Utsidan speglar inte alltid insidan

Tänkte skriva av mig lite, och det känns lite också som en uppföljning till "För min egen skull".

Jag har börjat slänga ut min planer till omvärlden. Planerna på att göra saker för mig själv, som jag blir lycklig av, som jag tycker om, oavsett vad andra kan tänkas tycka och tänka. Och reaktionerna är inte särskilt bra. Dumt nog är det främst utseendebiten alla reagerar på, en bit som för min egen del mest bara känns rolig och kreativ. Det är en sidogrej som gör hela den här "resan" lite roligare, men nu har det estetiska börjat dominera hela uppgiften på ett sätt jag inte önskat mig.

I grund och bottnen handlar ju mitt nya resonerande om att finna mig själv. Att bli trygg i mig själv och klara av att stå på mig och vara den jag helst vill vara utan att bli så påverkad av omvärlden att jag försöker vara någon jag inte är. Givetvis kommer det alltid finnas situationer då jag anpassar mig (så som jag skrev om att jag är lite less på att göra) för liksom... Jag skulle aldrig vara bekväm med att attackera en religiös människa på ett verbalt plan, jag lyssnar hellre på vad denne har att säga för egen del och sen behöver jag helt enkelt inte säga vad jag tycker om detta. Människor måste få tro på det som ligger dom nära hjärtat utan att bli ifrågasatta tycker jag. Eller feminister, eller vegetarianer, eller riktigt gamla människor som har ett helt annat förhållandesätt till livet och åsikter därikring. Bara för att jag inte håller med dom eller förstår deras åsikter behöver jag verkligen inte starta otrevliga diskussioner eller spy ur mig saker som kan uppfattas som okänsliga. Så nej, jag tänker inte ge mig ut på något rebelliskt upptåg för att provocera eller göra någon upprörd, det här handlar verkligen bara om MIG och att finna mitt inre rätta jag. Och några av sakerna jag verkligen vill vara och hoppas att jag faktiskt är - är ödmjuk, snäll och förstående. En människa som respekterar andra och INTE ifrågasätter hur andra lever sina liv.

Men som sagt. Reaktionerna jag fått har inte varit bra. Det enda precis alla verkar reagera bra på är att Jag - relationsmissbrukaren - tänker hålla mig ifrån relationer tills jag rett ut mig själv, minst ett år iaf. Det är lustigt hur människor tänker och tycker saker om en utan att man får höra om det förrän man själv insett problemet. Men det andra, det reagerar tydligen ingen bra på (förutom min närmsta vän som befinner sig lite i samma sits då). Att ta ett vilt kliv ut i världen och slänga ut mina gamla åsikter, moraliska ståndpunkter osv verkar sticka folk i ögonen. Det är dumdristigt, jag kommer göra saker jag ångrar, det hela är säkert bara en rebellisk fas som jag kommer få ångra senare och bla bla bla. Tydligen är det inte okej att sluta leva som man gör och börja famla i mörkret för att finna sig själv.

Men mer än det. Det folk hakat upp sig något abnormt på är utseendet. Av ALLA saker liksom...

Jag avslöjade lite planer jag har för en gammal vän, däribland planerade tatueringar och han svor i telefonen och undrade vem som hade så dåligt inflytande på mig. Det gjorde mig ganska ledsen. Den ena tatueringen har jag planerat i över ett års tid, den andra har jag velat skaffa sen jag var 16. Det är JAG. Det är saker JAG vill göra FÖR MIG. Men bara för att jag låtit bli att leva ut sådana sidor verkar folk tro att jag gör revolt mot omvärlden och bara vill provocera..
Det här är VERKLIGEN tungt. Som jag förvisso förutspådde att det skulle bli. Jag suger ju åt mig folks åsikter likt en svamp, SPECIELLT människor jag ser upp till och tycker mycket om. Att mina föräldrar som är över 60år och uppvuxna i miljöer som format dom väldigt olikt mig tycker illa om vissa val jag gör förstår jag - räknar jag med. Men att jämnåriga vänner som borde respektera vad jag vill göra med mitt liv ifrågasätter mig är så svårt att skaka av sig.

Och ännu en gång fick jag bekräftat för mig själv hur gärna jag vill vara andra till lags. För efter samtalet med honom ville jag bara skita i ALLA mina planer. Varför riskera att förlora folks respekt bara för att jag vill se ut på ett visst sätt?

Men sen insåg jag. Det är som när jag var tjock, och gick ner i vikt. Hur jag blev otroligt annorlunda och bättre behandlad av omvärlden. Jag behövde bli smal för att människor skulle börja le mot mig, säga snälla ord inne på ica eller att grannarna skulle vinka eller nicka när de fick syn på mig. Jag var tydligen inte värd respekt och snällhet som tjock. Och nu börjar jag göra saker som får folk att reagera dåligt igen, och jag känner hur tjockisen i mig morrar och viskar "Ja, sedär. Att bli smal är visst inte allt. Det räcker inte att vara smal Fattie, du måste anpassa dig på alla plan som går för att bli respekterad"


Pratade nyss med min bästa vän och sa
"Jag blir så arg. Av ALLA saker jag gör just nu, att finna mig själv, att komma på hurdan och vem jag vill vara, vilka hobbies jag vill ha, vilka åsikter jag har, vilken moral, av ALLA dessa saker som hör till att bli min egen så är det den pyttelilla biten som är UTSEENDET folk reagerar på och fördömer mig för! Den minst viktiga lilla ytliga SKITdelen! DEN reagerar folk på och hakar upp sig på! Det är ju bara som en liten parantes på slutet och ÄNDÅ kan folk inte bara hålla käften om dom inte har något snällt att säga"

och hon sa
"Det är så fel, men samtidigt inte så konstigt. Du har ju trots allt ALLTID anpassat dig efter vad andra tycker. Ditt hår, dina kläder, din attityd. Har någon sagt något negativt har du ändrat på det tills du blivit accepterad. Det är ju som Spöket sa: 'Jag älskar hur jag kan forma dig. Du är som en lerklump jag kan forma hur jag vill'. Antingen har människor format dig, eller också har dom sett dig för hur andra format dig, och nu när du då bara gör som du själv vill tycker dom inte att det känns som du, för dom vet inte vem du är"

och hon har ju så rätt i det! Det är klart att folk reagerar med chock och oro och tror att jag gör saker för att provocera när det är så olikt hur jag brukar bete mig och se ut. Men vad som gör mig arg och ledsen är när jag FÖRKLARAR att hur jag varit, betett mig och sett ut - bara varit en fasad. Ett sätt att bli omtyckt och accepterad och att detta jag gör och planerar att göra NU är FÖR MIN SKULL och något jag gör för att jag planerat, drömt och längtat efter det - och då TROR dom mig inte?! Det verkar som att folk är mer bekväma med att jag anpassar mig än går min egen väg!

Världen är så löjligt ytlig och jag blir så arg på mig själv och mina uttalanden jag gjort i den här bloggen. Minns inte när eller hur jag formulerat mig, men jag VET att jag flera gånger poängterat att om man vill bli behandlad på ett visst sätt får man helt enkelt anpassa sig för att få den typen av bemötande. Vill man inte bli behandlad som en fet tragisk människa, bli ömkad och ses som oattraktiv, ja då får man banta. Och nu känner jag hur jag bara vill slå mig själv så jävla hårt i huvudet för att jag sagt så, skrivit så, kanske tillochmed fått någon att ifrågasätta ifall de inte varit värda omvärldens respekt! Man ska absolut inte behöva anpassa sig för att bli respekterad och accepterad i samhället! Vill man gå ner i vikt så ska det vara för SIN EGEN SKULL och inte för att få acceptans i den här ytliga löjliga världen vi lever i!

Som jag sagt tidigare, jag är en ytlig människa, men det betyder ju inte att jag försöker övertala någon att se ut eller bete sig på ett sätt JAG tycker är korrekt. Min ytlighet gäller ju MIG SJÄLV. Sen måste jag erkänna att jag försökt uppmana vissa närstående att tappa vikt, men då har det varit av kärlek, för jag är rädd att de ska äta ihjäl sig eller dö i förtid av någon följdsjukdom fetman gett dom. Men jag vet också att jag kan ha sårat dom genom att göra så..


Det är svårt att vara fri och vara den man vill vara när de man tycker mest om reagerar så illa. Jag tycker det här är skitjobbigt och tillråga på allt pyr jag av ilska. Skitvärld. Låt folk vara stora eller smala om de trivs bäst i en viss kroppskostym, stoppa enorma tjurringar i näsan, operera in löjligt stora silikoninlägg i tuttarna, tatuera kinderna, ha hårförlängning och lösnaglar, eller varför inte dom som väljer att duscha utan schampo eller aldrig bära smink? Varför kan vi inte bara få vara dom vi önskar att vara, är bekväma att vara, blir lyckliga av att vara utan att bli ifrågasatta?

Bästa vännen sa:
"Beroende på hur du väljer att se ut kommer det alltid sticka någon i ögonen. Gör man många piercingar och tatueringar söker man sig lättare till extrema individer för att bli mer accepterad och isolerar sig ännu mer från 'de normala', precis som att de som väljer hårförlängning, utmanande kläder, hårt smink och annat i den stilen söker sig till likasinnade och blir isolerade från mindre ytliga människor. Vi grupperar oss för att bli mindre dömda och känna oss mer fria i valet att vara och se ut som vi vill. Fast det inte borde behöva vara så. Det är väl därför man borde undvika att bara umgås i vissa grupper utan istället söka sig till människor som verkar vara väldigt annorlunda från en själv. Bevisa att man inte är sitt utseende"


Kan inflika ett scenario som är så klockrent i detta. Både jag, och närstående till mig som varit djupt deprimerade blir bemötta med enorm förvåning när deras mentala hälsa uppdagats. Varför? Jo för att jag och dom ofta ser snyggare och mer prydliga ut än någonsin. Folk verkar tro att man mår helt fantastiskt eftersom man ser så otroligt fräsch och fin ut.

Men sanningen är att man försöker kompensera sitt dystra inre samt dölja det genom att lägga ner desto mer tid på utsidan. Det är ju den enda skölden vi har mot omvärlden. Och att må dåligt är fult idag, så istället gör vi allt för att se ut att må underbart.

Man är inte sitt utseende.

Slänger med en bild bästa vännen visade mig.

Tycker den är så bra. Men med kroppsmodification menar jag ju inte bara tatueringar och liknande, utan även val av kläder, frisyr, kroppsstorlek, skönhetsingrepp osv.


Vad tycker ni?