Klyftan mellan smala och tjocka

Jag har haft ganska vilda debatter med både främlingar och närstående nu det senaste, och det känns som att den mentala klyftan mellan tjocka och smala aldrig varit vidare än den är just nu. Jag tycker det känns som att de bägge sidorna verkligen inte förstår varandra...





"Det sundaste för en riktigt tjock människa är att ge sig ut och träna, äta rätt och sluta med godiset och allt det där"

Detta uttalande har jag nu hört så många gånger att jag börjar se rött. Jag tror att varenda överviktig människa på planeten är väl medveten om att rätt kost och motion skulle vara den ultimata lösningen. Så varför tränar och bantar inte tjocka människor ner sig? Varför börjar dom inte redan med detta vid första gången de någonsin börjar gå upp i vikt? Alla tjocka (som inte varit det HELA livet vill säga) kan nog minnas vilket skede i livet då de började öka i vikt. Skilsmässa, graviditet, utbrändhet, samboskap, nytt jobb, eller i stort sett vad som helst. Och vad kan majoriteten av människor minnas att de gjorde vid viktökningen? Jo de försökte bli av med vikten. De började kanske med viktväktarna eller köpte ett gymkort, men av olika anledningar så gav det inget permanent resultat. Antingen gav man upp innan man ens hunnit ge det ett riktigt försök, eller också lyckades man för att en tid senare lägga på sig alla kilona igen plus några till.

Och om man varit tjock sen man var barn, ja då har man ju aldrig vetat om annat! Många har haft oturen att ha föräldrar som legat till skuld för deras vikt. Fet mat, snabbmat, godis ofta, fika ofta osv. De har helt enkelt blivit gödda under sin uppväxt, och är man uppväxt med den typen av mat, så känns det ju naturligt att sund mat som smakar hemlagad är fylld med fett och dylikt.

Eller också kan det vara genetiskt, och då spelar det ingen roll ifall ens familj var hälsofreaks som levde på morötter och åkte på sportsemestrar på varje tillfälle som gavs, eller ifall man matvägrade under barndomen, för man var överviktig likförbannat. Den enda "dieten" som skulle kunna få en att antingen gå ner lite grann eller få en att åtminstone stå still i vikt är en svältdiet ingen människa mår bra av. För ens egen kropp fungerar annorlunda ifrån andras. Man kan inte äta samma sak som andra och ändå ha samma vikt, man är dömd att alltid alltid alltid få kämpa och slita och försöka motarbeta sin kropp genom att svälta och träna på ett sätt ingen "normal" människa skulle behöva.

Så är det så enkelt? Är det bara att äta rätt och träna rätt och så är det fixat?
NEJ
För världen är orättvis, och för vissa skulle det inte fungera ens om de åt rätt och tränade rätt. Och de som inte har genetik att skylla på då? Varför går inte dom ner i vikt?


"Tjocka människor ÄR korkade. Det är klart dom är! Varenda VETTIG människa förstår ju att man måste ta sig i kragen och ändra livsstil för att något ska hända. Det är helt enkelt brist på självdisciplin"

Ja, hur många tjocka känner sig inte ledsna över att detta är en ganska vanlig uppfattning? Jag vet själv att det här var det absolut värsta tänkbara jag kunde föreställa sig att folk skulle tycka om mig. Ju tjockare jag blev, ju mer kämpade jag för att försöka glänsa och visa mig smart, för att få en "dum"-stämpel pga min vikt kändes förödande.

Jag tror helt ärligt att VARENDA tjock människa INNERST inne VET vad som är rätt och fel att äta. Vad som är en för stor portion, eller vad för mat de borde undvika. De VET att de inte borde äta godis, dricka läsk och ge sig ut på en promenad när de får en stund över. De VET att de borde skippa den där lyxiga middagen med gräddsås och friterade potatisklyftor med chokladtårta till dessert och istället ge sig ut på en lång sund promenad efter en middag gjord på sallad och en stor mängd protein. Dom VET. Så varför gör man det inte?

Varje människa är unik, och har därmed ett eget unikt skäl till varför man inte gör det.

PÅ MÅNDAG BÖRJAR MITT NYA LIV!
Klichén är ju att man börjar "imorgon" eller "på måndag", man skjuter helt enkelt upp det jobbiga. Man gör scheman, man letar recept, man peppar sig själv och försöker engagera andra. Och ibland, fungerar det en tid. I andra fall börjar man på måndagen och ger upp på torsdagen. Att skjuta upp saker är klassiskt. Man får omvärlden att tro att man skjuter upp det för att kunna planera, stålsätta sig och ha tid för mental förberedelse. Men vad är allt detta i grund och bottnen? Ju, uppskjutning. För det är jobbigt, man VILL INTE. Man tror indirekt att man vill, eftersom man vill vara smal, man vill vara friskare, man vill vara gladare och allt det där. Men varför började man inte redan igår isåfall? För man VILL INTE. Man vill inte göra jobbet som krävs. För man VET vilket jävla slit det är. Man vet hur PLÅGSAMT det är.


JAG FÖRTJÄNAR DEN HÄR GODISPÅSEN...
En annan anledning kan vara djup självförnekelse. Att man FÖRTJÄNAR att äta en 200g chokladkaka framför TVn eftersom man var ute och gick 30min tidigare under dagen. Man rättfärdigar att äta saker, trots att man innerst inne VET att det inte finns en chans att den där 30min promenaden räcker för att förbränna den där mängden. Att man på sin höjd är "berättigad" till att ta två rutor, men då har man också tillintetgjort det promenaden åstadkom. Du gick tre steg framåt men hoppade bak fem på direkten. Självförnekelse, är vad jag personligen tror kan vara den vanligaste björntjänsten vi gör oss. Att säga till sig själv att man FÖRTJÄNAR det där godiset, eller att man inte äter SÅ FARLIGT MYCKET. Man är inte dum, men man orkar inte inse sanningen, för den gör för ont.


JAG ÄR FAKTISKT SOCKERBEROENDE
Jag vet mycket väl hur det känns när man är så otroligt, overkligt, OLIDLIGT sugen på godis, kakor, chips osv att man tillslut bara bryter ihop och börjar gråta som ett barn. Jag vet absolut hur det känns. Ingenting annat i världen spelar någon roll, bara man får lite lite socker i sig. Bara man får "sin fix" för att härda ut. Och HUR I HELA FRIDEN skulle man frivilligt vilja utsätta sig för denna psykiska påfrestning genom att BANTA? Det är ju som att som knarkare frivilligt sluta tvärt. Det finns ingen som vill utsätta sig för ett sådant lidande, när man faktiskt vet hur plågsamt det är. Det är som att man inte har en egen vilja, man MÅSTE helt enkelt få äta det där sockret. Fast egentligen inte. Jag tror detta egentligen hänger ihop med självförnekelse... För om man - FAKTISKT - var FYSISKT beroende av socker, då hade man kunnat gå in i köket och ta några skedar ur närmsta strösocker-påse och sedan pusta ut. Eller också kan man äta frukt, för frukt innehåller absolut socker. Jag har faktiskt försökt med bägge. Jag känner andra som försökt. Och vad hände? Jag var precis lika äckligt sugen på godis efteråt ändå. Så egentligen är det nog inte SOCKERBEROENDE det är frågan om. Det är ät-beroende. Det är PSYKISKT. Det spelar roll VAD det är för mat eller godis med socker du stoppar i dig för att må bättre. Du kan inte byta ut det. Du kan inte mildra suget när du försöker utesluta det du egentligen vill ha. Och om man inte kan mildra smärtan på något sätt alls i ett försök att banta, hur villig är man då att försöka? Rökare har nikotinplåster, knarkare har andra mildrande medel... men vad har vi godis-beroende människor? Ingenting. Förutom att fuska. Och fusket undergräver oss hela tiden så att vi alltid står och stampar på ruta ett. Vem orkar då ens försöka?


eller i mitt fall...
JAG ÄTER MINA KÄNSLOR MEN VET INTE OM DET
Hur vet man om man tröstäter eller inte? Jag kan inte säga hur det är för andra, men för min del så var jag FULLSTÄNDIGT OVETANDES om att jag själv gjorde det under alla år. Jag blev sugen på saker, på godis, choklad, chips, pizza, pasta osv. Jag blev SUGEN. Jag hade inga tankar som gick i stil med "Jag är så missförstådd, jag skulle må bättre av lite chips". Nej nej nej. Inte en enda gång tänkte jag så. Jag blev bara helt plötsligt SKITSUGEN på något. Jag kunde bli sugen i alla situationer. När jag ville fira, när något ledsamt hänt, när jag var uttråkad, när jag var hungrig. Och inte en enda gång TÄNKTE jag att ätandet skulle göra mig gladare, ledsnare eller liknande. Jag var bara rakt av sugen.
Så hur insåg jag att jag tröståt? Jo, för när jag blev fysiskt hindrad från att äta vad jag ville när suget infann sig, så började känslor bubbla upp till ytan. I början var det alltid samma känsla. Frustration, irritation, avundsjuka gentemot andra som kunde äta, sorg osv. Men successivt efter en tid (veckor.. flera veckor tog det) så kunde jag sitta och tänka på en gammal kärlek, och helt plötsligt blev jag dödligt sugen på choklad. Mitt i tankegångar kring kärlek och ensamhet så blev jag sugen på choklad?! Det var en väldigt underlig upplevelse, men det började ske allt oftare. När jag tänkte på förlorade vänner, när jag tyckte synd om mig själv, när jag kände mig ensam, när jag hade bråkat med någon... Vid varje tillfälle jag antingen utsättes för något mentalt påfrestande eller mindes något obehagligt så fick jag en brännande lust att äta något. Det blev en riktigt enorm AHA-upplevelse, och jag erkänner att jag hade aldrig i min vildaste fantasi för några år sedan kunnat föreställa mig att jag var en person som åt mina känslor. Och hur kan man sluta äta, när det är en försvarsmekanism man OMEDVETET använder sig av? Du kan ju inte sluta med något, när du egentligen faktiskt inte är fullt medveten om varför du gör det? Hur många gånger under åren har jag inte frågat mig själv "VARFÖR Fattie är det så svårt för dig att bara SLUTA? Varför kan du inte bara tacka nej. varför fortsätter du äta trots att du är mätt? Varför fortsätter du när du blir så ledsen av att gå upp i vikt?" och det var en väldigt stor anledning till att jag tappade kontrollen. För jag hade för lite självinsikt för att förstå vad det var jag egentligen gjorde. Jag åt inte för att det var så himla gott. Jag slickade ju mina sår! Det är ju som att be någon som råkat skära sig eller bränna sig att sluta skrika så förbaskat. De skriker av ren reflex. För det gör ONT. De måste agera ut sin smärta, och det gör kroppen åt dom automatiskt. Be dom sluta skrika hur många gånger som helst, de kommer inte sluta för det! Något man gör instinktivt utan att ha kontroll över, kan man inte bara tvärt sluta med.

Det finns säkert mängder med andra anledningar till att man just själv misslyckats, inte orkar eller liknande, men jag kan inte sätta mig in i varenda människas situation helt enkelt. Att det skulle vara bristande självdisciplin är givet. Men inte på det sättet "smala" människor verkar se det som. För dom är det ganska ner på jorden och logiskt tänkande som gäller.

Börjar man gå upp i vikt gör man något åt det innan det hinner gå för långt
Har det redan gått för långt börjar man äta rätt och träna
Varför?
För ju tjockare man blir desto högre riskföljder tillkommer, såsom hjärtsjukdomar, ledproblem, diabetes osv.
Vem utsätter sig fullt frivilligt för sjukdom när man kan förhindra det?

Men om man lägger till all problematik jag drar upp ovan, så handlar det inte bara om logiskt tänkande. Det handlar om självinsikt, vilja, styrka, mental bearbetning, problemlösning, nedtrappning, dämpningsmetoder och mycket mycket mer. Då är det inte "bara" självdisciplin som krävs, utan en OTROLIG och ENORM självdisciplin! Det är inte framförallt att fatta ett beslut och stoppa rätt saker i munnen och aktivera kroppen på rätt sätt, utan innan man KAN UTFÖRA DETTA helt logiska och självklara, så måste man ha åtgärdat den bakomliggande mentala biten. Du kan inte börja läsa Matematik C innan du plöjt igenom A och B kurserna först.


Men sen FAKTISKT så har jag ofta hört överviktiga människor säga

"Smala människor vet ingenting!"

Vilket är helt och hållet FEL. Dom vet massor, framförallt om hur det är för DOM och likasinnade. Varför vi inte tycker att dom vet eller förstår, är helt enkelt för att dom aldrig befunnit sig i vår sits. Dom har inte bantat tillsammans med en kompis och GÅTT UPP i vikt när dom gjorde på samma sätt som kompisen som GICK NER i vikt. Dom har aldrig fått ett så dödligt sug efter en snickers att dom börjat gråta inför sin mamma eller sambo. Dom har aldrig kämpat och kämpat och slitit med sin vikt bara för att misslyckas så många gånger att självkänslan ser ut som en punkterad schweizerost. Dom har givetvis erfarenheter av andra typer av misslyckanden, motgångar och orättvisor i livet, men inte på de punkter som känns relevanta för oss under en diskussion om vikt och självdisciplin!

Jag kan tex inte överhuvudtaget ens föreställa mig hur en hjärtsjuk människa känner, tänker eller mår. Jag kan verkligen inte sätta mig in i hur det känns för en cancerpatient som tynar bort långsamt. Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att vara en människa som blev slagen metodiskt under hela sin uppväxt. Jag KAN INTE förstå. Jag KAN INTE sätta mig in i hur de resonerar kring viktiga frågor i livet och synsätt på omvärlden. Jag kan försöka, jag kan sympatisera, men jag KAN INTE FÖRSTÅ för JAG HAR INTE VARIT I DEN PERSONENS SITS. Och det vore naivt av dessa personer att förvänta sig att jag ens skulle kunna FÖRESTÄLLA mig hur det kändes.

Man kan inte begära att en smal sund människa som aldrig haft problem med vikten (antingen pga en fantastisk ämnesomsättning eller för att denne tycker om att träna och äta sallad) ska kunna förstå hur det är att vara tjock och behöva slita. Det är orealistiskt.


"Jag blir så arg när en smal människa klagar på att hon är tjock!"

Jag kan hålla med om att när en smal människa yttrar sig om sina komplex när en betydligt större person står bredvid är smaklöst, taktlöst och rent av illa beteende. Det är okänsligt och respektlöst. MEN! Smala människor måste också få ha komplex. Har man varit smal hela livet, och sen i vuxen ålder helt plötsligt går upp 5kg så kan personen känna sig ENORM. För hon har alltid varit en viss storlek, och sen ändrades det. Det spelar ingen roll om det bara är 5kg, det kunde lika gärna varit 30kg. Hon har rätt att känna sig tjock, hon har rätt att vara olycklig över dom där kilona. Borde inte vi OM NÅGRA som faktiskt genuint och innerligt FÖRSTÅR hur hon känner? Kanske är det JUST DÄRFÖR hon yttrar detta när den överviktiga kompisen står bredvid? För att få sympati? Just i det ögonblicket kanske denna smala människa är så fokuserad på sig själv att hon inte tänker sig för, utan råkar bete sig som en elefant i en glasbutik. För hon vill ha medlidande och förståelse? Javisst är det okänsligt, men det är också mänskligt. Det finns elaka människor som medvetet gör och säger saker för att såra, men man kan inte gå genom livet och tro att alla är så elaka. Det är inte rättvist att döma folk på det sättet, särskilt när man inte vill bli dömd på förhand själv!



Efter att ha både läst vad folk skriver, och lyssnat på vad folk säger, så tycker jag att överviktiga människor är väldigt ilskna och bittra på smala människor. Jag förstår det, efter att ha hört vad smala människor säger om överviktiga, det är svårt att inte bli arg och ta åt sig. Men varför slösa energi på att bli så abnormt arg på någon som helt enkelt inte förstår? Det är snudd på orättvist mot dom faktiskt. Jag är en hetlevrad människa som verkligen tar eld i diskussioner där jag känner mig orättvist anklagad, men jag inser också mer och mer att det nog egentligen är frustration. För man vill bli förstådd, och när man inte lyckas förklara för människor så att dom förstår och sympatiserar snarare än hackar, då blir man arg och ledsen.



Vad jag vill ha sagt med allt detta är väl helt enkelt att det verkligen finns en klyfta mellan smala och tjocka. Den ena sidan förstår inte den andra. Vi tycker dom smala är opålästa och elaka, dom tycker vi är korkade och självömkande.

Detta är grava paralleller, men inte alltför långt ifrån sanningen. Och det är verkligen synd och skam. Eller vad säger ni?