner jag hur allting börjar gunga. Något som sker lite i tid och otid när jag känner mig stressad, så jag börjar skaka på huvudet för att "skaka av mig det".


Jag öppnar ögonen. Jag sitter på ett golv och något luktar konstigt. Min ena arm är jätteblodig. Någon håller mig i armen och sticker mig. Dom blodar ner min jacka. Ljuset är konstigt och gult och det gör ont i mina ögon. Mitt huvud gör ont. Det luktar så konstigt.

Svart.

Det bullrar. Jag öppnar ögonen. Jag är i ett konstigt otäckt rum. Ett rullande rum. En bil?

Svart.

Jag ligger på något halt och kallt. Min bästa vän är där. Hon tittar på mig. En läkare undersöker mig. Mina tröja är av och mina bröst syns -Jag som är så blyg.. Orkar inte bry mig.

Svart.

Jag får en gosig knäppbar tröja. Jag inser att jag sitter på en brits i ett litet bås på sjukhuset. Jag vänder mig mot spegeln mitt emot britsen. Jag har blod på hakan, är rödskrapad i ansiktet.. Min käke gör ont. Det känns som en "sprängande" smärta. Det är väl inte jag?

Nån (min vän tror jag) säger att jag svimmade, att jag krampade.

Jag tittar i spegeln. Är det jag?

Plötsligt ser jag min Björnkille och hans vän komma skyndades genom korridoren. Björnkillens ögon får mitt hjärta att brista. Varför ser han så ledsen ut? Jag kramar honom och ler, säger att jag mår jättebra. Hans ögon blir inte mindre sorgsna.

Allting är suddigt. Huvudet gör ont och jag är hungrig. Jag får två panodil och dropp. Min bror dyker upp, säger något om att jag kollapsade bredvid en distriktläkare, och att han skulle ringa mamma och pappa som var bortresta. Jag känner mig dum som svimmade när de var bortresta. Nu skulle de oroa sig, ha samma ögon som Björnkillen säkert. Att jag alltid ska ställa till det.

Luddigt. Sega timmar. Blodproverna de tog kom tillbaka, allt såg bra ut. De ska röntga mitt huvud istället. Väntar. Väntar. Bästa vännen hjälper mig till toaletten två gånger, Björnkillen ser orolig ut. Bror är borta. Bästa vännen åker. Björnkillen och hans vän spelar kort med mig. De blänger på personalen för att få dom att skynda sig. Undrar om killarna är lika uttråkade som jag. Vill hem. Vill ha något för huvudvärken. Får äntligen åka iväg till röntgen efter många timmar. Häftig maskin tycker jag.

Återvänder till rummet. Minuterna känns som timmar. Jag får inget för huvudvärken. Efter två timmar säger dom att allt ser bra ut. Inget fel på mitt huvud. Bra bra. Stressutlöst anfall. Distriktläkaren bredvid mig i affären hade sagt till ambulanspersonalen att jag föll ihop, tappade medvetandet och krampade i över 1,5 minut. Hade ett såkallat "Grand Mal" (=stort epileptiskt anfall)

Är urless på att sitta och vänta. Trött på att se Björnkilles oroliga ögon. Trött på att droppet blir nedblodat så fort jag rör armen. Trött på att jag inte får något för huvudvärken. Trött på allt. Vill bort. Vill hem. Dom låter mig åka hem, säger att jag ska bli kallad till magnetröntgen av hjärnan om några månader. Bra bra.

Bror kommer och hämtar oss. Jag är mycket bestämd och vill åka och handla glass och hamburgare. Är lite fundersam över varför allt som hänt känns mer och mer luddigt och avlägset. Som en dröm. Tycker det är gott att äta, åker hem sen.


......Därefter känns dagarna ÄNNU luddigare. Min mamma ringde och pratade lite grann, men ingen annan. Hon kom och hälsade på också, och erbjöd sig att tvätta min blodiga jacka. Jag var mycket mycket trött och vimsig. Korttidsminnet är helt kaputt och jag glömmer hela dagar, konversationer jag nyss haft osv. Frustrerande.

Jag kan helt ärligt inte minnas vad jag gjort exakt sen det där hände. Jag har varit hemma hos mina föräldrar en gång. Jag har varit hos min läkare och testat lungorna (grattis till mig, min tid som rökfri har gjort mina lungor 20 år yngre), jag har varit på en tjejkväll... Men jag kan inte minnas på vilka dagar, vad som sades osv..

Natten till julafton fick Björnkillen influensan, fast det fattade inte jag, min egocentriska idiot, utan trodde han var arg på mig. Så jag sprang iväg mitt i natten och köpte cigaretter som jag rökte. På Julafton valde jag att stanna hemma med honom istället för att åka någonstans. Jag tänkte och kände att det nog var bäst. Dels skulle nog min hjärna må bäst av att slippa stressen, skriken och paniken som alltid uppstår på julafton med paket, småbarn, tv och allt, men dessutom så skulle ju inte min Björnkille behöva vara ensam och sjuk. En lugn julafton med den jag älskar. Men något blev knasigt. Jag kände mig så otroligt misslyckad. För inte kunde jag lindra Björnkillens vånda, och dessutom gick jag miste om en fin dag med familjen. Hur kan man vara för stressad för att vara med på julafton? Så medan Björnkillen sov, kedjerökte jag i smyg på balkongerna och grät. På julaftonskvällen kom min bror förbi med paket och mat åt oss. Men vi orkade inget knappt utan gick istället och lade oss.

Därefter är dagarna som ett sudd. Björnkillen kände röklukten och skällde ut mig för rökandet när jag varit så duktig och slutat. Jag lät honom slänga cigaretterna och lovade att inte röka mer. Hela dagarna har bestått utav att sova, dricka, äta och glo på tv.

Inatt låg jag och tänkte. Jag var på väg att börja gråta igen, och tänkte stiga upp och skriva ner alla mina tankar här i bloggen. Men halvvägs upp ur sängen stannade jag. För varenda gång jag går på toa, tar en dusch, går till affären eller ens går ut med soporna så händer det, precis som det hände när jag skulle stiga upp mitt i natten..

Jag blir rädd. Jag vill inte vara ensam. Jag börjar grubbla över VARFÖR jag föll ihop och krampade. Jag undrar om det kommer hända igen? Jag är helt löjligt otroligt virrig och glömsk sen anfallet, det "snurrar till" så som det gjorde i affären varenda dag fast utan att jag svimmar.. Kan anfallet ha gjort något med min hjärna? Varför hände det mig? Varför pallar jag inte lite jävla vanlig stress som alla andra? Rädsla. Djupt, rotad och bottenlös rädsla.

Och där var jag, halvvägs upp ur sängen då Björnkillen vaknade och tog tag i mig. "Vad är det?" frågade han, och då.. då klarade jag inte att hålla tyst längre. Ingen ringer och frågar hur jag mår, och den enda (mamma) förutom Björnkillen som faktiskt inte låtsas om som om det regnar ser så jävla vettskrämd ut att jag får tunghäfta och inte kan prata om det ändå..

Så jag kröp ihop intill honom och viskade "Jag är rädd". Sen kom allt det andra också. Alla orden jag tänkt men inte vågat yttra högt. Och han lyssnade, trots febern, mardrömmarna, ledsmärtorna och allt det där så var han bara helt och hållet där för mig. Och han sa åt mig att inte vara rädd, att han ska försöka vara med mig så ofta han bara kan, att jag ska prata med honom.


Nu är jag på väg att börja grina igen, för jag är så jävla less på det här. Jag är så jävla less på att vara trasig. Är jag inte fet så är jag något annat. Hur kul är det att vara smal och pigg men lika senil som en gammeltant, lika humörsvängig som en gravid kvinna, och lika röksugen som en 70årig kedjerökare? Och nu vill jag inte att någon ska ringa och prata med mig heller. För folk blir så himla rädda att de inte ens vågar fråga hur man mår. Orka prata med folk som egentligen inte alls vill veta vad som försiggår i mitt huvud.

Förlåt om jag är egoistisk, men det är jag som föll ihop och slog i huvudet så illa att jag såg snudd på misshandlad ut i en veckas tid. Det är jag som grinar och är rädd och tycker allting känns konstigt och surrealistiskt. Folk borde fan inte undvika mig, det är jag som borde undvika folk om något...


Nu kanske jag är orättvis. Men jag är så jävla ledsen och ingenting blir ju rätt. Jag har nog aldrig känt mig så jävla sårbar och maktlös i hela mitt liv. haha vad säger detta om mig då.. Jag kan inte ens skriva med gott samvete att jag känner mig sårad och övergiven utan att vara rädd för att göra någon annan ledsen.

"Varför bryr du dig så om hur andra ser dig?" det är en fråga jag fått höra SÅ ofta. Och jag vet fortfarande inte svaret. Men vad svaret än är, så är det ju anledningen till varför all den här skiten händer.


Ps. Röker inte (fast fan så sugen jag är...), tröstäter inte. Har snarare avsaknad av aptit just nu. Och här är wikipedias förklaring av "Grand Mal": "Den mest välkända typen av epileptiska anfall. De börjar med att personen blir stel i hela kroppen (tonisk kramp). Därefter faller han/hon medvetslös omkull med rytmiska muskelryckningar (kloniska kramper) i hela kroppen. Anfallen upphör i regel efter någon eller några minuter. Anfallet är i sig inte skadligt men det finns risk för skador vid fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad."