Pannkakor med kärlek

För ungefär en vecka sedan beslöt sig en visdomstand för att kika fram i min mun. Dag för dag har smärtan blivit värre och värre, vilket jag försökt "vifta bort" då mina tidigare visdomständer också gjort ont, men alltid gått över av sig själva.

De som rått mig att gå till tandläkaren har jag bara snäst av med
"Jamen då går jag dit, blir uppläxad kring hur man borstar tänderna, blir rådd att ta alvedon och avslutningsvis får en saftig räkning med mig hem som jag inte har råd med. Så nejtack. Jag rider hellre ut stormen"

Men idag, efter fem dagars ökande smärta som vägrat lägga sig, samt att jag idag inte ens kunde äta eller dricka för att det gjorde så kolossalt ont, så ringde jag tillslut och fick en akuttid. Och vad hände?

Jo jag blev uppläxad kring hur man borstar tänderna, blev rådd att ta alvedon, och fick en saftig räkning jag egentligen inte har råd att betala. Åh javisst ja, de tog faktiskt lite bilder, de sköljde min mun med koksaltlösning (tills jag började grina av smärtan vid trycket) och PLUSSADE PÅ min räkning med en specialtandborste och ett munskölj jag definitivt inte heller hade råd med.

Ingen spruta för att bedöva. Inga lite extra starka tabletter då jag redan provat alvedon som inte fungerar. Inget.

Så där satte jag mig utanför tandläkarmottagningen med bultande mun och en liten påse med tandborste och munskölj. Och så började jag grina. Jag ringde mina föräldrar och beklagade mig, och de tröstade i den mån de kunde. Sen ringde jag Björnkillen som bad mig att sluta gråta, att spara tårarna tills jag kom hem så han kunde trösta och krama mig.


Det lustiga är att när man väl mår riktigt dåligt på en punkt, så dåligt att man inte kan hålla sig samman längre, då dyker allt annat smått i livet upp också. Man börjar tänka på ALLT, varenda liten småsak man tycker är jobbig och tung. Och så var det verkligen idag. Jag började tänka på hur trött jag är hela tiden, att jag inte återhämtat mig stress-o-styrke-mässigt sen grand mal anfallet i december, att jag oroar mig över min ekonomi, att jag känner mig trasig, och och och... Saker poppade upp i huvudet nonstop medan jag satt där och grät med telefonen i handen. Egentligen hade jag ont och kände mig uppgiven pga tandvärken, jag var hungrig och trött, men allt det andra kom som ett brev på posten bara för att jag väl lyft på locket till min känslostormande-burk.

Men jag satte mig på bussen och begav mig hemåt. Jag tänkte på vad Björnkillen sagt om att spara mina tårar. Jag skulle minsann få gråta ut rejält när jag väl kom hem.

Och så kliver jag in genom dörren och möts av glad musik från stereon, och när jag går in i köket står han där och steker pannkakor. Han ler och förklarar att pannkakor med grädde och sylt borde vara ganska mjukt och milt att tugga om jag tuggar med sidan av munnen jag inte hade ont i. Sen ger han mig en lång och varm kram.

Och plötsligt ville jag inte gråta. Jag kände doften av pannkakor med grädde, värmen från hans famn, solskenet som lös upp hela köket, doften av hans skinn...



För jag har verkligen en tuff period nu. Jag känner mig trasig och sönderstressad. Det finns så mycket jag vill göra, jag har så mycket planer och idéer jag vill genomföra, men har aldrig ork, och när jag har orken då har jag inte tid. Jag ogillar att erkänna när jag känner mig såhär trasig och skör, för som jag nämnt tidigare "säger man det inte högt, då är det inte sant". Det stämmer ju inte, men ibland känns det som att det bara är enklare att förneka saker och ting. Men jag känner en sådan enorm tacksamhet och varm kärlek inom mig just nu. Björnkillen har fått mig att inse att det är okej att må dåligt, att det är okej att gråta och bara släppa ut allt. Att man inte behöver gömma det, att jag inte är ensam längre. Att han är där för mig.


Och idag kändes det så påtagligt. Jag hade en så vidrig dag. En sådan extremt tung och hemsk dag. Och han fick alla mina dystra och ledsna tankar att försvinna på bara några minuter.


Jag är mer än kär. Jag finner inga ord för vad jag är.