2011

Det här är sista dagen på året 2011.

Jag har nog aldrig känt mer lycka över att lämna ett år bakom mig som nu. Inte för att hela året var dåligt, det var förvisso dåligt till väldigt stor del nu när jag blickar tillbaka, men det fanns goda stunder också.

Men.. Jag hoppas att jag kan ändra mig under året som kommer. Jag hoppas jag kan lära mig att sluta ljuga, sluta vara så självdestruktiv, hålla ätberoendet under bättre kontroll, fatta bättre beslut. Ja mycket. Jag hoppas på stora stora förändringar. Jag har inte ens några nyårslöften det här året, för det känns meningslöst att sätta upp specifika mål. Jag vet faktiskt inte vad jag kommer må bäst av i slutändan, så jag satsar hellre på att förändra hela mig själv och mitt förhållandesätt till livet.



Något jag fått höra mycket på sistone är
"Men du har verkat så lycklig? Det var du väl? Det var väl inte dåligt hela tiden?"
Och jag får lika dåligt samvete varje gång någon säger så. För då blir jag påmind om hur jag gång på gång ljuger för människor som bryr sig om mig. Vilseleder dom och får dom att tro att allting är tipp topp och fantastiskt när det egentligen inte alls är så. Men samtidigt vet jag varför det var så lätt att vilseleda alla. För han är den där sociala, glada, stöttande och populära killen. Den alla ringer, den alla vill vara med, den alla tror är en sån underbar människa. Jag var ju LYCKLIGT LOTTAD som hade honom. Det gjorde det både lätt att låtsas som att allt var finemang, men det fick mig också att ifrågasätta mina egna känslor gång på gång. För om nu ALLA utom jag tyckte han var så fantastisk, då är det ju mer troligt att jag hade fel och att det var MINA känslor som var knasiga, snarare än att han faktiskt var dålig för mig. Någon så omtyckt kan ju inte rimligen vara dålig för en?

Så vad har mitt 2011 varit? Jo Björnkille-året. Jag har suttit instängd och allting har cirkulerat kring förhållandet. Nu när jag tänker på det så är det helt absurt. Att man kan göra så som jag gjort.

Han mejlade mig häromdagen och frågade om jag var arg på honom. Sa att "det pratas" i umgängeskretsarna. Jag blev helt rasande. Av många orsaker, dels för att han själv inte förstod vad svaret var. Dels för att folk pratar bakom ryggen på mig. Dels för att jag blev tvungen att tänka igenom vad jag sagt och till vem. Men samtidigt kunde jag inte med att säga rakt ut till honom att Jo, visst tusan är jag arg. Jag kan inte riktigt säga sånt rakt till ansiktet på personen det gäller. Jag är feg på det sättet, löjligt konflikträdd ska väl tilläggas (ytterligare en sak jag ska försöka ändra på kommande år om det är möjligt). Jag är nästan lika arg på mig själv, jag lägger definitivt inte hela skulden på honom för att det gick så illa som det gjorde, men arg på honom är jag.

Jag är arg för att han fick mig att känna mig som ett psykfall. Jag är arg för att han sa att jag inte borde fortplanta mig. Jag är arg för att han fick mig att känna mig som en alkoholist för att jag tog en folköl en tisdagkväll. Jag är arg för att han fick mig att ifrågasätta vänner pga småsaker. Jag är arg för att han var så respektlös och otacksam mot mina föräldrar (om det inte varit för deras generositet hade vi inte haft tillräckligt med mat alla månader). Jag är arg för att han hade mage att stå och skrika på mig när jag var ledsen efter ett möte med min arbetsterapeut. Jag är arg över att han gjorde narr av mig när jag försökte lätta mitt hjärta för honom. Jag är arg för att han inte ens försökte skaffa jobb när jag höll på att bli deprimerad av ansvaret att försörja oss båda på existensminimum för EN person. Jag är arg för att han gav mig dåligt samvete de gånger jag köpte något för att glädja mig själv. Jag är arg för alla ultimatum han ställde. Jag är rysligt, obeskrivligt förbannad över hur han försökte få mig att ta avstånd från min familj (något han aldrig sa rakt ut, men sånt behövs inte alltid). Jag är arg för att han inte lät mig göra slut de gånger jag försökte. Jag är arg för att han höll fast mig när jag grät och bad honom att låta mig gå. Jag är arg för att han skrämde mig så till den grad att jag ringde läkaren och bad om att få ångestdämpande eftersom jag inte kunde sluta skaka.

Är jag arg? Jo, jag är något helt jävla förbannat arg.
Men ändå kan jag inte säga det till honom. Vad tjänar det till? Vad skulle jag vinna på det? Jag har definitivt inte berättat allt det här för vår umgängeskrets, för jag vill inte starta bråk och osämja. Jag har berättat några av sakerna för någon enstaka individ, oftast för att förklara varför jag så gott som brutit bandet med honom helt. Eftersom ingen kan förstå vad som hänt eller varför jag vägrar att komma till fester och sammankomster om han ska vara där. Jag har blivit tvungen att ge folk en anledning i vissa fall, så visst, jag har inte hållit käften om allt. Men jag har heller inte berättat precis hela historien för någon annan än min bästa vän. Men att då få höra att "det pratas"... Antagligen om något jag anförtrott någon. Det känns vidrigt.


Ska jag vara positiv kanske? Tänka på det som var bra?
Nåja. Tack vare hans närvaro har jag äntligen lärt mig att betala räkningarna i tid. Tack vare honom vet jag nu att jag är kapabel att gå ut och promenera längre sträckor utan att dö av det. Tack vare honom har jag blivit bättre på matlagning och att tänka mer ekonomiskt.

Men inget av det där väger upp hur illa han gjorde mig.


Så det här har helt enkelt INTE varit ett bra år. Det är ganska jobbigt att erkänna det både här i bloggen men också i verkliga livet med tanke på hur mycket jag ljugit om hur fantastiskt det varit. Men det är sanningen. Det är NU jag säger sanningen. Jag borde kanske bli politiker med tanke på hur fantastisk jag är på att ljuga.
Men de sista två månaderna av det här året var iaf till det bättre. Min bästa vän är här dagligen sen han flyttade ut, och att umgås med henne dag och natt har verkligen hjälpt mig inse saker, men också dämpat paniken över att vara ensam. Istället för att springa in i första bästa nya killes armar så har jag kunnat sätta mig ner med henne och prata om saker och ting. Och det har också varit något som gjort de här två månaderna bra, jag har äntligen kunnat prata med någon igen.


Så vad hoppas jag få ut av nästa år?
Jag hoppas att jag kan hålla mig i skinnet och låta bli att rusa in i nya förhållanden. Jag hoppas att jag kan lära mig hantera mina känslor istället för att tröstäta som jag gjort det här året (är dock snart 2 månader godis och snask-fri, så jag är påväg åt rätt håll). Jag hoppas att jag kan visa mer uppskattning och respekt mot vänner och min familj. Jag hoppas kunna växa som person och både bli mer förstående och förlåtande. Jag hoppas att jag kommer finna styrkan att stå på mig mer och ta mindre skit. Jag hoppas att jag kommer finna modet att vara precis hur jag vill vara utan att suga i mig vad andra tycker om det. Jag hoppas jag kommer kunna växa som person och stå stadigt med båda fötterna på jorden. Jag hoppas att jag kommer kunna ta bättre hand om mig själv.



Hur har ert 2011 varit?
Största misstagen? Något ni ångrar?
Bästa framgångarna? Minnen för livet?