Monstret Glufs-glufs har en kompanjon

Det känns enklare att ge mina dåliga sidor namn och personligheter. Det är ett sätt att distansera men ändå acceptera sidor jag tidigare inte velat kännas vid. Som Monstret Glufs-glufs.

Hur jag beskriver Monstret Glufs-glufs: Han är ett lömskt litet monster med stort gap som bor i min mage. I åratal levde han där utan att jag visste om det, han rev med sina klor mot magväggen och fick mig att äta för mycket, för ofta och helt fel saker. Varje gång jag blev glad eller ledsen så rev han lite extra i magen för att jag skulle äta mer. En dag upptäckte jag den lilla skiten och fjättrade fast honom i en bur. Ibland smiter han ut, ibland skakar han burgallren i frustration. Men han bor där och kommer alltid bo där.

(Ritad av John Cherevka)

Det är ett lustigt och skönt sätt för mig att prata om min missbrukar-relation till allt ätbart. Istället för att säga till folk att jag är lika beroende av chips och choklad som en alkoholist är beroende av sprit så beskriver jag det lilla ettriga monstret i mig. Istället för att förklara för någon att jag kan äta tills jag får magsmärtor och vill kräkas (precis som vissa skär sig med rakblad tills de blöder) - så säger jag att Glufs-glufs rymt ur sin bur och att jag försöker låsa in honom igen. Kanske tycker andra att det är barnsligt eller larvigt, men för mig har det blivit ett sätt att hantera mitt eget beteende.


Och nu har jag insett att Monstret Glufs-glufs har en kompanjon i min kropp. Dock bor de på olika våningar då kompanjonen är bosatt i min hjärna. Fröken Needy kan vi kalla henne. Dom har definitivt samarbetat genom åren och tillsammans bidragit till att jag både mått dåligt men också ätit mina känslor.

Jag insåg redan för flera år sedan att jag hade en sida som inte var särskilt smart. Jag trodde länge att "hon" bodde i mitt hjärta. Att det var den delen av mig som var hoppfull, drömsk, osjälvisk och romantisk. Jag började referera till mig själv själv som tu-delad. Jag hade en sida som var som en kärlekskrank tonårsflicka och en sida som var mer vuxen, hård och praktisk. En mer logisk sida som fick hålla tillbaka den naiva kärlekskranken för hennes eget bästa.
Men nu börjar jag inse mer och mer att det inte är någon liten kärlekskrank som sitter och gnager på hörnen av mitt hjärta, utan det är Fröken Needy som bor i min hjärna men nu och då går ner en våning för att peta på hjärtat för att lura mig.

Fröken Needy är den delen av mig som hatar att vara ensam. Delen av mig som behöver bekräftelse, som säger åt mig att minimera mig själv och forma mig efter andras tycken och tänk. För bekräftelsens skull. Jag ger henne näring genom att agera pass-opp, höja män till skyarna och på det sättet få höra saker som att jag är "världens ultimata flickvän", "giftas-material", "underbar" etc. Och det är helt definitivt hon som får mig att bete mig på ett sätt som lockar till sig mansbarn. Män som vill bli "mammade". Dom är så enkla att tillfredsställa.

Det är en sak att veta om att man har en sån sida, vara vagt medveten om det. Men nu när jag beslutat mig för att inte ha något förhållande, att jag måste vara för mig själv och göra lite inre-sökande så hände något. Jag hamnade i en situation då jag blev tvungen att säga rakt ut till en väldigt fin kille att jag inte tänkte eller ville ha något förhållande, men kunde tänka mig att vara vänner... Det är första gången i mitt liv som JAG yttrat dessa ord. Första gången i mitt liv jag tyckt väldigt mycket om någon men ändå "tackat nej".

Och vad hände så fort jag yttrat orden högt och gjort mitt beslut till verklighet? Jo, jag fick samma känsla som när jag låste in Monstret Glufs-glufs, fast istället för att känna det som att ett monster satt och skakade galler i min mage så kändes det som att någon började gallskrika i mitt huvud. Och Fröken Needy skriker fortfarande fast att det har gått flera dagar.



Faktum är att den här killen är en återvändsgränd. Det är lite därför jag valt att lära känna just honom. Det finns verkligen inte en chans på miljonen att han är framtida-pojkvän-material (av skäl jag inte tänker gå in djupare på). Men ändå skriker Fröken Needy som besatt? Ändå försöker hon övertala mig att jag visst kan hoppa in i ett förhållande. Att jag skulle må bra av det. Hur sjukt är inte det här? Jag upplever samma känsla av "förälskelse" jag har gjort genom åren, och jag börjar bli smått orolig på allvar. Kanske vet jag inte vad kärlek är? Kanske är det Fröken Needy som klämt åt mitt hjärta varje gång hon får bekräftelse oavsett vem snubben ifråga är. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån människa, en känslo-missbrukare. Någon som när sig på känslor, bekräftelse och uppmärksamhet. Som vill ha någon bara för att slippa vara ensam.

Men Fröken Needy kan skrika hur mycket hon vill. Förr eller senare kommer jag få på henne en munkavel och då slipper jag höra skriken. För nu är det dags att sluta lösa mina problem på det här självdestruktiva sättet. Det hjälper varken att hets-äta eller välja att spendera sin tid med någon enbart för bekräftelsens skull. Det löser inget. Det får mig inte att växa som person.

Nu oroar jag mig bara för hur många fler ovälkomna gäster som kanske vistas i min kropps hörn och vrår.


Har ni några sidor som ni helst velat blunda för att ni har?
Har ni lyckats ta kontroll över dåliga sidor hos er själva?