Visst, jag har själv en typ av ätstörning, att ta till godis, mat, alkohol osv för att döva jobbiga händelser och känslor. Men det känns lite som att ätandet beror på att man förlorat kontrollen, medan anorexia och bulimi handlar om att faktiskt HA kontroll. Det är ett sjukligt kontrollbehov. Kanske är det därför jag inte förstår? För att det är motsatsen till det jag "lider av"?
Hursomhelst så snubblade jag in på en blogg där bloggerskan tydligen strävar efter sjuklig undervikt (jag tänker inte lämna ut adressen eftersom jag är emot pro-ana sidor) och frågade henne rätt ut:
"Jag blir alltid lika oroad av att trilla in på bloggar såsom denna, men för första gången någonsin tänker jag faktiskt fråga rakt ut - blir du verkligen lyckligare av att sträva efter en ohälsosam siffra på vågen? Jag har verkligen försökt att läsa mig till om hur det ligger till, om det är en avsmak för mat, en skev syn på vad som är normal-smalt eller om det är en sjuklig fixering vid att ha kontroll över sin kropp, men jag får verkligen ingen riktig insikt känner jag.
Jag vill inte göra dig arg eller provocera dig, utan jag är genuint nyfiken på varför du eftersträvar en så otroligt smal kropp? Tror du att du kommer kunna bibehålla en så smal kropp utan att få sjukdomar, näringsbrist (nu tänker jag inte på fett och kolhydrater utan vitaminer, mineraler, protein osv) och tja... skada din kropp helt enkelt? Vill du spendera hela ditt liv med att ständigt kämpa emot vågen? Jag menar, som en tävling. Det finns mängder med människor som spenderar hela sina liv med att tävla antingen i spel, sport eller liknande.. Finner du njutning i att tävla mot din egen kropps behov? (Ännu en gång, jag menar varken att vara sarkastisk eller provocerande, utan jag tänker bara högt eftersom jag verkligen inte förstår)
Vore jätteglad om du svarade"
och jag fick tillslut ett svar, men känner mig faktiskt bara ännu mer förvirrad efter detta:
"Svar till Fattie
Jag ber om ursäkt för att mitt svar dröjt. Jag såg en sak X hade skrivit och jag kan relatera mycket av hur jag känner till hennes text så jag kopierade den rakt av och har sedan ändrat lite efter vad som passar mig bättre, orginaltext finns i Xs blogg.
'Jag älskar känslan av att spy och känslan efteråt. Jag älskar att veta precis vad och hur mycket jag äter, jag älskar att träna. Jag älskar de dagar då jag inte ätit. Jag älskar yrsel och blodsockerfall, jag älskar lugnet som infinner sig i kroppen när vågen visar nedåt. Jag älskar hur oron släpper när måttbandet visar färre centimetrar. Det här är JAG, mitt liv och min trygghet. När maten och vikten går bra så gör allt det.'
Hoppas det var lite svar på det du sökte."
För det hon beskriver, det tycker jag låter som hur man mår när något är riktigt fel, när kroppen signalerar att man är sjuk. Yrsel, blodsockerfall, känslan när man kräks..
Men ännu en gång börjar jag då tänka på mitt egna beteende. Hur man kan gå till affären och köpa något man VET kommer vara dåligt för en (antingen för att det leder till viktuppgång, eller också för att man överäter och skadar sig genom illamående, magbesvär osv) och sen gå hem, och stoppa i sig tills man nästan spricker. Och man gör om det, trots illamåendet, trots magontet, trots den onda cirkeln som bidrar till viktproblem så gör man det, om och om igen. Men när det handlar om överviktiga som överäter, då är det tappad kontroll, då är det brist på karaktärsstyrka, osv. Något man gör mot sig själv trots att man inte vill. Eller är det medvetet? Är det självskadebeteende man utsätter sig frivilligt för?
Ju mer jag grubblar över stört matbeteende, ju mer förvirrad känner jag mig. Ibland tror jag att jag fått sån otrolig insikt och kontroll över den sidan hos mig själv, men dagar som dessa så undrar jag om jag verkligen har det, eller om jag bara lurar mig själv.
Och så tänker jag för ett ögonblick, att anorektiker ska ju enligt den vanliga sjukdomsbilden tro att de är tjocka/feta pga skev självbild, och helt enkelt vilja ta kontroll över vikten en gång för alla. Om vi utesluter att de är sjukligt smala och vänder på steken och målar upp följande scenario istället:
"En kvinna ser sig i spegeln och studerar sin feta kropp. Hon känner hur fettet och huden viker sig varje gång hon rör sig eller sätter sig ned. Hon önskar att hennes eviga bantningsmetoder och promenader skulle löna sig någon gång. Att vågen kunde visa resultat istället för misslyckanden varje gång hon ställer sig på den. Hon önskar att hon kunde köpa den där klänningen eller de där jeansen, och att de skulle sitta på det sättet som hon önskar på hennes kropp."
då kan jag relatera. Det var ju sådär det alltid kändes när jag var överviktig.
Men eftersom det är en smal människa som tänker så är detta givetvis sjukligt och INTE bra. Men visst kan jag relatera till vanmakten, uppgivenheten och desperationen. Den ständiga känslan av att aldrig nå i mål, att aldrig lyckas.
Hur kan jag relatera till tänkandet/resonerandet samtidigt som jag känner att jag ABSOLUT INTE ALLS förstår?
Jag känner att jag tänker i cirklar just nu. Detta är ett ämne jag säkert kommer återvända till, när jag brutit cirkeln.
Tycker Ni att det finns likheter i ätstörningar hos överätare och självsvältare?
Eller tror Ni att de är varandras raka motsatser och kanske därför absolut inte kan relatera till den andre?
Jag har erfarenhet av både bulimi och känslomässigt överätande. Det började med det sistnämnda, som jag har haft problem med sedan tidiga tonår. På ett sätt äter man ju för att döva sina känslor, iaf jag tänkte (och tänker) att när jag överäter, så får jag känna mig normalsmal. För normalsmala kan äta mycket/dålig mat utan att det gör nåt. Förnekelse, helt enkelt. Varje gång jag äter nåt är det samtidigt som ett misslyckande, ett bevis på att jag inte har kontroll över ätandet. För nåt år sedan lyckades jag dock ta mig samman och gå ner övervikten. Därmed kom även en sjuklig rädsla för att gå upp i vikt igen. När jag ätit för mycket, eller skräpmat i allmänhet så fick jag panik. All rädsla för att bli tjock igen samlas på nåt sätt i det jag just ätit, det är på nåt sätt kärnan till ångesten. Hur är det då lättast att bli av med ångesten, att göra det ogjort, att "deleta" det jag ätit? Jo, att kräkas. Det blev alltså min metod att hantera ångesten, för när den direkta orsaken till ångesten är borta (maten i magen), så kommer även känslan av kontroll tillbaka, känslan av att jag kan hantera det och inte kommer bli tjock igen. Hoppas du förstår nåt av mitt svammel ;)
SvaraRaderaJag tror att de är svårt för båda parter att relatera till varandra. Jag tror de är svårt o förstå hur någon med anorexia tänker, om man själv inte har haft de. Som jag. Jag har haft de 2 ggr, i mitt ganska korta liv. Personer i min omgivning fattar inte alls. Jag ser ju mej själv som världens fetaste (fast vågen säger något helt annat) De spelar ingen roll vad vågen säger för mej. Vad jag ser i spegeln. Jag tycker ändå att jag är fet. Jag blir aldrig nöjd med min kropp. Sorgligt men sant. Vissa perioder i livet bryr jag mej mindre. Då kan jag äta. Men de dåliga samvetet finns alltid där. Jag vet precis vad jag stoppar i mej, hur många kalorier det innehåller, o hur mycke man måste röra på sej för att bränna dom. Jag har kontroll. Jag tror att det är de som är "kicken". Eller hur jag ska säga. De finns inte mycke man kan kontrollera i livet, o när allt annat skiter sej så har man iaf kontroll över EN sak. Vikten/maten...
SvaraRaderaOch jag kan inte alls relatera till varför/hur man äter för att släta över känslor, att äta när man mår dåligt, är ledsen osv. Jag förstår verkligen inte varför man gör så?! Jag är precis tvärtom. När jag mår dåligt äter jag ingenting ist...
Tack för en jättebra blogg iaf! Du är grym!
Tror inte alla gör det endast för ovanstående svar. Har själv lidit av anorexi som sedan gick åt det bulimiska hållet. Mitt utlöstes av min omgivning. Precis innan tonåren fick jag struma, kroppen producerar för lite hormon, en effekt är att man går upp i vikt och blir väldigt svullen. Stallet där jag hade min häst var väldigt utseendefixerat. Fick dagligen höra att jag aldrig skulle få en pojkvän om jag såg ut på det sättet. Detta var alltså vuxna människor, inte barn som man kanske skulle kunna tro. När läkarna sen upptäckte vad felet var så fick jag medicin och började gå ner i vikt. Orden som jag fick höra under så många år brände konstant inom mig och jag blev livrädd för att gå upp i vikt. Fritt från tankarna de skapade blir jag nog aldrig helt och under stress blir de ihärdigare, men jag gillade det aldrig. Jag gjorde det för att jag trodde att jag skulle bli mer omtyckt, jag trodde verkligen det. Idag kan det kännas sjukt men jag trodde verkligen att människor skulle tycka bättre om mig då ju smalare jag var. Men oj vad många år det tog att komma ur, sen några återfall där jag tyckt jag ätit för mycket och då spytt av rädslan. Jag får fortfarande jobba konstant med mina tankesätt kring mat och kropp, påminna mig att jag duger och att jag är omtyckt av mina nära.
SvaraRaderaJag har mailat dig! Det blev för långt och privat för att skriva på bloggen :)
SvaraRaderaJag tror att svaret som du fick var till för att provocera. Själv har jag ätstörningar och jag kan berätta att jag inte njuter ett dugg av att kräkas eller att vara så hungrig att jag håller på att svimma.
SvaraRaderaMen jag avskyr min kropp och känner mej så fet. Ja, jag är normalviktigt men samtidigt ser jag mej själv som jag såg ut då jag vägde 20 kg mer. Jag har liksom du lidit av BED och jag ser på mej själv med avsmak på grund av den tappade kontrollen.
Jag vill ha kontrollen över mitt ätande och inte svälla upp igen. Jag är livrädd för att äta normalt eftersom jag är rädd för att tappa kontrollen och vikten skjuter i höjden igen. Det leder till en ond cirkel som är omöjlig att ta sej ur.
Jag tror att likheterna ligger i det att man försöker kontrollera eller maipulera andra känslor med hjälp av mat. Överätaren känner att den inte har kontroll och försöker döva sina känslor med mat. Anorektikern igen koncentrerar sej på sitt matintag och träning så mycket att det inte finns utrymme att tänka på de egentliga känslorna bakom beteendet. Så jag tror nog att du kan relatera väldigt bra. Din text kändes i varje fall klok.
Hej!
SvaraRaderaMycket intressant blogg! Har iofs läst den nu ett par månader men har "gömt" mig lite. Du tänker mycket, och det är positivt. Det gör jag också. Dina frågeställningar delas av många! Jag har lidit av Bulimi förr, och det jag känner är skillnaden mellan självsvält och överätning är just det du säger... kontrollen. Om det finns något gemensamt så kan jag inte tänka på nåt speciellt. Ingenting på rak arm alltså.
Skriv, skriv, skriv. Du har många "fans". Jag är bara en av dem :)
Jeg sliter med overspising (både BED og COE) og har tidvis også anorektiske tendenser, så jeg kan absolutt si at det finnes likheter i de to ytterpunktene. I alle fall for meg.
SvaraRadera