..och så rasade väggen

Jag trodde nog verkligen att jag lyckats mura in det här. Jag trodde det. Eller också att jag bara inbillat mig hela skiten och att det där svarta tomma som fyllt mig liksom bara var just tomhet. Att det "sanna känslotillståndet" för hela situationen tillslut kickade in typ och att det var därför det kändes tomt och svart. För att det egentligen, i grund och bottnen inte fanns några riktiga känslor.

Men igår rasade min vägg. Väggen av svart tomhet. Bit för bit föll mörkret itu och så kände jag hur tårarna börjat komma. Tårarna jag inte trodde att jag hade. På ett sätt blev jag skitlättad, lättad över att jag inte behövde förbli den där roboten jag avskyr att känna mig som, men på ett sätt fick jag panik för jag vill inte känna såhär. Jag vill inte känna hur förtvivlan river itu mig och mitt hjärta på det här sättet. Det gör så satans ont.


Och idag är det inte precis bättre. Successivt har en ilska växt i mig och tillslut flippade jag ur fullständigt och började gräla med alla som det fanns möjlighet att gräla med. Satt och halvskrek om något som inte ens hade med saken att göra, inte hade med mitt känslotillstånd att göra. Men jag var tvungen att ta ut min ilska över NÅGOT. Och inte fanken kan jag prata med någon alls om vad som verkligen pågår i mitt huvud för jag känner mig bara larvig och överemotionell över detta. Jag fattar inte ens själv varför jag är så upprörd att jag varvar mellan att vilja slåss och gråta konstant.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allting är bara skit. Skithjärta. Dumma idiotiska skithjärta. Jag önskar jag kunde krossa det med en hammare så det stendog för evigt och aldrig mer kunde ställa till det för mig. Det vore faktiskt bättre att vara hjärtlös och inte känna något alls mer någonsin.

Skit.

En ny tillvaro

Det här året lär inte bli lätt. På ett sätt är allting ljuvligt och underbart, på ett annat sätt skit och elände.

Situationen jag nämnde utvecklades på ett sätt jag inte var beredd på, men som ändå kanske var till det bästa. Jag vet knappt hur jag ska förklara det utan att låta ärkepuckad faktiskt. Men kort sagt kan man väl säga att jag valde att ragga upp en kille som jag verkligen var dundersäker på skulle vara allt jag INTE ville ha. För den kvällen ville jag verkligen bara ha bekräftelse, ha kul. Så vad gjorde jag, jo jag riktade in mig på någon jag tyckte var ofantligt fin att se på men som med största sannolikhet skulle vara omogen och ointresserad av känslor. Dessutom fanns det en massa andra faktorer som gjorde att jag var säker på att JAG inte skulle bli intresserad.

Jag hade fel.

.. och jag trodde verkligen att känslorna jag fick bara var Fröken Needy som spökade på sitt gamla vanliga sätt. Jag blev arg på mig själv och blev rentav självhatisk för att min dumma idiotiska hjärna försökte lura mig till att jag KÄNDE något för en person jag helt enkelt inte hörde ihop med. Så jag bad honom att vi skulle ta det lugnt och inte rusa in i något, både för hans och min skull. Men sen kom chocken. Han erkänner efter en tid att han inte hyser några andra känslor än vänskap för mig.. och jag stängde av helt. Ögonen var snustorra och munnen vreds till ett påklistrat leende. Jag försäkrade honom om att det var helt i sin ordning, att hela poängen med att ta det långsamt faktiskt varit att låta tiden utvisa om våra känslor faktiskt var genuina. Det var en så skrämmande tom känsla jag fick inom mig. En overklighetskänsla. Det hela var ju BRA. Det hela FÖRENKLADE ju allt. Jag borde ha varit glad och lättad, för uppenbarligen var det ju bara Fröken Needy som lurat mig och på det här sättet behövde jag inte såra honom. Så varför kände jag mig helt svart, tom och innehållslös på insidan? Varför kunde jag inte längre höra hur Fröken Needy skrek som hon brukade göra?

Så fort han gick ut ur rummet kände jag hur leendet istället förvreds i en grimas och det började värka i magen. Jag fick ingen luft. Det gjorde ont. Jag blev skitledsen på bara någon sekund och varvade mellan att hyperventilera och inte kunna andas alls. Men när jag hörde att han kom tillbaka så samlade jag mig, och det tomma mörkret fyllde mig igen.

Jag vet inte vad det betyder. Att jag varvar mellan att faktiskt känna fysisk smärta eller inte känna något alls. För all rim och reson säger mig att jag omöjligt kan hysa äkta känslor nu helt plötsligt. Men... en del av mig säger att det kanske är just därför jag är så ledsen. Varje gång jag träffar honom blir jag helt varm inombords, harmonisk. Men börjar vi prata om känslor eller ens hör en romantisk låt så infinner sig det tomma svarta inom mig igen. Jag har stängt av på något sätt. Så länge det bara är vänskap, närhet och liknande går det bra när jag är med honom, men om vi ens nuddar vid ämnet känslor blir jag den läskiga roboten med påklistrat leende igen.

Jag fattar faktiskt inte alls vad som pågår med mig på det emotionella planet just nu.




Men för att hoppa till ett annat ämne. För det här inlägget skulle ju också handla om att jag tror det här året kommer bli skitjobbigt. Jag har så sakteliga börjat ta några osäkra kliv på vägen mot att vara Min Egen och den jag vill vara. Jag har nog aldrig känt mig så... oaccepterad. Ogillad.

Jag fick min egen mamma att gråta. På grund av en utseendegrej. Helt seriöst. Jag är en vuxen kvinna, men faktumet att jag gjorde en ynka liten förändring som jag själv gladdes något enormt åt och kände mig så fin med, det framkallade tårar hos kvinnan som födde mig, och svordomar och förolämpningar från andra familjemedlemmar. I och för sig har jag sedan dess fått väldigt mycket komplimanger, men det är av nya bekantskaper. Det smärtar att människor som aldrig träffat mig förr kan uttrycka så mycket värme och acceptans, till och med gillande - medan dom jag trodde älskade mig villkorslöst reagerar så illa. Jag bävar ju inför resterande utseende-relaterade förändringar jag planerar. Jag vill kunna glädjas obehindrat, men människorna i min tillvaro gör det inte lätt. Om jag var gjord av pengar skulle jag göra allt på en gång, så att det bara behövde bli en ensam stor smäll.. Men dessvärre tillåter inte min ekonomi det och jag får ta allt bit för bit. Tårar efter tårar, svordomar efter fördomar, gång på gång. Men nu är jag iaf mer beredd på reaktionerna, jag får försöka stålsätta mig så gott jag kan helt enkelt. För jag tänker INTE låta andras ogillande stå i vägen för vad jag vill göra med min egen kropp. Tur är väl att jag ändå har några vänner som reagerar positivt på det jag gör, för att inte tala om den nya bekantskapskretsen jag trillat in i.

Och andra saker då. Moral. Livsstil. Sånt där. Ja det gillas inte direkt heller av dom som fått erfara sidan av mig själv som jag nu släppt lös. Den vanligaste reaktionen är oro och varningar för att jag kommer ångra mig längre fram i tiden. Gång på gång förmanas jag att varva ner, ta det lugnt och tänka igenom vad jag gör. Folk får föraningar om att jag kommer spåra ur och begå misstag. Personligen förstår jag inte varför det hela är så hemskt, jag försöker lära mig att bli en mer mjuk, avslappnad och accepterande person. Jag försöker vara frigjord och glad på en daglig basis, i alla situationer och med alla människor. Visa alla kärlek och uppskattning till mina närmsta vänner men även andra medmänniskor. Och dom jag beter mig så mot reagerar väldigt positivt, de beter sig likadant tillbaka. Det känns underbart, att leva i en lägenhet folk vill komma till gång på gång, om och om igen. För att festa, för att umgås, för att se en film eller äta något. Det känns som att jag bygger ett bo av kärlek i mitt liv, men folk reagerar lika illa som om jag knarkat ner mig eller förlorat vettet. Är världen verkligen så spänd, fördömande och kritisk som det känns just nu? Eller är det bara för att jag plötsligt befinner mig på andra sidan om staketet jag aldrig vågat kliva över tidigare?

Nej jag ligger inte runt. Nej jag knarkar inte. Nej jag gör ingenting olagligt, farligt eller som skadar någon. Så vart oron kommer ifrån... det måste vara den totala omvändningen i beteendet som gör att folk blir oroliga, och inte handlingarna i sig.

Jag hade rätt i att det här lär bli den tyngsta och svåraste jag någonsin gjort. Men förhoppningsvis kommer det vara värt det i slutändan.


För några dagar sedan kom jag även till insikt med en annan sak. Förvisso kan jag inte vara helt säker på att jag har rätt, men jag tror det.. Nämligen att jag aldrig blivit älskad. Villkorslöst, ärligt, uppriktigt och genuint älskad. Jag började gå igenom alla kärleksrelationer i mitt huvud (det är ju dock inte särskilt många) och jag insåg att.. Det finns inte en chans att någon av männen i mitt liv älskat mig. För man gör inte illa den man älskar gång på gång, man försöker inte göra om den man älskar, man tvingar inte den man älskar att göra saker dom inte vill eller mår dåligt av, man utnyttjar inte den man älskar, man bryter inte ner den man älskar för att sedan inte bry sig. Jag tror säkert att de tyckt om mig, varit attraherad av mig, uppskattat mig på något sätt.. Men jag tror helt ärligt och uppriktigt inte att en enda någonsin älskat mig så som en människa behöver bli älskad.

Jag har grubblat över vad jag kunnat göra fel... Och har väl kommit fram till samma saker jag skrivit om det senaste. Att jag anpassat mig för mycket, varit någon annan än mig själv osv. Om de mot förmodan skulle älskat mig hade det egentligen ändå inte varit Mig utan fasaden jag upprätthöll. Men jag tror inte ens dom älskade fasaden. Så nu känner jag... utöver lycka för mina nya vänner och frigjordheten, utöver ilska för omvärldens fördömande ögon, utöver allt det är jag nu också rädd. Rädd för att jag helt enkelt inte går att älska. Att jag inte är en människa man blir kär i, att jag är människan som aldrig får någon annan att känna det där "klicket", att jag kommer få nöja mig med någon som tycker om mig och uppskattar mig utan att känna äkta kärlek, eller leva ensam. Det låter kanske löjligt och som att jag är mer än snudd på paranoid... Men.. det känns verkligen på riktigt. Varför skulle de där killarna trampat så oförbarmat på mig annars?

Skitliv. Det är vad det är. Jag varvar mellan att vara glad, harmonisk och känna mig mer fri än någonsin förr, oftast när jag umgås med min bästa vän och de nya människorna i mitt liv. Men helt plötsligt blir jag bitter, arg, rentav hatisk och dessutom skiträdd. För allting är verkligen åt skogen. Jag är en sån fullständig röra och ärligt talat vet jag inte hur jag ska reda ut mig själv eller mitt liv. Än.

Men nu har jag iaf börjat plugga. Det är mer än jag gjort på länge, det är steg i rätt riktning, ett steg mot en bättre framtid än jag föreställt mig de senaste åren. Går pluggandet bra kanske jag pluggar ännu mer eller försöker mig på en liten liten försiktig karriärsdröm jag faktiskt vågat mig på att drömma om och hoppas på det senaste. Bara jag själv kan välja vad jag ska göra av mitt liv, att sitta tillbaka och vara bitter över att saker inte trillar ner i mitt knä har jag inget för. Jag ska försöka slita med allt jag har för att få ett liv jag en dag kan blicka tillbaka på och minnas med värme, glädje och stolthet på ålderns höst.


Så jo. Såhär "illa" har jag ställt till det för mig nu, knappt 20 dagar in på det nya året. Men efter regn kommer solsken, oftast iaf.

Jag försöker lära mig..

Jag är orolig att jag upprepar mina misstag. Gång på gång. Jag är rädd att jag gör det utan att jag ens märker det, är medveten om det.

Just nu befinner jag mig i en sits jag svurit på att inte hamna i. Men likväl slängde Ödet (eller vad fanken det nu var) dit mig, och jag försöker handskas med det hela på bästa möjliga sätt. Det är väl en himla tur att jag har min bästa vän vid min sida dagligen, någon som ser samma destruktiva beteendemönster jag själv inte ser, och gärna vill förneka. Det är väl tur att hon är tålmodig och försöker vägleda mig när jag själv famlar i mörkret och det är väl tur att hon så gott som kan tolka vad min hjärna säger åt mig och yttra dess tankar högt för mig så dom känns mer verkliga och enklare att acceptera.

Just nu försöker jag göra det bästa möjliga av situationen. Jag försöker lära mig av den NU, när det hela är aktuellt, istället för att låta allt gå åt skogen för att senare ÄNNU en gång "lära mig av mina misstag"...

Jag försöker lära mig att balansera mellan situationen, vänner och familj.
Jag försöker lära mig att hålla mig på mattan och inte vara för intensiv.
Jag försöker lära mig att inte säga exakt vad jag tänker när jag tänker det.
Jag försöker lära mig att avvakta, och se vart det hela utvecklas istället för att rusa in i det för fort.
Jag försöker lära mig att inte anpassa mig och forma mig efter situationen.
Jag försöker lära mig att leva här och nu med detta, istället för att låta fantasin skena iväg.

Jag försöker. Och vissa dagar går det så bra. Andra dagar går det otroligt dåligt. Vissa dagar är jag så arg, frustrerad och ledsen att jag vill slå näven genom väggen och sticka huvudet i toalettstolen och gråta tills jag inte kan andas. Andra dagar svävar jag på moln, och det känns som att det äntligen är min tur att bli lycklig och få dra en vinstlott.

Jag önskar så att den här situationen kunde ha uppstått om nåt år eller så. Men samtidigt kanske det är lika bra att det hände nu, och jag får en chans att ÖVA mig på allt jag behöver öva på. Lära mig göra saker annorlunda, gör om - gör rätt. Det är ju så det sägs att man ska göra.



Jag är så ofantligt lycklig och förtvivlad på samma gång.

Men som min bästa vän sa:
"Det är ju ändå den bästa situationen du hittills stött på jämfört med tidigare. Just nu blir du typ tvingad att ta det lugnt, och det är nog jävligt bra för dig. Men samtidigt.. du kan inte förlita dig på att andra jämt ska hålla dig tillbaka och hindra dig från dig själv. Även om den här situationen underlättar det för dig så MÅSTE du själv anstränga dig och jobba med dig själv"

Så jo. Jag ska se detta som något positivt. Som en möjlighet som just knackat på min dörr. Gör jag allting rätt så kanske det faktiskt blir bättre än jag visste att jag kunde få det? Kanske inte.. Men allting i livet är en risk, och det här året skulle jag ju verkligen leva och ta chanser. Så nu kör jag fullt ut på det.

Hjälp..