Min akilleshäl

Min akilleshäl har alltid varit det här med att faktiskt röra på sig. Det spelar ingen roll om det är att nöjesbada, gymma eller bara promenera någonstans. Fast visst, promenera är bevisligen det jag föredrar såhär när jag ser tillbaka på mina misslyckade försök att aktivera mig genom åren, promenerandet lyckades jag i alla fall hålla igång lite längre än det andra. Och det är promenader jag kör på nu igen.

Men idag nådde jag en ny milstolpe.

För det första beslutade jag mig redan igår för att promenera de 6,5 kilometrarna in till stan för att uträtta bankärenden med mera, och när jag vaknade idag så möttes jag av ett skyfall utanför fönstret. Jag grubblade ett tag, över hur surt det var att inte kunna promenera till stan. Men sen insåg jag att det KUNDE jag visst. Det är bara min dumma hjärna som ständigt famlar efter de mest fjantiga ursäkter för att slippa röra mig.

"Det regnar" "Det är blåsigt" "Jag har huvudvärk" "Jag är för mätt"

Det vore väl en sak om jag stukat foten eller något men idag blev jag riktigt ilsken på mig själv över att jag försökte lägga krokben för mina framsteg på grund av något så banalt som regn? Så jag drog helt enkelt på mig mina vinter-vandringskängor (de enda vattentäta skorna jag äger), ett regnställ från topp till tå och så begav jag mig av.

Jag tröstade min lätt panikslagna hjärna med att det fanns en busshållplats efter halva vägen jag kunde stanna vid och ta bussen ifrån ifall detta skulle bli alltför outhärdligt, men lagom tills jag nådde till denna busshållplats kände jag mig ganska modfylld och fortsatte i rask takt förbi den. Någon kilometer senare förbannade jag mitt beslut, jag kände hur svetten rann längs med min rygg och mina ben under det kvava tyget och jag tänkte surt för mig själv:

"Det här är tortyr. Måtte detta ge resultat. Jag önskar att det räckte med att jag gick ut på en endaste sån här helvetespromenad och sen var klar. För livet. Aldrig mer behöva gå på sånna här vidriga..."

Men jag hindrade mig plötsligt mitt i mina egna tankar. Hur dum var jag? Hur naiv och fjantig var jag som resonerade så? Det här är ju något jag kommer behöva göra kanske varje dag tills den dag jag dör - för det kommer ALDRIG ta slut? Precis som att kampen mot mitt ätmissbruk aldrig kommer vara över? Det fanns ingen poäng med att tycka synd om mig själv för något som var livsnödvändigt, något som kan förbättra mitt liv, något min kropp mår bra av och som jag borde med allt sunt förnuft TYCKA OM! Så jag började mana på mig själv med tankarna:

"För varje dag du gör det här, för varje gång du piskar dig själv trots att det tar emot, så kommer det göra att det blir lättare i framtiden. Du kommer att ha vant dig så pass att det känns busenkelt. Att det känns som vardagsmat. Men bara om du fortsätter FRAMÅT - här och NU!"

Så det var vad jag gjorde. Genom det piskande regnet och den hårda blåsten fortsatte jag utan att sakta ner, utan att tänka negativt, utan att tveka. För imorgon kommer det vara lite lättare än det var idag.


... Jag har ALDRIG lyckats vända mina negativa tankegångar under fysisk aktivitet förut. Det är lätt för mig att vara positiv och vid gott mod när jag har bekväma svala kläder, en strålande sol och fläktande vindar som sällskap när jag pressar min kropp. Men vid minsta lilla motgång blir jag negativ, bitter, inbillar mig att jag utsätter min kropp och själ för tortyr. Men idag för första gången i mitt liv ruskade jag om min egen pessimism och vände det till positiv motivation.


Sen ringde jag pappa och frågade om jag kunde få låna hans löpband när vintern slår till. För hur mycket jag än önskar och hoppas att jag ska kunna motivera mig då också, så känns det tryggare att ha en backup-plan i mitt vardagsrum.